Lisa Kleypas romantiska bokserie Väninnor gav mig läsglädje i somras. Det spelar ingen roll hur fåniga böckerna är, jag älskar dem i alla fall. Åtminstone var det detta som jag konstaterade i en bokrecension från 2022. Julen 2022 läste jag en fristående fortsättning på serien, nämligen Väninnornas jul. Jag skulle placera boken i facket kortroman. Den är inte längre än 200 sidor, vilket kan jämföras med de övriga böckernas 300+ sidor.
Faktiskt märks det att Väninnornas jul är avsevärt kortare än de resterande delarna. Hur då? Jo, för att berättelsen är ganska snabb i tempot, utan en massa fördjupningar och förvecklingar. Samtidigt har man som läsare med sig en hel del kännedom och stämning från de tidigare böckerna i serien. Denna lilla julberättelse blir därmed en del av Lisa Kleypas 1800-talsvärldsbygge, där berättelserna går in och ut i varandra i en charmig helhet.
På bilden ser du omslaget till Lisa Kleypas romantiska julbok Väninnornas jul. Boken gavs ut av Polaris 2022.
En jul någon gång i mitten på 1800-talet besöker Rafe Bowman systerns och svågerns grevegods på den engelska landsbygden. Han har rest hela vägen från USA i hopp om att finna en engelsk brud. Natalie verkar vara den perfekta bruden. Men hon är så perfekt att Rafe, som är allt annat än polerad, befarar att hon inte vill ha honom. Han behöver inte oroa sig! De fyra väninnorna, inklusive hans bägge systrar, kliver in som stöd.
Rafe får sig en rejäl omgång i vett och etikett. Medan han förbereder sig för sitt livs frieri inser han att han vill ha någon annan. Det är inte Natalie som får hans hjärta att slå, nej, det är hennes fattiga släkting och sällskapsdam Hannah Appleton som gör honom kär och galen. Vad är det som får honom att tveka? Hans kinkiga föräldrars förhoppningar om att han ska gifta in sig i den engelska adeln. När det verkar som hopplösast kommer väninnorna åter till räddning.
Älskar jag Lisa Kleypas bokserie lika mycket nu, då? Ja, det gör jag. Författaren har öppnat en mysig värld för mig och det är ovärderligt. Med detta skrivet fann jag Väninnornas jul vara ett mycket kärt återseende.
Jag försöker hitta tillbaka till skrivflowet och orkar därför inte riktigt skriva lååånga texter för tillfället, eller de längre texterna sparar jag snarare för mina kunder. Men det är klart att jag orkar med ett och annat kortare boktips. Och det hade ju faktiskt varit tråkigt att inte tipsa om de julböcker jag läst i år.
Först ut julen 2022 var Jenny Olivers romantiska feelgood En vinter i Paris. Bra eller dålig bok? Jag vet egentligen inte. Jag vet bara att jag slukade den i ett nafs. Det är väl ett gott betyg? Handlingen kretsar kring förskolläraren Rachel, som sörjer sin avlidna mamma och som dessutom är fast i ett dåligt förhållande med en man som inte bryr sig ett dugg om henne.
På bilden ser du omslaget till Jenny Olivers julfeelgood En vinter i Paris. Boken gavs ut av Printz 2018.
Den här vintern är Rachels liv på väg att förändras, för hennes vänner i den lilla engelska hembyn har anmält henne till en baktävling i Paris. Under ledning av den ökände bagaren Henri Salernes får hon göra allt från bröd till suffléer. Sedan moderns död har Rachel försökt glömma bort den del som älskar att stå i köket. Nu väller plötsligt kärleken till mat och bakverk fram, men frågan är hur hon ska stå ut med bagaren?
När Rachel är beredd att kasta in handduken får hon tröst från oväntat håll, nämligen från Henris betydligt snällare bror. En vinter i Paris förenar julfirande, hjärta och smärta i ungefär 300 sidor. Boken handlar bland annat om att släppa taget och gå vidare i livet, liksom om att hitta tillbaka till det man älskar att göra när allt känns som svårast.
