Netflix film The Noel Diary – om kärlek och sorg i juletid

Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.

Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!

Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.

Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.

En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.

Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.

Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.

Under Toscanas sol – skilsmässa leder till oväntat husköp

En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.

Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar till böcker och filmer som inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:

Vad handlar Under Toscanas sol om?

Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.

Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.

Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.

Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?

I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.

De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.

Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.

Någon gång får det bli de ikoniska sevärdheterna i Toscana

italien inspiration
resa till toscana

Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.

En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.

solrosor toscana
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!

Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!

I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!

Skumpa runt på lantvägar i Toscana

Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.

Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration! 

Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.

Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.

Förundras i renässansstaden Florens

Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.

Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.

böcker om florens i toscana
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.

Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.

Sevärdheter i Florens

Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.

bottecelli venus födelse
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.

Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.

Uppleva Lutande tornet i Pisa

Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?

Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.

Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!

Titta på film för reseinspiration

Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.

solros akvarell
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.

Brukar du bli inspirerad av film?

Rena rama girl powern i 1980-talsfilmen Häxorna i Eastwick

Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.

Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.

Vad handlar Häxorna i Eastwick om?

Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.

Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.

Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?

Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?

Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.

Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.

Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.

För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.  

Hello, my name is Doris – måste omöjlig kärlek vara omöjlig?

Himlastormande kärlek och nya äventyr, kan det hända i livet runt 60? Självklart. Och det är därför jag tycker så mycket om feelgoodfilmen Hello, my name is Doris (2015), som visar på hur händelserikt livet kan vara oavsett ålder. Annars är det ju som att livet upphör när man passerat 20 30, med tanke på representationen i kulturen.

Doris Miller är i 60-årsåldern och har under sina levnadsår alltid funnits till för andra. Hon har drömt om kärlek och romantik, hon läser överväldigande mängder romance, men har dragit sig ur relationer för att kunna ta hand om sin familj. Åren har gått och hon finner sig vara fast i det hus hon delat med mamman, och som brodern nu vill kasta ut henne från så att han kan få sitt arv. En flytt skulle dock kräva att hon gör sig av med alla prylar hon och mamman samlat på sig under en livstid. Det är ett stort och emotionellt projekt.

På jobbet är Doris lite av en hackkyckling. Hon jobbar administrativt på en trendig designbyrå och de yngre kollegorna tycker att hon är en udda figur. Men detta ska ändras, för en dag börjar den coole snygge och unge toppdesignern John jobba på byrån. Han ser Doris, och han verkar uppskatta henne för den hon är. Vad han dock inte ser är att Doris faller pladask för honom.

Som Doris lärt sig av romantikböckerna är inget omöjligt när det kommer till kärlek, vad är väl ett 30-årigt åldersglapp när kärleken är sann? Hon börjar stalka och intrigera i Johns liv för att de ska kunna vara tillsammans. Under tiden växer en innerlig vänskap fram mellan dem båda. Medan Doris gör allt för att passa in i hans kretsar blir hon en hipp ikon inom undergroundkultur och väcker därmed hans genuina intresse. Allt det här är så påhittigt och känslosamt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till när jag tittade på Hello, my name is Doris. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Men så är ju också huvudrollsinnehavaren Sally Field en fantastisk skådespelare med en fingertoppskänsla för drama. Det lyfter, om möjligt, berättelsen ännu mer. Jag tycker att Hello, my name is Doris är en så bra berättelse att jag önskar att jag hade kommit på den själv. Japp, så tänker jag ibland om böcker och filmer.

Michael Showalter har regisserat filmen, och han har även ett finger med i manuset. Hello, my name is Doris är en indiefilm och det förklarar väl dess originalitet, antar jag. Eftersom jag själv är förläst på romantik känner jag en stark koppling till Doris. En del scener i filmen är så klockrena att de fick mina kinder att hetta av självmedvetenhet. Men hur ska det då gå för Doris och John? Det får du ta reda på själv. Ett kärleksprojekt i stil med Doris kan ju antingen bära eller brista.

Mysiga sensommarkvällar med böcker, filmer och spel

När värmeböljorna kommer och går blir det också lite si och så med promenaderna. Jag försöker gå några varv i solnedgångarna men det blir inga längre turer. Den senaste veckan har i stället mycket av mitt fokus legat på rekreation i form av film- och spelstunder. En och annan roman har jag också läst.

