5 stora målarbilder som man kan färglägga tillsammans

Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för pen store

Jag är på jakt efter lite nytt konstnärsmaterial och snubblar i stället över det franska märket Omys stora målarbilder som man kan färglägga tillsammans.

Målarbilderna är verkligen dekorativa, faktiskt så snygga att man kan använda dem som posters. Eftersom de tar sin lilla tid att fylla i är det helt klart en fördel att man kan hänga upp och beundra dem under tiden.

Förutom det stora formatet och den läckra designen utmärker det pedagogiska upplägget dessa stora målarbilder. Vad sägs om att färglägga Sverigekartan eller människokroppen tillsammans?

Jag kreerar ju egna målarbilder och har länge sneglat på de större varianterna man kan fylla i. De verkar inte vara jätteenkla att skapa, men när jag ser Omys färgläggningsbilder blir jag sugen på att försöka. Vi får se!

Men som läget är nu nöjer jag mig med att tipsa om just Omys jättemålarbilder och egentligen är de ganska så kompletta med ett tjockt, fint papper och så.

Somliga av dem, som den gigantiska världskartan, är på pappersrulle. Därför kan du rulla ut den stora målarbilden bit för bit. I takt med att du färglägger, vill säga.

Känner mig nervös inför det stora i sommarens skrivkurser

Jag smygstartade med kurslitteraturen inför sommarens skrivkurser det sista jag gjorde i går och i dag har jag försökt bekanta mig med de olika kursuppläggen. Helt ärligt: Jag börjar känna mig nervös. Det kreativa skrivandet har jag ut i fingerspetsarna. Ändå känns det nytt och stort att återigen sätta mig i skolbänken och genomgå den ena skrivutmaningen efter den andra. Det var länge sedan jag lät det skönlitterära skrivandet ta plats i vardagen. Nu ska det bli en av sommarens huvudsysslor.

nervös inför det stora i sommarens skrivkurser

Jag ska läsa en skrivkurs med fokus på att skriva barnbok, en med fokus på diktskrivande och en där jag förväntas genomföra ett eget skrivprojekt i en valfri skönlitterär genre. Tankarna går åt alla håll, vad ska jag liksom skriva? Än så länge har jag mest vaga idéer, idéer som bör vara ganska utkristalliserade vid den här veckans slut. Den här gången känns det viktigt för mig att skrivprojekten representerar mig, med andra ord min skriv- och idévärld. Om jag kan vaska fram det sandratiska i det hela kommer jag vara nöjd.

Det är egentligen mest det jag hoppas på, alltså att skriva utifrån min röst, och givetvis att få växa utifrån det. Och visst hade det varit skönt att efter sommaren hittat tillbaka till en skönlitterär skrivrutin. Men det återstår ju att se hur det blir med den saken.

En av flera ritövningar jag tar med mig från en bok om kladd

Jag läser och inspireras av konst- och pysselböcker. Häromsistens var If you can doodle, you can paint av Diane Culhane föremål för mitt nyfikna utforskande. Det här är en bok om kladd och den innehåller mängder av kreativa ritövningar. Jag ska beskriva en av de ritövningar jag provat längre fram i blogginlägget – men först:

kladda ritövningar

Egentligen är det ganska otroligt, för utifrån något man kladdat i sin anteckningsbok kan man skapa något större. Eller så kan man ge ett befintligt konstverk nytt liv genom att rita krumelurer på det, gärna på känsla. Kladd, eller doodling, är en viktig aspekt av konstnärligt skapande. Så är det inte minst inom abstrakt konst där det kan vara så ”enkelt” att man börjar med en linje.

if you can doodle you can paint pysselbok
På bilden ser du omslaget till Diane Culhanes konst- och pysselbok If you can doodle, you can paint. Boken gavs ut av Quarry Books 2017.

När man kladdar en bild gör man det oftast intuitivt, och det kan i sig vara väldigt avkopplande. Du fattar ju hur lockande det här låter, så doodling är något jag börjat ge mig i kast med bara för att må bra. Det fungerar också som ett motgift mot min extrema perfektionism, som inte alls hjälper mitt nybörjarjag. Ja, eller det hjälper nästan i alla fall.

Det finns så himla mycket man kan göra kring kladd, det insåg jag när jag läste If you can doodle, you can paint. Man kan rita cirklar och binda dem samman med streck, kladda på ett litet eller stort papper för att engagera olika kroppsdelar och man kan rita utan att lyfta handen från pappret.

