Läst 20 böcker hittills i år – och än är februari inte över

Finns det alls någon vits med att räkna antalet böcker man läst? Nej, det gör det kanske inte. Men jag gör det ändå, för att jag för egen del ser att läsa många böcker som en stor livsvinst. Jag mår som bäst när jag läser mycket, funkar biblioterapi på mig, eller? Absolut, absolut!

Jag ser också antalet lästa böcker som ett mått på hur mycket jag vilat och i år måste jag hittills ha vilat mycket, med tanke på att jag i dag passerade 20 böcker för året. Och än är februari inte över!  

Jag loggar läsningen på Goodreads. Detta är som Facebook men för boknördar. Älskar’t! Tack vare detta kan jag enkelt hålla reda på vad och när jag läst, och jag har vanan att bokmärka böcker som jag vill läsa.

läst 20 böcker hittills i år

Sedan är det ju superkul att följa mina vänners läsning. Två av mina närmaste vänner använder nämligen också Goodreads och genom deras läsande har jag fått mängder av bra boktips. Så om du vill få tips på bra böcker kan jag varmt rekommendera Goodreads!

 Jag är oändligt tacksam för bokströmningstjänsterna och biblioteken. Har köpstopp när det kommer till böcker, kan inte köpa på mig mer på grund av platsbrist. Men ändå känns det som att jag är rikare än rikast på litteratur. Varje dag kan jag välja nya skatter.

Och de här skatterna berikar mig något enormt. Jag känner hur jag dag för dag växer, såväl språkligt som intellektuellt. Just nu varvar jag skönlitteratur med facklitteratur, och jag överraskar till och med mig själv med berättelserikedomen jag tar del av.

Att få – att kunna – läsa så här är ett av de största privilegierna.

Så är biblioterapi en av de bästa medicinerna för mig

Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.

När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!

Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar

Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.

biblioterapi hälsa

Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.

Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!

Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se

Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!

För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.

Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.

Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

Smärta i revbenen kan vara sååå begränsande i vardagen

smärta i revbenen värk

Jag kommer inte kunna fokusera på annat innan jag skrivit ut det: Jag har smärta i revbenen. Det är liksom ingen lindrig, smått molande värk, utan en skärande smärta som gör mig tokig. Alltid lika enerverande och förvirrande när värken blossar upp på sådana utsatta ställen. Ändå är det ju vardag när man lever med smärtor i hela kroppen.

Vad beror denna smärta i revbenen på?

Att jag har ont i revbenen är inget nytt. Då och då skär det till på vänstersidan, långt ut på revbenen och ganska nära mellangärdet. Precis som jag kan få inflammation i ryggen eller benen, för att nämna ett par exempel, kan jag även få inflammation i revbenen. Det har att göra med min symtombild. Har ju bland annat fibromyalgi.

Värken kan stressa något enormt

Den här gången har revbenssmärtan varit så ihållande, och dessutom kombinerats med en massa arm- och skulderbladsvärk, att jag liksom inte vetat vart jag ska ta vägen. Har behövt känna in kroppen totalt, är det här verkligen ”bara” den vanliga värken eller något annat? Och så har jag varit lite stressad, det är faktiskt svårt att inte stressas av värken när man samtidigt försöker jobba på, fått det tyngre att andas och därmed har karusellen varit i gång.

Inflammation, spänningar och domningar

Jag blev riktigt rädd häromkvällen, då började det pirra och domna ut i armarna. Sedan smällde det till i bröstkorgen och skulderbladen och jag insåg då att inflammationen och säkerligen spänningarna trycker på som fasen just nu. Varför berättar jag om dessa symtom på att ha smärta i revbenen? För att visa på hur det ibland kan vara att ha fibromyalgi och kronisk smärta. Vissa dagar knockas man av värkens kraft. Så är det bara.

Vad gör jag för att lindra smärtan i revbenen?

Ska jag söka akut för det? Jag har landat i ett nej. Med detta skrivet tycker jag att jag själv gör fel. Man ska aldrig försöka självdiagnosticera sig. Däremot har jag levt med smärta sedan jag var tio år, det är 25 år med värk och under åren har jag lärt mig känna in kroppen hyfsat. Jag har också lärt mig en del knep för att lindra både kort- och långsiktigt.

