Jag var på skattjakt i bokhyllorna och hittade två fynd: Suetonius Kejsarbiografieroch kattbokmärken jag och Christoffer gjort för länge sedan. Du ser hur fint origamiskapelserna står sig när man använder riktigt origamipapper! När vi gjorde origamikatterna använde vi papper med måtten 15×15 centimeter. 10×10 centimeter hade nog passat bättre för ändamålet, men då hade origamin blivit ännu pyssligare.
Så här kan du använda bokmärket.
Kattbokmärkena är gjorda utifrån origamikonstnären Jo Nakashimas filminstruktioner på Youtube (bokmärkesinstruktionerna). Jag är väldigt förtjust i Jo Nakashimas skapelser och brukar vända mig till hans kanal för origamiinspiration. Ibland tittar jag bara på allt fint han kreerar. En origami-Yoda på kanalenvar det som fick upp mina ögon för hans konst från början. Och sedan alla hans fina djur, drakar och dinosaurier. Wow!
Kattbokmärket kan dekoreras med hjälp av en gelpenna, tuschpenna eller poscapenna.
Jag skulle inte beskriva projekten som enkla, de är faktiskt ganska pyssliga. Det gäller även kattbokmärkena. Men om du skulle vilja vika detaljerade katter i papper är just Origami with Jo Nakashima en fantastisk utgångspunkt. Bered dig bara på att svettas medan du viker bokmärkena, alternativt anamma utmaningen med sann skaparglädje. För visst blir man glad av bokmärkena?
Nu ska jag berätta om ett pyssel jag varit superpepp på ganska länge. Pysslet fortsätter i mitt silkespappersspår, och jag säger då det: silkespapper är ett fantastiskt pysselmaterial. Jag upptäcker fortfarande nya användningsområden för det. Sedan jag gick bildkursen i våras har jag haft en idé om att ”måla” med silkespapper, alltså att använda materialet för att göra abstrakt konst.
När jag äntligen fick tid att göra min första silkespapperstavla insåg jag snart att en vit bakgrund knappast är nog. Jag började med att måla silkespappersbitar direkt på ett akrylpapper, ett transparent akrylmedium användes och jag hade valt ut matchande silkespappersfärger för att få en snygg ton-i-ton-effekt. Men (!) det här blev inte alls bra, så jag fick tänka om. Då valde jag att i stället grunda akrylpappret i önskade akrylfärger.
Rosa-ish.
Och sedan? Jo, sedan rev jag ojämna silkespappersbitar och lade dem över målningen. Bitar i toner av rosa, orange och gul. Jag avrundade pysslet med att lacka över akrylmedium. Silkespapper är nämligen ljuskänsligt och ömtåligt, så använd någon form av lack när du kan. Så blev det en blandtekniktavla, och som kanske bekant passar blandteknik bra när abstrakta målningar görs. Det här är ett målarpyssel som jag tror fungerar i större barngrupper. Tavlorna blir liksom som de blir och det är en del av tjusningen.
… är något jag för tillfället jobbar med. När jag får tid. Annars matar jag mest beställningstexter och tröttar ut kreativiteten på så vis. Det finns en gräns för hur mycket man kan prestera framför en skärm på en dag. Men när jag får tid fördjupar jag mig alltså i konsten att översätta abstrakt konst till digital konst, förutom i Googles diplomutbildning inom digital marknadsföring.
Efter vårens bildkurs och konststudier landade jag till slut i akrylmålning. Sedan dess har jag successivt provat mig fram här hemma, och jag har fortsatt att titta på hur andra gör. Att inspireras av andra är ett mycket bra sätt att lära sig ett nytt hantverk.
Färg och form spelar så klart en stor roll i det abstrakta måleriet, ja, även trots att man målar fritt. Men det finns också inslag av kladd, eller snarare av att lämna spår i målningen. Det är akryl, krita och penna om vartannat. Det ska jag filosofera mer om i ett annat blogginlägg.
Allt det här har jag försökt ta till mig och nu leker jag loss för fullt digitalt, samtidigt som jag för min egen skull provar olika färgmatchningar. Att fördjupa mig i färgteori eller färglära är ett av årets stadiga projekt. Lite här och lite där, och vips så här man lärt sig en hel del! Bilderna i det här blogginlägget föreställer mina två första experiment. Samma färger och mönster i två olika tappningar, vad tycks?
När coronaläget lamslog börsen och företagen våren 2020 var jag inte riktigt beredd. Jag trodde faktiskt att jag skulle klara mig bra genom den värsta marknadsoron, digitalt rustad som jag var. Men tji fick jag! Det blev några nervösa månader. Annonsmarknaden dippade rejält och fleråriga projekt gick därmed i graven, och det vill jag aldrig mer uppleva.
