Det är märkliga tider. Jag vet att jag ofta lyfter märkligheten i kristiderna, men vad annat än märkligt ska man kalla det? Det kan gå någon vecka utan att nya beställningar görs och så en dag får man tio beställningar på en gång. På mindre än en vecka förväntas man göra två veckors jobb. Och när man är klar? Tajmingen är sådan att alla uppdrag blir tillgängliga ungefär samtidigt, så när man är klar ekar det tomt. Så fortsätter det. För att vara ärlig; jag tror aldrig jag sett frilansare hugga tag i uppdrag så snabbt som nu. Jag menar alltså i skitbeställningar som bara ger en spottstyver.

Jag vet inte hur länge jag kommer orka fortsätta frilansa så här. Men vad skulle alternativet vara? Varje dag överväger jag att kanske börja lärarvikariera igen, och det är då ett djupt rotat nej vrålar till. Jag kommer ihåg min sista termin i grundskolans värld: Hur vuxna människor stod i ring och pratade illa om elever och personal. Hur stress och negativitet spred sig i taskigheter på ett sätt som jag tycker är så jävla ovärdigt. Jag har inte riktigt hämtat mig från den kulturen, som jag fann alltför vanlig. Eller hur skolpersonal kunde sitta i lunchrummet och berätta hur värdelösa vikarier är för varandra – när vikarierna satt bredvid.

Jag har det mycket lugnare i min frilanslunk. Lättnaden efter den sista skolvändan var enorm. Där och då lovade jag mig själv att hålla ut oavsett vad, och jag lovade dessutom mig själv att aldrig glömma lättnadskänslan. Är det värt att bita ihop i frilansstressen? Antagligen.