Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?
Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.
1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.
Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.
Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.
Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.
Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.
Jag hittar små skatter i bokhyllorna, pyssel jag och Christoffer gjort genom åren. Se bara dessa papperslöv! Är de inte fantastiska? Det är origami, lönnlöv vi vikt för säkert flera år sedan när jag ville börja pyssla själv och origami kändes som en rimlig början.
Jag ska vara ärlig, den här sortens origami är ganska intrikat och jag hade inte klarat av att göra den utan Christoffers hjälp. Jag har helt enkelt inte handlaget för det. Men jag försöker i alla fall, och det kommer jag nog alltid göra. Papperspyssel är trots allt speciella. Jag gillar papper.
Kanske blir du också pepp på att vika höstlöv i papper, och kanske vill du just göra dessa något svårare papperslöv. Du ska få länken till filminstruktionerna jag och Christoffer utgick från (se länk nummer 1). Just för att detta pyssel kan vara aningen svårt ska jag även tipsa om två enklare varianter av lönnlöv du kan vika.
3 sätt att vika lönnlöv i papper
Från svårast till enklast – här har du tre sätt att vika lönnlöv i papper:
Det här var alltså tre tips på höstorigami. Den variant du ser på bilderna i detta blogginlägg motsvarar tips nummer 1 i listan här ovanför. ”Riktiga” origamipapper med måtten 15×15 centimeter och två färger har använts.
Har du inga origamipapper? Prova att göra egna genom att vika och klippa ett A4-papper till en kvadrat. Det gör inget om pappret är helt vitt, för du kan alltid rita och måla på det så att det får en höstlig känsla. Dekorera pappret efter att du gjort lövet!
Jag var på skattjakt i bokhyllorna och hittade två fynd: Suetonius Kejsarbiografieroch kattbokmärken jag och Christoffer gjort för länge sedan. Du ser hur fint origamiskapelserna står sig när man använder riktigt origamipapper! När vi gjorde origamikatterna använde vi papper med måtten 15×15 centimeter. 10×10 centimeter hade nog passat bättre för ändamålet, men då hade origamin blivit ännu pyssligare.
Så här kan du använda bokmärket.
Kattbokmärkena är gjorda utifrån origamikonstnären Jo Nakashimas filminstruktioner på Youtube (bokmärkesinstruktionerna). Jag är väldigt förtjust i Jo Nakashimas skapelser och brukar vända mig till hans kanal för origamiinspiration. Ibland tittar jag bara på allt fint han kreerar. En origami-Yoda på kanalenvar det som fick upp mina ögon för hans konst från början. Och sedan alla hans fina djur, drakar och dinosaurier. Wow!
Kattbokmärket kan dekoreras med hjälp av en gelpenna, tuschpenna eller poscapenna.
Jag skulle inte beskriva projekten som enkla, de är faktiskt ganska pyssliga. Det gäller även kattbokmärkena. Men om du skulle vilja vika detaljerade katter i papper är just Origami with Jo Nakashima en fantastisk utgångspunkt. Bered dig bara på att svettas medan du viker bokmärkena, alternativt anamma utmaningen med sann skaparglädje. För visst blir man glad av bokmärkena?
På annandagen hann jag och Christoffer med lite påskorigami. Det var efter en intensiv helg och entusiasmen var kanske något svagare än vanligt från min sida. Därför fick det den här gången bli ett par enkla påskkycklingar. En av kycklingarna vi vek sitter i ett ägg och visas i ett annat blogginlägg – se här!
Kycklingen du ser på bilderna i detta inlägg är tredimensionell och kan stå upp. Om jag hade ritat ett svart öga på huvudet hade du ännu tydligare kunnat se att den ska föreställa just en påskkyckling. Men faktiskt hade den lika gärna kunnat göras i en annan färg och föreställa nästan vilken fågel som helst. Att den blev en påskkyckling har mycket med det gula färgvalet att göra.
Vi använde tvåfärgade origamipapper med måtten 15×15 centimeter till denna kyckling. Det är ett särskilt origamipapper jag köpt på Science fiction bokhandeln en gång i tiden, och kanske det bästa papper vi någonsin haft. Filminstruktionerna vi utgick från för att vika en kyckling i papper hittar du på kanalen Exciting origami på Youtube. Klicka på länken så kommer du dit!
Är det påsk får man använda ”äggstra” i rubrikerna, så är det bara. Och jag tycker just att denna origami-påskkyckling är äggstra fin.
Att den sedan är ett hyfsat enkelt papperspyssel gör inte direkt saken sämre, för här har vi något jag skulle kunna klara av… och klarade av efter viss kamp.
Jag var inte jättefokuserad när jag och Christoffer satt med årets påskorigami, hade nämligen tankarna bland skatteunderlaget jag håller på att sammanställa.
Det går att rita dit ett litet svart öga så att kycklingen framträder ännu mer. Här har ett metallicpapper som är 15×15 centimeter använts. Påskkycklingen kan göras större eller mindre, prova då att använda ett papper som är 20×20 centimeter respektive 10×10 centimeter.
