ankaret

Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna

| Sandra Jönsson

Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.  

vinter solnedgång ankaret varberg
Ankaret i Varberg.

Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg
Strandpromenaden i Varberg.

Ingen solnedgång är den andra lik, var och en har dock sin egen tjusning. Jag gillar både dagens och gårdagens, men på olika sätt.

vinter solnedgång subbe fyr varberg
Subbe fyr i Varberg. Se ljuspelaren!

I dag var det som att färgerna och ljuset smälte samman, jag såg till och med en ljuspelare genom vintermolnen.

Bokmärkesmoln över Ankaret – och så två störelsemoment

| Sandra Jönsson

Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.

bokmärkesmoln över ankaret i varberg

En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.

Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.

Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.

Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.

Då kom nästa.

gyllene solnedgång ankarets badplats
Jag visste inte att oktoberhimlen är så gyllene och orange. Och grå. Menar under solnedgångarna. Aftonens solnedgång påminner om den jag bevittnade vid Kåsas strand häromdagen.

Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.

Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.

Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.

Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.