För ett år sedan längtade jag efter en plats att gå till. En gemenskap bortom skärmarna. Ett ställe för att skapa och bara vara. Jag tänkte att målerikurser kunde vara ett första steg till ett kreativt och socialt rum. Tänkte jag rätt? Det verkar faktiskt så.
Tavlorna till höger är mina och tavlorna till vänster är en målarkompis.
Jag gick två kurser: En i akryl och en i akvarell. I respektive grupperna blev det en så fin dynamik att vi bildade studiecirklar efteråt. I ett års tid har jag så varit med i både en akryl- och akvarellcirkel. Och mycket har hänt under detta år.
I akrylcirkeln har vi haft öppet hus för familjer och vänner. Samma dag som det öppna huset ägde rum fick vi ett förslag om att ha en gemensam vernissage, vilket vi ju ville. Jag inte helt motvilligt, ska tilläggas.
Här har du ett exempel på ett posterkoncept jag arbetar på. Motiven föreställer vaser i akryltusch och passepartout. Du ser vaserna till höger på visningsbilden här ovanför, om än i suddigt läge eftersom påskriset från påskaftonens invigning visas i förgrunden.
Men i vilket fall blev det inom några veckor dags för en vernissage i en utställningslokal i Varberg, min hemstad. Jag var med helt förutsättningslöst, hade liksom ett koncept men inget jag egentligen hunnit utveckla fullt ut. Det kommer i sinom tid.
Så här tror jag: Man kommer aldrig vara helt redo men man måste börja någonstans. Det här var min början. Jag har redan lärt mig massor och insett att jag skulle vilja göra typ hundra saker annorlunda. Nästa gång tar jag med mig detta.
Hade du frågat mig för ett år sedan hade jag aldrig kunnat ana att jag skulle få stadiga målerivänner som jag skulle ställa ut konst och hantverk tillsammans med. Jag hade aldrig kommit så här långt utan dem.
Mycket av mitt goaste snack har jag med grannarna i trapphuset. I går pratade jag med en av mina äldre grannar. Även om hon alltid är vid gott mod märktes det på henne att hon kände sig sårad av att så få stannar upp för att hälsa. Hon återkom till detta flera gånger och försökte maskera genom att rycka på axlarna. Hur svårt kan det vara att höja blicken och säga Hej när man går förbi (min tanke)?
Bild: bokaena via iStockphoto.com
Jag har många gånger själv haft bråttom. Om jag ska vara ärlig hoppas jag ofta att jag inte ska behöva hälsa på en endaste kotte under mina promenader. Men på senare år har jag blivit alltmer fundersam. Tänk vilken skillnad en glad hälsning, en stunds ögonkontakt, kan innebära när man känner sig ensam. Och tänk så sällan någon faktiskt stannar upp och frågar hur man mår eller undrar om ens dag…
Viktigt att stanna upp och ta sig tid
Under coronatiden valde jag umgänge med mina föräldrar framför vänskapshäng och stadsäventyr. På många sätt begränsades tillvaron under ett par års tid och kanske var det då jag verkligen började uppskatta de flyktiga ögonblicken med grannarna nere på gården. I alla sorters väder och vind tog vi oss tid för varandra och pratade om allt från omvärlden till den personliga tillvaron. Det här är något vi fortfarande gör.
Just det här att vi stannar upp och tar oss tid för varandra har blivit viktigt för mig. Mina grannar frågar alltid hur jag och Christoffer mår – de frågar till och med om mina föräldrars hälsa. I perioder när jag själv i besvikelse känt att få bekymrar sig om att fråga eller lyssna har gemenskapen i grannskapet varit en positiv motvikt som gett mig hopp. Här har jag en hel drös som kommer ihåg vad vi pratat om och som återkopplar.
En hälsning i form av ett hej värdefullt
Nu kanske man inte känner för att prata alla dagar, eller ens någonsin. Och det är okej. Trots att man inte vill, hinner eller orka prata tror jag dock att man någon gång förmår titta upp och säga Hej. Bara detta enda hej:et kan vara det som gör att en annan människa känner sig sedd. Egentligen är det ganska sorgligt hur vi rusar förbi varandra med näsorna i mobilerna eller med bortvända blickar.
När jag tänker närmare på det kan ett hej vara början på en fantastisk resa. Tack vare detta enkla lilla ord öppnas dörrarna till en livsberättelse. För att åter referera till mina grannrelationer har jag genom de senaste årens pratstunder nere på gården insett vilka öden vi alla bär på. Det är så mycket vi inte vet om varandra och vi kommer antagligen inte få reda på allt heller. Men för den som tar sig tid att hälsa och lyssna väntar berikande perspektiv.
