Hela tiden dyker det upp nya spännande saker att göra. Det gäller bara att hålla ögonen öppna. Som exempel dök det upp en chans att få läsa en kort folkhögskolekurs i att skriva konstkritik. Eftersom jag fördjupar mig i konst och skapande och dessutom har en utbildning i kulturjournalistik tänkte jag att en kurs i konstkritik är ett bra komplement.
Förra lördagen satt jag på min första lektion, digitalt. Redan en vecka sedan. Oj! Lektionen var en introduktion till konstkritiken, och under kommande veckor ska klassen gå på en utställning i Malmö, skriva konstrecensioner och reflektera kring konst i största allmänhet.
Läraren på kursen lever för konsten, det märks. Under det första tillfället gav hon oss alla tänkbara perspektiv på konstområdet och jag älskar hur samhällskritiskt det hela blev.
Jag hör till den skara som faktiskt tycker att kulturen är som mest spännande när den är en kritik av samhället, och jag tycker också att kulturjournalisten, må det vara en konst- eller litteraturskribent, gör skillnad med sin kulturanalys. Kultur och kritik behövs! Än mer i dag, när vissa samhällskrafter försöker mota bort både kulturen och kritiken.
Kultur och kritik är väsentliga delar av demokratins själ, det är väl av den anledningen somliga vill kväsa detta. Det är i sig helt sjukt.
Alltså, nu ska jag försöka lära mig skriva konstrecensioner. Men att skriva en bra kulturrecension kräver att man också kan sitt fält, och således innebär kursen i att skriva konstkritik väldigt mycket mer än skrivande. Det handlar om att försöka se och förstå.
Under de kommande veckorna ska jag läsa, titta samt reflektera högt och tyst – förutom att recensera.
I dag får jag skriva om vad jag vill. Jag ska ösa och ösa, för jag har mycket att berätta. Nu har det gått många dagar sedan jag hade en kreativ skrivdag under vilken jag freestylar det mesta. Förkylning med astma och värk, liksom en massa textjobb har kommit emellan. Och ibland är det ju så det blir, man har inte hur mycket kreativ kapacitet som helst. Man har inte ens tiden att göra allt man vill. Men i dag tar jag mig tid och det är alltså till att skriva fritt jag ägnar min kreativa kapacitet.
Under mina sjukdagar beundrade jag detta spindelnät som vävdes större och större på balkongen. En blogg är också som ett nät, små ”betydelselösa” inlägg vävs successivt samman till en helhet. Därför är det lika bra att skriva på, för det blir oftast något av det.
En fantastisk sak med att tillåta sig själv skapa på är att det ena föder det andra. Jag börjar i denna ände, eller egentligen i förkylningsänden, och vet inte var jag kommer sluta när jag väl sätter punkt. För mig är det här de absolut bästa skrivdagarna, för efteråt känner jag mig tömd på intryck. Jag går nämligen runt med alla intryck tills jag skrivit av mig dem och jag kan faktiskt känna mig lite väl uppfylld. Att ha bloggande som jobb passar därför mig bra, jag kan nämligen ösa ord efter behov och samtidigt göra något konstruktivt av dem.
En del tycker jag är överdriven i min iver att försöka undslippa förkylningar och andra virus eller infektioner. Även innan corona var att bli smittad med influensor ett stort nej. För mig är en förkylning nämligen inte bara en förkylning. I kombination med astman och värken kan en snuva knocka mig totalt. Och det är det som har hänt igen.
Du vet hur man får värk i kroppen när man är förkyld? Tänk dig då om du har värk i form av kronisk smärta… Ja, alltså värk på värk. Förkylningen kan trigga ett skov som sitter i lääänge. Det brukar hända mig, för jag lever ju med kronisk smärta. Dessutom är kroppen redan trött av smärtan den måste hantera dagligen, så även mattheten en förkylning ger blir kaka på kaka.
