Jag har alltid sagt att en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig för mig. Och det stämmer. Den vanligaste av förkylningar ger mig ännu mer värk, det är ett faktum. Ett annat faktum är att jag får orimligt svårt att andas när jag är förkyld. Så har det alltid varit.

Jag hade svår allergi och astma som barn, och på vuxna dagar har jag upplevt den som så pass mycket bättre att jag tänkt att jag är fri från den. Även om det inte är sant med tanke på hur ofta jag äter allergitabletter och att jag alltid verkar ha någon form av allergireaktion som gör bröstet trångt. Men ja, allting är ju relativt.

Och förkylningarna har ju alltid varit ganska besvärliga, då. Eftersom jag haft det så här sedan jag var två år eller något har jag fått för mig att det är normalt att få en viss andnöd när man är förkyld. Det är liksom mitt normala, så hur ska jag kunna tro annat?

Dessutom är det sjukt jobbigt med en täppt näsa som det är, så ja, andningssvårigheter är väl inte så konstiga trots allt. Dah.

Efter att i veckan haft min första förkylning på ett par år – har levt väldigt försiktigt under coronatiden – gick det ändå upp för mig att ha andnöd för böveln inte är normalt. Hela veckan har inneburit helt orimligt svårandade nätter. Och så ska ingen behöva ha det. Under nätterna har jag haft en klar tanke: Jag önskar jag hade min astmamedicin.

I går fick jag medicinen utskriven och den hjälpte obeskrivligt mycket redan från början. Trodde nog aldrig att jag skulle behöva inhalera kortison och salbutamol, eller vad det nu är, igen. Samtidigt är jag tacksam för att jag fick astmamedicinerna. Från och med nu kommer jag förhoppningsvis kunna andas mig genom kommande förkylningar och infektioner. Och allergiska reaktioner, så klart.