Du vet hur du det är, ibland läser man en jättebra bok och så är det ändå något med den som gör att man inte riktigt orkar sig fram. Så känns det för mig med Kate Quinns Roskoden. Jag vill verkligen betona hur bra boken är, för den är toppen i allt från språket till handlingen. Lättsmält, starka kvinnliga karaktärer i en spännande kontext, ja, det är bra. Roskoden handlar om de kodknäckande kvinnorna på Bletchley Park i början på 1940-talet. Det är ett tema som jag tycker mycket om.

Under andra världskriget krypterades mycket av informationen och det var bland annat upp till genierna på Bletchley Park att dechiffrera koderna, så att de egna styrkorna kunde undvika nederlag på slagfälten. Mab, Osla och Beth är så olika man kan bli, men hemlighetsmakeriet kring arbetet på Bletchley Park, för dem samman. Och så det faktum att de är yrkeskvinnor på en mansdominerad arbetsplats. Roskoden skildrar vardagen för de tre vännerna, olycklig kärlek och fasliga föräldrar. Spänningen skruvas upp när Beth spärras in på ett mentalsjukhus efter andra världskrigets slut och Mab och Osla måste rädda henne undan fångenskapen.

Du fattar ju, det här är något extraordinärt. Så fantastiskt att få ta del av kvinnors vardag under andra världskriget och att kvinnorna dessutom får vara hjältar! Likväl är det där inre men:et som tar emot. Jag kommer dock inte lägga ifrån mig boken, för jag närmar mig trots allt slutet på den över 600 sidor långa romanen. Trots min egen kluvenhet vill jag verkligen rekommendera Kate Quinns bok: Ge den en chans. Jag vet många andra som är helt lyriska över Roskoden och resten av författarens böcker.