Men det kanske allra jobbigaste är att förkylningsastman triggas och ger symtom förutom allt detta. Det innebär att jag får gå runt med andningssvårigheter utöver förkylnings- och värksymtomen, och att inte kunna andas riktigt tär något enormt på kroppen. Nu har jag tack och lov riktiga astmamediciner, började åter med sådana i våras, men detta till trots sitter effekten i länge.
Någon vecka efteråt borde jag vara frisk, men en kort promenad gör mig fortfarande vimmelkantig. Luften utomhus brinner som eld i luftrören, en jättespeciell känsla. Om man inte lever med astma, smärta eller någon annan kronisk grej är det nog svårt att sätta sig in i vilken skada en helt vanlig förkylning kan göra.
Det är ju fantastiskt om man kommer lindrigt undan, om man faktiskt kan känna att en förkylning är en liten skiten bagatell. Glöm bara inte bort oss andra som kanske inte tar oss igenom de olika smittorna lika lätt.
Jag var inte så lite lyrisk efter förra veckans konstlektion. Då fick vi prova en ny teknik, nämligen att måla med tusch på en halv eller hel meters avstånd. Redskapet? En lång blompinne eller rundstav!
Det gick inte att vara precis. Men i stället växte en ledig stil fram, ett experiment som jag tycker förde mig närmare min vision av hur jag vill måla abstrakta blommor.
När tuschen torkat – allt det svarta du ser är flytande tusch – fick vi i uppgift att fylla i med färg. Vi kunde bland annat välja mellan olika markers och akvareller. Mitt val föll på akvarellfärgerna.
Jag älskar kombinationen av det markerade svarta och de starka kulörerna. När jag blev klar med min megastora bild (säkert en A1) fortsatte jag med en mindre variant (en A4).
Ja, alltså det här var så inspirerande att jag beställt hem tusch och akvarell för att kunna fortsätta experimentera.
Jag är småkrasslig i dag, feber och halsont. Hoppas det går över till i morgon. Den här förkylningen har varit ganska seg, suttit i över helgen och så. Jag har mestadels känt mig trött och värkig, men i dag river det alltså i halsen. Och därför är jag glad att jag gjort en stor kastrull ”varma koppen”.
Min varma koppen är en grön soppa på frysta grönsaker som jag kokar upp i vatten, salt och grönsaksbuljong och som jag sedan mixar slät. Inför serveringen toppar jag med någon krydda, såsom persilja och/eller vitlök. Men annars är det inte så mycket mer med det.
Receptet är så enkelt att man faktiskt kan skippa att köpa halvfabrikatssoppa. Och så är det dessutom en nyttig soppvariant som man kan äta i flera dagar. Ställ bara in soppan i kylskåpet så håller den sig fräsch lääänge.
Ja, en enklare soppa finns nästan inte. Jag brukar ha gröna ärtor som bas, och variera med blomkål och broccoli. Ibland har jag även i frysta bladgrönsaker, grönkål eller spenat. Ju mer grönt desto nyttigare, tänker jag! För en tjock soppa använder jag mindre vatten, för en tunn soppa mer vatten, och så vidare.
Soppan äter jag till frukost, lunch och mellanmål, när än jag är hungrig och för trött eller stressad för att laga något från grunden. I dyrtider är detta ett exempel på billig och nyttig mat, det är ju ändå skönt att man kan äta billigt då och då.
Varför kallar jag soppan varma koppen? För att jag värmer upp den och häller den i en kopp. Väldigt smidigt att dricka soppa vid skrivbordet.
I går var det åter dags att gå på konstkurs. Att kursen från i våras skulle börja igen kom som den gladaste överraskningen. Den första träffen var alltså i går kväll och jag hade så kul. Jag fick till och med prova nya saker, som en avslappnad teknik för att rita av saker. Avslappnad och avslappnad, hela kroppen engagerades i ritandet och efter att precis ha lyft hantlarna för första gången på säkert ett halvår var jag ganska trött i lemmarna. Prestationsfri ritövning är kanske en bättre beskrivning av vad vi gjorde.