En bit in i hösten 2022 har jag dock fått domedagsvibbar. Det här ska vara min företagsmässiga högtid på året och ändå känns det som att allt går lite trögare än vanligt. Och det gör mig så nervös att jag inte riktigt förmår vara kreativ, åtminstone inte så som jag vill vara det.
I stället för att samla mig, fokusera på en sak i taget har jag gjort lite här och lite där. Det är förödande för kreativiteten, som kräver tid och koncentration. Att man liksom kan landa i något.
Jag har velat blogga om det. Men som du ser, bloggen har varit händelsefattig i snart ett par veckor trots att jag egentligen haft massor att berätta om.
Egentligen ska jag skriva en beställningstext. Jag har dock så mycket i huvudet att jag väljer att skriva av mig först. I veckan har jag påbörjat Googles diplomutbildning i digital marknadsföring. Något vettigt måste jag ju göra för att få ännu mer växtkraft. Jag läser utbildningen i min egen takt via Coursera.org och har varit så uppslukad att jag avklarat 50 procent av den första kursen.
Det här känns annorlunda än sommarens skrivkurser, som något jag kan fullfölja för min egen skull.
Totalt ska jag ta mig an sju kurser och hundratals studietimmar för att få diplomet. Faktiskt tror jag att jag kan bli klar med vad som ska motsvara en månads studier med tio timmar i veckan innan den här veckan är slut. Om min hjärna nu inte kraschar först. För ja, jag får mängder av nya perspektiv till mig.
Jag har rensat skallen genom att makrofota i kvällsljuset.
Min filosofi är att det inte spelar någon roll hur länge man har hållit på med en grej, man kan alltid lära sig nya saker. Digital marknadsföring har jag hållit på med i fem till åtta års tid. Ändå visar Googles kurs om den mest grundläggande marknadsföringen att jag har mycket kvar att lära. Därför ska jag kavla upp ärmarna.
Jag försöker ställa om siktet mot en mer användarorienterad marknadsföring, med bland annat ett UX-perspektiv. Bara under denna första vecka inser jag hur långt Google kommit i sitt användartänk och det är ett privilegium att höra deras utbildare prata om varför användaren är det viktigaste i hela marknadsföringsprocessen.
Jag har särskilt fastnat för det som kallas inclusive marketing, inkluderande marknadsföring. Utifrån tips från Google-teamet fördjupade jag mig i ämnet under flera timmar i går kväll. Representation är av vikt, och i en mer inkluderande marknadsföring fokuserar man på mångfald genom individer. Det gäller alltså att röra sig bort från stereotyperna men att samtidigt försöka göra allas röster hörda.
Redan i början av den första kursen uppmuntrades jag av att en av utbildarna lyfter tre behjälpliga egenskaper hos en som arbetar med digital marknadsföring: Nyfiken, analytisk samt berättare. Det här är egenskaper jag brukar smickra mig själv med att jag besitter.
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för Bokus
Känns det inte aningen meditativt att måla en mandala? Det kan i alla fall jag erfara. Men så kommer ju också mandalor från de östliga religionerna och sägs symbolisera både gudomligheter och andliga resor.
Personligen kan jag tycka det är coolt att titta på när buddistiska munkar ritar mandalor i sanden, alternativt målar fram mandalor med hjälp av sand. Egentligen är det väldigt mycket mer än coolt. Det här är nämligen en form av helande och där varje del har en roll i helheten, i livets hjul.
Om du är intresserad av att veta mer om sådana här ritualer och traditioner – för visst är det spännande (!?) – kan jag å det varmaste rekommendera Big Thinks och Wellcome Collections förklarande filmklipp om mandala. Klippen är på engelska men är samtidigt korta och illustrerade, och kanske än viktigare är källorna seriösa. Så in och kika!
Målarböckerna jag lyfter fram här i blogginlägget har ganska lite med den österländska traditionen att göra. Här har snarare formen använts för att den skapar en viss känsla medan man färglägger målarbilderna och för att det går att göra riktigt snygga mandalamotiv.
Man är ju olika, och jag föredrar en mandala som har yviga naturinslag. Många andra föredrar de geometriska varianterna. Jag har försökt visa på mångfalden genom att välja olika typer av mandalaböcker, som innehåller allt från spröda fjärilar till keltiska former man kan pyssla med.
inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för odla.nu
Ute på gården finns små odlingslotter och i de tillhörande lådorna växer de vackraste blommorna. Blåklint, ringblomma, vallmo – varje gång jag tar en titt i de små odlingarna hittar jag en ny blomma. Jag kanske skulle be om att få en eller två egna odlingslådor? För då hade jag kunnat odla snittblommor till egna blombuketter. Det här leder mig vidare till blogginläggets huvudämne: Snittblommor för odling. Så häng med – för här har du 10 tips:
1. Blåklint
Förra veckan såg jag blåklintar i olika färger, det var blå, lila och rosa om vartannat och så ljuvligt. Jag förstår varför detta är en populär sommarblomma, och som snittblomma passar den i både symmetriska och asymmetriska buketter.
Rosenskära skimrar i vitt, rosa och rött och har vad som oftast beskrivs som graciösa blommor. Blomformen är helt enkelt väldigt klassisk, lite som blåklint eller prästkrage, varför den också gör sig bra som snittblomma.
Prästkrage är ytterligare exempel på en klassisk blomma. Den har en härligt stor, gul mitt och smala, vita kronblad i massor. Kontrasten mellan det gula och vita är underbar. Tack vare dessa färger passar prästkragar bra ihop med andra snittblommor.
4. Luktärt
Luktärt har blivit en personlig favorit bland sommarblommorna. Jag älskar den spröda formen, de skira kronbladen. Färgerna är magiska! Det är en skala av blå, lila, röd och rosa, och så vit. Snittblomman är för tillfället ganska trendande.
Även vallmo finns i överraskande många färger. Jag såg en mörkrosa eller vinröd sort häromdagen. Varianten var ganska yvig, så både färgen och formen skiljde sig från den traditionella röda vallmon.
Jag kommer fortfarande ihåg glädjeskuttet hjärtat tog när jag som barn insåg att man kan odla brudslöja. Vi hade brudslöjor i rabatterna hemma, och det var wow. Visserligen aningen tjatigt, men jag kan ändå tycka att de skira, vita blommorna är vackra inslag i buketten.
7. Dahlia
Dahlia är ett annat exempel på en trendande blomma. Nu vill alla ha dahlior, i rabatterna och buketterna. Lite så, faktiskt. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om blomman i fråga, huruvida jag tycker den är fin eller inte. I vilket fall finns den i många vackra färger, såväl pastelliga som mustiga. För att inte tala om alla spännande former!
Med en solros som snittblomma får du en härligt gul färgklick i blombuketten, liksom en stor blomma att bygga arrangemanget kring. Solrosor är lättodlade och är därför den perfekta nybörjarblomman.
Nejlika är en klassiker och kan därför ses som smått tråkig. Men det är den inte! Nejlikor finns nämligen i alla tänkbara färger, och trots deras typiska form varierar kronbladen stort. Den här blomman kompletterar de andra snittblommorna bra, bland annat genom att fungera som utfyllnad i buketten.
Ringblomma är den första blomman jag odlade, jag kan inte ha varit mer än tio år när jag på en marknad vann en påse ringblommefröer. Då hade familjen en mycket snäll hyresvärd som lät mig så blommorna i trädgården – och vips hade jag en hel rabatt av ringblommor i gul och orange. Det här är en klassisk blomma så det förslår!
Nu har jag delat med mig av 10 tips på snittblommor för odling. Att odla mina egna blommor är en liten dröm jag har. Får se om den blir verklighet någon gång, eller om något annat kommer emellan. Man vet ju aldrig riktigt med mig. Har du någon favoritsnittblomma?
Om ett par veckor ska jag och Christoffer tillbaka till keramikkursen. Då ska vi glasera våra lerföremål. Efter att ha kämpat med skapandet lyckades jag till slut tumma ett äpple och kavla ett blomfat. Här ska jag berätta om blomfatet. Det visade sig vara enkelt att göra, tack och lov! Åtminstone var det enklare än drej- och ringelföremålen, som gav mina värkhänder en rejäl match.
I ett annat blogginlägg har jag beskrivit de olika teknikerna kavling, ringling och tumning. Utöver detta finns ju även drejning. Eftersom jag inte förmådde dreja eller ringla, fick det alltså bli till att kavla.
När leran är kavlad kan man kavla mönster i den och man kan likaså skära figurer ur den. Christoffer hjälpte mig att rita och laserskära en blommall i plywood. Jag hade kunnat använda en pappersmall, helt klart. Men lera kan vara ganska svårarbetat och därför underlättar det om mallen är gjord i ett hårt material.
Jag la mallen mitt på leran och skar runt den för att få till blomformen. När jag skurit till blomman slabbade jag på slicker och drog linjer i kronbladen i hopp om en mer levande blomma. Jag vet inte om jag gjorde strukturen tillräckligt djup, men det kommer visa sig efter bränningen och glaseringen. Därutöver mjukade jag upp kanterna med hjälp av både slicker och vatten.