Kladda på post-it-lappar – en enkel ritövning

Den ritövning – eller snarare kladdövning – jag främst tog med mig från boken går ut på att kladda på post-it-lappar. Tack vare den lilla, lilla ytan på papperslapparna kan man kladda hyfsat snabbt, utan att fokusera för mycket på detaljerna, och formatet öppnar dessutom för att man kan rita framför tv:n. Det var precis det jag gjorde när jag satt med ett post-it-block, svarta tuschpennor av olika tjocklekar och kladdade på utan att övertänka varje streck. Det är rentav en fördel att vara lite distraherad och att låta handen gå som av sig själv i det här fallet.

När jag hade fyllt en post-it-lapp med krumelurer drog jag bort den från blocket och började fylla nästa. På så sätt fick jag snabbt ihop en kladdsamling, vilket är själva syftet, och dessa lappar har jag sedan arrangerat i mindre samlingar. Får se vad jag ska göra med dem! Kanske inget. I If you can doodle, you can paint tipsar dock författaren om att man kan klistra kladdlapparna på exempelvis ett akvarellpapper för att ge dem ett konstnärligt sammanhang.

lära sig rita genom att kladda

För mig innebar denna ritövning en form av brainstorming eller flödesskapande. Jag kladdade fram olika blommor och mönster som jag tror att jag i sommar kommer rita upp i Adobe Illustrator. Det var helt enkelt bra att få en känsla för de olika linjerna och formerna, och här hade jag uppenbarligen saker i mig som jag inte visste om och som kom fram i flödet.

Jag skriver också på flöde, det är så jag fiskar upp mina texter. Man kan liksom alltid hitta något i strömmarna, så även brottstycken av något mer. Visste bara inte att samma sak gäller för att rita och måla.

Det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Smärtan gör livet bräckligt. Jag kan tänka mig att det är så med alla kroniska sjukdomar. Det krävs verkligen inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas. Igen. Och sedan får man ägna nästan hela tillvaron åt att bryta den. Igen. Den är som ett jävla evighetshjul, denna smärtcirkel.

Vad var det som utlöste den intensiva, krampande, pockande smärtan den här gången? Vädret, den fuktiga sommarvärmen. Mycket kan man påverka men inte luftfuktigheten. Den fick mig först på knä och sedan platt fall, och jag har inte kunnat ha en rimlig vecka sedan jag vistades utomhus under årets dittills varmaste dag. När cirkeln väl är sluten är man liksom fast och snart gör det mesta saken värre.

det krävs inte mycket för att den onda cirkeln ska triggas

Vädret den här gången. Andra gånger kan det vara stress, aktivitet eller umgänge som triggar värken. Det kan egentligen vara vad som helst. Till och med den minsta lilla sak som pushar kroppen över den tunna, tunna hårfina gränsen. På grund av att vädret knuffade mig över gränsen förra helgen har jag sakta, sakta fått kämpa mig tillbaka. Igen. Alltid igen. Men ibland är det svårt.

Ställer fortfarande in planerna när någon är förkyld

Smittspridningen är under hyfsad kontroll, vi är vaccinerade men ändå är inte allt som förut. I dag vaknade våra vänner upp med förkylningssymtom och därför ställdes våra efterlängtade helgplaner in, och det är fine för vi är alla på samma våglängd. Genom att vara tydliga och förstående hjälper vi varandra att slippa det otyg som till och med en vanlig sketen förkylning medför. Fortfarande efter all den här tiden. skönt!

ställa in planer förkylning

Men det betyder inte att det inte känns ledsamt. Klart som sjutton att jag hellre träffat vännerna, som jag laddat för, än att ställa in. Det är lite sorgligt att inga planer numera kan vara definitiva, att allt kan ändras supernära inpå. Och så har det ju egentligen alltid varit. Det är bara ännu mer så nu, kan jag tycka.

På tal om det gör jag sällan upp stora planer för egen del. Jag försöker vänta till sista minuten innan jag slår till. Corona har ändrat mitt beteende i det avseendet. Jag finner inget nöje i att boka in saker och att sedan behöva dra mig ur, så jag tar saker som de kommer å det extremaste. Men det har liksom blivit min strategi, med konstkursen som det enda undantaget de senaste två och ett halvt åren. Typ.

På sätt och vis har jag alltid ett mål och mening för vardagen här hemma, i min och Christoffers lilla bubbla. Det gör det hela väldigt mycket enklare. Nej, det blev inget vänmys i dag. I stället passar jag på att strosa i skogen runt hörnet, städa här hemma och att hämta kurslitteraturen på biblioteket. Kanske hinner jag till och med läsa en och annan sida i böckerna.

