Jag tänker på alla de platser jag vill besöka men sannolikt aldrig kommer resa till, hur gott om sådana resmål det finns i mitt liv. Även om jag blir heltidsresenär kommer jag inte hinna, orka eller ha råd att besöka dem alla. Och det är okej. Verkligheten överträffar sällan dagdrömmarna, och jag kan tycka om att fantisera om vackra platser i världen bara för sakens skull.
Det tyska slottet Neuschwanstein är en av platserna jag gärna vill uppleva. Kommer upplevelsen bli av? Kanske, kanske inte. För närvarande kan jag dock njuta av sagoslottet medan jag och Christoffer lägger det till rätta bit för bit. Jag köpte nämligen ett Clementoni 1 000-bitarspussel med ett höstligt Neuschwanstein som motiv till oss när jag var på Gekås i Ullared i går.
Jag är övertygad om att platser kan upplevas på olika sätt. De kan pusslas, färgläggas och läsas om. Eller så kan de ses på tv. Ja, man kan vara en resenär hemma i soffan och det är ett fullt legitimt sätt att uppleva en sevärdhet, som jag menar inte ska förminskas med tanke på de ekonomiska och miljömässiga utmaningar vi människor står inför.*
Att pussla en känd sevärdhet på det här viset är ett helt nytt projekt för mig. Soffbordet är täckt av en pusselmatta och pusselbitar. En stol och ett fönster turas om att vara stöd för pussellådan, så att jag och Christoffer har en bild att utgå från medan vi får bitarna att falla på plats och Neuschwanstein sakta men säkert tar form framför oss.
*Det här skriver jag egentligen med tanke på en diskussion jag hade med en reseinfluenser för några år sedan. Personen menade i princip att man inte får skriva och berätta om platser om man inte själv besökt dem. Det här retar mig fortfarande, för jag menar att resande är ett privilegium och inte en rättighet. Alla har inte ens möjlighet att genomföra jorden-runt-resor hur de än prioriterar i livet. Dessutom, varför skulle man inte kunna läsa sig till en plats historia, som exempel? Där och då svarade jag luddigare än så här, men detta var och är min ståndpunkt.
En av de bästa sakerna med att studera idéhistoria på universitetet är att jag lär mig nya saker varje dag. Jag vill få nya perspektiv på politik och vetenskap, och då är detta ämne perfekt. På kursen har vi redan haft ett seminarium om flera politiska tänkare och ideologier på 1800-talet. Jag fastnade för en filosof jag aldrig hört talas om: Pjotr Kropotkin. Runt sekelskiftet 1800-1900 publicerades hans filosofiska text(er) Inbördes hjälp, som bjuder på ett annat perspektiv än vad man kanske annars hör folk prata om.
Det är ju nämligen inte alls ovanligt att många tänkare och icke-tänkare beskrivit, liksom beskriver, den mänskliga tillvaron som en kamp mellan olika samhällsgrupper. Enligt somliga har till och med kamper mellan grupper ansetts vara nödvändigt för samhällsutvecklingen. Men i Inbördes hjälp vänder Kropotkin på det hela och menar i stället att människan har en inneboende drivkraft att hjälpa.
Familjer, grannar och föreningar – människor söker sig till gemenskaper och stöttar i dessa varandra till välmående och överlevnad. Sedan går Kropotkin ett steg längre (och där är jag inte lika övertygad): Även utan stat och styre skulle människan må bra tack vare drivkraften att hjälpa varandra. Nu tror jag att gemensamma system och lagar kan vara något bra. Jag tror också att människan har mycket gott i sig och vill göra bra saker om hon bara får chansen.
Mycket av det klassiska och moderna politiska tänkandet utgår från konflikter som en drivande kraft, och visst pågår en rad strider mellan människor just nu. Det är dock långt från hela sanningen. Oavsett var man står ideologiskt kanske det inte är så dumt att påminna sig om att människor kan åstadkomma fantastiska saker tillsammans och att vi mest av allt behöver varandra, reflekterar jag.
När min hjärna har jobbat för mycket behöver den något lättsmält och engagerande. Det är då jag vänder mig till romantiken och äventyren, som något helt i stil med Jennifer L. Armentrouts ya-roman Ur blod och aska. Just den här boken har varit min motvikt till jobb och plugg under veckan. När jag unnade mig vila i fredags flydde jag in i världen, som har inslag av vampyrer, varulvar och blodets makt. Jag kommer skriva ett längre blogginlägg om Armentrouts Blod och aska-serie framöver. Den första boken som fått namnge hela serien är alltså bara en lovande början på ett läsäventyr om unga Poppy.
