Jag försöker hitta tillbaka till skrivflowet och orkar därför inte riktigt skriva lååånga texter för tillfället, eller de längre texterna sparar jag snarare för mina kunder. Men det är klart att jag orkar med ett och annat kortare boktips. Och det hade ju faktiskt varit tråkigt att inte tipsa om de julböcker jag läst i år.
Först ut julen 2022 var Jenny Olivers romantiska feelgood En vinter i Paris. Bra eller dålig bok? Jag vet egentligen inte. Jag vet bara att jag slukade den i ett nafs. Det är väl ett gott betyg? Handlingen kretsar kring förskolläraren Rachel, som sörjer sin avlidna mamma och som dessutom är fast i ett dåligt förhållande med en man som inte bryr sig ett dugg om henne.
På bilden ser du omslaget till Jenny Olivers julfeelgood En vinter i Paris. Boken gavs ut av Printz 2018.
Den här vintern är Rachels liv på väg att förändras, för hennes vänner i den lilla engelska hembyn har anmält henne till en baktävling i Paris. Under ledning av den ökände bagaren Henri Salernes får hon göra allt från bröd till suffléer. Sedan moderns död har Rachel försökt glömma bort den del som älskar att stå i köket. Nu väller plötsligt kärleken till mat och bakverk fram, men frågan är hur hon ska stå ut med bagaren?
När Rachel är beredd att kasta in handduken får hon tröst från oväntat håll, nämligen från Henris betydligt snällare bror. En vinter i Paris förenar julfirande, hjärta och smärta i ungefär 300 sidor. Boken handlar bland annat om att släppa taget och gå vidare i livet, liksom om att hitta tillbaka till det man älskar att göra när allt känns som svårast.
Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.
Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.
I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.
Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.
Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.
Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?
I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.
Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.
Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.
Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!
Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.
Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.
Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.
Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen
Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.
I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.
Prostitution sker inte bara på gatorna
Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.
Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.
Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.
Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.
Många aspekter påverkar människohandeln
Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.
Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.
Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.
Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.
Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det
Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.
Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.
Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.
Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.
Det måste gått evigheter sedan jag var med i en bloggutmaning. Jag har saknat samspelet med andra bloggare, och därför tänker jag att jag hoppar på en utmaning igen. Det får bli Mias bokhörnas Helgfrågan, för den här veckans fråga är minst sagt kittlande: Finns det någon författare som du vill ska ge ut en bok och i så fall vilken författare?
Jane Austens Emma kan vara min absoluta favoritbok genom tiderna.
I den bästa av världar hade Jane Austen inte dött så ung och därmed hunnit skriva många, många fler fantastiska böcker. Nu gjorde hon ju dessvärre det. Hon levde dessutom för länge, länge sedan, så att hon skulle kunna skriva fler böcker känns kanske inte så rimligt. Men visst kan man önska!
Som i en dröm är den första delen i Julia Quinns bokserie Smythe-Smith-kvartetten.
Jag har faktiskt ett något mer realistiskt önskemål och det är att fler av Julia Quinns böcker ska översättas till svenska. Det är inte så att jag inte kan läsa på engelska, i perioder blir jag dock ännu hjärntröttare av det och därför kan jag föredra att läsa på svenska. Ansträngningen är uppenbarligen inte riktigt densamma. Jag är mycket förtjust i Familjen Bridgerton och Smythe-Smith-kvartetten, och läser dessa böcker igen och igen.
Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?
Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.
1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.
Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.
Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.
Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.
Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.
Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.
Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.
Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.
När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?
Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.
Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjungaoch ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.
Nu ska jag berätta om en barnboksserie som ligger mig varmt om hjärtat. Det är Mårten Melins Spöksystrar, som har illustrationer av Hanna Granlund. Första gången jag tipsade om serien var på bloggen Vi växer så det knakar, och det var säkert tre fyra år sedan. Jag ville då lyfta fram mysrysliga spökberättelser som passar den unga läsaren.
