Netflix film The Noel Diary – om kärlek och sorg i juletid

Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.

Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!

Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.

Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.

En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.

Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.

Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.

Under Toscanas sol – skilsmässa leder till oväntat husköp

En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.

Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar till böcker och filmer som inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:

Vad handlar Under Toscanas sol om?

Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.

Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.

Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.

Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?

I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.

De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.

Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.

Rena rama girl powern i 1980-talsfilmen Häxorna i Eastwick

Häxorna i Eastwick (1987) har en speciell plats i mitt hjärta. Jag tyckte mycket om filmen som barn och tycker fortfarande att filmen har en alldeles särskild magi. När jag försöker förstå mig på min egen förtjusning i dessa filmklassiker – för Häxorna i Eastwick är väl inte bra (?) – landar jag i att jag älskar de påhittiga berättelserna.

Det känns som att berättelserna var mer mångfacetterade på 1980- och 1990-talen, och inte alltid så tydligt genreindelade. I det här fallet innehåller filmen lika stora delar komedi, romantik, fantasy och skräck, utan att för den sakens skull dra i väg mer åt något av hållen. Det är ett slags vardagsmagi där allt kan hända. Bara så! Det gillar jag.

Vad handlar Häxorna i Eastwick om?

Vilken är då Häxorna i Eastwicks handling? Tre ensamstående väninnor lever i en liten håla i New England. De råkar ut för sexuella trakasserier, dömande blickar och svek. Därför är det inte så konstigt att de är trötta på män, om inte på mänskligheten i stort.

Under en av väninnornas tjejkvällar fantiserar de fritt om den ideale mannen. Han ska vara si och han ska vara så, och så skålar de för det. Nästa dag blåser det upp till storm och stormen för en ny Eastwick-invånare med sig, nämligen Daryl van Horne.

Daryl verkar vara allt det som de tre väninnorna fantiserat om och medan han förför dem en efter en händer hemska saker i staden. Har hemskheterna med Daryl att göra och vad ska i så fall väninnorna göra åt saken?

Vad tycker jag om denna 1980-talsfilm?

Häxorna i Eastwick heter The Witches of Eastwick i original. Den bygger på en roman av John Updike och är regisserad av George Miller, som även är känd för Mad Max. Jack Nicholson, Cher, Susan Sarandon och Michelle Pfeiffer innehar huvudrollerna – och vilken ensemble! Jag är särskilt svag för Cher på vita duken, och sedan är ju Nicholson Nicholson.

Det är kanske lätt att avfärda filmen som en romantisk komedi, en fantasykomedi eller skräckkomedi. Men jag tycker den har ännu större förtjänster än så, inte för att genrerna inte är fantastiska i sig. De tre väninnornas utsatthet som ensamstående löper som en röd tråd genom filmen, och detta trots att de porträtteras som starka kvinnor.

Och i slutänden är det kanske just det Häxorna i Eastwick egentligen handlar om, hur kvinnor tar kontroll över sin egen tillvaro och spöar skiten ur sexism och annat fanskap. Girl power fanns i allra högsta grad på 1980-talet, och det fina med denna gamla rulle är att den åtminstone försöker att inte okeja taskiga könsroller.

För att knyta an till inledningen uppskattar jag att denna klassiker är genreöverskridande och därmed levererar en visserligen annorlunda men samtidigt underhållande skröna. Ja, det finns mycket med Häxorna i Eastwick som gör mig djävulusiskt förtjust.  

Hello, my name is Doris – måste omöjlig kärlek vara omöjlig?

Himlastormande kärlek och nya äventyr, kan det hända i livet runt 60? Självklart. Och det är därför jag tycker så mycket om feelgoodfilmen Hello, my name is Doris (2015), som visar på hur händelserikt livet kan vara oavsett ålder. Annars är det ju som att livet upphör när man passerat 20 30, med tanke på representationen i kulturen.