Lindrar smärtan med hjälp av lågintensiv träning

Kan ju säga så här, det har blivit en j*vla fart på mig vad gäller att träna qigong, ligga på spikmattan och bara försöka andas. Jag har även ätit ibuprofen och paracetamol, rört på mig och sträckt ut. Sittande gör smärtan i revbenen värre, har jag märkt. Så mångtaliga rörelsepauser är A och O för att klara dagarna. Det faktum att värktabletterna och den lågintensiva träningen hjälpt ser jag som ett gott tecken.

Taktil massage och tryck på triggerpunkter

Sedan har jag en snäll sambo som ger mig taktil massage över bröstkorgen och ryggen, och när han hittar mina triggerpunkter – samlar på mig nya sådana hela tiden – ber jag honom trycka. Har för tillfället en triggerpunkt som sitter vid skulderbladen och som får det att stråla av smärta ut i hela torson, fy fan! Den är säkert en av bovarna i detta tillfälliga smärtdrama.

Värme och spikmatta ger naturlig lindring

Måste ju också slå ett slag för vila med värmekudde och varma bad. När jag har så här ont i kroppen är värme en bra och naturlig smärtlindring, som en stund på spikmattan. Det är inte säkert att värktabletter är det bästa alla gånger. Och så försöker jag bara härda ut, mycket så. Förr eller senare släpper det. Förhoppningsvis snart så att jag kan fungera skapligt igen.

Den här typen av smärta i revbenen är dessvärre begränsande, svårt att leva på som vanligt när den hela tiden pockar på uppmärksamheten och kräver total omsorg.

Kan att ligga en stund på spikmatta ge smärtlindring?

Första gången jag la mig på en spikmatta kände jag Nej, nej, nej, det här kommer göra ont! Och i ärlighetens namn var det väl inte en jätteskön känsla när spikarna borrades in i ryggen, nacken och axlarna, tryckte på triggerpunkterna. Över lag är jag öm i kroppen, i min fibromyalgi- och värkkropp. Vissa dagar kan man knappt peta på mig… tänk dig då att ligga på spikmatta…

ligga på spikmatta smärtlindring

Så ja, jag la mig ner med försiktighet och aj, vad det stack till! Men jag tvingade mig kvar. Kan inte ge upp efter typ tio sekunder. Och efter en stund hände något märkligt. Det onda och stickiga ersattes av en djupmasserande känsla, av en kropp som successivt slappnade av och ett tilltagande blodflöde i även de mest värkande kroppsdelarna. I dessa delar blir det lätt lite dött, så att säga. Sedan den gången har det varit jag och spikmattan.

Spikmatta – ingen mirakelkur men bra smärtlindring för mig

Min högst personliga erfarenhet av livet med kronisk smärta är att det inte finns några mirakelkurer. Däremot finns det bra smärtlindring, om än tillfällig sådan. I detta fack placerar jag spikmattor, för de senaste fem åren-ish har de faktiskt varit behjälpliga när jag har särdeles ont i just ryggen, nacken och axlarna.

Det räcker oftast att ligga fem minuter på spikmattan, men den bästa lindringen får jag först efter att ha legat på den en något längre stund. Som jag upplever det kan en kort stund pigga upp kroppen rejält, däremot kommer den verkliga avslappningen till mig när jag legat åtminstone en kvart. Gärna en halvtimme, eller ännu längre tid än så.

Efter en längre stund på spikmattan tar blodcirkulation fart och kanske aningen konstigt blir jag alldeles varm och fuktig på ryggen. Som lekman ska jag inte spekulera för mycket, vet bara att jag har en del inflammationer och misstänker att dessa lättar lite, lite. Eller så beror värmen och fukten på något annat! Någon som har en kvalificerad idé?

Ibland blir jag så avslappnad att jag somnar på spikmattan

En annan märklig sak är att spikmattan hjälper mig att somna. Ibland blir jag nämligen så avslappnad när jag ligger på den att jag inte orkar hålla ögonen öppna. Och rätt som det är sover jag! Annars är jag en sådan person som kan behöva ligga och vänta på sömnen i timmar. Det har med värken att göra, svårt att sova när man har ont i kroppen.

Att jag somnar på spikmattan sker när jag använder den i sängen och dessutom pallrar upp med kuddar. Då kommer spikarna åt bra vid nacken och skuldrorna, där jag är stel, öm och har triggerpunkter. En kort, kort stund stegras smärtan – alla dessa spikar som borrar sig in kroppen (!) – för att sedan mattas av.

Fördelen med spikmatta är så klart smärtminskningen, nackdelen är att lindringen dessvärre inte varar så länge. Som med all naturlig smärtlindring måste jag oftast göra den många gånger om dagen, konstant underhålla omsorgerna. Hur är det för dig?

Tips på sköna underkläder som inte klämmer åt en massa

tips på sköna underkläder

inlägget innehåller reklam genom annonslänkar

När jag är hemma klär jag mig alltid bekvämt. Jag går runt i pyjamas- och/eller i myskläder, och vad gäller underkläder försöker jag alltid bära så sköna som möjligt. Det här underlättar värkdagarna ofantligt.

På grund av IBS- och magsårsmagen föredrar jag löst sittande byxor, gärna med mjuk resår som inte skär in i buken. Samma sak gäller ju för trosor, går inte att ha för klämmiga sådana.

Vad anbelangar den återkommande inflammationen i bröstkorgen, revbenen och ryggen är helt klart bygellösa bh:ar allra skönast. Jamen, lite åt t-shirt-bh-hållet. Eller åtminstone föredrar jag bh:ar som liksom inte är uppbyggda som rigida stålställningar. När jag är hemma, alltså.

Sköna underkläder är lika med mjuka underkläder

Jag har för stora kupor för att kunna köpa bh på Lindex, tyvärr. Annars är det där jag brukar handla mina sköna underkläder.

bh utan bygel sköna underkläder
Här har du ett klassiskt exempel på en mjuk bh utan bygel, den finns som 2-pack på Cellbes. När det kommer till mjuka trosor har jag köpt dessa Lindex-trosor i åratal.

Lindex har ett förträffligt utbud av mjuka trosor som mest känns som en smekning mot kroppen, med andra ord sitter de väldigt, väldigt lätt runt exempelvis midjan. Dessa är mina säkraste kort i trosväg.

På tal om Lindex är det därifrån jag även köper mina mysstrumpor. De är supermjuka och värmande, typ sådana strumpor man kan ha för att skydda ömma fötter mot golvtrycket och den fuktiga kylan. Jag går ogärna barfota eftersom det kan ge mig smärta undertill. Känslig kropp!

Skönt med pyjamasar, myskläder och loungewear

Jag älskar att ha kläder på mig, bär oftast lager på lager. Kruxet är att det måste kännas som att jag inte bär kläder, om du förstår hur jag menar? Det är då kroppen mår som bäst – och det är en svår balansgång.

MEN utmaningen till trots tycker jag att jag funnit en lösning i just pyjamas- och myskläder. Jag sitter mest hemma och jobbar och därför känner jag sällan behovet att klä upp mig. Så jag lufsar runt i loungewear alternativt i pyjamasar större delen av dagarna. Loungewear funkar bra även för promenaderna eller qigongpassen.

Bär sköna underkläder och myskläder för att lindra

Att ha sköna underkläder – ja, sköna kläder över huvud taget – är en av mina strategier för att skona kroppen från ännu mer värk.

När man har kronisk smärta kan man bli överkänslig på ett sätt så att det sitter ända ut i huden, så är det för mig. För det mesta är hela jag som ett enda stort blåmärke, då gäller det att göra vad jag kan för att lindra.

Går jag alltid klädd så här, kan man ju fråga sig? Nej då, inte när jag ska gå ut och göra något speciellt som att gå på föreläsning eller äta på restaurang. I ärlighetens namn tycker jag det är lika skönt att komma hem och kasta av mig ”finkläderna” varje gång.

Efter olyckan: ”Vet du, du borde bli ambidextriös!?”

Ambidextriös, dubbelhänt, tvåhänt, det finns många synonymer för förmågan att kunna använda sina båda händer samtidigt.

bli ambidextriös efter olycka

Jag har inslag av det – förvirrad vänsterhänting – och så har jag spelat rollspel, i rollspelsvärlden är ambidextri en superkraft. Min krigarkaraktär Conorion är ambidexter, bara för att han är coolast i världen, liksom.

Dagen efter Christoffers sågolycka tänkte jag att superkraften även kunde bli hans. Då visste vi ju inte ens om han någonsin skulle kunna använda högerhanden igen, den dominanta handen, och jag var obeskrivligt förkrossad för hans skull.


Vad betyder ambidextriös?

Ambidextriös finns med i SAOL, Svenska Akademiens ordlista, alltså är det ett faktiskt ord. Men egentligen ska man väl helst kalla det för ambidextri och en person som besitter förmågan för ambidexter.

Det finns många synonymer för ordet i fråga, förutom just ambidextri. Bådhänthet, dubbelhänthet, tvehänthet och tvåhänthet är exempel på sådana synonymer. Så även ambidexteritet.

Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.


Jag var ledsen för att jag själv vet vad det innebär att leva med en funktionsnedsättning, när man efter en olycka inte fungerar riktigt som förut. Men den långa erfarenheten av detta har också lärt mig något viktigt: Man kan alltid hitta nya vägar. Nästan alltid, i alla fall.

Christoffer ville hitta nya vägar redan från dag två, hela första dagen låg han nämligen nedsövd under en 17 timmar lång operation. Annars hade han säkert blickat framåt, famlat efter lösningar på stört.

För honom har det aldrig varit ett alternativ; han älskar sitt hantverk och skapande. Med eller utan högerhand ska han fixa det och han ska göra det lika skickligt som han gjorde före olyckan.

Bli ambidextriös efter olycka med högerhanden

Under våra första skälvande efter-olyckan-samtal på telefon sa jag det: Vet du, du borde bli ambidextriös!? Och så babblade jag på om de praktiska övningar och historiska exempel jag letat fram. Typ Albert Einstein och Leonardo da Vinci.

Haken? Att det här med ambidextri kanske inte är hundra procent vetenskapligt belagt och att det finns små, små tecken på att det kan fucka upp hjärnan när den tränas till att bli vänsterhänt i stället för högerhänt, om nu högerhanden är den dominanta handen. Men det är inte heller säkert.

Så fort Christoffer fick ork började han göra saker med vänsterhanden i stället för med högerhanden. Han borstade tänderna med vänstern, skrev med vänstern, knöt skorna med ENBART vänstern. Bra övningar allesammans!

Faktiskt använde han vänsterhanden så naturligt att vi båda fortfarande är lite häpna. Var han kanske ambidextriös redan från början? Eller så är det bara åratal av arbete med händerna som gett honom de bästa motoriska förutsättningarna till att ställa om.

Praktiska övningar för att träna upp ambidextri

Just som jag skriver det här blogginlägget tittar Christoffer över min axel, jag visar vad jag skriver på och han lyser upp: Å, men det tänkte jag på i dag! På hur bra jag är med vänsterhanden.

Mer än ett halvår har gått sedan Christoffer var med om sågolyckan där alla fem fingrarna på högerhanden åkte och fyra av dem opererades tillbaka. Kirurgins mirakel! Han kan använda högerhanden över förväntan men det uppstår lägen när han måste använda vänsterhanden.

För honom har det fungerat bra att träna upp sin ambidextri genom vardagssysslor. Vi började med att skriva fint och vika papper tillsammans, liksom för att öva, öva, öva.

Han har också haft stor nytta av den ambidextriösa datormus jag köpte till honom i hemkomstpresent. Är man gamer som han, så finns det en stor drivkraft i att använda handen, höger som vänster.

Bara gör saker med handen, skulle nog Christoffers bästa tips för att bli ambidextriös vara.

Gilbert Grape – en film om hur sorg kan äta upp en familj

gilbert grape film recension

Jag ska skriva några rader om Lasse Hallströms film Gilbert Grape (1993). Du kanske undrar varför jag har med en bild på en fyr vid ett stormigt hav? Jag tycker bilden symboliserar Gilberts frihetslängtan, för mig är havet synonymt med frihet och för Gilbert är det de öppna landsvägarna, som mil efter mil sträcker sig genom fälten.

Vad handlar Gilbert Grape om?

Varje år passerar en husbilskaravan småstaden där Gilbert Grape bor. Notera passerar. Gilbert drömmer sig bort, han vill också lämna hemmet bakom sig, följa med husbilarna på deras äventyr ut i vida USA. Men det går inte. Han kan omöjligt lämna familjen, den gravt överviktiga mamman och funktionsnedsatte brodern behöver honom. HONOM.

Det såg faderns självmord till.

Så i stället jobbar Gilbert på snabbköpet, har en otrohetsaffär med en av de gifta kvinnorna i staden och försöker släcka bränder lite varstans. Ju mer hängiven han är familjen, desto argare blir han på allt. Och när en av husbilarna stannar till i staden och han möter sitt livs stora kärlek blir det så uppenbart: Han bara måste bort.

Och ändå stanna.

Vad tycker jag om Lasse Hallströms film?

Gilbert Grape är en coming of age-film i Lasse Hallströms utsökta regi. Den är tragisk och underbar rakt igenom, feelbad när den är som vackrast och kanske även som lyckligast. För i mörkret ryms den bräckligaste glädjen, likt de lysande stjärnorna på den mörkaste natthimlen. Och den här typen av kontraster är fantastiska, tycker jag.

Jag fattar inte riktigt hur Hallström lyckas få till en så mångsidig och ändå så sammanhållen berättelse, hur han lyckas besjäla en hel stad med små berättelser. Allt från hur den extremt feta mamman skrattas ut de få gånger hon visar sig till hur den funktionsnedsatte brodern Arnie får invånarnas stöd.

När jag såg om Gilbert Grape häromveckan slog det mig att det här en nyanserad skildring av psykisk ohälsa – tänk dig tidigt 1990-tal (!) – och hur sorg bokstavligen kan äta upp en hel familj inifrån och under flera generationer. Det blir lite som ringarna på vattnet, om du förstår hur jag menar?

Bland andra Johnny Depp, Leonardo DiCaprio och Juliette Lewis axlar de tunga rollerna i detta, vad jag tycker, filmiska mästerverk. Visste du att filmen bygger på boken What’s eating Gilbert Grape? Det gjorde inte jag fram tills att jag nyligen googlade det. En så här stark film måste liksom ha en stark berättelse bakom sig.

Jag hann titta på Gilbert Grape innan den plockades bort på Svt play. Får se var den kommer streamas härnäst.

Balansen på bloggen återställd… eller åtminstone delvis…

Tekniskt krångel på bloggen, ja. Precis så var det, stressigt nog.  Månaders tänkande och pysslande kring det visuella gick om intet. Ibland måste man ju också döda sina älsklingar i vetskap om att saker kanske, kanske blir bättre i det långa loppet.

fixa blogg krångel

En radikal förändring av bloggutseende gjorde att jag vaknade till världens överraskning. Äntligen har Google Adsense accepterat Sandras dagar för annonsvisningar. Samma innehåll, men med en något annan struktur på grund av den nya designen verkar alltså gjort susen.

Vissa älsklingar är omöjliga att döda. Jag kunde helt enkelt inte förlika mig med en bloggdesign med inläggen rakt upp och ner. Det är liksom inte så jag jobbar. Tidningsformatet är mitt stora driv och inte minst min främsta inspirationskälla.

Så sent i går kväll gjorde jag vad jag kunde för att hitta nya designvägar med WordPress-temat Twenty Sixteen och byggde helt enkelt startsidan från grunden. Med block och så. Nu ser flödet avsevärt snyggare ut, även efter den lilla ansträngningen.

Och visst infinner väl sig tidningskänslan en aning?

I och med detta kan jag känna att balansen på bloggen är återställd, åtminstone delvis. Den är även ganska så återställd i mitt sinne – hatar verkligen röra på bloggarna – men jag skulle inte beskriva mig som helt zen. Mitt härliga, balanserade sommarfoto till trots, ska tilläggas.

fixa tekniskt bloggkrångel

Förhoppningsvis kan jag fokusera på fotograferandet och skrivandet i morgon, lämna det tekniska strulet därhän. Jag planerar att tillbringa dagen utomhus, givetvis med kameran i handen. Sedan måste jag ta tag i ett sponsrat blogginlägg för en av de andra bloggarna.  

Dessförinnan: ett varmt, bubbligt bad och en pirrigt romantisk bok. En gnutta sömn på det, förstås.

Keep it simple stupid – och glöm inte att andas! Andas…

Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.

keep it simple stupid och glöm inte att andas

Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.

Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!

Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: skriva och fota. Och skapa i allmänhet.

Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.

Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.

Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.

För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.

Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Lyssna på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat i P1

björn natthiko lindeblads sommarprat i p1

Jag tror det är de starka sorgereaktionerna på Björn Natthiko Lindeblads död den 17 januari 2022 som gör mig berörd. mycket uppskattning som människor runt omkring uttrycker för honom tyder på att hans gärning varit något utöver det vanliga.

Och visst har jag hört hyllningarna förut, både om hans sommarprat i P1 och om hans bok Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk. Ändå har jag avvaktat med att läsa och lyssna eftersom jag känner lite njaej inför föreläsarkulturen.

Men i går satte jag på Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 och jag golvades inom ett par minuter. Jag slogs av genuiniteten i hans berättelse och i hur han berättar den.

Vad handlar Björn Natthiko Lindeblads sommarprat om?

Det är svårt att inte beröras när Björn Natthiko Lindeblad med tårar i rösten berättar om faderns död och sin egen sjukdom ALS, om sakerna han älskar i livet. Sommarpratet lyfter frågor som handlar om allt från att få aktiv dödshjälp till att finna sin väg.

Chefen Björns resa till att bli buddhistmunken Natthiko

Jag tar så klart med mig mycket från sommarpratet, men kanske mest av allt är Lindeblads lärdom från de 17 åren som buddhistmunk något som slår mig med fullaste kraft. Tro inte på allt du tänker.

Mycket riktigt lämnade Björn Natthiko Lindeblad sitt svenska, otillfredsställande chefsliv för att i stället bli skogsmunk inom buddhisttraditionen. Det är spännande att få höra om livet som munk och de perspektiv han fått genom att vara det. Trots allt är det ett annorlunda sätt att leva och sådant tar jag gärna del av.

Gamla vishetstraditioner förankras i vardagen

Buddhistiska vishetstraditioner – typ i stil med Ta inte ut något i förskott – förankras i vardagen, i sådana saker man kanske brottas med på ett personligt plan. Jag själv tar ut mycket i förskott, såsom oro, och därför talar väl budskapet extra starkt till mig.

Tackar den nu sjuka kroppen för allt den gett

Går det att känna tacksamhet även när man brottas med svår sjukdom? Björn Natthiko Lindeblads sommarprat är ett försök att hylla den kropp som gett honom massor av upplevelser men som nu är på väg att säga stopp.

Det finns en tröst i att kunna känna att Man har en kropp i stället för att Man är en kropp, och för Natthiko är den kroppsliga döden bara början på ett nytt, stort äventyr.

Sårbarheten är en av sommarpratets styrkor

Samtidigt uttrycker han den största sorg över att inte fysiskt kunna närvara i familjens vardag. Sällan kan saker ses i svart eller vitt.

Sommarpratet lyfter fram den sårbarhet man kan känna när man befinner sig gråzonen mellan ytterligheterna och det är det som gör just sommarpratet (med)mänskligt och enkelt att ta till sig.

Jag tänker inte bara på hur sorg och glädje blandas, utan på att även den visaste munk kan vara tämligen värdslig han också. Saker måste inte stå i motsats till varandra. Modet att visa sina sårbarheter och stundom självtvivel är en av sommarpratets styrkor.

Var finns sommarpratet med Björn Natthiko Lindeblad?

Björn Natthiko Lindeblads sommarprat från 2020 ligger uppe på Sverigesradio.se, men även på streamingtjänster som Acast och Spotify. Jag lyssnade genom Spotify. På Sverigesradio.se ligger en hel del program med Lindeblad uppe, så jag skickar dig vidare dit. Klicka här för att lyssna på sommarpratet!

Musiken som spelas i programmet är stämningsfull och humoristisk. Buddhistiska mantran varvas med låtar som ”Amazing Grace” och ”Thunderstruck”. På grund av upphovsrättsliga skäl spelas de enbart i korthet, men poängen går fram ändå.