På bilden ser du omslaget till Jennifer L. Armentrouts Ur blod och aska. Boken gavs ut av Akademius förlag 2021 och ingår i serien Blod och aska.
Vem är då Poppy? Hon är jungfrun, en påtvingad roll i ett hemlighetsfullt religiöst samhälle. I och med jungfrurollen är hon också en symbol. Hon finns helt enkelt till för alla andras skull och vad hon själv vill ha spelar en ytterst liten roll. Kärlek och vänskap, det kan hon glömma. Ingen har nog levt så skyddat som hon. Men så möter hon en dag vakten Hawke. Han är stilig och rolig, och han får henne att drömma om mer än sin begränsade tillvaro. Det är tänkt att han ska skydda henne från livet och världen, men i stället blossar en passionerad kärlek upp mellan dem. Poppy vill inte längre vara en bricka i någon annans spel. Hon vill få vara kär, som vilken vanlig ungdom som helst.
Jag tror faktiskt att Blod och aska-serien påminner en del om Kiera Cass dulogi Den trolovade, som jag också fängslades något ofantligt av. Här är dock skillnaden att världen befolkas av vampyr- och varulvsliknande varelser, liksom av religiösa fanatiker som använder religion som en förevändning till brutal maktutövning.
När jag skrev mina boktips inför Förintelsens minnesdag och mitt inlägg om judiskt motstånd under Förintelsen kom jag på att jag glömt berätta om Kelly Rimmers gripande roman Vad hjärtat aldrig glömmer. Jag läste boken någon gång i höstas och jag var så tagen att jag hade en och annan gråtattack under tiden. Läs flera gråtattacker! Jag som inte har så lätt till tårarna, liksom. Men där och då fanns det ingen hejd på dem.
Vad hjärtat aldrig glömmer är två parallella berättelser som vävs samman i en släkthistoria över tid och rum. Handlingen utspelar sig dels i nutidens USA, dels i andra världskrigets Polen. Den sönderstressade mamman Alice bestämmer sig för att hörsamma mormoderns innerliga önskan om att hon ska resa till den polska staden Trzebinia för att nysta i familjens förflutna.
På bilden ser du omslaget till Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer. Boken gavs ut av Louise Bäckelin förlag 2019.
Det har nämligen visat sig att mormodern undanhållit en del av sin livshistoria för resten av familjemedlemmarna. Mormodern Alina flydde undan Förintelsen och hamnande i USA, och detta med en man som Alice alltid trott varit hennes morfar. Men hennes biologiska morfar är i själva verket Tomasz, Alinas livs största kärlek och en läkare som plötsligt försvann under andra världskriget.
Vad hände med Tomasz? Alina måste få veta så att hon till slut kan få sin sista vila. Eftersom Alice och mormodern har ett alldeles särskilt band faller det alltså på henne att göra resan. Samtidigt brottas hon med egna problem. Det knakar i hennes och makens äktenskap, då maken stöter bort deras autistiske son och enbart fokuserar på den särbegåvade dottern. Han flyr in i sitt forskarjobb och lämnar Alice själv med familjens utmaningar.
När Alice beger sig till Polen måste hon våga lita på att maken kan skärpa till sig och vara den far han behöver vara för allas skull. Det är inte lätt för henne, men snart uppslukas hon av mormoderns och morfaderns historia. Alina och Tomasz var barndomsvänner, och blev älskande. För att kunna vara tillsammans måste de varje dag göra tyst motstånd mot nazisterna och hitta vägar att överleva i en mördande värld.
Alices resa uppenbarar en berättelse om stort mod och stora förluster, som läsaren följer genom både Alices och Alinas ögon. Vad hjärtat aldrig glömmer av Kelly Rimmer griper tag och är omöjlig att lägga ifrån sig. Den här boken är i samma fantastiska klass som Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok.
I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
27 januari i dag. Det är Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades förintelselägret Auschwitz-Birkenau. Trots att det gått så många år sedan andra världskrigets grymheter känns de ändå nära och svårbegripliga. Ja, Förintelsen, som började i Nazityskland 1933, känns ofattbar. Vad driver människor att åsamka andra människor så mycket skada?
