För en vecka sedan stod jag och Christoffer och blickade ut över Varberg från Kanonberget. Berget är väl egentligen en kulle, för så högt är det inte. Sin ringa storlek till trots ger det en fin utsikt över centrum. Jag hade hoppats på färgsprakande solnedgångsbilder men den kvällningen var molnen för tunga. Himlen var praktfull i alla fall. Varje väder och ljus har sin tjusning.
Norrsken över Varberg. Men än så länge har jag inte sett det spektakulära ljusspelet. Inte för att jag inte gjort försök. Jag och Christoffer har hoppat in i bilen och kört på nattliga utflykter vid flera tillfällen det senaste året.
Sent i går kväll var det dags igen. Vi kom nog för sent, för en hinna av dis la sig sakta, sakta över himlen. Efter nästan en timmes väntan gav vi upp, då hade det redan hunnit bli midnatt och vi måste komma i säng inför nästa dag.
Men vi var med om något annat fint i går: En färgstark solnedgång. Jag försöker röra mig runt Strandpromenaden för att få variation i mina solnedgångsbilder, och i går fick jag oväntat (?) sällskap till Kallbadhuset.
Vid byggnaden sprakade himlen i orange, längre bort lyste havet i neonblått. Vackra kontraster, som jag omöjligt kunde fånga med mitt objektiv. Däremot tycker jag att färgen på himlen skapar ett milt intryck över Varbergs ljusgula kallbadhus, så som det ser ut på fotona här i blogginlägget.
Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.
Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.
Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.
Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte så stora, åtminstone inte i stunden.
Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.
Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.
Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?
När jag traskade hem från Apelviken, platsen där fotona är tagna, spred sig ett leende inifrån och ut. Återigen kunde jag bara konstatera att jag borde tillbringat mer tid utomhus i höst och njutit av allt det vackra som finns utanför dörren.
Jag gav mig åtminstone den här solnedgången och stunden av förundran i gåva.
Under några dagar i maj lyste månen på en klarblå himmel. Den hängde lågt, nästan över trädtopparna i skogen, och jag tyckte att den spred mystik kring sig. Ja, den var magisk och för skojs skull tänkte jag att jag knäpper några bilder. Inte för att jag någonsin lyckats fotografera månen, liksom. Men den här gången gick det vägen! Och det är klart att jag började fundera: Vad var det som gjorde det?
Är det här med att fotografera månen lite som att fotografera solnedgången, det vill säga att förutsättningarna utomhus måste vara de rätta för att man ska lyckas skapligt? Efter att ha läst fotoguider verkar det faktiskt så. Guiderna betonar nämligen vikten av att fota månen när himlen är molnfri. Föroreningsdis och ljusrester kan också störa, så därför bör man egentligen bege sig till en plats där månen lyser klarare än i städerna. Typ på landet.
Var någonstans man rent fysiskt befinner sig kan alltså påverka månbilderna. Många gånger är det en fördel att komma närmare månen, med andra ord att stå på en höjd. Finns en kulle eller ett tak i närheten? Om ja, kan man kliva upp på detta och på så sätt överbrygga det fysiska avståndet mellan kameran och månen. Allra finast blir det också om det finns något som ramar in månen, exempelvis ett träd eller ett hus. Helt enkelt något litet.
Personligen fotar jag utan stativ. Jag ser mig lite som en kringströvande hobbyfotograf, och därför är ett fotostativ inget jag har för vana att bära med mig. Det hade förstört min upplevelse för mycket, säger jag mig. Men att fotografera månen med hjälp av ett stativ kan faktiskt vara till stor hjälp både vad gäller att få till en snygg skärpa och en bra bildkomposition. Många proffsfotografer använder stativ när de tar den här typen av foton.
Det ska vara allra lättast att fota månen när den befinner sig i fullmånefasen. Jag spekulerar att det har med mängden och ljuset att göra, och tack vare den stora, runda formen går det dessutom att trixa fram coola kompositioner. Med detta skrivet går det att få till riktigt läckra månbilder även under de andra månfaserna. När man vill att månkratrarna ska framträda tydligt är det på grund av skuggningen rent av en fördel att fota vid halvmåne.
Ladda ner en app för att hålla koll på de olika månfaserna.
Det är inte bara de olika faserna som påverkar utseendet på månen. När den går upp har den nämligen en rödare färg och om natten blir den i stället gul. På mina månfoton är månen nästan vit och det beror säkerligen på ljusförhållandena runt omkring den. Den lyste trots allt på en klarblå himmel, vilket jag fortfarande kan tycka är lite märkligt. Allra klarast ska månen te sig när man befinner sig rakt under den. Detta avspeglas så klart i fotona.
Kamerainställningarna spelar roll för hur snygga månfotona blir. ISO-inställningarna är exempel på vad du kan behöva trixa med för att få till det ljus och den skärpa du vill i bilderna. När det redan finns så mycket ljus, som det ju gör i månen, är låga ISO-värden oftast bäst. Man kan till och med gå ner till så lågt värde som 100.
Likaså det automatiska eller manuella fokuset kan påverka bildkvaliteten. Jag använder mest autofokus för tillfället, men det är egentligen inte optimalt.
Då jag själv håller på att lära mig mer om kamerainställningar och hur jag kan dra nytta av dem i mitt fotograferande rekommenderar jag att du läser vidare i fotoguiden på Digitalfotoforalla.se. Här kan jag liksom inte tipsa som ett proffs och jag låter därför någon annan göra det. Jag vill också slå ett slag för ett blogginlägg på Antligenvilse.se, där finns bra fototips rörande månen.
I dag, denna dagen efter, känner jag mig segerviss. Kunde inte riktigt se slutet på alla måsten framför mig och nu är måstena över. Jag har till och med gjort en av veckans roligaste saker: Börjat på konstkurs. Det är en allmän bildkurs via ett studieförbund i Varberg – men sakta i backarna! Jag tar det från början.
I ärlighetens namn var jag helt slutkörd efter påskhelgens storstädning och umgänge, så att hälsa på släktingar och pyssla påskkycklingar på annandagen kändes lite kämpigt. Men jag gjorde det och hade så klart mysigt under tiden. Det är bara det att jag vet med mig hur hemskt mycket jag behöver vilodagar både före och efter jag ska göra något, och måndagens aktiviteter innebar slarv på den fronten.
På tisdagen var det bara att gilla läget. Samtidigt som jag jobbade med textbeställningar hade jag sammanställningen av pappren inför kvartalsredovisningen i bakhuvudet. Pappren måste bli klara under dagen, så att jag kunde lämna dem till revisorn dagen därpå.
Det var lite väl många bollar, särskilt som jag redan var trött. Vetskapen om att pappren ska vara på g tar alltid ner mig lite grann. Jag gillar det kreativa entreprenörslivet, men är inte alls så mycket för företagande. Hur nu det hänger ihop?
Onsdagen blev flängig, för så fort jag lämnat pappren till revisorn var det dags att gå på ett digitalt företagsevent om NFT och krypto. Eventet var genom Region Hallands näringslivsverksamhet och jag hade anmält mig eftersom det känns som att jag som digital kreatör bör ha bättre koll på NFT-marknaden. Jag tror aldrig att man kan ta del av för många perspektiv och den här gången fick jag lyssna på hur konstnärer jobbar med NFT:er. Alltid lika spännande att höra om andras skapande! Och sedan…
Ja, och sedan… Sedan jobbade jag på med ytterligare någon beställningstext och efter det pallrade jag mig vidare till starten på den där konstkursen jag redan nämnt i inlägget. Jag har taggat starten i veckor nu och jag blev inte besviken. Visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig av denna kurs som heter Skapande verkstad, men nu vet jag mer. Under sex onsdagar kommer jag få prova skapa med en mängd material.
Vi började bums, och då med att göra gipsfigurer. Valet var fritt och jag kom att tänka på att man kan göra ett fat i gips. Stommen byggde jag av papper, maskeringstejp och ståltråd. Därefter lindade jag gipsbindor, doppade i vatten, runt själva stommen. Ganska pyssligt! Väl torkat målade jag fatet med akrylfärger från Schmincke, som var så Ååå (!) att jag beställt hem ett gäng i dag.
Jag satsade på att göra ett palettblad och formen blev väl okej för att vara en första gång… Efter att ha sett fotot på fatet tyckte dock Christoffer att det mer liknar en vagina. Haha! Palettblad eller vagina, vad spelar det för roll? Jag hade roligare än på länge när jag under de tre timmarna som lektionstillfället varade var djupt försjunken i att jobba med händerna. Wow, vilken känsla!
Torsdag i dag och än är veckan inte över. Mellan turerna har jag hunnit med ett par längre fotosessioner, solnedgångsbilderna är från en av dem, och jag har ganska mycket framför mig i dagarna.
Jag ska bland annat hjälpa till att barnvakta syskonbarnen i morgon, alltså på fredag, och på lördag ska jag titta på det äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning. Med andra ord blir det mycket fasterskap de kommande dagarna.
Gissningsvis kommer jag vara halvt död när den här veckan typ är över.
När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.
Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.
Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.
Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)
Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?
#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.
Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.
När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.
Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.
Solnedgången vid Ankaret blev inte min egen. Jag blev störd vid upprepade tillfällen. Av två random snubbar, dessutom.
En försökte ge mig sin kamerautrustning tre gånger och blev uppriktigt besviken över mina nej, jag tror verkligen han var seriös.
Han var ett slags kringflackande nomad, satt och drack öl och lyssnade på metal vid sin kärra. Kameran hans var trasig. Men foto- och objektivtips var han full av. Det är lite synd att jag inte drogs med mer, kan tänka mig att han har många spännande berättelser.
Eller så var det lurendrejeri, jag lär väl aldrig få veta vilket.
Efter en lång värkdag och inför kvällens skrivjobb ville jag bara vara för mig själv, försvinna in i de ljuvliga bokmärkesmolnen en stund.
Då kom nästa.
Det var en äldre herre som skulle fotografera solnedgången, liksom jag. Han snackade bort mig från mina perfekta shots och tog över området i stället. Ha! Smart drag. Hans intention var säkert inte sådan, men aj, det kändes.
Behovet av att helt uppslukas av det jag gör och att få göra det i enslighet blev så tydligt i dag, jag som skrev om exakt det här tidigare i veckan.
Jag kan ladda inför dessa ögonblick – en solnedgång försvinner himla snabbt så här års – hela dagen. Bröt vilan och begav mig ut trots fingervärk från hell, bara för att jag inte ville missa stunden.
Samtidigt, när jag känner efter är ju dessa tillfälliga möten med andra inte så dumma de heller. Det är lite som med hund, reflekterar jag. Random folks kommer fram och pratar. Kameran har också en inbjudande effekt.
När jag tänker på mina superkreativa vänner Pernilla, Sara och Sibel slår det mig att de får skapandet att se så himla enkelt ut. Bitarna faller så snyggt på plats att jag stundom glömmer bort hur mycket övning och omsorg som ligger bakom mästerverken de kreerar.
Men jag som ofta får höra om deras kreatörsdagar och som ibland får sitta med när de skapar vet att de kämpar hårdare än många andra. Inga mästerverk blir till utan ansträngning. Inte heller deras, även om jag vågar påstå att de är födda till konstnärer.
Samma sak kan jag skriva om min sambo Christoffer. Han skapar så mycket fint att jag nästan blir sur på hans talangfullhet. Samtidigt vet jag ju att han lagt ner hela sitt liv på skapandet, han som hantverkat professionellt sedan tonåren. Han har också börjat någonstans, gett sig ut på okänd mark.
Förutom talang och kämpaglöd har personerna jag skriver om här andra saker gemensamma. Dels drivs de av att excellera på det de gör, oavsett vad de skapar. Dels är de modiga nog att prova sig fram för att nå dit, även om det kanske inte alltid blir som de tänkt sig.
Då börjar de om för att komma visionen närmare. Givetvis utifrån en annan infallsvinkel.
När prestationen känns viktig är det jävligt läskigt att ge sig ut på okänt vatten, det kan jag intyga. Man måste stålsätta sig inför mindre bra resultat, stundom jobbig konstruktiv kritik och fortsätta trots allt.
Jag tror att många vuxna är rädda för att prova nya saker eftersom de är rädda för att känna att de misslyckas. Enligt min mening är denna rädsla direkt kreativitetshämmande. Den kan leda till att man aldrig ens försöker eller ger upp innan man knappt börjat.
Synd vad mycket fint och unikt världen går miste om, tänker jag.