Vänskapens filosofi, vänskapens historia och vänskapens sociologi – ja, det är mycket vänskapsfokus i mitt senaste researchprojekt. Jag läser på om ämnet utifrån olika perspektiv för att få växtkraft i såväl mig själv som i mina relationer. Vissa saker vill man liksom förstå på ett djupare plan, hur blev det som det blev och varför är relationen till ens vänner kanske den känsligaste relationen man har? Med ett avstamp i livet och böcker ska jag dela med mig av 10 tankar om vänskap – häng med!
1. Vännerna formar oss som personer
Jag läser Stefan Zweigs underbara bok Världen av i går och i den finns ett kapitel om hur viktiga författarens skolkamrater varit för hans utveckling. Han beskriver så levande hur kamraterna delade intresset för litteratur och hur de i och med detta pushade varandra att bli skickligare läsare och skribenter. Zweig menar att han kanske inte hade varit samme författare utan sina skolkamraters stöd. Han hade lika gärna kunnat hamna i ett idrottstokigt gäng. Hade han blivit idrottare i stället för författare då? Jag tycker detta är en så fin och viktig poäng: Människorna i vår närhet formar oss som personer. Vi har med andra ord inte åstadkommit oss själva helt på egen hand.
2. Man väljer inte alltid sina vänner
Men lika sant som att vi har våra vänner att tacka för mycket är det sant att vi inte alltid väljer alla våra vänskaper. Hade man varit vänner om man inte gått i samma klass eller jobbat på samma arbetsplats? Många gånger är jag inte så säker på detta. Omständigheterna kan skapa förutsättningarna för en vänskap och när dessa omständigheter inte längre finns är det inte heller säkert att vänskapen fortsätter. Samtidigt kan jag ge många exempel på relationer som fortsatt bortom jobb och skola. Flera av mina största stöttepelare är kamrater från skol- och jobbtiden. Vilken är då poängen med denna punkt på listan? Att olika omständigheter som ligger bortom vår kontroll för oss samman med varandra.
3. Vänskap är inte ett statiskt tillstånd
De senaste åren har jag dessvärre haft vänskapstrubbel och det är en av de smärtsammaste upplevelser jag varit med om. På något sätt har jag förlitat mig på att vänskaper ska hålla genom hela livet. Även om jag först inte har valt vännerna har jag ändå gjort det till slut, och jag har verkligen uppskattat allt vi delat. När jag uttryckt min sorg har jag fått råd av kloka personer: Vänskaper är inte statiska. Lika ofta som livet skiftar kan vänskaper skifta. Bara för att relationen är frostig här och nu måste det inte betyda att den kommer vara det sedan. Ibland måste man tillåtas leva livet på olika håll. Kanske hittar man tillbaka till varandra, kanske gör man det inte. Men förhoppningsvis har alla parter det bra ändå.
4. Vänskap mår bra av jämlikhet
Ett återkommande tema i de vänskapsböcker jag läst i veckorna är vikten av en jämlik eller jämbördig vänskapsrelation. Eftersom man i slutänden ändå väljer sina vänner, ja, det här blir paradoxalt, vill man kunna känna att man har ett givande utbyte. Dessvärre kan omvälvande livshändelser göra att man glider från varandra. Det är vanligt att vänskaper tar slut när den ena parten blir sjuk eller är med om något annat svårt, för att man känner att man inte är på samma nivå längre. Som jag förstått det kan det ske från båda hållen. Det är inte ovanligt att man kapar banden till de vänner som tillfälligt har det kämpigt, men också den som har det kämpigare kan välja att dra sig undan. Om en vän plötsligt får det sämre ekonomiskt ställt och inte kan vara med på allt det roliga kan vänskapen bli problematisk, bara för att exemplifiera. Även kärlek, barn och andra stora händelser i livet kan rubba balansen.
5. Vänner är den familj man väljer
Vännerna brukar beskrivas som den familj man själv valt, och det finns en massa sociologiska och psykologiska studier om ämnet. Just på grund av frihetskänslan i relationen är man ju inte nödvändigtvis tvungen att stanna kvar. Det kan göra det aningen lättare att gå från relationen.
6. Vänskap saknar tydliga regler
Men är vänskapen verkligen så okomplicerad? Den är, som jag förstått det av researchen, den svåraste relationen i många avseenden. I en familj eller i ett äktenskap finns vissa regler som man förhåller sig till. Ta äktenskapet som exempel. Där finns en tydlig definition för när man gifter och skiljer sig. Normer som tvåsamhet, och alltså trohet i nöd och lust, präglar relationen. Sådana normer finns inte direkt kring vänskap. Ska man ”göra slut” med vännen när man inte längre trivs ihop? Det finns inga självklara svar och det skapar oro om relationen inte känns på topp.