Det ofattliga i händelsen är en existentiell fråga för mig. Eftersom jag gärna djupdyker i det existentiella påbörjade jag för ganska länge sedan ett eget litet studieprojekt, som bland annat innebär att jag läser filosofiska och sociologiska böcker av människor som själva upplevt Förintelsen på nära håll.
Jag syftar på Hannah Arendts, Zygmunt Baumans samt Victor Klemperers verk, samtliga författarna var stora tänkare med judisk anknytning. Någon gång kommer jag skriva mer djupgående guider till tänkarnas verk. Här nöjer jag mig dock med att lyfta fram tre korta boktips i hopp om att fler ska få upp ögonen för hur vanliga människor drogs med i Förintelsen och utan att blinka deltog i en hathysteri utan dess like.
3 böcker för viktiga perspektiv på Förintelsen
Nedanför följer alltså de tre boktipsen för viktiga perspektiv på Förintelsen – läs dem alla:
1. Den banala ondskan av Hannah Arendt
Med utgångspunkt i en israelisk rättegång 1960 skriver filosofen Hannah Arendt fram sitt perspektiv på ”den banala ondskan”. Förintelsen var en fruktansvärd händelse som möjliggjordes av att helt vanliga, likgiltiga människor egentligen bara gjorde det de blev tillsagda att göra. De hade varken ett ont uppsåt eller förstod vilka konsekvenser agerandet skulle få för miljontals offer.
På bilden ser du omslaget till Hannah Arendts Den banala ondskan. Boken gavs ut av Daidalos 2013.
Boken Den banala ondskan har undertiteln Eichmann i Jerusalem och handlar om när just SS-officeren Adolf Eichmann skulle ställas till svars för sina handlingar. Arendt tolkar Eichmann som en av de vanliga, likgiltiga människorna som inte hade något direkt att vinna på Förintelsen, vilket inte stämmer. Men resonemanget kring hur meningslösa människors ondskefulla handlingar är är ändå relevant för att förstå den historiska händelsen.
2. Auschwitz och det moderna samhället av Zygmunt Bauman
Utan att ha läst böckerna från början till slut – ännu – skulle jag mena att sociologen Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället utvecklar Arendts resonemang om banaliteten i den ondska som människorna i Nazityskland visade prov på. Han menar att Förintelsen möjliggjordes av en rationell social ingenjörskonst, där människoliv inte var mer än siffror i ett byråkratiskt system.
På bilden ser du omslaget till Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Boken gavs ut av Daidalos 1994.
Som jag redan nämnt i det första boktipset var det helt vanliga människor som skrev under helt vanliga människors dödsdomar. Att människor representerades av siffror och att systemet dessutom utgjordes av ett virrvarr av myndigheter, kontor och tjänstemän ledde till att judarnas lidande kändes avlägset. Till och med för de som verkställde deporteringarna till Auschwitz. Det byråkratiska systemet var för att sammanfatta det hela en effektiv mördarmaskin.
Under dessa förutsättningar vara alla tjänstemän lika skyldiga som oskyldiga och vice versa, vilket i sig är problematiskt.
3. Tredje rikets språk av Victor Klemperer
Litteraturvetaren Victor Klemperer skrev dagbok om Förintelsen och andra världskriget. Hans ögonvittnesskildring från 1933 till 1945 är unik i sitt slag och ger en inblick i de avgörande åren som ingen annanstans. Nej, inte ens Anne Franks dagbok är lika omfattande (och den är för övrigt redigerad av Franks äldre manliga släkting som tyckte att vissa av de saker hon skrev var opassande).
På bilden ser du omslaget till Victor Klemperers Tredje rikets språk. Boken gavs ut av Glänta Produktion 2020.
I verket Tredje rikets språk utvecklar Klemperer iakttagelserna till ett djupare perspektiv på hur nazisternas retorik till slut kom att påverka samhället och vardagen i stort. Det handlar om små, små lögner, gränser som flyttas fram lite i taget och hur människor till slut börjar ta lögnerna för sanningar och inte längre reagerar över det som tidigare ansetts vara moraliskt fel, som en hatisk retorik och hatiska handlingar.
Den banala ondskan, Auschwitz och det moderna samhället samt Tredje rikets språk är även viktig läsning för att förstå dagens samhälle(n). Historien förefaller upprepa sig igen och igen. Med tanke på allt det lidande Förintelsen och andra världskriget medförde kan jag tycka det är märkligt att vi inte vet, eller snarare agerar, bättre i dag. Förhoppningsvis kan boktipsen i detta blogginlägg ge lite nya perspektiv och verktyg för att skapa en mjukare värld!