Om man vuxit upp på 1990-talet har man sannolikt någorlunda koll på Lindsay Lohan. Hon var ett av den tidens stora stjärnskott, barnskådis och allt, men försvann från rampljuset. Nu är hon dock tillbaka och den stora premiären skedde i Netflix julfilm Falling for Christmas (2022).
Falling for Christmas är en av julfilmerna jag nattittat på under veckan, och den har gett en hel del julmys. Faktiskt. Samtidigt är filmen ganska fånig. Precis så fånig som bara romantiska julfilmer kan vara, med orimligt mycket gulligull och julgransglitter. Men det är ju därför jag tittar på dem, så vad gnäller jag egentligen om?
I handlingens centrum har vi den bortskämda arvtagerskan Sierra Belmont. Hennes far har kallat henne till familjens hotellkomplex i fjällen och detta i hopp om att hon ska börja jobba för företaget. Sierra vill dock göra något annat i livet. Vad? Det vet hon inte. För tillfället håller hon på med influencer marketing och är dessutom tillsammans med en influencer.
Under pojkvännens sceniska frieri uppe i skidbacken faller Sierra nerför backen och slår i huvudet. Hon drabbas av minnesförlust och blir omhändertagen av änklingen Jake, som äger en krisdrabbad bed and breakfast-verksamhet på orten.
Inte heller han vet vem Sierra är och efter år av hjärtesorg vågar han nästan börja hoppas på kärlek igen. Medan Sierra försöker komma underfund med vem hon är, bokstavligen alltså, faller hon alltmer för den fine Jake. Hur kommer det bli mellan dem när hon får minnet tillbaka och inser att hon redan har en pojkvän?
Det här var i stora drag handlingen i Falling for Christmas, en av Netflix julsatsningar 2022. The Noel Diary är fortfarande favoriten från årets tittande på romantiska julfilmer.
För något år sedan hamnade jag ur fas med julstämningen och skippade därför det annars obligatoriska tittandet på romantiska julfilmer. Det gör att jag har desto mer ”ny” julromantik framför mig i år. Och ja, nu kan jag faktiskt njuta av den!
Falling for Christmas och The Noel Diary har varit väldigt bra för nattittandet, så jag tänkte att även Netflix Holidate (2020) skulle funka bra i det avseendet. Blev jag besviken? Nej då. Enda kruxet var att jag gick så upp i filmen att jag blev klarvaken.
Jag gillade mycket med Holidate. Kanske inte världens bästa film, samtidigt utgör den en charmig historia. Singlarna Sloane och Jackson bestämmer sig för att rädda varandra under högtiderna genom att bli varandras dejter. De dejtar alltså bara under årets festligheter, och detta för att slippa omgivningens ömkan och tjat.
Under årets dejter har Sloane och Jackson många slängiga samtal och någonstans längs vägen blir de riktiga goda vänner. Men föga överraskande uppstår en romantisk gnista mellan dem och egentligen är det mest en fråga om Sloane ska komma över det faktum att hon en gång i tiden blev grundligt sårad av en otrogen pojkvän.
Holidate är en komisk mix av kärlek, vänskap och knasiga familjeband. Och till skillnad från många romantiska julfilmer är den här rullen inte så värst gullig. Slå samman dejting och pinsamma situationer så har du Holidate i ett nötskal.
Jag gillar den här lite fräckare sidan av julromantik och kommer att tänka på en tv-serie jag uppskattar, nämligen Starstruck på HBO Max.
Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!
Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.
När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.
Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.
Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem!
Nucka är ett nedsättande ord för en kvinna som lever ensam utan man och barn, eller i alla fall ensam utanför tvåsamhetsnormen. Åtminstone är det så definitionen enkelt kan sammanfattas. Men givetvis finns det väldigt mycket mer bakom ordet, och det är detta som författaren Malin Lindroth gör upp med i essän Nuckan.
Att leva ensam är inget Lindroth valt själv. Det har påtvingats henne i form av avvisanden. Hon vill gärna finna kärleken, att någon ska säga ja till henne för en gångs skull. Omgivningen tänker Å, kvinnlig frigörelse och härligt massa egentid, och så fortsätter hyllningarna. Men att det inte alls är så det är vill ingen riktigt höra på. Att erkänna att man känner sig oälskad eller oåtrådd verkar vara för genant för omgivningen att ta in. Varför är det så?