Utgångspunkten för blomfatet.
Sedan la jag lerblomman över en skålform, det vill säga över en form med rund botten. På så sätt kunde jag också få till den lätt runda böjningen på kronbladen. Jag lät blomman ligga över formen tills den torkat något med rundningen uppåt, det tog inte alls lång tid. Efteråt vände jag på formen och lät blomman torka så över natten.
Resultatet blev ett blomfat med kronblad som strävar uppåt men som ändå kan stå stadigt på bordet. Väldigt enkelt, som skrivet. Jag tror dock att fatet kan bli fint efter glaseringen. Vi får se!
Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.
Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.
Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.
Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.
En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?
Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp i – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.
Visste du att det finns flera olika färger på blåklint? Det visste inte jag. Tills i går. Jag gjorde mig själv den stora tjänsten att trotsa värmen och ta med mig makrot ut i hopp om att hitta vackra blommor.
I planteringarna på gården hittade jag mycket fint att plåta, däribland blåklintar i nyanser av blått, lila och rosa. Till och med i rött. Det var i en perfekt färgskala, där den ena färgen gick in i den andra.
Efteråt var jag tvungen att gå tillbaka till blomlådorna för att ta ännu fler bilder – för wow! Och nu undrar jag om jag kanske skulle kunna så blåklint men för inomhusbruk? Sådana här ljuvligheter skulle jag vilja njuta av året runt. Som med luktärter och stockrosor.
När jag fann de olikfärgade blåklintarna kände jag tacksamhet för att det ännu finns blommor kvar, jag menar efter den här torkan. Det kommer inte mycket till regn, alltså, och har inte gjort det på hela sommaren trots det slagiga vädret.
Juli månad är sällan en sommarmånad så som jag fantiserar om. Det är mest brunt och bränt utomhus, och inte alls blomkantade diken eller surrande blomsterängar. I kombination med orimligt mycket värk i värmen lockas jag inte utomhus på samma sätt.
Men så har jag mina stunder och så får jag dessutom syn på något så fantastiskt som blåklint i flera olika färger, och hittar tillbaka till glädjen i att fånga skönheten på bild oavsett väder.
Studietiden är en tid jag förknippar med lust och glädje, en tid när jag fick chans att lära mig nya saker och växa. Jag var sällan understimulerad. Det kan vara så att jag tyckte så mycket om tiden att jag så här efteråt idealiserar den något. För när jag väl slutade – typ tre år för sent eller något – kände jag mig klar. Och man måste ju inte utbilda sig för att bilda sig, så att säga.
Den här sommaren gick jag tillbaka till universitetet igen – och jag slutade inom en månad. Igen. Jag hade kommit in på mina toppval i kreativt skrivande och var supertaggad. Men efter att ha läst kurslitteraturen, deltagit på lektionerna och skickat in 25 A4-sidor text (läste 150 procent) kände jag nej. Kurserna tappade helt enkelt i meningsfullhet för mig personligen. Jag kände att jag egentligen söker efter ett annat slags stöd i min skrivprocess än det jag kan få via skrivkurser på universitetet.
Eftersom jag redan skriver varje dag – är yrkesskribent – vill jag ha stöd för att hitta nya vägar utifrån var jag befinner mig. Lika gärna som att skicka in texter och analyser i kreativt skrivande kan jag skriva efter eget huvud. Sedan kan jag ta hjälp av en lektör som kan bokbranschen och som kan ge handfasta tips på vad jag behöver förbättra. Jag vill inte längre skapa storslagen konst, utan skriva läsvärda texter som många kan ta till sig.
Jag landade i att jag inte gjorde inlämningarna för min egen skull och utifrån det jag behöver. Därför drog jag mig ur. Det har hänt ett par gånger det senaste året. Vid båda tillfällena har jag haft några väldigt lärorika veckor – efter det här kommer jag exempelvis aldrig se på poesi på samma sätt igen – och sedan insett hur fantastiskt bra jag har det i mitt eget skapande.
På ett sätt är jag glad att jag fortfarande försöker börja studera igen. Nu kan jag försöka enbart för min egen skull. För att jag tycker det verkar roligt och spännande, helt enkelt. Jag är inte beroende av kurspoäng eller -betyg. Har så att det räcker även inom kreativt skrivande, och allt över det är bara en bonus. Dessutom har jag min drömkarriär, inte för att jag inte ledsnar på den ibland och då får ett nytt pluggryck.
I djupet av min själ älskar jag det jag gör. Och att söka ny kunskap kommer jag aldrig sluta vilja göra.
Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.
Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning överlag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare påkonstkursen från sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.
Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.
Vad betyder autodidakt?
Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.
En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.
I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier igen. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.