Yttrandefriheten är en av demokratins grundstenar, runt om i världen dör människor för sin rätt att yttra sig om bland annat samhället. Jag reflekterar att yttrandefrihet är på liv och död, livsviktigt. Och kanske blir jag mörkrädd för hur somliga väljer att använda den. Man använder en av de mest grundläggande rättigheterna i svensk lag till att sprida hat, till att göra nazistmarscher, koranbränningar och så vidare.
I vilka samhällen anordnar man bokbål, förresten? Jo, i totalitära samhällen där yttrandefriheten är förbjuden. Typ i verklighetens Nazityskland, eller i en av litteraturvärldens mest dystopiska visioner: Ray Bradburys Fahrenheit 451.
Men i yttrandefrihetens namn väljer man alltså att bränna en symboliskt viktig bok för massor av (oskyldiga) människor för att demonstrera sin rätt. Samtidigt vill man radera andra människors rätt att tycka, tänka och tro, för det är ändå detta ett bokbål innebär. Var finns logiken? Sverige anno 2023, jajamensan! Trodde för ett tag att jag befann mig på 1930-talet. Det händer lite då och då, att jag liksom förväxlar decennierna med tanke på den politiska tillbakagången i landet.
Jag ställer mig inte frågande till rätten att få uttrycka sin åsikt oavsett hur j*vla dum den är och hur j*vla dumt man gör det, bara till varför man väljer att använda något så värdefullt som yttrandefriheten till hat och hets. Med den fantastiska yttranderätten följer också ett stort ansvar, som med alla rättigheter.
Nej, jag har inte riktigt fått händelserna i Sverige att gå ihop de senaste dagarna. Därför tänkte jag att jag kunde vända mig till ett av min favoritradioprogram, nämligen Filosofiska rummet i P1. Där tänks och sägs det många kloka saker, så även om yttrandefrihet och hur den brukas. Det spelar ingen roll om man är röd, blå, brun eller grön, följande Filosofiska rummet-avsnitt kan ge perspektiv på sådant som jag tror att många av oss brottas med för tillfället:
Jag har haft några kreativa kvällar. Eller egentligen kreativa nätter, om man väger in natten till i dag när jag satt uppe till sent för att färdigställa tre olika känslomemoryn. Det här med känslomemory är ett koncept jag gjort förut, men nu har det fått en makeover och nya teman.
Vad går känslomemory ut på? Spelen fungerar som ett vanligt memory med ett undantag. När du får de matchande känslobrickorna ska du fundera över vilken känsla som visas och sedan härma känslan alternativt beskriva känslan i ord. Därefter får du lägga paret i din poänghög.
Spelet går inte ut på att ha rätt eller fel, utan det är snarare tänkt att uppmuntra till samtal om känslor tillsammans med barn. Att prata känslor med barn är kanske inte alltid det lättaste, eller så är det det, men här har du alltså en liten, liten utgångspunkt.
Kvälls- och nattpyssel av printables är ganska mysigt, btw. Medan jag skapade dessa memoryspellyssnade jag igenom en förinspelad lektion och ett P3Dystopia-avsnitt om stress, det senare ironiskt nog. Det har blivit för många skärmtimmar på sistone, helt klart. Jag håller på med ett vintertema som jag är väldigt glad i och jag har därför svårt att bryta i rimlig tid.
Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning fick bli förra veckans motvikt till tung kurslitteratur i idéhistoria. Den här romanen har prisats som en av de bästa böckerna inom romance 2020, och den är minst sagt hajpad. Kan jag förstå hajpen? Delvis, ja. Men så är jag också väldigt svag för upplägg som har drag av från-fiender-till-älskare alternativt från-hat-till-kärlek. Är jag skadad av Stolthet och fördom? Absolut! Så egentligen har jag nog svårt att tänka mig en romantisk bok som är mer lämpad för mig än just Strandläsning. Åtminstone i teorin.