På bilden ser du omslaget till Malin Lindroths essä Nuckan. Boken gavs ut av Norstedts 2018.
I och med Nuckan gör Malin Lindroth det hon kanske kan allra bäst, hon skriver om sina erfarenheter. Och inte bara det, hon skriver fram ett slags nuckans idéhistoria med såväl personliga som kulturella referenser.
Genom att bättre förstå varför nuckan har den status hon har i samhället kan Lindroth successivt omdefiniera rollen och så även få ett slags upprättelse.
Jag tycker Nuckan är som en positiv kampskrift, upp till kamp mot normerna, liksom. Boken skildrar dessutom en bortglömd del av kvinnohistorien. Hur mycket fokus ges exempelvis inte incels i dagens samhällsdebatt? Männens påtvingade ensamhet verkar vara viktigare än kvinnornas. Som vanligt, då. Ja, suck.
Jag vill placera Malin Lindroths tänkvärda essä i samma kategori som Fatima Bremers underbara verk De sista tanterna, och det är alltså en stor komplimang gentemot båda författarna. För mig är det så att det mest bortglömda är det mest intressanta, och vad om inte litteratur kan utforska, synliggöra och omförhandla normer?
I samband med att jag skulle gå på bibliotekets kulturfrukost med Moa Herngren såg jag chansen att äntligen läsa romanen Svärmodern. Ett bättre tillfälle skulle knappast kunna dyka upp! Tänkt och gjort, jag slukade boken. Under läsningen pendlade jag så mycket mellan hopp och förtvivlan att boken hade mig i ett stadigt grepp.
Aldrig har jag funnit ett så stort nöje i att läsa om något så förfärligt som Åsas relation till sonen och svärdottern. Jag tror det beror på att Herngren har skrivit fram flera fasliga personporträtt med värme, humor och kanske inte minst med den största medkänsla. Inte ens när karaktärerna visar sig från sina sämsta sidor kan jag direkt ogilla dem.
På bilden ser du omslaget till Moa Herngrens Svärmodern. Boken gavs ut av Norstedts 2020.
Åsas mamma har nyss dött. Ändå är det inte henne hon sörjer. Det är den ofrivilligt uppsagda kontakten med sonen Andreas och barnbarnet Sam som gör henne bedrövad av sorg. Moderns begravning ser hon nästan fram emot. Då kommer hon nämligen få en skymt av personerna hon saknar och som hon gett sitt allt.
Man undrar ju hur en sådan här sak ens kan hända och det är just om förloppet fram till denna stund som Moa Herngren berättar i Svärmodern. Utan pekpinnar skildrar Herngren de olika perspektiven i vad som skulle kunna beskrivas som ett triangeldrama mellan Åsa, sonen och svärdottern. Ja, och det finns verkligen många olika perspektiv på en och samma händelse!
Till slut visste jag inte vem jag tyckte mest synd om, för personporträtten är skickligt nyanserade. Jag har nog tänkt att svenska relationsdraman inte riktigt är min grej, den här åsikten har jag dock omprövat i och med läsningen av Svärmodern. Det kommer definitivt bli fler av Moa Herngrens böcker framöver.
Om jag så bara kommer se en enda romantisk julfilm i år är jag glad att det blev The Noel Diary (2022) på Netflix. Säkerligen är det inte världens bästa film och visst har det gjorts riktigt skarpa julfilmer, som Love Actually och The Holiday, men The Noel Diary känns ändå speciell.
Ja, så glad blev jag i filmen att den höll mig vaken när jag egentligen borde sovit. Tänkte att jag skulle slötitta mitt i natten, och så blev jag i stället superpigg för att jag var så inne i tittandet. Det var helt enkelt ett engagerande drama. Så kan det bli ibland!
Vad handlar då The Noel Diary om? Det här är alltså en ny romantisk julfilm av och på Netflix. Författaren Jacob Turner har varit med om ett trauma som barn och sett sin familj splittras efter det. Han skriver sina bästsäljande böcker, åker på boksigneringar och skulle levt helt ensam om han inte hade haft sällskap av hunden Ava.