Spöksystrar riktar sig främst till barn i läsåldern 6 till 9 år, och jag har plockat fram böckerna igen i hopp om att kunna intressera mitt äldsta syskonbarn för dem. Hon har nämligen börjat läsa själv och älskar spökhistorier, precis som faster sin. Generellt är böckerna ganska korta, med också korta, lättlästa kapitel.
Det gäller ju att berättelserna inte blir för läskiga, särskilt inte när barnen ska läsa innan läggdags. Spöksystrar har vissa kusliga inslag – mest av allt handlar den dock om livet på lågstadiet. Att vara bästa vän med ett spöke och samtidigt ny i klassen är kanske inte alltid så enkelt för Nila.
Allt började den där morgonen när hon genade över kyrkogården…
Vad handlar böckerna i Spöksystrar om?
Nila ska börja på en ny skola och är försenad till första skoldagen. Då får hon idén att gena över kyrkogården, och det går som det går. För där möter hon en flicka. Trots att det är mitt i vintern och bitande kallt utomhus har flickan bara t-shirt och byxor på sig där hon sitter på en gravsten. Nila och flickan – hon visar sig heta Maj – börjar prata och blir vänner.
I skolan går det inte lika bra med vännerna. Nila blir retad för att hon är ny. Maj är en stor tröst, men det är något som inte stämmer med henne. Varför är hon så blek och varför har hon så tunna kläder på sig mitt i vintern? Snart får Nila reda på att Maj är ett spöke. Eftersom Maj tycker om Nila bestämmer hon sig för att skrämma slag på dem som är taskiga mot henne.
Maj beslutar sig också för en annan sak: hon ska börja skolan. Närmare bestämt ska hon börja i Nilas klass. Du kan ju tänka dig hur det plötsligt börjar spöka i klassen! Men på sätt och vis passar Maj förvånansvärt bra in och det är bara några få som vet vem hon verkligen är.
Så börjar då det verkliga äventyret, och det är kantat av skola, vänskap och allt annat som är stort i en tredjeklassares liv. Och visst blir Nilas liv väldigt mycket mer spännande med Maj i det! Det är som att hon fått en syster att dela allt med.
Vad tycker jag om Mårten Melins böcker?
Jag tycker att Mårten Melins Spöksystrar är en förtjusande bokserie. Som jag redan nämnt här ovanför har serien en del läskiga inslag, men mest av allt handlar den om livet på lågstadiet. Redan från och med den inledande boken Flickan på kyrkogården lyfts frågor rörande vänskap och gemenskap, och det är ju faktiskt viktiga frågor.
Serien igenom – det har släppts en hel del böcker i den – handlar därefter om olika sociala dilemman, som man kanske kan identifiera sig med och lära sig av. Givetvis görs det även ett och annat besök till kyrkogården, för mysrysligt var det!
Mårten Melin är en fantastisk berättare med en fingertoppskänsla för hur man skriver för att engagera barn. Samtidigt lyckas han helt och fullt dra in mig i Majs och Nilas spökvärld, och jag är ju lite av en halvgamling. Men ja, det här är riktigt, riktigt bra böcker. Från kusligt till roligt, Hanna Granlunds illustrationer rymmer hela registret.
Vilka böcker ingår i serien Spöksystrar?
Spöksystrar-serien utgörs av många böcker – se här:
Flickan på kyrkogården
Ett spöke i klassen
Ett spöke sover över
Den fruktansvärda hämnden
Spöktivolit
Det förhäxade huset
Ett spöke fyller år
Spöke på djupt vatten
Spöke i fara
Spökhästen
Spöket går vilse
Spökljuset
De flesta av titlarna i Spöksystrar ger en bra bild av seriens olika teman.
Jag har sett att det kommit ut fina samlingsvolymer med Spöksystrar. Volymerna innebär att du kan köpa eller låna fem böcker i en.