Så här ”avslappnat” kan man rita av saker
Jag måste berömma min bildlärare, hon har så många bra idéer! Och hon vet hur hon ska få oss elever att släppa garden inför skapandet. Ritövningen vi började kursen med var en perfekt inledning, för den gav inget utrymme till att våndas över varje detalj. Så hur gick övningen till? Jo, vi hade var sitt stort vitt papper framför oss på golvet. Vi hade också var sitt glas med flytande tusch och var sin lång blompinne. Vi stod i en halvcirkel runt en clownfigur och blomvaser, och dessa saker skulle vi rita av på bokstavligen en armlängds avstånd.
Det var omöjligt att kontrollera rörelserna fullt ut, och det är det som är tjusningen med ritövningen. Om jag hade fått i uppgift att rita av sakerna på ett mer vanligt sätt hade jag definitivt låst mig. Avbildningar ger mig prestationsångest. Aldrig tidigare har jag ritat abstrakta blommor så ledigt som i går, konstigt nog. Och aldrig att jag varit så nöjd med en teckning som jag var i går. Efteråt fick vi chans att fylla i våra tuschbilder med färg. Akvareller och pennor ställdes fram, och jag säger då det, tusch och akvarell blir jättesnyggt tillsammans!
Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.
När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.
Jag är fortfarande helt slut efter helgen, barnvakt och flytthjälp som jag och Christoffer varit. Det blev inte mycket vila, inte. Men så härligt det känns att ha varit till nytta för någon annan. Så känner vi båda, för vi har båda sagt det vid upprepade tillfällen. Och sedan är det skönt att ha skärmfria dagar, njuta av hösten mellan turerna.
Allra bäst var att få träffa syskonbarnen igen. Det händer för sällan nu för tiden. Mitt äldsta syskonbarn skulle ha disco för klassen, och då ryckte jag och Christoffer in för att passa det yngsta syskonbarnet. Hon heter Lova, är fyra år och har så många roliga saker för sig.
Exempelvis börjar Lova var och varannan mening med ”Jag avskyr…”. Första gången hon använde ordet avskyr kom det lite som en chock, för visst känns det konstigt att en fyraåring säger avskyr i stället för hatar?
Jag fattar, det är väl inte det bästa ordvalet och kanske inget man bör uppmuntra en fyraåring att säga, avskyr som hatar. Hon ser dock så söt ut när hon säger det att jag bara måste skratta. Låt mig konkretisera med hjälp av en situation.
Så klart att vi gick till den stora lekplatsen. På den finns en skyhög klätterställning, och sin ringa ålder till trots är Lova inte alls rädd för att klättra högt, högt. En bra bit på väg till toppen ilade det till av nervositet i mig och Christoffer:
”Nu är du högt upp, Lova.”
”A-a-a”, följt av en konstpaus. ”Om jag klättrar högre kan jag ramla ner och då dör jag. Jag avskyr att dö.”
Där och då lät det så komiskt. Något som kanske sved desto mer i detta fasterhjärta var alla de gånger hon kallade mig moster – tji mig (!) – och den gång hon lyfte upp mitt byxben, fick syn på den mörka stubben och skrek till i ren skräck:
Sting på scen en kväll i juni. Jag är inte den som känner vördnad. Eller så är jag just det. Oavsett vilket hade jag ett stort ögonblick när den gamle artisten sjöng ”Fields of Gold” och ”Englishman in New York” i Trädgårdsföreningen. Det var som om storheten drog igenom hela kroppen och gjorde mig alldeles skakig. Jag fick nypa mig i armen flera gånger, för inte kunde det här vara på riktigt? En av vår tids barder stod framför mig, inramad av Trädgårdsföreningens stilla lövträd.
En lång väntan på att få se Sting i Trädgårdsföreningen
Plötsligt hände allt på samma gång. Efter en lång coronaväntan på att få gå på konsert och musikal skulle allt bli av. Och däribland Sting i Trädgårdsföreningen. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge, säger man ju, och i det här fallet kunde det inte vara sannare. Sting är en av favoritmusikerna i Jönsson-Larsson-hemmet. Både jag och Christoffer uppskattar välskrivna låtar, och Sting är en fantastisk författare.