Och en bonus, om än en tråkig sådan, är att jag får chans att vila inför veckan som kommer. Jag har haft en riktigt jobbig värkvecka, så den här gången var det nog lika bra att det inte blev något häng.

Betyg i idrott – det kan väl inte alltid hänga på en 14-åring?

På olika håll läser jag om idrottslärare som är upprörda över att behöva sätta betyg på elever som inte har möjlighet att delta i undervisningen och det väcker i sin tur en upprördhet hos mig. Det får mig nämligen att tänka tillbaka på hur det var att typ vara den enda med kronisk smärta på min högstadieskola och att ha en lärare i idrott som inte ansträngde sig det minsta för att anpassa undervisningen utifrån mina förutsättningar, eller för att ge mig en egen planering.

Det skulle vara bollsporter till 95 procent, något läkarna avrådde mig från att träna. På lektionerna fick jag därför mest sitta på läktaren, driva omkring och då och då sortera äckliga kläder. Och när det så var dags för betyg ville läraren så klart ge mig ett IG i idrott och detta trots en överenskommelse om att jag skulle få ett G i betyg (det fanns en specialgrej. Jag hade papper på det, liksom.). Jag deltog ändå där jag kunde och lämnade in teoretiska arbeten.

betyg i idrott

Mitt G i idrott fick jag till slut. Men som 14-åring undrade jag ju, är det mig det är fel på? Det var det givetvis inte. Och det här insåg jag senare när jag kom till gymnasiet och då fick en egen lektionsplanering i idrott. En eldsjäl till lärare hjälpte mig och andra som inte kunde delta i den ordinarie undervisningen att få meningsfulla idrottslektioner. Med mycket stöd och uppmuntran fick jag träna sådant som jag själv klarade av och om krafterna tröt möttes jag aldrig av höjda ögonbryn.

På högstadieskolan hade det mer varit så att om jag klarade av 20 minuter klarade jag av allt, resten var bara överdrifter från min sida. Aldrig tidigare eller senare i mitt liv har jag varit med om ett så totalt ifrågasättande, alltså rent generellt. Många, inklusive jag själv, beundrar min ihärdighet och kämpaglöd. Om jag har rätt förutsättningar finns det inga gränser för hur långt jag kan nå, och nog måste det väl vara så för nästan de flesta elever (och människor)?

Jag fattar, man vill inte premiera skolk och nonchalans. Det tycker jag inte heller att man ska göra. Men ibland kan också lite självrannsakan vara på plats: Har man som vuxen gjort sitt bästa för att ge ett barn de förutsättningar hen behöver?

Så fotograferar du månen snyggt – en guide

så fotograferar du månen snyggt

Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?

Utnyttja förutsättningarna som finns

Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.

Komma närmare månen rent fysiskt

Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.

Fotografera månen med stativ

Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.

Planera fotostunden utifrån månfaserna

Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.

tips fota månen

Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.

Beakta att månens utseende förändras

Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.

Se över tekniken och inställningarna

Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.

Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.

Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.

Starkt om Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar

Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.

Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.

dolly parton och kvinnorna som levde hennes låter bok
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.

Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.

Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.

Morsdag eller mors dag – hur skriver man det egentligen?

Jag tänkte att jag skulle skriva ett blogginlägg om mors dag och fastnade direkt i funderingar kring hur temadagen egentligen bör skrivas. Är det morsdag eller mors dag som gäller? När man skriver varje dag händer att man drabbas av hjärnsläpp. För mig kan ord som ska skrivas isär eller ihop kortsluta hjärnan.

Missförstå mig inte, jag särskriver inte ord. Det är bara det att vissa ord kan skrivas på båda sätten, även om det ena av dem i regel har hävd. Skrivregler vill jag gärna följa, och här ska det, om jag förstår det hela rätt, inte ens vara något snack om saken. Mors dag är den rätta stavningen.

skriva morsdag eller mors dag

Men saken blir ju inte lättare av att exempelvis morsdagspresent kan skrivas som morsdagspresent alternativt som mors dag-present, och där det första alternativet kanske aningen förvirrande är mer rätt än det andra. Just denna komplexitet belyser en språkkrönika till dagens ära.

När jag blir som ett frågetecken googlar jag frenetiskt efter stavningen som har hävd. Vanligen slutar det dock med att jag vänder mig till källor som Språkrådet, Svenska Akademien och TT:s guide för sammanskrivning respektive särskrivning av ord.

