Harvey är den första boken av Emma Cline som jag läser. Men bara av den här bokens handling förstår jag att författaren gärna skriver om det obehagliga, om det som skaver. Att skriva en kortroman om Harvey Weinsteins sista dag före rättegången låter väl som ett tema som kan bli såväl obehagligt som skavigt?

Vad handlar boken Harvey om?

Harvey må ha fått ett slags sammanbrott, men helt bruten är han inte. Tvärtom är han full av hopp inför morgondagens rättegång. Då kommer hela världen förstå att anklagelserna är överdrivna, att han inte våldförde sig på kvinnorna.

Han fick dem bara att göra som han ville genom att upprepa mantrat Jo, jo, jo-ish. Om man bara säger en sak tillräckligt många gånger, liksom pressar på, är det som att en människas sista betänkligheter överger henne.

I väntan på rättegången fantiserar Harvey om hur livet kommer bli igen. För tillfället bor han granne med en berömd författare. De borde göra en film tillsammans! För sin inre syn ser han framför sig vilket klassiskt mästerverk den kommer bli. Den bästa comebacken.

Harvey har redan börjat förbereda sin storstilade återkomst. Bland annat kontaktar han en av sina gamla journalistvänner, hon har själv varit med och behandlat andra som skit. Förnedrat och skrattat åt kvinnor. Hon ska få den exklusiva sanningen om honom, för inte kan väl hon om någon döma honom?

Och så är det den där vackra, ryska sjuksköterskan som ger honom intravenöst morfin (?) mot ryggsmärtorna. Henne ska Harvey göra något fint för. Och för dottern och barnbarnet.

När rättegången är över och han går fri borde de alla unna sig en dos morfin och sväva bort på drömmoln tillsammans.

Vad tycker jag om Emma Clines bok?

Jag kan inte låta bli att tycka att Harvey Weinstein är ett udda tema för en skönlitterär bok, säkert för att metoo och rättegången ligger så nära i tid. Men det är ju också detta som lockar mig till att läsa Harvey från början.

Även boken i sig är ganska udda, konstig i all sin vardaglighet. Ändå känns det så rätt att läsa om filmagnatens väntan, om de högst alldagliga handlingarna som varvas med bombastiska framtidsplaner.

Något Emma Cline lyckas särskilt väl med är att skapa sympati för Harvey – bara för att i nästa stund få mig som läsare att våndas över hur man kan leva i en så total förnekelse över hur illa man gjort andra människor. Jag pendlar mellan ömkan och ogillande.

Harvey är en jättekort bok – alltså JÄTTEKORT – och som sådan är den blott ett litet, litet nedslag i något väldigt stort. I det här fallet funkar det bra, jag läser trots allt in resten av kontexten. Dock kan jag, liksom andra med mig, känna Meh, var det inte mer än det här?!