Av den anledningen var det ju ändå ganska gött att jag den här gången valt en enkel modell och inte ett pysselsom tar timmar att genomföra.
Att vika en sådan här påskkyckling i papper är nog något som många barn hade gillat, föreställer jag mig. Och de hade varit grymma på det. Det är jag övertygad om.
Personligen gillar jag att kycklingen sitter i ett ägg. Båda delarna är vikta i ett och samma pappersark. Precis som det ska vara med origami!
Den här gången kan jag använda ordet enkelt med lätthet, för att vika fjärilar i papper är inte så svårt. Det erfor jag när jag och Christoffer gjorde var sin origamifjäril förra sommaren, och som jag i dag hittade i pysselgömmorna här hemma.
Annars är mycket av den origami vi gör svår. Faktiskt så svår att jag många gånger låter Christoffer ta kommandot, som när vi gjorde origamielefanten. Han är lite av en pysselgud. Trots den skadade handen finns det inget han inte kan göra, har jag förstått genom att följa honom i hans skapande.
Det finns många olika typer av origamifjärilar. De fjärilar jag och Christoffer har gjort är skapade utifrån Art and craft gallerys filminstruktioner på Youtube. Youtube är platsen vi hittar de flesta av våra origamiinstruktioner på, vare sig vi viker en fjärileller en trana.
Det finns mycket jag gillar med Netflix. En av de främsta sakerna är det internationella utbudet av filmer och serier, som i fallet med den turkiska tv-serien Midnight at the Pera Palace. Mamma ringde en kväll: Sandra du bara måste se den nya tidsreseserien, den är helt för dig. Och hon kunde ju inte haft mer rätt.
Vad handlar Midnight at the Pera Palace om?
Journalisten Esra skriver inte på sådant hon borde, hon svävar ut på tok för mycket. Redaktören ger henne en chans att bevisa vad hon går för: Bege dig till Pera Palace och skriv en artikel om det anrika hotellets historia.
På hotellet möter Esra Ahmet, en hotellvärd eller vad han nu är. De blir genast vänner och han visar henne många av platsens hemligheter. Han låter henne till och med övernatta på hotellet, i samma coola rum där Agatha Christie en gång försvann under mystiska omständigheter.
Det visar sig att Esra också försvinner. Hon är med om tidsresa tillbaka till det turkiska frihetskriget runt 1920 och ska få en avgörande roll för Mustafa Kemal Atatürks framgångar. Esra är nämligen identiskt lik Peride, som var en viktig nyckelperson i de politiska intrigerna.
Ahmet följer efter Esra. Han är inte bara en hotellets väktare, han vakar över dess hemligheter i form av nycklar för tidsresor. Tillsammans dras de nyfunna vännerna in de mysterier och intriger som utspelar sig på Pera Palace.
Och där möter Esra kärleken i Halit, som hon inte vet huruvida han är god eller ond.
Vad tycker jag om Netflix turkiska tv-serie?
Jag tycker Netflix Midnight at the Pera Palace är supercharmig. Har en viss förkärlek för tidsresenärer och Esra är en uppfriskande sådan. Hon är klumpig och fräsch, kaxig och nyfiken. Alltigenom en rolig karaktär. Så även Ahmet, som har mycket på gång hela tiden.
Jag är osäker på hur jag ska genrebestämma Netflix-serien i fråga. Den innehåller drag av fantasy, historia och romantik. Med tanke alla tvära kast och romansen mellan Esra och Halit, denne mörke främling, är det väldigt mycket såpa över det hela.
Egentligen är ju dessutom kulissen ganska skrämmande med tanke på att miljön har inslag av kolonialtid och mycket riktigt planeras en ockupation av Istanbul i serien. Det är intriger på både personlig och storskalig nivå.
Det är sällan jag ser så händelserika serier som Midnight at the Pera Palace. Men trots det hastiga tempot och de tvära kasten är serien vilsam och den fyller mig med varma feelgoodkänslor.
Jag och Christoffer fortsätter med våra små origamiprojekt och inför julen har vi vikt en snöflinga i papper. Vacker, va?!
Det är för sådana här tillfällen jag sparar mina metallicpapper, papper som är särskilt avsedda för origami. De har måtten 15×15 centimeter.
Jag hade också ett annat ljuvligt origamipapper, ett handgjort sådant i rosa, vitt samt guld och som vi faktiskt gjorde en snöflinga av. Men det var inte styvt nog för att hålla formen.
Så den här gången fick det bli foton på enbart metallicsnöflingan.
Att göra en sådan här snöflinga innebär ett ganska symmetriskt vikande med upprepande moment, vilket gör den till ett relativt enkelt pyssel, om än inte det enklaste.
… om du inte har världens pyssligaste sambo som kan ge dig massor av hjälp längs vägen. Så borde den fullständiga rubriken för det här inlägget lyda. Jag har tur, jag som har Christoffer.
Vi gjorde origamitranor tillsammans i våras och just Christoffer fick ta kommandot. Men i ärlighetens namn är det inte så svårt att vika en trana i papper.