Doris Miller är i 60-årsåldern och har under sina levnadsår alltid funnits till för andra. Hon har drömt om kärlek och romantik, hon läser överväldigande mängder romance, men har dragit sig ur relationer för att kunna ta hand om sin familj. Åren har gått och hon finner sig vara fast i det hus hon delat med mamman, och som brodern nu vill kasta ut henne från så att han kan få sitt arv. En flytt skulle dock kräva att hon gör sig av med alla prylar hon och mamman samlat på sig under en livstid. Det är ett stort och emotionellt projekt.

På jobbet är Doris lite av en hackkyckling. Hon jobbar administrativt på en trendig designbyrå och de yngre kollegorna tycker att hon är en udda figur. Men detta ska ändras, för en dag börjar den coole snygge och unge toppdesignern John jobba på byrån. Han ser Doris, och han verkar uppskatta henne för den hon är. Vad han dock inte ser är att Doris faller pladask för honom.

Som Doris lärt sig av romantikböckerna är inget omöjligt när det kommer till kärlek, vad är väl ett 30-årigt åldersglapp när kärleken är sann? Hon börjar stalka och intrigera i Johns liv för att de ska kunna vara tillsammans. Under tiden växer en innerlig vänskap fram mellan dem båda. Medan Doris gör allt för att passa in i hans kretsar blir hon en hipp ikon inom undergroundkultur och väcker därmed hans genuina intresse. Allt det här är så påhittigt och känslosamt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till när jag tittade på Hello, my name is Doris. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan.

Men så är ju också huvudrollsinnehavaren Sally Field en fantastisk skådespelare med en fingertoppskänsla för drama. Det lyfter, om möjligt, berättelsen ännu mer. Jag tycker att Hello, my name is Doris är en så bra berättelse att jag önskar att jag hade kommit på den själv. Japp, så tänker jag ibland om böcker och filmer.

Michael Showalter har regisserat filmen, och han har även ett finger med i manuset. Hello, my name is Doris är en indiefilm och det förklarar väl dess originalitet, antar jag. Eftersom jag själv är förläst på romantik känner jag en stark koppling till Doris. En del scener i filmen är så klockrena att de fick mina kinder att hetta av självmedvetenhet. Men hur ska det då gå för Doris och John? Det får du ta reda på själv. Ett kärleksprojekt i stil med Doris kan ju antingen bära eller brista.

4 roliga och romantiska filmer med Rebel Wilson

Jag skulle ju skriva om något annat men så dök en bild på Rebel Wilson upp i flödet och jag påmindes om hur mycket jag tycker om henne. Det finns nog ingen skådespelare i världen som får mig att skratta så mycket som hon. Väldigt speciell humor, tycker jag! Det är som att magen vrider sig av skratt när hon drar sina klockrena skämt. När jag vill titta på komedi och/eller romantisk komedi hör därför de filmer hon medverkar i till förstahandsvalen. Vilka är mina fyra bästa tips på filmer med Rebel Wilson?

1. Pitch Perfect (2012)

I Pitch Perfect och de efterföljande filmerna i serien med samma namn börjar Rebel Wilson med en biroll. Hon spelar Fat Amy som har ett stort självförtroende – liksom en bra självkänsla – och som krossar alla normer för hur en perfekt körsångare bör vara. I takt med att serien utvecklas blir Fat Amy alltmer central i den, och det kan rentav vara så att det är hon som sätter prägel på hela serien, faktiskt.

Egentligen är det Beca, spelad av Anna Kendrick, som är huvudkaraktären. Hon börjar på college och har stora musikdrömmar. Att börja tävla i körsång tillsammans med collegegruppen The Barden Bellas hjälper henne hitta vägen framåt. Jag älskar musikfilmer och Pitch Perfect är toppen, både själva filmen och musiken i den.