Jag återvänder till Julia Quinns 1800-talsinspirerade böcker om familjernaBridgerton och Smythe-Smith igen och igen. Uppenbarligen måste jag älska böckerna, för varför skulle jag annars läsa om serierna ett par gånger på ett år eller så? Som i en dröm är den första boken i Smythe-Smith-kvartetten och jag tycker den sätter stämningen för resten av serien mycket bra. Samtidigt lyckas den fånga det som jag kommit att älska allra mest med Bridgerton-serien, och det är inga enkla krav att leva upp till.
Smythe-Smith lärde jag känna redan i Familjen Bridgerton, då som en ganska beklagansvärd familj som årligen bjuder in societeten till en soaré med rysligt dålig musik. Det är de ogifta döttrarna i Smythe-Smith som musicerar tillsammans, och få av dem är bra på att spela instrument. Så ja, du kan ju tänka dig, Smythe-Smiths är omtalade av helt fel anledningar. Ändå har musiksoaréerna blivit en tradition. Om du frågar Honoria Smythe-Smith vad hon verkligen tycker om dem skulle hon svara med värme i rösten.
Vad handlar Som i en dröm om?
Den första Smythe-Smith-boken Som i en dröm är Honoria Smythe-Smiths roman. Hon är usel på att spela fiol, likväl älskar hon att få öva tillsammans med sina släktingar. Och hon älskar hur konserten sammanför generationer av Smythe-Smiths. Man skulle kunna beskriva henne som familjekär, för hon vill inget hellre än att gifta sig och bilda familj. Hon har bara inte hittat den rätta ännu. När hon tror att hon äntligen gjort det gillrar hon bokstavligen en fälla åt honom. Fel man ramlar ner i den! Det är hennes brors bästa vän, Marcus Holroyd, earlen av Chatteris.
På bilden ser du omslaget till Julia Quinns Som i en dröm. Boken gavs ut av Lovereads 2021 och är den första delen i en serie som består av fyra böcker.
Storebröder och deras bästa vänner kan vara väldigt irriterande, det vet Honoria allt om. Även småsystrar kan vara jobbigare än pesten och visst var det krävande att tvingas ”dricka te” med Honoria och hennes dockor, som Marcus erfarit. Men allt är på väg ändras, och det börjar med att Marcus faller ner och skadar sig i Honorias fälla. Hon har grävt en grop i marken och han stukar sig illa när han ramlar ner i den och olyckan får en rad förvecklingar. Plötsligt ligger Marcus inför döden och det är Honoria och hennes mor som vårdar honom, Smythe-Smith är nämligen den enda familj han har.
Under en förvirrad sjukperiod inser Honoria och Marcus att de älskar varandra. Nu börjar det svåra, för vad ska de göra med kärleken? Kärlek blir inte alltid lättare av att man känt varandra nästan hela livet.
Vad tycker jag om Julia Quinns bok?
Som i en dröm vidgar Julia Quinns 1800-talsvärld och sprider ännu mer värme i den. Det här är en må-bra-bok av det mysigaste slaget, och trots att den bjuder på en del omvälvande händelser är den som en saga. En saga som man vet kommer sluta lyckligt, ska tilläggas.
Quinn skriver om Smythe-Smith-familjen – och inte minst om Honoria och Marcus – med sådan kärlek och humor att jag från de första sidorna dras in i romanen. Det här kommer ju aldrig vara reflekterande mästerverk som Kirke eller Sången om Akilles, som jag också läst i veckorna. Men nog är Som i en dröm ett mästerverk i sin egen rätt. För det är inte vilka böcker som helst som ger en så stor läsglädje som denna bok gör. Den är dessutom bara början på en underbar saga, vilken fortsätter med romanerna En natt som denna, Summan av alla kyssar samt med Sir Richards hemligheter.