Stings musikal The Last Ship går på repeat här hemma
Sting skriver inte bara fantastiskt, han är en lysande berättare. Man kan skriva bra men tomt. Men en Sting-låt är för det mesta full av innehåll. Jag uppskattar hur han tar sig tid att berätta en historia, dela med sig av tankar. Det gör varje låt unik. En del musik har man ju hört förut och den går igen, så känner jag inte med Stings låtar. Jag tror att han är oefterhärmlig i hur han väver samman text och musik.
Har du hört albumet The Last Ship? Det här är Stings delvis självbiografiska musikal som bara spelades ett litet tag i Storbritannien. Trots att The Last Ship utgörs av låtar hade det lika gärna kunnat vara en roman, för så berättande är musiken. Det här är Christoffers mest älskade album, tror jag, och i perioder går det därför på repeat här hemma. Dessvärre spelades ingen av låtarna under konserten i Trädgårdsföreningen.
Det var oväntat mäktigt att få höra ”Fields of Gold” live
Vilka låtar spelades, då? Allt från ”Message in the Bottle” till ”Russians”. Däremellan mina personliga favoriter ”Fields of Gold”, “Englishman in New York”, “Shape of My Heart” samt “Every Breath You Take”. Ja, det var en blandning mellan Sting och The Police.
När ”Fields of Gold” spelades drabbades jag av den där overklighetskänslan och jag slogs av mäktigheten i ögonblicket. Det svängde som sjutton om ”Englishman in New York” och jag tror visst jag fick swag bara av att höra den live. Men störst intryck gjorde nog ”Shape of My Heart”, som sjöngs som en duett tillsammans med en otroligt talangfull sångare från Jamaica.
På tal om Jamaica. Vilken underbar homage konserten var till Bob Marley och reggae! Till och med Bob Marleys ”No Woman No Cry” flätades samman med en av Stings egna låtar. Det var så coolt.
Jag vet inte varför jag inte berättat om upplevelsen tidigare. Sommaren 2022 var väl helt enkelt för händelserik. Jag längtar efter att få besöka Trädgårdsföreningen igen, det är en mycket bra plats för konserter. Kanske den konsertarena jag gillar mest, tack vare grönskan och friheten.
När var jag senast med om catering? Det var i augusti, när jag och Christoffer var på bröllop. Brudparet hade ordnat med vegansk catering för mig. Hur snällt är inte det? Christoffer åt av den ”vanliga” maten. I båda fallen var det lyckat.
Jag äter specialkost, så min mat är aldrig riktigt densamma som det övriga sällskapets. Under bröllopsmiddagen serverades jag en god grönkålssallad med inslag av kokos – helt nytt för mig. Olika former av grönkålssallader är faktiskt lite av en favorit, därför blir jag alltid lika glad när detta finns, må det vara med kokosflingor eller granatäpple i.
Den här veckan skriver jag bland annat om catering i Stockholm och det får mig att reflektera kring egna cateringupplevelser. Jag kan nog inte minnas att jag någonsin känt mig missnöjd med cateringmat och det säger väl ganska mycket om hur smidigt det är att beställa catering.
Att laga mat till ett helt sällskap är dessutom inte så lite krävande… Man får helt enkelt välja vad man ska lägga krutet på.
Bra catering och sällskap på bröllopsmiddag
Bröllopscatering var det enda brudparet hade beställt, resten hade de fixat med själva och jag blir fortfarande mållös när jag tänker tillbaka på de vackra dekorationerna och tårtorna. Ett år, så länge hade de bröllopspysslat. Otroligt! Men jag kan förstå varför man väljer att göra pyntet själv, särskilt när man är en maker ut i fingerspetsarna.
Jag blir lätt stressad av större fester och middagar, och därför har jag en mental tröskel inför att jag ska bege mig till ett firande. Bröllopsmiddagen visade sig bli supertrevlig. Dels på grund av cateringen, dels på grund av det underhållande sällskapet. Jag skrattade så mycket att kinderna krampade flera dagar efteråt.
Och visst är det lite typiskt mig att jag ojar mig inför att jag ska i väg och att det slutar med att jag har hur kul som helst.
