Rena rama girl powern i 1980-talsfilmen Häxorna i Eastwick

Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.

Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.

Vad handlar Häxorna i Eastwick om?

Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.

Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.

Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?

Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?

Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.

Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.

Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.

För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.  

Så skiljer sig Netflix Övertalning från Jane Austens bok

Regnsmattret och tangentknappret slår i takt när jag skriver om Jane Austens Övertalning, eller Persuasion som verket heter på engelska. Boken, berättelsen, är som ett lätt regn, lugnt och behagligt. Lugnet tilltalar mig olika mycket beroende på var i livet jag befinner mig.

Den här gången känner jag inte lika starkt som vid förra läsningen, men samtidigt har Övertalning smugit sig på mig. Från att först inte alls ha förstått mig på huvudkaraktären Anne Elliot kan jag nu känna viss samhörighet med henne.

Omläsning efter Netflix filmatisering av Övertalning

Jag har läst Jane Austens bok flera gånger, jag brukar läsa om hennes böcker med jämna mellanrum eftersom de är något av det bästa jag vet. Efter att Netflix Övertalning (2022) släpptes förra helgen och jag kastat mig över den, förstås, var det så dags att öppna boken igen. För att liksom jämföra versionerna och stanna kvar i 1800-talsromantiken lite längre.

Netflix-versionen sticker ut genom att ligga närmare sina Bridgerton-tolkningar än kanske Jane Austens egen berättelse. Med andra ord är Netflix Övertalning ganska fräsch och fräck, och därmed också en ganska fri tolkning av Austen-originalet.

netflix övertalning film
På bilden ser du omslaget till Jane Austens Övertalning. Den svenska översättningen av verket är gjord av Maria Ekman och är utgiven av Albert Bonniers förlag sedan 2013.

Under sina unga år var Anne Elliot rejält nerkärad i Frederick Wentworth, och känslorna var besvarade. De unga tu var lyckliga tillsammans men Anne avråddes att gifta sig med honom. Han ansågs inte vara lika rik och förnäm som hennes familj. Kärleken till trots lät hon sig därför övertalas till att ge honom korgen, därav bokens titel.

I Netflix version berättar Anne själv om sina kval. Medan hon klunkar i sig vin och sörjer sin förlorade kärlek bryter hon fjärde väggen genom att viska förtroligt till tittaren. Än ledsnare – och kanske lyckligare – blir hon när Frederick åter gör intåg i hennes liv.

Han är kall mot henne, men ibland lyser de forna dagarnas kärlek igenom den hårda fasaden. När Anne befarar att hon förlorat Frederick till en annan dyker hennes kusin Mr Elliot upp i hennes liv och tar henne med storm. Hon börjar tro att hon kan släppa taget om Frederick och gå vidare.

Jane Austens Övertalning är mognare och stillsammare

Helt ärligt, jag förstår mig inte på Netflix Frederick Wentworth över huvud taget! De har gett honom en konstigt seg personlighet. Nästan lite trög. Och så är Anne festligt kvick! Karaktärstolkningen ligger långt från Jane Austens Övertalning. I boken från 1817 är Frederick en belevad gentleman och Anne stoisk, härdad som hon är efter att under många, många år tagit hand om sina självupptagna familjemedlemmar.

Boken inleds med att baronettfamiljen Elliot måste skära ner på sina levnadsomkostnader. Fadern har levt över deras tillgångar hemma på lantgodset och nu väntar snålare tider i Bath. Godset ska hyras ut till en amiral i engelska flottan, och det visar sig att han är svåger till Annes forna kärlek Frederick Wentworth. Anne hade kunnat fly till Bath, men i stället måste hon stanna hemma på orten för att ta hand om sin bortskämda och dramatiska lillasyster.

Ett återseende mellan Anne och Frederick blir därmed oundvikligt. Han är minst sagt frostig mot henne, efter att hon krossat hans hjärta. Men i Övertalning, alltså i boken, uthärdar Anne i tysthet. Hon är lika snäll och omsorgsfull mot alla som hon alltid varit och detta väcker både Fredericks och omgivningens beundran. Det finns helt enkelt ingen som är som Anne, hon är fantastisk.

Det brukar hända mycket i Jane Austens böcker, och så är även fallet i Övertalning. Jag läser boken med glädje, då den gör att jag kan ta ett kliv rakt in i Englands tidiga 1800-tal. Stillsamma skogspromenader, varvas med förtroliga samtal på stranden, liksom med slagfärdiga soaréer. Jag skulle beskriva intrigen som underbart långsam, och oftast är ju kärleken händelselös även om den ibland tänder till.

Jag tror jag behövde komma upp i åren för att till fullo uppskatta Övertalning. I perioder kan jag hålla med den kunniga kritikerskaran, det här kan vara Jane Austens bästa bok. Emma och Stolthet och fördom är dock mina personliga favoriter.

Skillnader mellan Netflix och Jane Austens Övertalning

Hur stora är skillnaderna mellan Netflix och Jane Austens Övertalning? Jag ser dem som så stora att Netflix film enligt min mening mest är löst baserad på boken. Grundberättelsen och karaktärerna finns där, men Netflix-versionen förstärker alla karaktärsdragen till max och har dessutom gjort en modern tolkning. Övertalning skulle lika gärna kunna utspela sig här och nu, 1800-talet är mest en kuliss.

MEN, med detta skrivet har jag inte alls något emot de moderna tolkningarna av originalen. Jag har redan sett flera bra och tidsenliga tolkningar av Övertalning, och faktiskt hade nog få nytolkningar kunnat mäta sig med ett par av de äldre. Så det här är en smart chansning av Netflix. Varför försöka kopiera sitt ideal när man kan ta det till sig och göra något eget av det?

Om du gillar nutida varianter av 1800-talsromantik har jag det perfekta blogginlägget för dig. Läs ”3 moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk”.

Hercule Poirot nystar i mordet på Orientexpressen

Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.

agatha christie mordet på orientexpressen

Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.

Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.

Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?

Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.

Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.

Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.

Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.

mordet på orientexpressen bok recension
På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.

Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.

Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.

Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!

Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.

För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.

Vad tycker jag om Agatha Christies bok?

Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?

Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.

Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.

Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!

Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.

Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…

Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?