Efter det här utlägget kring skrivregler, hur har jag firat mors dag i år? Jo, tack, jag har varit på en mysig morsdagsmiddag med hela familjen.

Vi åt på restaurang, vilket var något av en prövning för de yngsta i familjen Jönsson. Jobbigt att sitta still i mer än fem minuter, förstår du! Det slutade med att jag och syskonbarnen gick till en lekplats i stället, så att de andra kunde äta i ett lugnare tempo.

I ett svagt ögonblick hade jag lovat det äldsta, och oerhört rastlösa, syskonbarnet att hon skulle få leka under middagen. Man får hålla vad man lovar! Så är det bara.

Jag har svårt att säga nej till barn. Särskilt till mina fina syskonbarn. Och visst blir jag alldeles varm i fasterhjärtat när jag vet att familjens minstingar har roligt.

Vackert om tillhörighet i Sagan om den lilla gråsparven

En liten gråsparv söker efter någonstans att bo i en trädgård, men både blåmesen och talgoxen försöker jaga bort hen därifrån. De två andra fåglarna är nämligen inte alls villiga att dela med sig av vad de har. De tycker dessutom att den bedjande gråsparven är tjuvaktig så som hen tigger om andras rester. Men nog måste det väl finnas hjärterum även för gråsparven?

Tillsammans med illustratören Martin Jacobson har författaren Jonas Gardell skapat ett litet mästerverk i form av bilderboken Sagan om den lilla gråsparven. Det är en saga som påminner om Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser, som egentligen handlar om vår mänskliga tillvaro. Fabler, så heter djurberättelserna. De är så klassiska att jag häpnar inför det faktum att jag står inför en sprillans ny sådan.

sagan om den lilla gråsparven jonas gardell
På bilden ser du omslaget till Jonas Gardells bilderboksdebut Sagan om den lilla gråsparven. Boken gavs ut av Rabén & Sjögren 2022.

På några få uppslag levandegör Gardell och Jacobson trädgården och dess inneboende fåglar. Det är en berättelse som berör med sin igenkänning av utanförskap och längtan efter tillhörighet. Gardell skriver träffande vackert, fåglarna har verkligen sina egna personligheter, men Sagan om den lilla gråsparven är också mästerligt illustrerad. Varje uppslag i denna bilderbok för barn i läsåldern 3 till 6 år är som ett konstverk. Jag hade velat rama in och hänga upp varenda en av bilderna.

Jag uppskattar ljuvligt illustrerade bilderböcker och jag uppskattar böcker med ett genomtänkt budskap. Enligt min mening är Sagan om den lilla gråsparven därför en fröjdefull läsning som förmår väcka tankar om svåra ämnen. Läs denna bilderbok med dina småttingar och jag lovar att ni kommer ha många spännande samtal om medmänsklighet och inkludering framför er.

Den personliga utvecklingen kommer vara sommarens stora resa

Inför sommaren har jag landat i den märkligaste känslan: Jag vill ha en hemmasommar. Annars vill jag alltid ge mig i väg och jag har känt mig ledsen över att corona har satt käpparna i hjulet för mig två somrar i rad. Men nu väljer jag alltså att stanna hemma i Varberg och att satsa på personlig utveckling inom det kreativa hela sommaren. Jag ska bli en ännu bättre skribent och designer, liksom jag ska börja måla akryl. Och sedan ska jag och Christoffer fortsätta med hans träprojekt.

personlig utveckling sommarens resa

Ska jag inte ut och resa alls? Jo, på sätt och vis. Varje sommar släpper Hallandstrafiken sitt sommarresekort. I år kostar den så kallade sommarbiljetten 715 kronor och för denna ganska ringa summa kommer jag kunna resa fritt i hela Halland från den 15 juni till den 15 augusti. Tack vare resekortet blir också resor till Göteborg och Skånes vackra städer glädjande billiga. Jag kommer kunna ta varje dag lite som den kommer och om jag har lust är det bara till att hoppa på bussen eller tåget. Detta är alltså mina utflyktsplaner för sommaren.

Med andra ord blir det inga Europastäder eller Medelhavsöar i år heller. Åtminstone inte i sommar. Och sannolikt inte i höst, om nu coronan tar fart igen.