Men även i praktiken är denna Emily Henry-bok bra. Du förstår, den innehåller lagom mängder av hjärta och smärta. Kärleken får liksom aldrig vara för enkel och karaktärerna får aldrig vara för obekymrade. Till och med när det verkar som att de är rena rama sagoprinsessorna måste det finnas ett mörkare öde bakom den rosaskimrande fasaden. January Andrews må vara en sagoprinsessa i Augustus Everetts ögon, vilket han gärna låter henne veta, men om han bara visste vad hon gått igenom i livet…
På bilden ser du omslaget till Emily Henrys romantiska feelgood Strandläsning. Boken gavs ut av Lavender Lit 2020.
När January var barn blev mamman cancersjuk och cancern har aldrig riktigt släppt taget om hennes lilla familj, bestående av henne själv, mamman och pappan. Trots svår sjukdom har föräldrarna alltid lyckats hitta glädjen, och att det går att vara glad i livets motgångar är något January därför är övertygad om. Men så dör pappan. På begravningen får hon reda på att han varit otrogen mot mamman – medan hon var sjuk. Och inte nog med det, January får ärva strandhuset där pappan tillbringat tid med den andra kvinnan. Sviken bortom alla ord, och dessutom nyss lämnad av pojkvännen, måste hon rensa ut strandhuset. Under vistelsen där ska hon även försöka skriva sin nya feelgoodroman. Det är bara väldigt svårt att skriva om kärlek när man tappat tron på den.
För att göra saken ännu värre är ingen mindre än Augustus, Gus, hennes nya granne. Gus var hennes stora konkurrent när hon studerade kreativt skrivande på universitet. Han hade alltid spydiga kommentarer till övers för henne, ändå var det som att de inte kunde hålla sig borta från varandra. Gus är precis lika dryg nu som då, feelgood dissar han som få och så är han en superhyllad författare av ”smarta”, dystra romaner. Under ett av deras retliga meningsutbyten antar de en utmaning: January ska skriva en dyster roman och Gus en glättig sådan.
De börjar utforska de olika genrerna tillsammans och medan de gör det slår passionen ut i en mycket, mycket bräcklig blomma. Vad annars, liksom? January har fortfarande inte bearbetat sin sorg och Gus bär på ett tungt bagage, vilket gör dem livrädda för att ha en seriös relation. Det blir helt enkelt av-och-på-och-av i en oroande cirkel. Ska de personliga hindren övervinnas och den gemensamma kärleken segra till slut? Läs Emily HenrysStrandläsning så får du se vad som händer själv!
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för CDON
Du kan inte gissa hur överraskad jag blev när Christoffer kom hem med en present: Lego-blommor i form av en orkidé. Någon dag tidigare hade jag på mitt flummiga vis, och helt utan någon tanke med det, sagt att jag gillar blombyggsatserna och gärna skulle vilja ha dem alla. Och så fick jag mitt första set från Lego Botanical Collection.
Orkidén har vi ännu inte byggt ihop, men det kommer, det kommer. När det är gjort ska jag göra ett blogginlägg där jag visar hur vacker Lego-orkidén är. Just nu har vi bara så fullt upp med att sätta nya kvälls- och morgonrutiner att inget annat än detta och jobb orkas med, och jag har dessutom börjat skolan i veckan.
En eller två saker i taget, liksom.
5 vackra byggsatser från Lego Botanical Collection
Nedanför tipsar jag om fem vackra byggsatser från Botanical Collection – bygg och inred med en Lego-blomma:
1. Lego orkidé
Legos orkidé består av 603 bitar och står i en kruka. En sådan här krukväxt kan man ha framme jämt! Läs mer om blomman.
2. Lego blombukett
Hur vacker är inte blombuketten, då? 756 legobitar i komplementfärgerna orange och lila, och så toppat med genomtänkta accentfärger. Jag älskar färgerna! Läs mer om blombuketten.
3. Lego papegojblomma
En 1 173 bitar stor papegojblomma i kruka. Exotisk och stilren på samma gång. Krukväxten hade gjort sig bra i vårt vardagsrum. Läs mer om växten.
4. Lego bonsaiträd
Bonsaiträd är fascinerande, vilket hantverk och vilken kultur kring hantverket. De små träden har som ett alldeles eget poetiskt skimmer. Detta skimmer tycker jag Lego lyckats fånga i sin byggsats, som består av 878 bitar och som låter dig variera trädets utseende. Bygg med eller utan blommor. Läs mer om blomträdet.
5. Lego vildblommor
Lego har tagit fram ytterligare en bukett. Blommorna i den föreställer vildblommor, och här är de skapade i fylligt rosa, blått, gult och så vidare. Läs mer om blombuketten.
