En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.
Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.
Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.
Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.
I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?
Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.
Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.
3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen
Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:
1. Den banala ondskan av Hannah Arendt
Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.
Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.
2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.
Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.
Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.
3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer
Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.
I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.
Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!
Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.
I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.
Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.
Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.
Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:
Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.
Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.
Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.
Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen
Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.
I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.
Prostitution sker inte bara på gatorna
Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.
Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.
Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.
Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.
Många aspekter påverkar människohandeln
Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.
Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.
Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.
Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.
Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det
Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.
Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.
Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.
Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.
Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.
Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.
Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.
Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.
Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.
Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.
Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.
För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.
Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma
Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.
En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter
Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.
Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora
Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.
Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.
Mina första bloggartiklar är fortfarande mina mest lästa texter. Jag tror jag vet varför, och det handlar om representation och igenkänning. Jag valde att skriva om mitt självupplevda hjärteämne, nämligen om livet med kronisk smärta. Anledningen till att valet föll på ämnet var för att jag kände mig bortglömd av medierna.
Berättelsen kan alltid skrivas om beroende på perspektivet
När exempelvis fibromyalgi nämns görs det oftast nedsättande, och detta ville jag helt enkelt försöka ändra på genom att skriva om berättelsen så att jag själv kunde känna igen mig i den. Uppenbarligen kände många fler som jag, för annars skulle artiklarna inte väckt så mycket engagemang som de faktiskt gjorde.
Olika berättelser kan effektivt ta plats i digitala medier
Digitala medier och digital marknadsföring, dit bland annat bloggande hör, har en fantastisk förmåga att lyfta fram många olika sorters berättelser. Dessvärre är det många berättelser som ännu inte berättats, trots de kostnadseffektiva och lättanvända verktygen. Det innebär också att det troligen finns en massa människor därute som känner sig oviktiga och odelaktiga.
Ökad representation av olika sorters utseenden i reklam
Det för många kanske tydligaste exemplet på hur viktig representation och igenkänning kan vara är hur reklamvärlden under decennier bara porträtterat unga, smala och lyckliga kvinnor. De flesta irl ser inte ut som modeller och ändå är det modeller som visar upp kläder och smink. Avsaknaden av mångfald bland kvinnokroppar har gjort att många lidit av allvarliga komplex, alltså på djupet. Reklamvärlden genomgår ett stort perspektivskifte…
Minskad relevans utan representation och igenkänning
Att inkludera alla tänkbara utseenden blir alltmer självklart, ändå tycker jag mig sällan se individer med olika funktionsvariationer eller olika religiösa tillhörigheter i marknadsföringen. Det förekommer väldigt många Svensson-Svensson i både traditionell och digital marknadsföring, och detta trots att långt från alla är Svenssons.
Om marknadsföringen sällan inkluderar de olika målgrupperna tappar den i relevans, och det är ju en direkt förlust för företagen, och späder på känslan av utanförskap i samhället. Om du inte finns representerad och kan känna igen dig, varför skulle du då välja en produkt eller en tjänst? Så till dig som sysslar med marknadsföring: Tänk på att det inte som inte syns också syns.
Individer skapar mångfald – inte PINSAMMA stereotyper
Jag förstår, det här med representation, igenkänning och inte minst med mångfald är skitläskigt. Tänk om man gör fel och i stället hemfaller åt pinsamma stereotyper. Men själva grejen med mångfald är att den inte är en enda sak. Mångfald skapas av individer som har olika liv och berättelser.
Med andra ord är mångfald i plural, och du kan därmed inte representera alla människor i en enda text eller annons. Däremot kan du göra det till en vana att försöka skildra olika berättelser, och detta genom att röra dig bortom den värld du själv är som mest bekant och bekväm med i ditt skapande.