Grillplanka och smörgåstårta brukar beställas
Catering i form av grillplanka och smörgåstårta är vanligt inför släktkalasen på såväl min som Christoffers sida. Smörgåstårta är inget för mig. Vegansk grillplanka kan jag däremot uppskatta. Då och då beställer vi även julbord och jultallrikar, som vi sedan äter på hemmakalas. Det här är ganska typisk catering i Varberg, vill jag nog påstå.
Med catering i Stockholm tror jag faktiskt att det är lite annat, sett till utbudet. Jag föreställer mig att det finns sådana som enbart ägnar sig åt vegansk catering, liksom sådana som specialiserar sig på olika typer av världskök. Etiopiskt, italienskt, japanskt och så vidare – jag ser alternativen framför mig.
Grillplanka och smörgåstårta i Stockholm, då? Det finns, så klart. Eller? *googlar lite snabbt*: Absolut.
Catering jag vill ha… om jag får drömma
Även om jag råkar äta vegankost föredrar jag enkel mat utan alltför många ingredienser i. Om jag får catering som till stor del består av frukt och grönt blir jag därför glad. Grönkålssallad är, som jag redan nämnt, en av mina favoriter. Men jag kan även gilla tematisk mat, såsom en grilltallrik med medelhavssmaker och där jag exempelvis får en pastasallad med soltorkad tomat och babyspenat.
Jag älskar att serveras grönkålssallad. Grönkål är en spännande ingrediens, tycker jag.
Mitt intryck av cateringen i Varberg är att en del kan tycka det är utmanande att välja och tillaga veganskt protein. De gånger jag själv tyckt maten smakat bäst är när proteinet utgjorts av färdiga, kalla tzay-spett – chili- och ingefärssmaken på dem passar till det mesta – alternativt grönsaksbiffar. Det hade varit spännande att serveras annorlunda tillagade kikärtor någon gång. Här vet jag inte ens vad jag tänker mig, bara att jag gillar kikärtor.
Rostade kikärtor med fylliga kryddor, kanske?
Man måste inte fixa hela festen själv
Nu finns det ju de som verkligen vill fixa så mycket som möjligt med festen själva, som vårt kompisbrudpar som jag skröt om inledningsvis. De hade även släktingar och vänner som kunde ställa upp i servisen och med underhållningen, så här lyckades de säkert spara en del pengar. Plus att de själva är så skickliga kreatörer att allt verkligen såg överväldigande stiligt ut.
Du skulle sett den vackra ombre-effekten på bröllopstårtan! Ja, eller de handskrivna placeringskorten eller hemmagjorda linneservetterna. Det var wow.
Men om man nu inte är så fixig av sig finns cateringfirmor som kan ordna med mycket, som jag förstått det. Cateringfirman.se är ett exempel på catering med ett helhetsgrepp, när så önskas. Lokal, bordsdekorationer och dj, det känns tryggt att man kan få hur mycket eller lite hjälp man själv vill. (Inte för att jag ska ställa till med bröllopsfest.)
Finns det några ord för de senaste veckornas intensitet? Nej, jag tror faktiskt inte det. Jag har jobbat och stått i, och det har inte alltid varit enkelt men trots det har det gått bra. Förra helgen lyckades jag till och med bli klar med den första kursen i Googles diplomutbildning i digital marknadsföring på Coursera, så jag är mer än nöjd med min insats.
Även om jag jobbat i branschen ganska länge känner jag mig inte fullärd. En av anledningarna till att rastlösa jag väljer att stanna kvar i branschen är just för att man alltid kan lära sig nya saker. Sådant är ju mumma för en nyfiken själ som jag! Om jag hade känt mig klar lärdomsmässigt hade jag gått vidare bums. Men marknadsföring är verkligen ingen liten sak.
Som fält är marknadsföring lika föränderligt som människor. Med andra ord är det i ständig förändring. Det finns dessutom alltid tillvägagångssätt man kan finlira i takt med att förståelsen för beteenden ökar och nya tekniska verktyg tillgängliggörs. Beträffande kunskap ligger Google i framkant, och de är galet bra på att presentera kunskapen.
