Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.

En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.

Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.

Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.

Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.

Då kom nästa.

Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.

Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.

Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.

Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.