2. Isn’t it Romantic (2019)

Romantiska komedier är något för mig, romantik över huvud taget. Varje genre har sina egna små klyschor och när jag ser Isn’t it Romantic blir klyschorna inom romantisk komedi så himla påtagliga, och det är ju det som är själva meningen med filmen. Den här gången spelar Rebel Wilson huvudrollen – och filmen är en hyllning till just romantiska komedier.

Natalie hatar allt med romantik och i sitt ogillande missar hon det faktum att hennes kollega och bästa vän Josh är kär i henne. Efter att ha legat i koma vaknar Natalie upp till en ny värld. Denna värld är som en romantisk komedi, och hon möter också sin Prince Charming. Hon låter sig svepas med i den överväldigande romantiken. Snart inser hon dock att det är Josh hon vill vara med. Han verkar leva i sin egen romantiska bubbla, i vilken hon inte ingår.

filmer rebel wilson

(Jag vet inte hur många gånger jag kommer på mig själv med att skratta av igenkänning och självmedvetenhet när jag ser Isn’t it Romantic. Det är nästan – men bara nästan – lite pinsamt hur såld jag är på romantik i böcker och filmer.)

3. The Hustle (2019)

I The Hustle möts två av mina nutida skådespelarfavoriter: Anne Hathaway och Rebel Wilson. Hathaway spelar den vackra och världsvana Josephine Chesterfield som solochvårar rika män på Rivieran. Wilsons karaktär Penny Rust sätter käppar i hjulet för henne när hon i all sin oerfarna klumpighet också dyker upp på Rivieran i syfte att lura till sig pengar.

Det går inte riktigt att undvika varandra så i stället bildar Josephine och Penny en udda duo. Deras gemensamma lurendrejerier är bara roliga, men frågan är om det till slut inte är de som åker dit rejält. Att solochvårare på Rivieran är ett bra filmtema är sedan gammalt. Kommer du ihåg Rivierans guldgossar?

4. Senior Year (2022)

Rebel Wilson axlar även huvudrollen i Senior Year, som är en av hennes nyaste filmer. Unga Stephanie har varit med om en tung förlust och för att liksom finna tröst bestämmer hon sig för att bli skolans populäraste tjej. Och allt verkar gå som planerat – tills hon dimper ner i golvet under en chearleadinguppvisning och hamnar i koma. När Stephanie vaknar upp 20 år senare möter hon en helt förändrad värld. Sociala medier känns värsta sci-fin!

Kanske än konstigare är alla hennes vänner vuxna. Det är ju egentligen hon också, men i huvudet är hon fortfarande 17. De enda personerna som inte gått vidare med sina liv är de barndomsvänner som hon dumpade i jakten på popularitet. Är hon på väg att behandla dem lika illa igen i försöken att vinna tillbaka sitt tonårsliv? I Senior Year går Stephanie om sitt sista high school-år som vuxen, och hon är också på väg att kasta bort sitt livs stora kärlek för att få tillbaka sitt ex.

En parentes om Rebel Wilson

Jag kan störa mig på all hets kring Rebel Wilsons viktnedgång. Hon har varit och förblir en fantastisk komiker och skådespelare. Så mycket hellre att fokus läggs på hennes lysande talang än att placera henne i ett enda fack! Låt henne liksom bara få göra sin grej. Har du sett hennes framträdande på BAFTA 2020 (länk till Youtube)?

Min bäste väns bröllop – en film att se igen och igen

I filmen Min bäste väns bröllop (My best friend’s wedding) finns en av mina absoluta favoritscener. För att få den bäste vännen att komma på andra tankar angående sitt stundande bröllop försöker Julianne göra honom svartsjuk genom att skaffa en fejkpojkvän i George. Det är bara det att George inte är med på noterna.  

min bäste väns bröllop handling

Som svar på frågan Hur träffades ni? stämmer han upp i sång, nämligen i ”Say a little prayer” under en av middagarna tillsammans med bröllopsföljet. Snart sjunger hela sällskapet med. Så lyckas han ställa till med världens största – och underbaraste – scen i den relativt moderna filmhistorien.