Jag har läst Julia Quinns böcker på svenska och engelska, och oavsett språket är verken välberättade. Samma sak gäller även för Som i en dröm. Det största med boken är dock att den låter mig dröja mig kvar i Familjen Bridgerton-världen.
Jag uppskattar när böcker är fristående men ändå hänger samman.
Homeros Iliadenoch Odysséen kryllar av starka kvinnor. Kvinnor som aldrig riktigt får en rättmätig plats i de antika verken. De är liksom en del av kulissen bakom alla dessa manliga hjältar som har tvivelaktiga karaktärer men som likväl glorifieras för sina hjältemod.
Häxan, eller gudomen, Kirke är en av de personer Odysseus möter på sin långa irrfärd från Troja till Ithaka. Hon är mäktig nog att förtrolla Odysseus skeppsbesättning till grisar. Det slutar dock med att hon blir en i mängden av hans älskarinnor. Och sedan är det väl inte så mycket mer med det – i Odysséen, ja!
Med Madeline Millers roman Kirke är det något annat. Boken är skriven utifrån den gudomliga häxans perspektiv. Jag tycker att denna klassiska kvinnliga karaktär ges det utrymme hon så väl förtjänar, för det finns mycket stoff att bygga en berättelse på.
Vad handlar boken Kirke om?
Kirke har nästan varit med sedan tidernas begynnelse, om tid ens kan mätas när man är odödlig? Hon är dotter till den mäktige solguden Helios och har vuxit upp bland sina kraftfulla släktingar. Släkten har hon aldrig riktigt passat in i och i stället tyr hon sig till de dödliga.
Då och då förälskar hon sig i de dödliga. Du skulle bara veta vilka oanade krafter kärleken lockar fram i henne! Tack vare hennes trollkonst lyckas hon göra sin första kärlek till en gudom. Tror du att han uppskattar henne för det?
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Kirke. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022. Ett mycket fint bokomslag, tycker jag allt!
År efter år, och det blir ju en hel del år för en odödlig, utsätts Kirke för hån, hat och svek. Allra mest av dem hon älskar. Man skulle kunna tro att hon äntligen ska få frid när hon hamnar i exil på ön Aiajes. Ett tag får hon också det. Men snart hittar människorna dit och som ensam kvinna råkar hon ut för sjöfararnas grymheter.
När så Odysseus kommer till Aiajeshar Kirke varit med om än det ena, än det andra. Och visst har hon garden uppe, men när den mångförslagne hjälten sakta men säkert vinner hennes förtroende föds en ny början.
Vad tycker jag om denna bok?
Att läsa Madeline Millers böcker Kirke och Sången om Akilles har varit ett av mina mål för hösten och nu har jag äntligen uppnått det. Till min glädje, ska tilläggas, för det här är två läsäventyr jag inte vill vara utan.
Precis som i Sången om Akilles skriver Miller fram de marginaliserades öden i Kirke. Kvinna och häxa, då var man sannerligen marginaliserad i antikens Grekland! Det är ju spännande karaktärer som man vill veta mer om och som man dessutom har fantiserat om just för att de står för viktiga nedslag i exempelvis Odysséen.
Antikens manliga författare skrev sällan särskilt upplyftande om de kvinnliga karaktärerna. Homeros är inget direkt undantag från detta. Därför värdesätter jag Millers perspektiv extra mycket.
På lättsmält men vacker prosa synar hon en flertusenårig bild av hjälten och det finns en hel del sprickor i rustningen. I mötet med Millers Kirke får Odysseus en helt ny mänsklighet, och samma sak gäller för häxan.
De nya perspektiven till trots skriver Madeline Miller med en stor kärlek till både Iliaden och Odysséen, en kärlek som jag delar med henne och som jag är tacksam för att hon ger näring till.
Här har jag läst om Kirkes livsöde, ibland stillsamt och ibland våldsamt, och därmed tagit del av ett äventyr som definitivt kan mäta sig med de antika berättelserna. Som kanske rentav lyfter dem till en snäppet högre nivå eftersom det är lätt att knyta an till Millers många nyanser.
