Jag har andats ett projekt i flera månaders tid och nu är det nog slut med projektet, tror jag. Då och då drabbas man som frilans av struliga projekt som liksom kan dra åt vilket håll som helst. Den här gången drog det åt ett håll som inte hade varit bra för mig och därför var det bara att säga tack och gå, och att faktiskt kunna göra det med en känsla av stolthet och tacksamhet över vad jag åstadkommit och lärt mig under tiden. Detta innebär att jag återigen kommer fristajla ett tag i livet, vilket jag ju trodde även för någon månad sedan. Förhoppningsvis kommer jag göra annat än att sitta klistrad vid skärmen åtminstone den närmaste tiden.

Jag har varit övertygad om att jag de senaste åren lärt känna mig själv så bra att jag smidigare kan hantera stressen från ett för intensivt projekt. Jag har trott att jag ska kunna jobba orimligt hårt och samtidigt ha rum för fritt skapande och mycket vilande. Det tog väl knappt en halv arbetsdag innan stressen skruvades upp till max och jag fastnade i samma gamla hjulspår igen… Så mycket klokare har jag nog med andra ord inte blivit. Nej, inte ens efter flera års övning.

Men jag tror att jag trots allt kommer landa i den nya, lugnare tillvaron igen. Som jag berättade häromdagen har jag längtat efter att få skapa fritt och att bara få vara. När den värsta adrenalinkicken lagt sig kommer jag alldeles säkert bli bättre på att njuta av dagarna. Njutningsfulla dagar, och där jag inte minst är fullt närvarande i ögonblicken, är mitt drömtillstånd. Där vill jag alltså hamna snarast möjligt. Jag vill kunna känna att jag har tid och ro att kunna fastna vid blommorna, som vid vresrosorna på stranden, snarare än att ha en rivande stress som gör att jag måste skynda vidare stup i kvarten. I dag, denna första fria dag, skumbadade jag till och med det första jag gjorde.

För övrigt kommer fotona i detta blogginlägg från en av mina väldigt få fotostunder den senaste månaden. Hur ljuvliga är inte vresrosorna?