Se scenen (länk till Youtube).

Vad handlar Min bäste väns bröllop om?

Nu har jag skyndat händelserna i förväg och måste därför backa bandet till början. Julianne, spelad av Julia Roberts, är på middag med sin kollega och kompis George, spelad av Rupert Everett.

Det är då den bäste vännen och ungdomskärleken Michael kommer på tals. Lite lustigt är det, berättar Julianne, för snart fyller hon 28 och hon och Michael har ingått en pakt att de ska gifta sig om de är ogifta när de är 28.

Samma kväll ringer Michael, spelad av Dermot Mulroney, och släpper bomben att han ska gifta sig med sitt livs stora kärlek. I den unga rikemansdottern Kimberly, spelad av Cameron Diaz, har han hittat sin själsfrände. Nu vill han att Julianne ska vara hans bestman.

Julianne är övertygad om att Michael är på väg att göra sitt livs misstag och att det är henne han egentligen vill vara med. Hon beger sig till bröllopet redo att göra allt som krävs för att sabotera det.

Det är bara synd att Kimberley är så himla fin och snäll, och att Michael verkar älska henne. På riktigt. George beger sig till bröllopet för att tala Julianne till rätta, men så är det han som plötsligt dras in i intrigerna och som får agera fejkpojkvän trots att han är gay.

Vad tycker jag om filmen i fråga?

Min bäste väns bröllop är en romantisk komedi och feelgood om att släppa taget och gå vidare, om vänskapens betydelse och hur den kan vara den viktigaste relationen i livet. Måste ett nytt skede i bästisens liv innebära att relationen är över? Det är säkert en fråga många av oss grunnat på i våra 30, när vänkretsen nu har så fullt upp med sitt eget.

Jag såg Min bäste väns bröllop på bio 1997. Filmen är från detta år, då var jag 11. 25 år senare är jag fortfarande lika tjusad och jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett filmen. Säkerligen är de otaliga. Det är många relationer som knyts samman i filmen, och det är väl dess enorma styrka i mitt tycke.

Personligen älskar jag vänskapen mellan Julianne och George, som också de verkar vara menade för varandra på sitt sätt. Kärlek finns i många former. Med detta skrivet är Min bäste väns bröllop en film jag kommer bära med mig i hjärtat för alltid, och då särskilt musikscenen när George sjunger ”Say a little prayer”.

Faktiskt är jag väldigt förtjust i Rupert Everett, som ju spelar George. Jag blir glad bara av att se honom och han spelar huvudrollen i en annan film jag gillar, Mister Earnest. Och på tal om andra filmer har Min bäste väns bröllops regissör P.J. Hogan även gjort den förträffliga Muriels bröllop, som också är en ikonisk bröllopsfilm.

Filmen Last Christmas är ett riktigt litet julmirakel

romantiska julfilmer

Vi har lagt oss till med sådana ovanor, jag och Christoffer. Runt midnatt börjar vi titta på film eller tv och så kommer vi inte i säng förrän morgonen närmar sig.

romantiska julfilmer

Häromnatten kollade vi på julfilmen Last Christmas (2019). När vi väl börjat var det liksom svårt att slita sig från den. En otroligt charmig berättelse, tycker jag! Den är lite annat än Love actually och The holiday, som jag också jultittat på. Inget ont om dessa filmer! De är också toppen.

Det är inte för inte som filmen i fråga heter samma som Wham!s gamla hederliga juldänga ”Last Christmas”. Den är nämligen Emma Thompsons och Greg Wises tolkning av sången.

Vad handlar Last Christmas om?

Förra julen råkade Kate, spelad av Emilia Clarke, ut för något tragiskt och nu är det som om hon måste hinna i kapp livet. Hon tar dagarna som de kommer och verkar vara obrydd inför alla andra än sig själv.