Kommer jag fortsätta? Jadå! Jag har sex kurser kvar av diplomutbildningen. Däremot behöver jag vila från mina 60 till 80 timmars arbetsveckor, så jag pausar studierna i några veckor eller så. Ingen annan än jag väljer studietakten, vilket är en bidragande faktor till att jag klarat den första kursen.
För snart ett år sedan bestämde sig mina föräldrar för att flytta. Det var ett spontant beslut, och de hann knappt berätta innan det var gjort. De är så galet effektiva, jag fattar inte hur de lyckas få saker gjorda i en fingerknäppning.
Men jag misstänker att de är bra på att veta vad de kan göra själva och vad de bör anlita hjälp för. För vid den här flytten valde de faktiskt att anlita en flyttfirma för att få hjälp med de tunga grejerna. Resten ordnade de själva, eller vi tillsammans. Och Christoffer har ju dessutom en skåpbil som brukar vara smidig vid sådana här tillfällen.
Jag gillar tanken på att anlita professionell flytthjälp, för jag har nämligen landat i att det inte finns någon mening med att envisas bära tunga saker när man som jag lever med värk och därför bör vara extra rädd om kroppen.
Som med så många andra tjänster finns det numera jämförelsesajter för att hitta flyttfirma, se exempelvis hittaflyttfirma.se. Innerst inne vet jag att jag hade ojat mig över priset, men i det här fallet hade jag i lugn och ro kunnat kolla igenom olika offerter.
Kostnaden för flytthjälp med de tunga sakerna skulle ändå inte kunna mäta sig med risken att ligga utslagen bara för att jag pushat kroppen över en gräns.
4 skäl till att ta hjälp av en flyttfirma
Det här leder in mig i på det tema som rubriken utlovar, nämligen på skälen till att ta hjälp av en flyttfirma. Här har du mina fyra främsta – och personliga – skäl till att anlita flytthjälp!
1. Hälsoskäl
För mig personligen är hälsoskäl tillräckligt starka skäl för att anlita hjälp. Jag som har valt att företaga trots värken förlorar stort ekonomiskt på varje sjukdag jag har, så att pusha mig själv så hårt att jag blir sängliggande är inget favoritalternativ direkt. Och det är inte heller så kul att få ännu ondare.
2. Sociala skäl
Men skulle jag inte kunna be om hjälp alternativt lägga över det på Christoffer? Jo, säkert! Jag gillar dock inte att be andra om hjälp och jag är rädd om Christoffer och hans hand (vilket kan irritera honom något, för ibland är väl mina omsorger aningen överdrivna). För mig skulle det inte kännas bra att stå och se på medan andra gjorde jobbet åt mig. Och lyfta och bära tungt ska jag ju alltså inte göra själv.
3. Bekvämlighetsskäl
Samtidigt som jag inte gillar att stå och se på när andra jobbar – jag känner mig så himla ohjälpsam och bekväm då – har jag just en bekväm sida som gör att jag tycker det är skönt att slippa ytterligare bördor. Faktiskt är det skönt att då och då kunna förlita sig på någon annan, och en professionell flyttfirma skulle jag lätt kunna förlita mig på!
4. Smidighetsskäl
För visst är det smidigt när proffsen får göra sitt? Och snabbt går det. Ett poff och sedan är möblerna på plats i den nya bostaden.
Se till att jämföra flyttfirmor
En sak jag har fått med mig från alla år som content writer och seo-skribent är att det finns jämförelsesajter för typ allt. Jag skriver själv många texter om det här med att jämföra tjänster. Och ja, det går alldeles utmärkt att jämföra flyttfirmor online, som på sajten hittaflyttfirma.se.
Genom att använda en sådan gratistjänst får du flera offerter att välja på. Förhoppningsvis gör det att du kan hitta billig flytthjälp, utan att för den sakens skull få sämre kvalitet på hjälpen. Eller så gör du som mina föräldrar gjorde: ringer runt till flyttfirmorna i din stad. Det ger också resultat.
