Halland har en fantastisk landsbygd. Jag växte själv delvis upp på landet men i tonåren ville jag inget hellre än bort från den. Som vuxen väljer jag själv att besöka landet, och det är ofta jag längtar till de vackra vyerna. Och mycket har dessutom hänt på ett par decennier.
Den halländska landsbygden har blivit en turistmagnet och lite varstans blommar gårdar som erbjuder helhetsupplevelser i form av mat, shopping och rekreation. Johnssons gård är en sådan plats och jag skulle beskriva den som en lantlig oas strax utanför Varberg.
Gården ligger så pass nära staden, i Vare, att man faktiskt kan snöra på sig skorna och promenera dit, om man nu inte har något emot ett par timmars vandring tur och retur.
Mat på Johnssons gård i Varberg
På Johnssons gård finns två matställen: Spiseriet och Sikta stenugnsbageri. Spiseriet är en restaurang med en stor uteservering. De gånger jag ätit där har jag haft upplevelsen att jag befinner mig på en exotisk plats – och ändå är det mitt i den svenska naturen.
Atmosfären är en blandning mellan farm och strand, över lag är den hip som i hipster, nästan lite som att gå till ett surfinghak. Men i stället för vågornas kluckande hörs fåglarnas kvittrande.
Maten på Spiseriet är rustik på ett sätt jag gillar. Den är lagad av lokala råvaror – mycket grönsaker – och brödet kommer från grannbageriet, Sikta stenugnsbageri. Visst är det väl också så att en bra tillagad rätt smakar extra gott när den äts utomhus?
Det är jag som fått en vegansk variant av dagens lunch.
Sikta stenugnsbageri har, som namnet säger, stenugnsbakade bröd och bakverk. Man kan köpa med sig fika hem, men också avnjuta den på den mysiga platsen i anslutning till butiken.
Shopping på varbergsgården
På Johnssons gård finns även shopping i form av bland annat inredningsbutiken Nackhellehem. En kul grej är att de är återförsäljare av Christoffers inredningsprylar, liksom av andra unika inredningsdetaljer. Han och hans Kanåsen är i full färd med att ta fram nya produkter dit. Butiken gör också vackra blomsterarrangemang och säljer dessutom krukväxter.
På platsen finns därutöver en jättecharmig hantverksverkstad. Flera kreatörer har gått samman och bildat en keramikverkstad, bland annat. Verkstaden har en ganska så öppen planlösning i en stor ladugård och det gör att man som besökare kan se när de arbetar med leran. Det är så att jag blir lite avis när jag ser hur roligt de verkar ha det, och jag skulle själv vilja hyra in mig, fantiserar jag.
Rekreation på Johnssons gård
Att bege sig till Johnssons gård och varva ner i grönskan är väl rekreation i sig… Men där finns ju aktiviteter såsom ett utomhusgym med hinderbana. Likaså padel- och tennisbanor finns – och ett en stor lada med gymutrustning.
Mat, shopping och träning kan kombineras med boende på gården, om man tycker om att vila upp sig ordentligt på landet (och om man inte bor i närheten av gården så att man enkelt kan ta sig dit och mysnjuta en eftermiddag).
Varje maj återvänder en familj bestående av kattugglor till Påskbergsskogen. Jag mötte den först förra året och i år har jag sett kattugglorna flera gånger. Däremot har jag inte fotat ugglorna för den här gången och därför har jag grävt fram fjolårets bilder för att kunna visa mäktigheten i ett ugglemöte.
Att ha en uggla framför sig är något alldeles speciellt, tycker jag. Jag kommer ihåg ett möte från förra året. Då hade jag irrat runt i jakt på kattugglebebisar och börjat känna mig smått desorienterad bland alla trädtoppar. Men så kände jag plötsligt av en stark närvaro, ett fokus som riktades mot mig. Jag tittade upp, och där satt en av de vuxna kattugglorna.
Den satt där helt lugnt. Blicken var dock allt annat än lugn. Och jag kunde inte göra annat än att stirra tillbaka och sedan sakta, sakta gå därifrån. En stund senare hittade jag den andra vuxenugglan och fyra små ugglebebisar – och å, så söta! Det var en afton som bjöd på mäktiga naturmöten, och typ bara runt lägenhetsknuten.
Kattugglor förändrar stämningen i skogen
Efter ett annat ugglemöte – det jag berättade om förra veckan – har jag förstått att det verkligen ligger något i uttrycket ana ugglor i mossen. Jag och Christoffer kvällspromenerade i Påskbergsskogen när vi dränktes i ett öronbedövande fågelkvitter. Det var massor av fåglar som gav ifrån sig stressljud. Rätt som det var flaxade två kattugglor förbi, tätt följda av en flock koltrastar. Och så började även spillkråkan ge ifrån sig ett varningsläte.
Det var stressat, rentav paniskt, i trädtopparna och paniken nådde även mig och Christoffer. Så påtaglig var den. När man söker sig till naturen dagligen får man vara med om en hel del spännande saker. Just den här upplevelsen fick mig att känna det som att jag befann mig mitt i en naturfilm. På senare år har jag blivit beroende av de här ögonblicken. Glädjen jag får av dem dröjer sig kvar länge, länge.
Och faktiskt: Hur belönande är det inte att gå en kort promenad och vara med om något sådant här? För att inte tala om de supersöta kattugglebebisarna!
Nu har årets hyreshöjning kommit, och vet du? Det känns helt okej, faktiskt. I och med höjningen får jag och Christoffer en månadshyra på 6 432 kronor. Billigt. Det är för en trea på 76 kvadratmeter, en lägenhet som är i ett väldigt fint skick men som kanske inte ligger på den bästa adressen.
Men det här med adressen gör mig inte ett dyft. För jag har fem minuters promenad till skogen, tio minuters promenad till stranden och femton minuters promenad till centrum. De platser jag gillar att röra mig på ligger typ runt knuten och därför är adressen perfekt för mig.
Att jag skulle älska att bo i området visste jag också när jag först flyttade hit från centrum. Den då ännu lägre hyran var inte direkt avskräckande, den heller.
Jag och Christoffer har en deal för tillfället och den innebär att vi båda ska satsa allt på vårt skapande. Tid är det absolut dyraste man kan köpa sig, för tid är pengar heter det, ju. Att köpa material och utrustning är inte jättebilligt det heller, vilket vi båda erfar, och någonstans får man bestämma sig för vad som är viktigast för en själv.
Ju lägre månadsutgift, desto mer tid får exempelvis jag över till fotovandringar och flumskrivande, liksom till att utvecklas åt oanade håll. Och det här med min kreativa utveckling är det viktigaste för mig nu. Det är den jag gläds åt, trots att den medför att jag måste göra avkall på vissa saker.
Skönt att Christoffer är inne på samma spår för sin egen del. Just nu känner jag bara tacksamhet att vi kan göra den här resan tillsammans utan att jaga runt efter saker åt alla tänkbara håll. Faktiskt är det skönt att vara i 35-årsåldern och att inte känna att man måste bilda familj eller köpa hus, att man kan leva i sin lilla bubbla av meningsfullhet utan press.
Vad vill jag ha sagt med det här blogginlägget som inleddes med årets hyreshöjning? Jag vill nog mest bara visa på att många av oss kreatörer prioriterar gällande tid och pengar, och detta för att ha råd att skapa på utifrån eget huvud och hjärta. Det är lite svårt att ha allt samtidigt.
Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.
Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.
Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.
Till en början var jag jävligt understimulerad men…
Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.
Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.
Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.
Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.
Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.
Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.
Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.
Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.
Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.
Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.
Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.
Vad gör en digital nomad?
Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.
Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.
Vad gör då en digital nomad?
Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.
Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.
Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.
Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.
Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.
Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.
Var någonstans finns inspirationen?
Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.
När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.
Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.
Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.
Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.
För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.
Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.
Hur blir man digital nomad?
För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.
Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.
Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.
I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.