7. Vänner är inte skyldiga oss något
Vänskapsrelationerna har en viss dubbelhet. När man varit vänner i många år är det väl inte helt orimligt att man förväntar sig att man ska finnas där för varandra. Förväntningar, och i synnerhet sådana förväntningar som nästan övergår i krav, strider dock mot vänskapens väsen så som det beskrivs i de böcker jag läst. Vänskapen är trots allt en frivillig relation. Samtidigt kan det bli problematiskt om en vän begår ett svek eller helt enkelt inte finns där när man har det tufft, därav dubbelheten. Man har alltså inga rättigheter alternativt skyldigheter gentemot sin vän. Likväl präglas många vänskapsrelationer av förväntningar på ett givande och tagande, på en ömsesidighet. Om vänskapen inte kännetecknas av ömsesidighet riskerar dess låga att slockna.
8. Det finns olika syn på vänskapens funktion
Vilken roll spelar vänskapen i ens liv? Genom historien har det funnits olika syner på vad som egentligen menas med en vän. Man har exempelvis haft en moralisk vänskapssyn som innebär att de man umgås med ska bidra till det egna växandet. Genom att umgås med snälla och lojala människor ökar chanserna att man själv blir snäll och lojal. Synen på vänskap har också varit instrumentell, det vill säga att man väljer sina vänner utifrån vad man själv vill uppnå. Är det en kväll på stan? Ja, då söker man sig kanske till vänner som gillar att festa och så bondar man över detta specifika intresse. Den instrumentella vänskapssynen är nog vanligare än den moraliska synen, åtminstone är det så jag tolkar det. Om vänskapen är av det instrumentella slaget gör det den också sårbarare för livsförändringar. Vad händer om man plötsligt tappar intresset för att festa? En viktig sak att ta med sig härifrån är att man behöver olika sorters vänskaper och sammanhang för att må bra.
9. Att göra slut med vänner kan göra ont
Eftersom vänskapen är komplex och saknar ett uttalat regelverk finns inte heller ett direkt stöd för den smärta som kan uppstå när man håller på att glida från varandra. Par går i parterapi och när man ska skilja sig finns en hel procedur kring detta. Många vänskapers uppbrott sker i det tysta och det gör att sorgen kan kännas outhärdlig. För sörjer våra vänner gör vi oftast.
10. Det är viktigt att kunna känna tacksamhet
Det är sällan som en vänskap varit genomdålig. Tvärtom gör uppbrottet ont på grund av allt man delat tillsammans. Med tanke på hur vänskapen format en kan det vara på sin plats att erkänna allt det fina den gett och att känna tacksamhet för att personen varit med på en väsentlig sträcka av ens långa livsresa.
Bra lästips för dig som vill fördjupa dig i vänskap
Ja, som jag nämnt har jag läst en del böcker om ämnet vänskap. Nedanför följer bra lästips för dig som är intresserad av vänskapens innebörd på ett mer filosofiskt, psykologiskt och sociologiskt plan:
Den moderna vänskapen av Mats Hilte
Förälskelse och kärlek av Francesco Alberoni
Intimitetens omvandling: Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna samhället av Anthony Giddens
Vänskap: En lång historia av Eva Österberg
Världen av i går av Stefan Zweig
Bonuslästips: När böcker med vänskapstema lyfts måste jag passa på att tipsa om Platons och Aristoteles skrifter. Många av vänskapsteorierna tar ett avstamp i just antikens filosofi, och då går ju mycket tillbaka till dessa två tänkare.
Du vet hur du det är, ibland läser man en jättebra bok och så är det ändå något med den som gör att man inte riktigt orkar sig fram. Så känns det för mig med Kate Quinns Roskoden. Jag vill verkligen betona hur bra boken är, för den är toppen i allt från språket till handlingen. Lättsmält, starka kvinnliga karaktärer i en spännande kontext, ja, det är bra. Roskoden handlar om de kodknäckande kvinnorna på Bletchley Park i början på 1940-talet. Det är ett tema som jag tycker mycket om.
På bilden ser du omslaget till Kate Quinns Roskoden. Boken gavs ut av Harper Collins Nordic 2021.