Om drygt en vecka ska jag börja på skrivkurser. Jag ansökte till flera olika inför sommarterminen och har kommit in på dem. Så i sommar ska jag studera hur man skriver barnböcker och dikter – liksom ta mig an ett eget skrivprojekt. Det känns stort, faktiskt lite nervöst eftersom jag inte studerat kreativt skrivande på flera år. Men det är just pressen från skrivkurser som behövs för att jag ska hitta tillbaka till det mer skönlitterära skrivandet, som jag längtar till men inte lyckas ta mig för på egen hand.

lära sig saker är en resa

Och när jag har tid över ska jag ta till mig i grunderna i Illustrator och Photoshop, och även där lär det bli ett par kurser. Dock i egen studietakt. Det är så många grejer jag vill prova – och vill kunna testa – och därför måste jag kavla upp ärmarna och se till att lära mig mer. Den ena saken jag gör berikar de andra sakerna för tillfället. Det gör att jag känner mig väldigt motiverad att växa.

Vad vill du göra av sommaren?

Japp, nu har jag även gjort linoleumtryck – men hur gör man?

Att göra linoleumtryck eller linotryck har varit en av veckans stora utmaningar. Som jag berättat i ett annat inlägg gav jag mig själv hemläxa inför konstkursavslutningen och karvade en egen tryckplatta, då jag inte hann färdigt gången dessförinnan. Av alla saker jag skapat de senaste veckorna har linoleumtrycket varit svårast, både rent hantverks- och värkmässigt.

grafiskt linoleumtryck i svart och vitt
Tryck i svart linofärg på rispapper.

Den här gången gjordes trycket i ett mjukare material än linoleum, som annars kräver ganska mycket när man skär ur motivet. Materialet heter Softcut, tror jag, och är väldigt följsamt. Jag kan fortfarande minnas hur jag kämpade med det riktiga linoleumet på en bildkurs i gymnasiet – det var tufft med all hand- och fingervärk.

Trots att Softcut, eller vad det nu är, är mjukare fick jag ont när jag jobbade med det. Och kanske aningen förvånande var det ännu tuffare att göra själva trycket, som jag upplevde det. Jag fick svettpärlor av att rulla på linoleumfärgen med en roller och att gnugga med en matsked över trycket för att få färgen att fastna på pappret.

verktyg för linoleumtryck
Här kan du se en del av processen. Jag ritade upp mitt motiv på plåten och skar sedan ur det för att få ett relieftryck.

Efteråt fick jag toksmärtor i händerna och armarna. MEN med detta skrivet, så himla roligt att göra grafik för hand! Och det fina är att alla kursdeltagarna blev supernöjda med sina tryck. Av det vi gjort under den sex veckor långa kursen i Skapande verkstad tror jag nog att slutresultaten av trycken blev effektfullast. Det blir ju extra roligt när man kan känna wow inför det man skapat.

Hur gör man ett linoleumtryck?

Jag har gjort linoleumtryck vid ett par olika tillfällen i livet och är med andra ord inget proffs på det. Därför kan jag bara beskriva processen så som jag känner den. Namnet linoleumtryck kommer från att man traditionellt sett använder linoleumplattor som tryckplåtar.

Man ritar eller överför en bild till linoleumplattan. Första gången jag gjorde trycken överförde jag ett grafiskt foto på mig själv med hjälp av karbonpapper. Denna andra gång ritade jag däremot motiven på fri hand. Kruxet med Softcut-materialet är att karbonpapper inte biter på det, så det var bara till att tänka kreativt kring det och då var att rita själv enklast.

tips linotryck på rispapper
Jag försökte blanda orange och blå linofärg vid samma trycktillfälle och det gick som det gick.

Linoleumtryck är en form av relieftryck, och detta innebär att allt det som inte ska synas, eller som snarare ska vara blankt eller vitt, ska tas bort. Motivet ska alltså vara det som sticker upp i tryckplåten. För att åstadkomma detta karvar alternativt skär man runt motivet med bildhuggarjärn eller träsnidarverktyg. (Jag vet faktiskt inte vad de killiknande knivarna kallas.)

När tryckplåten är ”klar” är det dags att prova hur trycket blir. Man vet aldrig riktigt innan man faktiskt testat, säger min lilla erfarenhet. Då stryker man på linoleumfärg – finns en särskild färg för just linoleumtryck – med hjälp av en roller, lägger ett pappersark över plåten och gnuggar på färgen med hjälp av en matsked eller något annat.

Här är det viktigt att tänka på att trycket alltid blir spegelvänt från hur man ser plåten framför sig när man arbetar med den.

Var finns ytterligare inspiration?

För att processen ska bli ännu tydligare har jag valt ut några filminstruktioner med tips på hur du kan gå till väga när du ska göra linoleumtryck. Klicka på länkarna för att komma vidare till instruktionerna: