The Midnight Club – dödligt sjuka unga berättar skräck

Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).

Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.

Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!

Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?

Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.

I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.

På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.

Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.

Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?

Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.

Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.

Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.

Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.

Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.

William Shakespeare får liv genom sonen Hamnets öde

Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.

william shakespeare får liv genom sonen hamnets öde

I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.

O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.

Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.

Vad handlar boken Hamnet om?

I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.

hamnet bok
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.

Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.

Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?

Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.

Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.

Du vill inte möta Körkarlen på nyårsnatten – tro mig!

Selma Lagerlöf är en av mina absoluta favoritförfattare och med romanen Körkarlen visar hon vilken fantasifull berättare hon är.

selma lagerlöf körkarlen

Hon skrev boken som en egen En julsaga eller A Christmas carol och Körkarlen har en del gemensamt med Charles Dickens klassiska verk.

Lagerlöfs bok handlar nämligen om en man som tvingas möta sitt förflutnas, sin nutids och sin framtids spöke i form av en dödens budbärare.

Vad handlar Selma Lagerlöfs Körkarlen om?

Den sista dagen på året ligger slumsystern Edit på dödsbädden. Det är snart dags att släppa taget om livet, men hon kan inte göra det riktigt än. Inte innan hon än en gång fått träffa den förhärdade syndaren David Holm, som envisas med att inte hörsamma hennes sista önskan.

De som verkligen finns vid hennes sida kan inte förstå varför Edit blivit så fäst vid David. Hon är trots allt en god människa som gjort skillnad i Stockholms rännsten, medan han är fruktansvärt ondsint.  

Men Edit har inte tappat hoppet om honom. Hon är övertygad om att det finns mer i David än vad han hittills visat, hennes kärlekskranka hjärta kräver att det är så.

Medan hon ligger där och våndas dricker David sig full på en kyrkogård. Han kommer inte gå till Edit för allt i världen. I stället berättar han historien om dödens körkarl, som han i sin tur hört via en vän.

Den sista som dör på året kan tvingas bli körkarl åt döden under året som följer och till nästa årsskifte, när någon annan kan ta över tyglarna. Körkarlen kör runt på med en skraltig häst och vagn, hämtar upp själar. Och tillvaron känns som evighet.

Efter dryckeslaget på kyrkogården faller David döende ner på marken. Ironiskt nog precis innan nyårsklockorna ringer.

Det är hans tur att möta Körkarlen, en gammal, gammal vän.

Körkarlen och tillika vännen plågas av Davids leverne och vill ge honom en chans till gottgörelse.

Om dödens budbärare inte kan omvända syndaren är det denne som måste ta över tyglarna. Vem vet när David kan bli fri?

Det är dags att besöka Edit och att därmed konfrontera sig själv.  

Vad tycker jag om Lagerlöfs nyårssaga?

Om Dickens En julsaga just är en julberättelse är väl Selma Lagerlöfs Körkarlen en nyårssaga. Jag tycker hon använder sig av det liminala tillståndet mellan liv och död, mellan ett år och ett annat snyggt. I det här tillståndet kan allt hända, och det gör det ju också för David Holm.

Jag har försökt sammanfatta handlingen i boken så kort jag kan och jag märker att jag inte varit tillräckligt koncis. Det säger ganska mycket om komplexiteten i verket.

Som i så många andra fall skriver Lagerlöf lager på lager och till slut finns det så mycket djup i texten att man aldrig blir klar med den. Så känner jag inför Körkarlen.

Boken är inte tjock. Tvärtom utgörs den av cirka 200 sidor. Den är dock en rik berättelse, inte enbart en saga som den är.

Bland allt det fantastiska skildrar Lagerlöf det miserabla livet i Stockholms fattigkvarter, ämnen som missbruk och kvinnomisshandel tas upp.

Det här verket är inte det bästa jag läst av Selma Lagerlöf, på den listan kvalar snarare Gösta Berlings saga och Liljecronas hem in. Ändå är det inte så länge sedan jag läste Körkarlen – och i dagarna har jag alltså läst boken igen. Det är väl ändå ett skapligt betyg?

Jag gillar sagobitarna kring dödens körkarl, spökhistorien. Just denna karaktär hade man kunnat skriva ännu fler böcker om. Jag hoppas någon gör det…