Det är hennes tur nu, det tycker hon verkligen. Det är hennes tur att sluta jobba som tomtenisse i en julbutik i London och att i stället bli den musikalstjärna hon är född att vara, eller att få spela någon av Frost-systrarna Elsa och Anna i typ Disney on ice.

Kan hon åka skridskor? Det är väl inte så viktigt… (!?)

Medan hon kastar sig in i det ena efter det andra rasar ledsenheten i henne.

last christmas film
Jag har fotat glitter och paljetter under den gyllene timmen, den så kallade golden hour.

En dag på jobbet får Kate syn på en man utanför butiksfönstret. Han står där och tittar uppåt. Hon blir nyfiken på vad han spanar efter och går fram till honom. Tom, så heter han.

Man skulle kunna tro att de känt varandra hela livet, kemin dem emellan känns så innerligt varm. Tom tar med Kate på vandringar runt om i London, vandringar som ger nya perspektiv på tillvaron samtidigt som de upptäcker sig själva i varandra.

Successivt blir Kate gladare, stabilare. Hon tar till och med kontakt med familjen igen, personer hon annars undviker för att slippa tjatet om ditten och datten.

Tom kan mycket väl vara hennes själsfrände, det finns bara ett krux. Hon finner honom ingenstans och när de väl träffas är det för att han dyker upp ur det blå.

Vad tycker jag om julfilmen?

Last Christmas är en julfilm med en klassisk anda, en sådan där julrulle där magin är påtaglig från början till slutet. Jag har försökt skriva runt det eftersom jag vill inte röja handlingen helt och hållet för dig. Men då och då kan vi alla behöva en julängel.

Det är bland annat om oväntad tröst och stöd som Last Christmas handlar, och faktiskt om hur livet går vidare trots allt. Handlingen ramas in av en romantisk komediform, ska tilläggas.

En googling på nätet visar att den här julfilmen betraktas som lite av en flopp och jag kan för allt i världen inte förstå varför. Jag tycker den innehåller de ingredienser som romantiska julfilmer bör innehålla: hjärta, smärta och en rejäl dos mirakel.

Jag tycker vidare att Last Christmas skiljer sig från mängden med sin djupa, underliggande berättelse. En berättelse jag som tittare först bara får små aningar om och som sedan blir så uppenbar att jag borde fattat från början. Men inte! Det är så klart snyggt gjort av filmskaparna.

Och vilken fantastisk hyllning till George Michael! Musiklegendens låtar spelas genomgående i Last Christmas och det känns som ett helfestligt grepp.

Julfilmen The Holiday är värsta snuttefilten för mig

Ett blogginlägg om The Holiday… Man kan fråga sig om det är en så himla bra idé att sätta sig och skriva ett filmtips mitt i natten. Det är i alla fall vad jag gör nu, har liksom längtat efter att få fortsätta berätta om mina favoriter bland de romantiska julfilmerna och nu finns det inga deadlines som hindrar mig. Det kommer bli en lång natt i en positiv bemärkelse.

the holiday film

Jag var lyrisk när jag skrev om Love Actually häromdagen, men det är egentligen inget mot hur tanken på The Holiday (2006) får det att spritta av glädje i hela mig. Jag tycker jättemycket om filmen och trots att den räknas som en julfilm använder jag den som typ snuttefilt året runt. Finns ju nästan inget mer tröstande än denna feelgoodiga rulle!

Om du missat den här moderna klassikern får du chans att läsa om handlingen här nedanför.

Vad handlar filmen The holiday om?

Det är jul och allt borde vara frid och fröjd. Men det är det inte för Iris och Amanda, de tampas med kärleksproblem. Medan Iris är olyckligt förälskad i sitt ex – för övrigt ett riktigt as – kämpar Amanda med att känna något (?).