Allra mest har jag jobbat, då jag försökt skriva i kapp alla de beställningar som liksom uteblir sommartid och som nu börjat strömma in bara för att det är säsong igen. Det är ett fåfängt försök, för helt lätt är det inte att mata ord från morgon till kväll.

mysiga sensommarkvällar

Jag har känt av hjärntröttheten mer än vad jag gjort på länge, och det är just därför som vilan framför en bok, en film eller ett spel känts så otroligt skön. Och även om jag inte mäktat med att fotografera varje solnedgång har jag ändå njutit av färgprakten från vardagsrumsfönstret.

Lästa böcker

Mellan jobbvarven har jag läst mängder. Är återigen inne i ett fantastiskt läsflöde, och det är i samma anda som läsflowet jag hade i våras. Som bäst mår jag när böckerna – när berättelserna – är ständigt närvarande i min vardag.

Jag har läst fantasy, feelgood och romance i veckan. En underbar blandning! Nu har jag till och med gett mig på Kate Quinns Roskoden, som har funnits på att läsa-listan alltför länge. Mia Söderbergs feelgoodserie Villa Vildros har också följt mig genom dagarna.

Mest tagen har jag nog ändå varit av Kiera Kass Den trolovade eller Sirenen och av Holly Blacks Den mörkaste delen av skogen. Du ser, jag har läst en hel del böcker! Jag hoppas av hela mitt hjärta att flödet håller i sig.

Sedda filmer

Tv-säsongen har verkligen kommit i gång igen. Under veckan har jag och Christoffer kollat på Lego Masters Sverige, Idol Sverige och House of the Dragon tillsammans. I går påbörjade vi även Sommaren i Grums med Hanna Hellquist – vilket mys! Jag har ju bort i Värmland en gång i tiden och blir glad av gammelgårdsnostalgin.

För egen del har jag börjat titta på såpan Kings of Napa, då jag har behövt något väldigt, väldigt lättsmält. Annars kollar jag mest på nyheter inför valet när jag har tv-tid med mig själv. Men i går kände jag att jag behövde verklighetsflykt undan jobbet och tröttheten, så på förslag av Christoffer blev det filmtittande.

Och vilka filmer vi såg! Jag känner att jag måste skriva recensioner om dem. Hello, my name is Doris var den första filmen och Julie and Julia den andra. Halva kvällen och halva natten flög i väg medan jag gottade mig i de engagerande berättelserna och karaktärerna. Läs recensionen av Hello, my name is Doris respektive recensionen av Julie and Julia.

Varför tittar jag inte på film oftare?

Spelade spel

Jag kan gilla att spela dator- och tv-spel då och då. The Witcher 3 är för närvarande mitt och Christoffers stora spelprojekt. I helgen som var behövde jag dock något annat, något som man liksom bara kan glida med i utan för mycket närvaro.

Valet föll därför på simulerings- och strategispelen Two Point Campus och Two Point Hospital. Det är inte helt lätt att bygga och sköta sina egna skolor och sjukhus, det ska gudarna veta. Men jag tycker vi lyckats ganska bra hittills.

Jag är en ambitiös och arbetsam 80-talist. I livet runt 30 har jag trots det insett hur viktig leken och vilan är. Det finns inte en chans i världen att jag skulle orka jobba, jobba och jobba som jag gjorde förr. Då var 60- till 80-timmarsveckor standard.

Nu snittar jag väl 40 till 50 arbetstimmar i veckan. Som företagare och skribent kommer man ju aldrig helt undan slitet, särskilt inte om man har storslagna drömmar om att någon gång kunna lämna ekorrhjulet. Och med detta skrivet ska jag faktiskt fortsätta jobba nu.

Tack och lov har jag fått ett bloggsamarbete, det har varit segt på den fronten de senaste veckorna. Jag ska skriva en artikel om att göra högskoleprovet.

4 roliga och romantiska filmer med Rebel Wilson

Jag skulle ju skriva om något annat men så dök en bild på Rebel Wilson upp i flödet och jag påmindes om hur mycket jag tycker om henne. Det finns nog ingen skådespelare i världen som får mig att skratta så mycket som hon. Väldigt speciell humor, tycker jag! Det är som att magen vrider sig av skratt när hon drar sina klockrena skämt. När jag vill titta på komedi och/eller romantisk komedi hör därför de filmer hon medverkar i till förstahandsvalen. Vilka är mina fyra bästa tips på filmer med Rebel Wilson?