När jag nu beträder ny skaparmark måste jag därför påminna mig själv om hur mycket tid jag gett skrivandet. Jag är skribent för att jag tokövat på att skriva. Inget konstigt med det. Jag kan toköva på annat också, typ på bildkomposition eller så.
Och så tänker jag på Pernilla, Sara och Sibel. Och på min Christoffer. Jag har den djupaste respekt för hur de alltid banar väg för nya uttryck och för hur de tar till sig olika perspektiv för att skapa vackra saker.
De har haft modet att bli riktigt, riktigt bra på något. Fortsätta utvecklas kommer de också göra. De har redan vågat flera gånger om och rett sig bra även i motgångarna.
Dagarna flyter åter in i varandra och det känns okej. Jag har landat så pass mycket i vardagslunken att jag kunnat plocka fram kameran och bege mig ut igen. Det har varit lite si och så med fotograferandet sedan i somras, jag har velat mellan olika saker.
Började till och med plugga på universitetet igen – i två och en halv veckor.
Efter det hoppade jag av.
Varför då? För att studierna gjorde att jag inte hann med skapandet. Ett tag var jag beredd att kasta delar av kreerandet åt sidan för att se om jag skulle bli stimulerad av smarta saker. Det visade sig att inget går upp mot min kreativa bubbla. Inte ens gamla greker och klassisk litteratur, som jag annars älskar.
Men nu har jag så sakteliga landat i att jag ska skapa på. Fina höstdagar har drivit ut mig från lägenheten och jag har givetvis haft kameran med mig. Jag har strövat i de vanliga skogsspåren på eftermiddagarna och inför solnedgångarna har jag gått ner till Kåsas strand.
Det händer egentligen inte så mycket på dagarna, men jag känner ändå att de fylls med saker som är viktiga för mig. Även en dag som denna eller som gårdagen när jag faktiskt har stannat inomhus på grund av det ihärdiga regnet.
Då har det passat bra att ta på mig lite extra skrivjobb och att under vilan läsa om läskigheter. Hemsökta sjukhus och otäcka barn är ett par av veckornas bokteman. Jag har också läst oanständiga mängder Regency romance och plockat fram fågelböckerna.
Och så har det hänt något ovanligt: Rastlösa jag har lyckats sträcktitta på fyra säsonger Good Girls, en säsong Squid Game och en säsong Midnight Mass på kort tid. Det måste ha gått år sedan jag tittade så mycket på tv.
Solnedgångarna över Kåsa avlöser varandra och i den återfunna lunken finns det mycket att glädjas åt. Kanske mer än vad jag trott, så understimulerad som jag känt mig under coronatiden att jag till slut inte uppskattat det jag har.
Det har inte med att vara extrovert eller introvert, social eller asocial att göra, min kreativitet frodas i ensamhet. Den kan också dö av för mycket ensamhet, så det gäller att finna en balans mellan input och output.
På sistone har jag umgåtts så ”mycket” med familj och vänner – massor att ta igen nu när alla är vaccinerade – att det har inkräktat på mitt skapande. När upplevelse följer på upplevelse blir det svårt för mig att sortera och jag behöver ett slags mental ordning för att kunna skapa på.
För mycket umgänge ger mig skrivblockering och jag hittar liksom inte heller greppet om kameran. Därför har jag bestämt mig för att dra mig undan i ett par veckor. Jag har gett mig själv tillåtelse att säga Nej tack, inte den här gången, jag har fullt upp.
Under dessa veckor ska jag rensa bland idéerna, skriva och fota det jag behöver bara för att återigen urskilja något ur bruset. Och jag längtar efter att kunna lunka runt och klura på vinklar i mitt eget tempo.
Jag räknar med många ensamma promenader, kanske kommer jag vara utomhus timmar i sträck och sluta dagen med att bevittna solnedgången. Givetvis i tystnad för att bättre kunna lyssna in flödet.
Det här är ingen dålig ensamhet, den är självvald. Som så många andra kreatörer vänder jag blicken inåt och försöker connecta med mig själv. Enslighet kan vara ett bättre ord för känslan jag söker, och det är en känsla poeter och konstnärer framlyft som viktig i århundraden.
Klart att dialog kan berika ett verk, i slutänden sätter man sig dock ner, kavlar upp ärmarna och ägnar det man gör sin fullaste uppmärksamhet. Allt annat upphör att existera, förutom just det man är i färd att skapa.