Madeline Millers roman Sången om Akilles är en tolkning av Homeros epos Iliaden. Det klassiska verket bekantade jag mig med när jag var 18 år och något senare när jag läste Antikens kultur och samhällsliv på universitetet. En av anledningarna till att jag uppskattar de grekiska hjältesagorna är för att de lämnar utrymme för fantasin. Karaktärerna, miljöerna samt intrigerna finns där som en stomme och sedan kan man bygga vidare åt alla tänkbara håll. Och det är just utbyggnad som Miller ägnar sig åt i Sången om Akilles.
Vad handlar Sången om Akilles om?
Sången om Akilles är skriven utifrån Patroklos perspektiv. I de gamla grekiska berättelserna, däribland i Iliaden, är Patroklos hjälten Akilles bäste vän. Han är troligen också hjältens älskare. Som du kanske vet var gränsen mellan vänner och älskare inte så skarp i antikens värld. Kärlek mellan män ansågs vara en viktig del av ynglingens personliga utveckling. Det var sällan en jämlik kärlek, utan rörde sig oftast om en vuxen man som tog sig an en med dagens mått mätt pojke. Miller har dock i mångt och mycket skrivit en vacker kärleksberättelse.
På bilden ser du omslaget till Madeline Millers Sången om Akilles. Boken gavs ut på nytt av Wahlström & Wistrand 2022.Jag älskar detta bokomslag!
Kungasonen Patroklos kan inte göra något rätt i faderns ögon. Så när han i självförsvar dödar en annan pojke ser fadern chansen att göra sig kvitt honom. Han landsförvisas till myrmidonernas kung Peleus. Och det är där han finns, den unge, vackre och helt perfekte Akilles. Även Akilles är kungason, Peleus arvtagare som han är. Han är också halvgud, ständigt och ilsket vaktad av den gudomliga modern Thetis.
Patroklos kan inte annat än att älska Akilles. Han älskas tillbaka, och tidigt blir de alltså oskiljaktiga. Men Akilles mor är inte alls nöjd med pojkarnas band. Hur kan en simpel människa vara värdig hennes upphöjde son? Moderns försök att skilja dem åt misslyckas, men när kriget mot Troja kallar dem båda till fjärran stränder sätts kärleken på prov. Där blir det nämligen allt tydligare för Patroklos att Akilles är lika vansinnigt stolt och självisk som vilken kung eller gud som helst. Kanske är det dyrkan och inte kärlek Akilles vill ha? Sprickan växer och det är då det tragiska ödet drabbar med full kraft.
Vad tycker jag om Madeline Millers bok?
Madeline Miller berättar om karaktärerna som finns i den grekiska mytologins utkanter, om de som tvingas leva i skuggan av hjältarna. I både Sången om Akilles ochKirke nyanserar hon de självupptagna heroerna och skriver fram en mänsklighet som de ursprungliga berättelserna på sätt och vis saknar.
Relationen mellan Akilles och Patroklos väckte nyfikenhet redan under antiken, så det är ett tacksamt material att arbeta med. Genom att skriva i Patroklos jag-perspektiv kan Miller närma sig berättelsen i en ny vinkel och dessutom komma en av tidernas största hjältar ännu närmare än om boken varit skriven utifrån honom.
I Sången om Akilles avklär Patroklos kärleksfulla blick hjältens rustning. Och ja, det blir ett intimt porträtt med erotiska undertoner. Jag tycker att Miller har lyckats bra med att skapa närhet till karaktärerna, och även om jag upplever boken som finstämd finns det inget högtravande i författarens språk.
Sången om Akilles är en passande titel, för visst är boken som en kärlekssång! Den anspelar likaså på det faktum att Homeros Iliaden skrevs i 24 sånger, vilket kan jämföras med 24 kapitel.
