Därför är en förkylning aldrig bara en förkylning för mig

En del tycker jag är överdriven i min iver att försöka undslippa förkylningar och andra virus eller infektioner. Även innan corona var att bli smittad med influensor ett stort nej. För mig är en förkylning nämligen inte bara en förkylning. I kombination med astman och värken kan en snuva knocka mig totalt. Och det är det som har hänt igen.

Du vet hur man får värk i kroppen när man är förkyld? Tänk dig då om du har värk i form av kronisk smärta… Ja, alltså värk på värk. Förkylningen kan trigga ett skov som sitter i lääänge. Det brukar hända mig, för jag lever ju med kronisk smärta. Dessutom är kroppen redan trött av smärtan den måste hantera dagligen, så även mattheten en förkylning ger blir kaka på kaka.

Men det kanske allra jobbigaste är att förkylningsastman triggas och ger symtom förutom allt detta. Det innebär att jag får gå runt med andningssvårigheter utöver förkylnings- och värksymtomen, och att inte kunna andas riktigt tär något enormt på kroppen. Nu har jag tack och lov riktiga astmamediciner, började åter med sådana i våras, men detta till trots sitter effekten i länge.

Någon vecka efteråt borde jag vara frisk, men en kort promenad gör mig fortfarande vimmelkantig. Luften utomhus brinner som eld i luftrören, en jättespeciell känsla. Om man inte lever med astma, smärta eller någon annan kronisk grej är det nog svårt att sätta sig in i vilken skada en helt vanlig förkylning kan göra.

Det är ju fantastiskt om man kommer lindrigt undan, om man faktiskt kan känna att en förkylning är en liten skiten bagatell. Glöm bara inte bort oss andra som kanske inte tar oss igenom de olika smittorna lika lätt.

Förstått det självklara: Jag har rätt till att kunna andas

När det är pollensäsong eller när jag exponerats särskilt mycket för allergener är det som att minsta lilla sak ger allergiska och astmatiska reaktioner. Så har jag haft det länge. Kanske lite naivt har jag ändå gått runt och trott att jag vuxit ifrån allergin och astman, och nu har jag alltså i stället fått allergi- och astmamediciner igen. Och efter en månad med dem känner jag en enorm tacksamhet för att de faktiskt hjälper.

jag har rätt att kunna andas
Särskilt allt hårigt och luddigt ger mig allergiska och astmatiska reaktioner, må det vara pollen, djur eller damm.

Jag tycker medicinerna hjälper så bra att jag tydligare kan känna vad som triggar allergin och astman. Åt ett par veganska Magnum med chokladöverdrag och fick värsta andnöden, som exempel. Jag äter sällan choklad och nötter av den anledningen – fuskar ibland – men när detta hände var det som Aha. Reaktionerna kom så omedelbart.

Och när jag för några dagar sedan glömde ta min kortison vaknade jag med andnöd på natten. En inandning av Flutide respektive Ventoline rådde bot på saken. Inför det här årets pollensäsong känner jag mig ganska rustad och jag har successivt börjat vänja mig vid det faktum att jag fasen inte ska trigga reaktionerna själv genom att äta vissa saker och besöka djurhushåll. Eller genom att glömma medicinerna.

Nu har nästan varenda kotte hund eller katt, men jag är stolt över att jag äntligen har börjat prioritera min egen hälsa framför mitt dåliga samvete när jag tackar nej till att besöka hushåll som har pälsdjur. Vill djurfolk ses får vi helt enkelt göra det utomhus. Jag har rätt till att kunna andas, har jag äntligen förstått själv. Och nu jävlar ska jag andas på som jag inte gjort på evigheter.

När en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig

Jag har alltid sagt att en vanlig förkylning aldrig är särskilt vanlig för mig. Och det stämmer. Den vanligaste av förkylningar ger mig ännu mer värk, det är ett faktum. Ett annat faktum är att jag får orimligt svårt att andas när jag är förkyld. Så har det alltid varit.

Jag hade svår allergi och astma som barn, och på vuxna dagar har jag upplevt den som så pass mycket bättre att jag tänkt att jag är fri från den. Även om det inte är sant med tanke på hur ofta jag äter allergitabletter och att jag alltid verkar ha någon form av allergireaktion som gör bröstet trångt. Men ja, allting är ju relativt.

när en vanlig förkylning inte är vanlig

Och förkylningarna har ju alltid varit ganska besvärliga, då. Eftersom jag haft det så här sedan jag var två år eller något har jag fått för mig att det är normalt att få en viss andnöd när man är förkyld. Det är liksom mitt normala, så hur ska jag kunna tro annat?

Dessutom är det sjukt jobbigt med en täppt näsa som det är, så ja, andningssvårigheter är väl inte så konstiga trots allt. Dah.

Efter att i veckan haft min första förkylning på ett par år – har levt väldigt försiktigt under coronatiden – gick det ändå upp för mig att ha andnöd för böveln inte är normalt. Hela veckan har inneburit helt orimligt svårandade nätter. Och ska ingen behöva ha det. Under nätterna har jag haft en klar tanke: Jag önskar jag hade min astmamedicin.

I går fick jag medicinen utskriven och den hjälpte obeskrivligt mycket redan från början. Trodde nog aldrig att jag skulle behöva inhalera kortison och salbutamol, eller vad det nu är, igen. Samtidigt är jag tacksam för att jag fick astmamedicinerna. Från och med nu kommer jag förhoppningsvis kunna andas mig genom kommande förkylningar och infektioner. Och allergiska reaktioner, så klart.

Äntligen mer luft efter en vecka med andnöd på nätterna

Vilken vecka!

Jag skulle vila ett par dagar efter en intensiv jobbperiod. Samla kraft, liksom. Men så åkte jag på min första rejäla förkylning på ett par år och fick min förkylningsastma triggad. Under nätterna med andnöd tänkte jag naivt att det går över till nästa dag, det gjorde bara inte det. Därför fick jag under lördagen pallra mig till vc och nu har jag fått börja med astmamediciner igen. Det är första gången sedan tonåren.

förkylningsastma svårt att andas

Egentligen har det väl varit på gång länge. Jag har allergiska reaktioner för jämnan och försöker ta kontroll över dem genom att knapra receptfria allergitabletter. Det har inte gått jättebra och efter första sippen Ventoline förstår jag vad jag gått miste om. Jag hade kunnat bespara mig en del lidande om jag bara gått tidigare.

Det tog nämligen inte många minuter innan Ventoline vidgade luftrören i går. På nästan en fingerknäppning kunde luften cirkulera genom bröstkorgen, som slappnade av och lämnade mig skakig av utmattning. Att inte kunna andas riktigt är enormt ansträngande, jag har inte insett hur mycket det tagit på mig. Och det blir lite mycket också, med tanke på värken och hur ont jag haft i revbenen på sistone.

Undrar hur det känns att leva en dag utan sjukdomar och krämpor, alltså… Hur känns det?

Nu laddar jag mentalt inför att bege mig ut i den vackra vårdagjämningen, ska bara skriva av mig först. Ventoline kommer definitivt följa med mig ut, den kommer bli mitt trogna promenadsällskap åtminstone ett tag framöver.