Syftet med allt jag gör är att kunna leva oftare i drömmarna, att både ha tid och fokus att drömma. Dagdrömma, alltså. Fantisera. Skapa berättelser, i huvudet och på pappret. För mig finns det inget underbarare än en bra berättelse och nu tycker jag att jag åter funnit en sådan i form av ett historiskt k-drama på Netflix. Det är The king’s affection jag menar – och wow!
Den koreanska Netflix-serien utspelar sig i det gamla kejsardömet Joseon. Utan att på något sätt vara expert på Korea uppfattar jag Joseon-tiden som en stor inspirationskälla inom k-drama. Joseon var ett gammalt kejsardöme som upphörde i slutet på 1800-talet och som i de koreanska tv-serierna romantiseras till en fantastisk sagoplats.
Vad handlar Netflix k-drama The king’s affection om?
I det gamla Joseon-riket föder drottningen tvillingar, en pojke och en flicka. Eftersom tvillingfödslar är dåliga omen för riket bestämmer man sig för att i största hemlighet – och till drottningens förtvivlan – döda tvillingdottern. Tack vare intrigerande lyckas flickan räddas och åratal senare dyker hon upp som tvätterska vid hovet, givetvis ovetande om vem hon är.
En dag råkar hon på den unge kronprinsen och det visar sig att de är lika som bär, så lika att kronprinsen föreslår att de ska byta roller. Tvätterskan blir kronprins och kronprinsen blir tvätterska. Som en kul grej! Hovets innersta krets anar oråd och bestämmer sig för att återigen döda flickan. Men den här gången är det i stället kronprinsen som råkar illa ut.
Drottningen blir varse allt detta och för att rädda familjens kejsarmakt övertalar hon tvillingflickan att fortsätta spela kronprins. För alltid. Flickan måste bryta banden till sitt förflutna – bland annat genom att ta farväl av sin första kärlek – för att axla den kungliga rollen.
The king’s affection handlar om hur flickan växer upp till kvinna och till blivande kejsare, samtidigt som Joseons hemligheter uppenbarar sig en efter en och hinner i kapp henne. Mitt i våndan dyker den första kärleken upp, nu som kunglig mentor, och han är ovetande såväl om vem hon verkligen är som om hennes öde.
Enda sättet för kronprinsen att klara sig i hovet är att hålla andra på minst fem stegs avstånd. När den kungliga mentorn plötsligt ska undervisa henne blir hemlighetsmakeriet genast mycket svårare, särskilt eftersom hon aldrig, aldrig glömt honom.
Varför tycker jag så mycket om den koreanska serien?
Det är något med k-drama som gör mig till en engagerad tittare. Jag som kan ha svårt att fastna i tv-serier sitter som fastnaglad framför rutan. The king’s affection har definitivt den här effekten på mig och trots att jag inte tittat på ett par dagar kretsar mina tankar kring vad som ska hända härnäst under körsbärsblommen.
Jag tänker till och med ut mina egna hovintriger, i en annan fantasivärld men likväl influerad av den kärlek och värme som jag tycker hela The king’s affection präglas av, den mörka ramberättelsen till trots. Mitt upp i allt det hemska finns alltid det snälla, mjuka. Det mysiga.
Jag häpnar över hur vänskapligt och vardagligt kärleken mellan kronprinsen och hennes mentor porträtteras. Mitt intryck av romantisk k-drama är att det är mycket gulligull snarare än våldsam passion, att passionen tar sig sockersöta uttryck. Och jag gillar det, rättelse: Jag älskar det! Så mycket att jag för tillfället tycks fånsmåle större delen av tiden.
Vilka Netflix-k-draman påminner om The king’s affection?
Min fascination för The king’s affection går egentligen tillbaka till Netflix Rookie historian Goo Hae-Ryung, en historisk och romantisk koreansk serie som var mitt första möte med Joseon-romanserna.
Hemlighetsmakerier kring kungliga familjemedlemmar och oväntade relationer i hovet är genomgående även för den Netflix-serien. Och så är den precis lika härlig. Feelgoodig, kanske?
Jag borde se om Rookie historian Goo Hae-Ryung, borde och ska.
Men när jag sett klart på helgens The king’s affection-avsnitt började jag genast titta på k-dramat My country: The new age, som också den utspelar sig i ett historiskt Korea och som visserligen är mörkare än både The king’s affection och Rookie historian Goo Hae-Ryung, men som ändå levererar den drömmigaste av berättelser.
Även My country: The new age är en Netflix-serie.
Jag föredrar att ha det koreanska originalspråket på och med antingen engelsk eller svensk text. Eftersom Netflix är Netflix går det såklart att se k-drama dubbat till engelska. Men för mig förstör dubbningen en del av känslan, så jag läser hellre textat.
… om du nu inte har en sambo som kan visa dig. Jag och Christoffer pysslar en hel del tillsammans. Skapande är något vi båda älskar och origami tycker vi är extra kul.
Att göra en origamielefant är inte det lättaste pysslet, det ska medges. Jag själv förvirrades av de typ femtioelva stegen och behövde fråga Christoffer om hjälp igen och igen.
Men efter någon timmes kreerande lyckades vi till slut vika elefanter i papper och så här fina blev de, se bilderna!
