Precis innan den hiskeliga sommarvärmen bröt ut hade jag mitt sista kreativa skaparögonblick. Jag fingermålade rosor i rosa och grön akryl på en målarträff. Sedan slog värmen till med sin fullaste kraft. Utslagen som jag blev i värk och utmattning fick jag lägga bloggande, fotande och målande åt sidan. Men nu kommer orken sakta men säkert tillbaka och jag hyser därför en förhoppning om att jag ska få tillbaka målarlusten, bland mycket annat. Jag har till och med fotat solnedgångar igen.
Egentligen är det ganska otroligt hur väl kroppen fungerar som målarredskap. Jag använder fingrarna mycket när jag målar abstrakt med akrylfärger. Det är som att fingermålandet ger en annan kontakt med pappret, och flummigt nog med visionen, än vad penslar ger. Så jag kör alltså på med mitt fingermåleri. Gött att närma sig medelåldern och kladda på så här, eller vad säger du?
Vision och vision. Jag är verkligen inte tillräckligt bevandrad i måleri för att kunna skapa mot ett mål, så mest av allt går jag på känsla. Rosorna gjorde jag genom att använda två nyanser av rosa och en vit nyans, som jag cirklade runt tills rosorna tog form på en förmålad bakgrund i grönt med inslag av blått och turkost. Därefter strök jag på de gröna löven med hjälp av fingertopparna. Snabba streck, helt enkelt. Inte för perfekt. Varje del av akrylmålningen torkade förstås för sig, och jag har insett vikten av att hålla sig till någon enstaka färg för att undvika bajsbrunt när man målar sina färglager.
På akrylkursen från i våras fick jag lära mig att man kan väcka inspirationen genom att dela upp pappret i mindre rutor genom att använda maskerings- eller washitejp. Ett vitt papper kan vara så utmanande att jag tappar modet, men genom att dela upp pappret i ”minisar” blir det lättare för mig att fylla tomheten. Rosenmålningen blev så till flera små målningar. Visst kan man använda dem som kort? En av mina målarvänner föreslog att jag ska bestryka ytan med akryllack för extra tålighet. Det ska jag nog göra.