Under andra världskriget krypterades mycket av informationen och det var bland annat upp till genierna på Bletchley Park att dechiffrera koderna, så att de egna styrkorna kunde undvika nederlag på slagfälten. Mab, Osla och Beth är så olika man kan bli, men hemlighetsmakeriet kring arbetet på Bletchley Park, för dem samman. Och så det faktum att de är yrkeskvinnor på en mansdominerad arbetsplats. Roskoden skildrar vardagen för de tre vännerna, olycklig kärlek och fasliga föräldrar. Spänningen skruvas upp när Beth spärras in på ett mentalsjukhus efter andra världskrigets slut och Mab och Osla måste rädda henne undan fångenskapen.
Du fattar ju, det här är något extraordinärt. Så fantastiskt att få ta del av kvinnors vardag under andra världskriget och att kvinnorna dessutom får vara hjältar! Likväl är det där inre men:et som tar emot. Jag kommer dock inte lägga ifrån mig boken, för jag närmar mig trots allt slutet på den över 600 sidor långa romanen. Trots min egen kluvenhet vill jag verkligen rekommendera Kate Quinns bok: Ge den en chans. Jag vet många andra som är helt lyriska över Roskoden och resten av författarens böcker.
Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.
Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?
Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.
På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.
Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.
Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.
Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.
Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?
Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.
Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.
Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.
Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.
Jag har firat juldagen i ett lugnt tempo, suttit vid datorn, promenerat, sovit och tittat på Livet är underbart. Livet är underbart eller It’s a wonderful life är en klassisk julfilm från 1946 och precis den sortens rulle jag föredrar när jag ska varva ner. Över lag gillar jag klassisk film, helst svartvita rullar och långsamma draman med en episk inramning.
Livet är underbart är en stor berättelse om vikten av det lilla. Hur mycket kan en enda människa påverka åtskilliga människors liv? I ren desperation önskar George Bailey, spelad av James Stewart, att han aldrig blivit född. Hans julängel hörsammar önskningen och visar George en alternativ värld utan honom i den.
Vad handlar Livet är underbart om?
Filmen inleds ganska så fantastiskt. Uppe i himlen hör änglarna de många bönerna för George Bailey. De bestämmer sig för att ingripa i något som kan bli en katastrof genom att skicka ängeln Clarence till jorden. Om Clarence lyckas rädda George kommer han äntligen få sina efterlängtade änglavingar.
Livet är underbart börjar alltså in medias res och först efter att änglarna haft sitt samtal spelas alla milstolparna i Georges liv upp i kronologisk ordning. Det här är en man som kastat sig i minusgradigt vatten för att rädda lillebrodern undan drunkning. Det är en person som fått familjeföretaget på fötter och som hjälpt massor av fattiga människor att få värdiga bostäder.
George är vidare en man som genom sin generositet fått mängder av goda vänner, som haft turen att gifta sig med kvinnan han älskar över allt och som nu har fyra härliga ungar som är lika godhjärtade som han. Men kan allt detta finnas utan honom? Det är en nästan existentiell fråga, ett spännande tankeexperiment.
Vad tycker jag om julfilmen?
Det är Frank Capra som regisserat Livet är underbart och i rollen som Georges fru ses Donna Reed, kan tilläggas. Med andra ord medverkar en enastående ensemble till denna utomordentliga julfilm.
Om jag skulle betygsätta filmen skulle jag ge den fem av fem. Med tanke på att filmen fått flera Oscarsnomineringar och visats på tv typ varje jul sedan ever är jag inte den enda som är lyrisk över den.
För mig är det berättelsen som gör det, jag tycker den är vacker och att den dessutom är vackert berättad. Den dramaturgiska uppbyggnaden är storartad i hur man direkt kastas in i händelsen, sedan får en kronologisk återblick av Georges liv och i hur livet på slutet återges i en annan vinkel.
Många trådar går i varandra och knyts samman. Att lyckas med detta kräver en skicklig berättare med ett sinne för såväl detaljerna som för helheten, tänker jag. Jag önskar att jag hade kunnat berätta så här och blir alldeles varm i hjärtat av kärleken Livet är underbart förmedlar från början till slutet. Jag tycker inte det snälla budskapet är cheezy alls. Mer sådant här!
När jag nu tänker på det finns det en del likheter mellan Livet är underbart och Charles Dickens klassiska verk En julsaga. Under juldagarna får två personer chans att omförhandla sin syn på sig själva och andra. Givetvis till det bättre i sannaste julandan! Men för att kunna göra detta krävs en gnutta julmagi, exempelvis i form av en ängel.
Vilken berättelse bygger filmen på?
Livet är underbart bygger på Philip Van Doren Sterns numera klassiska julberättelse The greatest gift från 1943. Berättelsen är ett slags novell, kort som den är.