1. Pitch Perfect (2012)

I Pitch Perfect och de efterföljande filmerna i serien med samma namn börjar Rebel Wilson med en biroll. Hon spelar Fat Amy som har ett stort självförtroende – liksom en bra självkänsla – och som krossar alla normer för hur en perfekt körsångare bör vara. I takt med att serien utvecklas blir Fat Amy alltmer central i den, och det kan rentav vara så att det är hon som sätter prägel på hela serien, faktiskt.

Egentligen är det Beca, spelad av Anna Kendrick, som är huvudkaraktären. Hon börjar på college och har stora musikdrömmar. Att börja tävla i körsång tillsammans med collegegruppen The Barden Bellas hjälper henne hitta vägen framåt. Jag älskar musikfilmer och Pitch Perfect är toppen, både själva filmen och musiken i den.

2. Isn’t it Romantic (2019)

Romantiska komedier är något för mig, romantik över huvud taget. Varje genre har sina egna små klyschor och när jag ser Isn’t it Romantic blir klyschorna inom romantisk komedi så himla påtagliga, och det är ju det som är själva meningen med filmen. Den här gången spelar Rebel Wilson huvudrollen – och filmen är en hyllning till just romantiska komedier.

Natalie hatar allt med romantik och i sitt ogillande missar hon det faktum att hennes kollega och bästa vän Josh är kär i henne. Efter att ha legat i koma vaknar Natalie upp till en ny värld. Denna värld är som en romantisk komedi, och hon möter också sin Prince Charming. Hon låter sig svepas med i den överväldigande romantiken. Snart inser hon dock att det är Josh hon vill vara med. Han verkar leva i sin egen romantiska bubbla, i vilken hon inte ingår.

filmer rebel wilson

(Jag vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att skratta av igenkänning och självmedvetenhet när jag ser Isn’t it Romantic. Det är nästan – men bara nästan – lite pinsamt hur såld jag är på romantik i böcker och filmer.)

3. The Hustle (2019)

I The Hustle möts två av mina nutida skådespelarfavoriter: Anne Hathaway och Rebel Wilson. Hathaway spelar den vackra och världsvana Josephine Chesterfield som solochvårar rika män på Rivieran. Wilsons karaktär Penny Rust sätter käppar i hjulet för henne när hon i all sin oerfarna klumpighet också dyker upp på Rivieran i syfte att lura till sig pengar.

Det går inte riktigt att undvika varandra så i stället bildar Josephine och Penny en udda duo. Deras gemensamma lurendrejerier är bara roliga, men frågan är om det till slut inte är de som åker dit rejält. Att solochvårare på Rivieran är ett bra filmtema är sedan gammalt. Kommer du ihåg Rivierans guldgossar?

4. Senior Year (2022)

Rebel Wilson axlar även huvudrollen i Senior Year, som är en av hennes nyaste filmer. Unga Stephanie har varit med om en tung förlust och för att liksom finna tröst bestämmer hon sig för att bli skolans populäraste tjej. Och allt verkar gå som planerat – tills hon dimper ner i golvet under en chearleadinguppvisning och hamnar i koma. När Stephanie vaknar upp 20 år senare möter hon en helt förändrad värld. Sociala medier känns värsta sci-fin!

Kanske än konstigare är alla hennes vänner vuxna. Det är ju egentligen hon också, men i huvudet är hon fortfarande 17. De enda personerna som inte gått vidare med sina liv är de barndomsvänner som hon dumpade i jakten på popularitet. Är hon på väg att behandla dem lika illa igen i försöken att vinna tillbaka sitt tonårsliv? I Senior Year går Stephanie om sitt sista high school-år som vuxen, och hon är också på väg att kasta bort sitt livs stora kärlek för att få tillbaka sitt ex.

En parentes om Rebel Wilson

Jag kan störa mig på all hets kring Rebel Wilsons viktnedgång. Hon har varit och förblir en fantastisk komiker och skådespelare. Så mycket hellre att fokus läggs på hennes lysande talang än att placera henne i ett enda fack! Låt henne liksom bara få göra sin grej. Har du sett hennes framträdande på BAFTA 2020 (länk till Youtube)?

Min bäste väns bröllop – en film att se igen och igen

I filmen Min bäste väns bröllop (My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.  

min bäste väns bröllop handling

Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.

Se scenen (länk till Youtube).

Vad handlar Min bäste väns bröllop om?

Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.

Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.

Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.

Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.

Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.

Vad tycker jag om filmen i fråga?

Min bäste väns bröllop är en romantisk komedi och feelgood om att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.

Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.

Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.

Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.