Ett krossat hjärta och ett argt uppbrott blir startpunkten på ett julfirande utöver det vanliga. Utan att ha träffat varandra bestämmer sig Iris och Amanda för att byta bostäder över julhelgen. Iris får låna Amandas Hollywoodhus och Amanda får låna Iris engelska stuga.

The Holiday handlar om dessa två kvinnors parallella julfiranden och inte minst om deras sökande efter större självmedkänsla.

Iris resa i The holiday

Iris har försökt glömma Jasper i flera år nu, hur han lämnade henne för en annan kvinna när hon trodde de var som lyckligast tillsammans. Det faktum att de båda – och den andra kvinnan – jobbar på samma tidningsredaktion gör att hon aldrig, aldrig slipper åsynen av honom. Det och så den lilla, lilla detaljen att han heller aldrig lämnar henne i fred.

Att korsa havet och gömma sig i Hollywood känns därför genialiskt. Äntligen ska hon få sin så välbehövliga frist. Men inte ens där slutar han jaga och förtrolla henne.

Hollywoodresan blir dock en vändpunkt för Iris. Tack vare nya vänner i en gammal filmlegend och i en ung musikkompositör börjar hon inse sitt eget värde.

Innerlig vänskap, djupa samtal och klassiska filmer ger henne hopp om att sluta älska Jasper och att i stället börja älska sig själv. Och kanske, kanske kan hon även träffa någon ny, snällare person att kära ner sig i?

Amandas resa i The holiday

Amanda är framgångsrik på sitt jobb. Hon gör filmtrailers i Hollywood och tänker praktiskt taget filmiskt. Hon är inte lika framgångsrik på kärlek. Om du frågar hennes sambo är hon kass på att få honom att känna sig älskad. Ändå går han väl långt när han är så öppet otrogen med sekreteraren. Amanda blir rasande och kastar ut honom.

The Holiday inleds nästan med parets gräl och uppbrott. Och det är ett dramatiskt sådant, värdigt två inbitna Hollywoodfantaster. Amanda må ha ganska svala känslor för exet, ändå stressar uppbrottet henne så mycket att hon tar semester för första gången på flera år. Hon behöver åka långt, långt bort. Iris stuga i Surrey blir perfekt. Tror hon.

Amanda har svårt att slappna av. Faktiskt så svårt att hon inte pallar. När hon är i färd att avbryta semestern – efter några timmar – knackar en berusad man på hennes dörr. Mannen visar sig vara Iris bror och han är galet attraktiv. Så attraktiv är han att hon ivrigt låter sig kyssas av honom och dessutom föreslår att de ska ha ett one-night-stand.

Var kom det ifrån?

Omedelbara känslor blossar upp mellan dem. Känslorna är inte helt enkla. Amanda ska åka tillbaka till Hollywood och han är ensamstående pappa till två döttrar, änkling. Trots att deras relation är dömd att misslyckas kan de inte låta bli att dras till varandra. Har Amanda för en gångs skull blivit kär på riktigt?

Vad tycker jag om julfilmen?

The Holiday är romantik och feelgood i en stämningsfull julinramning. Filmen är rolig och sorglig på en och samma gång. Jag får ont i magen när jag ser hur illa Iris låter sig behandlas av Jasper och känner med henne på djupet. Kärlek kan verkligen göra ont.

När Kate Winslet spelar rollen gör det verkligen just så ont.

Jude Law spelar Iris bror och på något sätt känns det passande att dessa två skådespelare tar sig an rollerna av sorgedrabbade britter. De kan spela så milt, så milt. Har de inte något direkt snällt över sig? Jag tycker nog det.

Cameron Diaz spelar den på gränsen till neurotiska Amanda och Jack Black Iris nya vän i Hollywood, inte heller han utan sitt kärlekstrassel.

