Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.
Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.
Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.
Till en början var jag jävligt understimulerad men…
Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.
Jag julpysslar på mitt eget sätt, den nya kameran inbjuder till kreativitet. I går ägnade jag eftermiddagen åt att fota julpynt vid ljusinsläppet i vardagsrummet.
Ljuset från gyllene timmen fann vägen till min tillfälliga ”fotostudio”. Det är en stol på vilken jag lagt två vita pappersark och som jag sedan ställt vid balkongöppningen.
Tillsammans med julpyntets egna färger skapade skenet från gyllene timmen fina effekter. Man skulle nästan kunna tro att kulorna och glittret ligger på en guldbädd.
Töväder och nu har den mesta snön smält bort. Kan inte annat än att tycka det är lite tråkigt, även om jag är glad att slippa halkan.
Spänner mig något förskräckligt när jag går på det hala underlaget. En halkolycka och ett brutet ben skulle verkligen bli min död. Pallar inte mer sådant.
Ändå är snön alltid en lika välkommen syn för mig under de gråa månaderna. Den lättar upp med ljus och glädje, bryter tristessen.
I år var också första vintern jag fick prova på att fota i snön. Äntligen! Det här är något jag länge varit nyfiken på. Hur ska det gå att ta bilder i det annorlunda ljuset?
Jag har varit beredd på att jag kommer behöva ta till knep utöver de vanliga och har därför läst på lite grann.
Utan stativet bli snöbilderna så här röriga, och det kan väl på sätt och vis ha sin realistiska charm.
Fototipsen till trots bar jag inte med mig ett stativ ut i snöovädret och jag använde inte heller histogrammet i kameran.
Däremot var jag uppmärksam på fotspåren i snön – man vill kanske inte alltid ha med sådana i vinterlandskapsbilderna – liksom på exponeringen och vitbalansen.
Okej, för att vara helt ärlig korrigerade jag en hel del av exponeringen och vitbalansen i Adobe Lightroom efteråt.
Som jag förstått det måste man vara beredd på att redigera snö- och vinterbilderna. Av den anledningen bör man fota i RAW-format, om man har möjlighet. Då kan man redigera bort de överdrivet blåa eller gråa tonerna, som tenderar att prägla snöbilderna.
Eftersom jag skippade stativet blev mina snöovädersfoton precis så röriga som bilder på snön kan bli. MEN det var en ruskig storm och givetvis gick jag ut i den bara för att. Helt spontant, dessutom. Är tacksam att jag tog mig tid att dokumentera det värsta snöovädret i Varbergs moderna historia, snygga bilder eller inte.
(Bilden längst upp i blogginlägget är ett makrofoto från en solig vinterdag efter stormen.)
Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.
Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.
Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.
Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.
Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.
Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.
Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.
Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.
Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.
Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.
Vad gör en digital nomad?
Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.
Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.
Vad gör då en digital nomad?
Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.
Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.
Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.
Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.
Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.
Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.
Var någonstans finns inspirationen?
Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.
När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.
Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.
Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.
Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.
För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.
Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.
Hur blir man digital nomad?
För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.
Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.
Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.
I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.
Jagar vackra solnedgångar, det är en av sakerna jag gör. Inte bara det, jag försöker även fånga dem på bild och det är inte alltid så enkelt som man kan tro. Det krävs mer än teknik för att få till fina solnedgångsbilder. I den här personligt skrivna guiden delar jag med mig av de lärdomar jag fått av mitt halvår som hängivet flitig amatörfotograf.
Ingen vacker solnedgång utan moln på himlen
När jag började fotografera solnedgången trodde jag det var så okomplicerat att jag typ kunde ställa mig nere på stranden och invänta färgfyrverkeriet. Solnedgången kommer i kvällningen, det är väl givet? Men det var inte givet, inte alls.
Jag uttryckte besvikelsen över de uteblivna färgshowerna inför Christoffer, min sambo. Var det moln på himlen, då? En enda fråga och jag insåg att jag missat den viktigaste detaljen. Utan moln på himlen kan ljuset inte reflektera mot något och då blir det heller inga vackra färger.
Titta på molnen – bestäm dig sedan
Då förstod jag att molnen är helt avgörande för solnedgången. När jag numera ska fotografera solnedgången tittar jag därför alltid på molnen först. I går var molnformationerna magnifika med ljusgenomsläpp lite här och var. Regnet hängde dessutom i luften – ännu mer för ljuset att reflektera i.
Molnig himmel i kombination med fuktig luft är de ideala förutsättningarna för att ta vackra solnedgångsbilder. Jag brukar titta ut genom fönstret och bestämma mig i sista minuten. Om himlen ser gynnsam ut skyndar jag ner till stranden, annars får det vara. Väderleksrapporter under dagen fungerar det med, men de säger ganska lite om hur molnen ser ut just nu.
Kamerainställningar för att ta bra solnedgångsbilder
Jag fotar jättebasic, använder fortfarande min gamla Nikon D60 och har Nikons 18 till 300 millimeter-objektiv. Utrustningen är bra men kanske inte avsedd för proffs. Det är positivt, för det visar att man klarar sig hyfsat utan att pröjsa överväldigande mycket pengar.
Tidigare har jag använt automatlägena på den där snurrknappen. Min vän Sara är proffsfotograf och tipsade mig om att justera till A-läget på kameran i stället. Det gjorde jag också – och wow! Önskar jag vetat detta förut.
A-läget möjliggör snygga solnedgångsfoton och genom att justera ISO-känsligheten i kamerainställningarna kan jag äntligen fånga solnedgångens färger mer träffsäkert. Saras råd är att använda A-läget och att sedan experimentera utifrån det. Sagt och gjort!
När jag fotografer solnedgångar pendlar jag från 100 till 400 i ISO-känslighet, trixar mellan de olika alternativen. Eftersom solnedgången innehåller så mycket ljus bör ISO-känsligheten vara låg för att undvika överexponering.
Plats och perspektiv ger vackra bilder på solnedgången
Det finns en nackdel med att jag oftast är ute i sista i minuten. Vackra bilder på solnedgången kräver i regel att man tar sig tid att hitta den perfekta platsen. I Varbergs fylls de ideala platserna snabbt på. Men en sak har jag märkt: många ställer sig och fotar solens vandring rakt ut mot horisonten. Det kan gå, absolut.
Mitt eget tycke säger mig dock att bilder rakt ut mot horisonten kan bli lite platta. Inte alltid, men många gånger. Jag försöker därför tänka på perspektiv och fokus. Kan jag ha något i förgrunden eller finns det något mer än bara himlen? På ”min strand” finns ett berg med en fyr och vresrosor så här i sensommaren. Dessa inslag försöker jag använda mig av.
Eller bara en hederlig strandremsa med snäckor och tång, det kan bli en tjusig förgrund.