Ett fejkat liv i dygnetruntprogrammet The Truman Show

Måndag förmiddag och jag jobbar på att skriva in mig i flödet. Jag har ett mål för dagen, saker som måste göras. Ändå känner jag mig blank efter ett par dagars uppehåll, samtidigt som jag är glad att få sätta mig vid tangentbordet igen. För min egen skull väljer jag att skriva om något som ligger mig nära till hands, nämligen The Truman Show (1998). Jag hade massiva textinlämningar förra veckan men lyckades få till vila framför teven och såg då ett par filmklassiker tillsammans med Christoffer. The Truman Show var en klassikerna.  

Det känns allt lite märkligt att kalla filmer man vuxit upp med för klassiker, men bara det faktum att The Truman Show har mer än ett par decennier på nacken är väl ett tecken på att man själv blivit äldre och kanske närmar sig klassikerstatus. Det finns väldigt många bra filmer från 80- och 90-talen, berättelser jag gärna upplever igen och igen. Och faktiskt hör The Truman Show till de unikaste berättelserna från mina uppväxtår. Undrar om en sådan berättelse ens hade filmatiserats i dag?

Vad handlar The Truman Show om?

Truman Burbank, spelad av en mogen Jim Carrey, lever i lögnernas lögn. Hela hans liv är fejk – han vet bara inte om det. Redan när han låg i sin mammas mage var han ämnad för teveprogrammet The Truman Show, ett realityprogram som följer honom 24/7. Hans föräldrar, fru och bästa vän, alla är de skådespelare. Till och med staden där han bor, och som han aldrig tycks kunna lämna, är iscensatt. Den är en gigantisk kuliss, eller studio, som styrs av serieskaparen och hans produktionsteam.

the truman show film recension

Truman börjar själv ana oråd, det är liksom något som skaver i dagarna som går i loopar. Det enda som någonsin känts äkta har tagits ifrån honom men han kan inte glömma. Ganska snart in i The Truman Shows handling hamnar jag som tittare mitt i Trumans sammanbrott. Sammanbrottet blir också upptakten till hans sökande efter ett liv bortom den tillvaro som byggts kring honom. Det är ett liv bortom falska leenden, produktplaceringar och horisonten, och jag följer honom tillsammans med hundratals miljoner tittare. Den fjärde väggen, eller vad?

Vad tycker jag om filmen?

The Truman Show är drama, komedi och dystopi om vartannat. Jag läste in mitt eget sociala medier-liv i handlingen. Därför tycker jag alltså att filmen är än mer relevant i dag när man omöjligt kan avgöra vad som är på riktigt eller på låtsas, med tanke på alla iscensättningar av vardagen. Men många kritiker menar att filmen egentligen handlar om den lilla människan inför gud, och ja, så kan man ju också tolka det hela. Vad är frihet, liksom, och vad är ett perfekt liv? Kanske ska jättestudion symbolisera Edens lustgård?

Peter Weir har regisserat denna klassiker och jag tycker han lyckas skapa lager på lager, i och med att filmens handling är att jag som tittare tittar på en teveshow som också karaktärerna tittar på, eller medverkar i. Det är ett otroligt snyggt grepp, som ingen riktigt lyckats med efteråt, tror jag. Nej, inte ens i böcker eller filmer som Hungerspelen. Carrey briljerar i huvudrollen. Ingen kan flippa ur som han men här visar han att kan balansera sin karaktär och därmed nyansera berättelsen så som jag tycker att den förtjänar.

För även om tillvaron är en lögn är den också äkta.

Gilbert Grape – en film om hur sorg kan äta upp en familj

gilbert grape film recension

Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.

Vad handlar Gilbert Grape om?

Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.

Det såg faderns självmord till.

Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.

Och ändå stanna.

Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?

Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.

Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.

När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?

Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.

Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.

Bergmans fantastiskt obehagliga Fanny och Alexander

På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.

fanny och alexander film

Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?

Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.

Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.

Vad handlar Fanny och Alexander om?

Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.

Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.

Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.

Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.

Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.

Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.

Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?

Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.

Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?

Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.

Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.

Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film

Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.

Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.

Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.

Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.

Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?

Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.

Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.

Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.

Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.

Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.

Hercule Poirot nystar i mordet på Orientexpressen

Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.

agatha christie mordet på orientexpressen

Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.

Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.

Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?

Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.

Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.

Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.

Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.

mordet på orientexpressen bok recension
På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.

Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.

Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.

Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!

Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.

För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.

Vad tycker jag om Agatha Christies bok?

Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?

Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.

Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.

Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!

Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.

Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…

Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?