Dekorativa Lego-blommor som inredning
Jag tycker att Lego-blommorna är så dekorativa att man kan ha dem framme jämt, som inredning. Nu samlar jag inte på så värst många prylar längre men byggsatserna från Botanical Collection vill jag gärna samla på mig.
När jag och Christoffer byggt ihop orkidé-setet ska jag placera blomman i köks- eller kontorsfönstret, alternativt på skrivbordet så att jag kan beundra den när jag jobbar.
Med detta stycke vill jag lyfta att många av Legos prylar fungerar ypperligt som inredning, och då menar jag allt från blommorna till tavlorna som de designar. Man måste ju inte heller köpa färdiga byggsatser utan kan skapa Lego-inredning utifrån eget huvud.
Bonustips – 3 andra sorters Lego-blommor
Men om man vill ha färdiga set med Lego-blommor har jag ytterligare tre inspirerande tips – se här:
Jag vet, det är ofta som jag gnäller över Varberg. Vad finns det att göra i en sådan här håla? Staden är ju knappast som Göteborg. Men faktum är att det händer hur mycket som helst på hemmaplan. Det gäller bara att ha lite koll påKomediantens ochVisit Varbergsevenemangskalendrar, och att sedan faktiskt gå på evenemangen som erbjuds.
Under den sena hösten gick jag på bio- och författarbesök. Ett par guidade mörkervandringar på Fästningen blev det också, både en för barnoch en för vuxna. Det var ett par veckor där allt hände på samma gång, och jag är jättetacksam för att jag fick uppleva bland andra John Ajvide Lindqvist, Mia Ajvide och Moa Herngren live. Och så var det den gripande föreläsningen med Simon Häggström.
En del av eventen kostade, men om du tittar i evenemangskalendrarna kommer du överraskas av hur många föreläsningar och händelser som är gratis. Dessutom kostar många av betaleventen bara en symbolisk summa. I Varberg har vi exempelvis Barnens bio och Filmklubben. Att gå på en barnfilm kostar 25 kronor per person i inträde. En vuxenfilm kostar 65 kronor i inträde. Biofilmerna spelas på Varbergs teater, som jag tycker är en fantastiskt fin plats.
På Komedianten erbjuds en rad kreativa event gratis, och då menar jag särskilt event för barnfamiljer. Allt från pyssel till teater brukar finnas under våren och hösten.
Jag skulle egentligen berätta om ett par av författarbesöken jag varit på, men så skenade det här blogginlägget i väg och vad jag vill säga är att man kan ha ett mycket rikt kulturliv nästan gratis. Jag tänker på nu när det är inflationstider och många kämpar ekonomiskt.
Oavsett var du bor skulle jag rekommendera dig att kolla i din kommuns och ditt biblioteks evenemangskalendrar för tips på gratis lokala evenemang. Tänk på att många lokala föreningar också har spännande saker på gång. I Varberg har vi de anrika Varbergs föreläsningsförening och Varbergs humanistiska förening.
Jag försöker kompensera allt mitt hemmajobbande med att gå på kulturevenemang när det är möjligt. Det är ett kul sätt att lära mig nya saker, och så är det alltid så trevligt folk på tillställningarna.
Nu har denna abstrakta akvarellvallmo legat länge. När jag målade den hade jag en tanke om att jag skulle fortsätta fylla på med mer akvarell, flytande tusch och krita. Annars har jag ju målat linjerna i tusch först och fyllt i med akvarell efter det. Här tänkte jag att jag kanske kan göra tvärtom och se vad det blir av experimentet. Jag målar alltså fortfarande på experimentnivå, som kladd.
Vallmorna blev fantastiskt levande när jag målade på en bit gammalt lakan. Känslan blev inte alls samma på akvarellpappret, så jag funderar på hur jag kan få in mer liv i kladdmålningen. Definitivt en fylligare svart, i alla fall.
Jag har försökt men inte riktigt kunnat måla sedan jag blev oinspirerad i början på december och strax därefter fick corona. Därför är det bra att jag har den här ofärdiga målningen, för den ger mig något att utgå från när jag nu ska försöka komma i gång med min vardag igen. Det verkar också som att den kommande veckan ska bjuda på lite mer ljus, och då blir det faktiskt lättare att plocka fram penslarna.
Det kommer en blogguppdatering om hur experimentet med vallmon blev.