Jag gillar hur manusförfattaren och regissören Nancy Meyers balanserar det tragiska och komiska i The Holiday. De bästa feelgood-filmerna innehåller både skratt och tårar, och det känns fint att få följa karaktärerna på deras resor.

Det känns också fint att de omsorgsfulla och respektfulla relationerna får ta plats, som jag tycker att de gör i filmen. Underbart när vuxna människor förstår att en snäll partner är något av det bästa man kan ha i livet.

Och visst kan det krävas lite julmagi för att de viktigaste insikterna ska slå rot i ett hjärta…  

Som skrivet är det här en julfilm jag ser året runt och många gånger om bara för att den är så fantastisk.

Love Actually – en film som jag ser om igen och igen

love actually recension

Egentligen gillar jag dåliga julfilmer, ju sämre desto bättre. För mig är det en del av julmagin, och då helst den magi som Hallmark eller Netflix skapar i form av så kassa manus att filmerna blir genialiska. Typ A Christmas Prince eller The Princess Switch, you name them (!).

Men med Love Actually (2003) är det annorlunda. Jag älskar att titta på Love Actually eftersom julfilmen är så förbenat bra. Bra rakt igenom, alltså.

Så många trådar som den består av borde den trassla sönder sig själv, det gör den dock inte. I stället är det hur väl trådarna knyts samman som gör mig så såld att jag ser om filmen igen och igen. Jag tänker att lusten att se om är ett av de bästa betygen man kan ge en film.

Vad handlar Love actually om?

Kärlek är den gemensamma nämnaren för alla de karaktärer jag möter i Love Actually. Det är styvpappan som nyss blivit änkling och som hjälper styvsonen närma sig den första kärleken. Det är det sedan länge gifta paret vilkas äktenskap ställs på spel när maken lockas av en annan kvinna och det är premiärministern som är förälskad i en anställd…

Listan kan fortsättas med honom som råkat förälska sig i bästa vännens nya fru, med porrskådisarna som finner varandra under en filminspelning och med författaren som lär sig portugisiska för att kunna fria till den han kommit att älska. Ett myller, som skrivet.

De många trådarna vävs samman av de gemensamma relationerna och av låten ”Christmas is all around”, som spelas överallt. Sångaren – en avdankad rockstjärna – har till och med han sitt kärleksspår i Love Actually. Definitivt ett oväntat sådant.

I synnerhet är ett vintrigt London skådeplatsen för alla dessa små kärleksberättelser och det gör ju bara filmen ännu bättre.

Vad tycker jag om julfilmen?  

Love Actually är en brittisk film i värsta hollywoodtappningen men med en stor portion av allt det som är så charmigt med just brittiska filmer. Humorn är fantastiskt fånig; en Hugh Grant som fuldansar till 80-talsmusik i våningen på 10 Downing street och en åldrig Bill Nighy som hotar världen med att näcka om hans julsång plötsligt börjar toppa hitlistorna.

Det är mycket som är skruvat med Love Actually, men trots att manusförfattaren och regissören Richard Curtis tar ut svängarna balanserar han skratt och sorg snyggt. Hjärta och smärta, du vet. Och genom bara små, små inblickar i karaktärernas tillvaro lyckas han skapa engagemang hos mig som tittare. Jag vill helt enkelt att karaktärerna ska få sina lyckliga slut och jag kommer följa dem hela vägen dit.

På tal om karaktärerna… Hur ofta ser man en sådan imponerande skådespelarensemble i en och samma film? Colin Firth, Keira Knightley, Liam Neeson – och så Emma Thompson och Alan Rickman. Förutom Hugh Grant och Bill Nighy, då. Bland många andra.

Så här: om du bara ska titta på ett par romantiska julfilmer i år, tycker jag att Love Actually borde vara en av dem. Den är för bra för att inte ses. Om du redan sett den – se den igen! Det är så det blivit för mig, en omtitt på Love Actually liksom på The Holiday och Bridget Jones dagbok. Och jag myser som sjutton.