Syftet med allt jag gör är att kunna leva oftare i drömmarna, att både ha tid och fokus att drömma. Dagdrömma, alltså. Fantisera. Skapa berättelser, i huvudet och på pappret. För mig finns det inget underbarare än en bra berättelse och nu tycker jag att jag åter funnit en sådan i form av ett historiskt k-drama på Netflix. Det är The king’s affection jag menar – och wow!
Den koreanska Netflix-serien utspelar sig i det gamla kejsardömet Joseon. Utan att på något sätt vara expert på Korea uppfattar jag Joseon-tiden som en stor inspirationskälla inom k-drama. Joseon var ett gammalt kejsardöme som upphörde i slutet på 1800-talet och som i de koreanska tv-serierna romantiseras till en fantastisk sagoplats.
Vad handlar Netflix k-drama The king’s affection om?
I det gamla Joseon-riket föder drottningen tvillingar, en pojke och en flicka. Eftersom tvillingfödslar är dåliga omen för riket bestämmer man sig för att i största hemlighet – och till drottningens förtvivlan – döda tvillingdottern. Tack vare intrigerande lyckas flickan räddas och åratal senare dyker hon upp som tvätterska vid hovet, givetvis ovetande om vem hon är.
En dag råkar hon på den unge kronprinsen och det visar sig att de är lika som bär, så lika att kronprinsen föreslår att de ska byta roller. Tvätterskan blir kronprins och kronprinsen blir tvätterska. Som en kul grej! Hovets innersta krets anar oråd och bestämmer sig för att återigen döda flickan. Men den här gången är det i stället kronprinsen som råkar illa ut.
Drottningen blir varse allt detta och för att rädda familjens kejsarmakt övertalar hon tvillingflickan att fortsätta spela kronprins. För alltid. Flickan måste bryta banden till sitt förflutna – bland annat genom att ta farväl av sin första kärlek – för att axla den kungliga rollen.
The king’s affection handlar om hur flickan växer upp till kvinna och till blivande kejsare, samtidigt som Joseons hemligheter uppenbarar sig en efter en och hinner i kapp henne. Mitt i våndan dyker den första kärleken upp, nu som kunglig mentor, och han är ovetande såväl om vem hon verkligen är som om hennes öde.
Enda sättet för kronprinsen att klara sig i hovet är att hålla andra på minst fem stegs avstånd. När den kungliga mentorn plötsligt ska undervisa henne blir hemlighetsmakeriet genast mycket svårare, särskilt eftersom hon aldrig, aldrig glömt honom.
Varför tycker jag så mycket om den koreanska serien?
Det är något med k-drama som gör mig till en engagerad tittare. Jag som kan ha svårt att fastna i tv-serier sitter som fastnaglad framför rutan. The king’s affection har definitivt den här effekten på mig och trots att jag inte tittat på ett par dagar kretsar mina tankar kring vad som ska hända härnäst under körsbärsblommen.
Jag tänker till och med ut mina egna hovintriger, i en annan fantasivärld men likväl influerad av den kärlek och värme som jag tycker hela The king’s affection präglas av, den mörka ramberättelsen till trots. Mitt upp i allt det hemska finns alltid det snälla, mjuka. Det mysiga.
Jag häpnar över hur vänskapligt och vardagligt kärleken mellan kronprinsen och hennes mentor porträtteras. Mitt intryck av romantisk k-drama är att det är mycket gulligull snarare än våldsam passion, att passionen tar sig sockersöta uttryck. Och jag gillar det, rättelse: Jag älskar det! Så mycket att jag för tillfället tycks fånsmåle större delen av tiden.
Vilka Netflix-k-draman påminner om The king’s affection?
Min fascination för The king’s affection går egentligen tillbaka till Netflix Rookie historian Goo Hae-Ryung, en historisk och romantisk koreansk serie som var mitt första möte med Joseon-romanserna.
Hemlighetsmakerier kring kungliga familjemedlemmar och oväntade relationer i hovet är genomgående även för den Netflix-serien. Och så är den precis lika härlig. Feelgoodig, kanske?
Jag borde se om Rookie historian Goo Hae-Ryung, borde och ska.
Men när jag sett klart på helgens The king’s affection-avsnitt började jag genast titta på k-dramat My country: The new age, som också den utspelar sig i ett historiskt Korea och som visserligen är mörkare än både The king’s affection och Rookie historian Goo Hae-Ryung, men som ändå levererar den drömmigaste av berättelser.
Även My country: The new age är en Netflix-serie.
Jag föredrar att ha det koreanska originalspråket på och med antingen engelsk eller svensk text. Eftersom Netflix är Netflix går det såklart att se k-drama dubbat till engelska. Men för mig förstör dubbningen en del av känslan, så jag läser hellre textat.
