Träden slår ut i den vackraste vårblomningen

träden slår ut i den vackraste vårblomningen

Det är redan kväll. Jag som har lovat mig själv att ge mig ut på en liten skogsrunda i kvällsljuset känner plötsligt hur rumpan vuxit fast i stolen.

vårblommor körsbärsträd

Ögonen är dessutom fastnaglade vid skärmen och fotona jag skrollar igenom. Foton på blommande träd.

syrenknoppar vår blommor
Så här ser syrenknoppar ut.

I stället för att ge mig ut i den vackraste vårblomningen sitter jag alltså här och erinrar mig vårblommor.

vita blommor träd

Och jag tänker även att det hade varit kul för min egen skull att lägga upp några av den senaste veckans blomfoton på bloggen… Se hur vackra träden är i senvåren!

#nofilterneeded för färgerna på senaste tidens kvällshimlar

#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.

#nofilterneeded för lila kvällshimmel

Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.

När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.

Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.

Som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnåren

som ett stort blåskimrande hav av scilla i hemmasnår

Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.

blå scilla makro

Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistrar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.

blåa scillor makrofoto

Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.

scilla rysk blåstjärna

I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…

scilla siberica blomma

Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.

Hur att börja om med ett nytt projekt aldrig är att börja om

Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?

Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.

hur att börja om med nya projekt aldrig är att börja om

Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.

Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.

Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.

Vårdagjämning, grönska och givetvis tid för förundran

vårdagjämning grönska förundran

I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.

gröna blad på träden vår

Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.

ludna knoppar vår

Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.

knoppar i snåren

För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.

gula krokusar vårblommor

Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.

vit fågelfjäder marken

Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.

vissen hortensia

Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.

blå scilla vårblomma

Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.

vårljus genom gröna barr

Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.

vit krokus vårblomma

Vårdagjämning i dag, ja, och tiden för förundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)

En vecka med tid att tänka på färglära och vattenfärger…  

Jag när en liten dröm om att bli riktigt bra på att måla akvarell. Under den gångna veckan har jag varit förkyld och haft förkylningsastma, och den vila som krävts har jag fyllt med läsning av bland annat Ana Victoria Caldérons böcker om vattenfärger och mixed media.

Jag drömmer inte mindre om akvarellmålning nu, men jag tror att drömmen vidgats något. Nu inkluderar den även gouache och flytande bläck, och visste du att det finns många olika former av akvarellfärger? Jag har mycket att nörda ner mig i.

tid att tänka på färglära och vattenfärger

Och sedan är det ju det här med färg, över lag alltså.

Bara genom att ta del av Calderóns tankar om färglära eller färgharmoni har jag börjat se på omvärlden med nya ögon. Så även på mina foton, som jag bläddrat igenom och nu plötsligt kan förstå varför jag gillar somliga bilder mer än andra.

I de bilder jag gillar har jag nejlat färgbalansen med bland annat komplementfärger utan att veta om det. Men det är oftast så jag jobbar med allt. Jag går på känsla först och sedan försöker jag förstå varför vissa saker bli bra och andra mindre bra. På ett intellektuellt plan, alltså.

Visst har jag väl förstått att det finns primärfärger, eller så kallade grundfärger. Röd, gul och blå. Ändå blev det en aha-upplevelse när jag genom att läsa böckerna insåg att jag kan blanda hur många färger som helst utifrån just röd, gul och blå.

Hur häftiga är inte primärfärgerna?

Ju mer jag skapar i olika former, desto mer vill jag skapa i andra former. Jag vill prova allt! Här håller en viss prestationsångestbaserad feghet mig tillbaka, men som alltid kommer nyfikenheten segra till slut.

Och snart kommer jag alltså börja måla med vattenfärger och blanda egna färger, det är jag övertygad om.

Så får du till snygg bokeh-effekt i fotona – en guide

När jag började fota på allvar förra året hade jag en vision för mina foton: jag ville uppnå en snygg bokeh-effekt. Då visste jag inte ordet för det och jag visste än mindre hur jag skulle bära mig åt för att lyckas.

fota bokeh ljus fläckar

Föga förstod jag att det mesta av de vackra ljuseffekterna hänger på objektivet. Om inte heller du visste vet du nu. För att få till bokeh i ett foto bör du använda ett snabbt kameraobjektiv med en bländare på minst f/2,8. Finns ju även snabbare än så!

Bokeh är den oskarpa bakgrunden i ett foto

Boke är det japanska namnet på effekten och ordet betyder oskärpa. Min favoriteffekt är ljusglittret, de suddiga fläckarna som lyfter fotot till en annan nivå. Men traditionellt sett kan effekten också innebära en oskarp bakgrund, samtidigt som motivet i förgrunden är skarpt.

Ett bra makrobjektiv kan locka fram effekten

Min personliga erfarenhet är att ett bra makroobjektiv kan locka fram bokeh-effekten. Jag använder mitt makro från Nikon för jämnan och när jag knäpper av bilder i de naturliga ljusspåren så uppstår nästan magi.

fototips bokeh-effekt guide

Det medföljande motljusskyddet – jag fick det när jag köpte mitt Micro-Nikkor 105 mm – gör att jag kan pressa på i värsta ljuset. Just detta är en av mina gladaste upptäckter under mitt första seriösa fotoår.

Så förutom att ha ett bra kameraobjektiv gäller det alltså att hitta en plats med mycket ljus. I dessa foton strålade ljuset genom en enebuske (?), och givetvis var jag där med kameran. Över lag lämpar sig närbilder för den här effekten.

Kamerainställningar för att fota bokeh-effekt

Förra året fick jag ett supertips från min vän Sara. Som den proffsfotograf hon är kunde hon ge en hel del värdefulla råd och ett av råden var att fota i A-läget. Detta har revolutionerat mitt fotograferande, jag som går mycket på känsla och kanske inte läser manualer i första taget.

A-läget är ett bländarstyrt läge i systemkameran. Ju mer du öppnar bländaren, desto mer ljus tar kameran in, och detta är något bra när du vill få till bokeh. Du kan också trixa runt med ISO-inställningarna. När det är ljust ute bör du ha låg ISO, men du kan ju prova att höja den något.

Läs en fotoguide om hur du får till effekten

Jag håller själv på att lära mig kameran och objektiven, helt enkelt fotokonsten. Som med allt annat går jag mycket på känsla, ser jag en vacker ljusfläck vill jag uppslukas av den och det är väl exakt det jag gör.

Men då och då läser jag Nikons officiella fotoguider, det finns faktiskt en Nikon-guide till bokeh-effekten, och artiklar i fototidningar. På tal om fotoguider, ta en titt på min guide till att fotografera solnedgången snyggt och/eller läs mina fototips.

Stormen Malik: Rapport från ett översvämmat Apelviken

stormen malik översvämning varberg

När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt desamma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.

översvämning apelviken varberg
Översvämmat Apelviken.

Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.

Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.

malik storm översvämning hav

Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.

Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.

översvämmat kåsa strand
Översvämmat Kåsa.

Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.

Små förunderliga världar av blommor och insekter

Solig januaridag, förutom att ha varit ute och fotat har jag kollat igenom mina foton från förra årets hemmasnårsäventyr. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg om trädgårdsböcker känner jag hopp om våren och blommorna. Jag kan väl tillägga att jag även känner hopp om insekternas ankomst.

små förunderliga världar av blommor och insekter

Jag vet inte om coronalivet har krympt tillvaron, men jag kan känna en bubblig glädje när jag plötsligt får syn på en vacker blomma eller insekt. Tänk dig då när jag får syn på båda! Förra våren och sommaren låg jag med näsan i snåren och det fanns nästan ingen ände på de små förunderliga världarna som bredde ut sig framför makroobjektivet.

Något annat som gör mig glad? Att kunna gå igenom fotografierna och känna Wow, har jag fått vara med om ALLT det här!? Det är kanske inga stora saker, ändå är de större än störst, som jag brukar skriva. Och det är så jag känner inför dem. Så mycket skönhet runt omkring, jag vet knappt vart jag ska ta vägen och snart, snart når den sin fullaste prakt.

På tal om glädje, har du hört låten ”Dos Oruguitas” från den nya disneyfilmen Encanto?

Det monokroma ögonblicket före solnedgången

Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.

färger solnedgång

Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.

Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.

vågor skum blåst
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.

Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.

Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

2021 året när jag började se skönheten i markfrost

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Julpyntet får guldlyster i ljuset från gyllene timmen

fota i golden hour

Jag julpysslar på mitt eget sätt, den nya kameran inbjuder till kreativitet. I går ägnade jag eftermiddagen åt att fota julpynt vid ljusinsläppet i vardagsrummet.

fotografera glitter

Ljuset från gyllene timmen fann vägen till min tillfälliga ”fotostudio”. Det är en stol på vilken jag lagt två vita pappersark och som jag sedan ställt vid balkongöppningen.

stjärna julgranskula

Tillsammans med julpyntets egna färger skapade skenet från gyllene timmen fina effekter. Man skulle nästan kunna tro att kulorna och glittret ligger på en guldbädd.

hjärtan paljetter
Jag har redan hunnit använda det här fotot i mitt blogginlägg om julfilmen Last Christmas.

Nu har jag snart fotat i ett år och jag upptäcker ändå nya fantastiska saker genom kameran varje dag. Till och med i mitt vardagsrum.