Nu är det jul igen och Jacob planerar att fira den i ensamhet. Men då kommer sorgebeskedet: modern har dött och efterlämnat sig sitt hus i staden där han växte upp. Han har inte besökt barndomsstaden på evigheter, än mindre har han pratat med sin mamma. Men nu måste han återvända för att rensa ut huset – och det förflutna.
En dag står Rachel utanför huset. Hon har också band till det, för det är där hennes biologiska mamma Noel bott en gång i tiden. Det var när Noel var barnflicka åt Jacob. Rachel söker sina rötter och kan inte gå vidare i livet utan svar på varför hon blev bortadopterad. Motvilligt dras Jacob med i Rachels sökande, och till sin hjälp har de Noels gamla dagbok.
Under sökandet kommer Jacob och Rachel så klart varandra nära, och för första gången på mycket länge kan det vara så att han älskar någon mer än hunden Ava. Men Rachel är förlovad med en annan, och ja, här är det dags att sätta punkt för detta lilla filmtips om The Noel Diary.
Du får själv ta reda på hur det går för Jacob och Rachel.
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för My Perfect Day
Plötsligt dyker en nissedörr upp i hemmet och, ja, en nisse har flyttat in. Att få ha en egen liten tomtenisse under advent har blivit värsta grejen för mina syskonbarn. Faktiskt även för mina föräldrar, deras farmor och farfar. Mamma och pappa hittar på det ena roliga nissebuset efter det andra, väver samman små historier som familjens små fortfarande tar till sina hjärtan.
Det började redan tidigare i veckan. Som en förberedelse inför nissens ankomst hängde de ett julkort på ytterdörren hemma hos barnbarnen. Jag är tillbaka! Typ så. Mycket riktigt är det så, för nu är nissedörren åter på plats. Jag misstänker att nissens andra påhitt är att lämna var sin adventskalender åt barnen. Och sedan? Jo, det blir nog att småttingarna får ge något tillbaka: ett glas med julmust och ett fat med pepparkakor.
Köpa färdig eller göra egen nissedörr?
Jag hade en tanke om att köpa ett pysselset för att göra en egen nissedörr. Det finns nämligen många fina pysselboxar med både nissedörrar och tillbehör. Under några dagar gjorde jag nästan inte annat än att kika runt på exempelvis dessa pyssliga nissedörrpaket hos My Perfect Day:
Men så tänkte jag, nej tusan! Jag har så mycket pysselmaterial ändå, och kan komplettera så smått med nissematerial från Dollarstore. Så blev det till slut. Färdiga nissedörrar och tillbehör säljs nästan överallt numera. I inredningsbutiker, på Clas Ohlson, Rusta och ÖoB, ja, i många, många olika butiker.
Jag är barnsligt förtjust i miniatyrer, så det här med att skaffa en nissedörr känns så festligt. Eftersom jag inte har egna barn blir det inte riktigt samma, svårt att skapa magin för sig själv. Jag kunde dock inte motstå att köpa lite tillbehör när jag var på utflykt till Dollarstore. Det blev både nissespår och nisseflyttlådor, och så en och annan gran.
Får se vad jag kan få ihop av allt pysselmaterial jag har här hemma. Säkert något. Ett tips är att använda dina pysselmaterial som en del av nissebusen, exempelvis nissebus som innebär julpyssel.
24 påhittiga nissebus för hela advent
Det går så klart att göra hur många nissebus som helst, helt enkelt så många man orkar planera för och sedan faktiskt genomföra. Att göra nissedörren till en del av årets adventskalender är dock ingen dum idé. Nedanför följer därför tips på 24 påhittiga nissebus för hela advent:
Nisse har skrivit ett brev – det är bara det att bokstäverna har bytt plats i orden! Kan du kasta om bokstäverna i de olika orden så att du till slut kan läsa vad Nisse skrivit? Kanske att en liten hälsning är på sin plats.
Nisse har druckit upp julmusten och ätit upp pepparkakorna. Tänk dig barnens förvåning när drickan och kakorna är borta på morgonen!
Nisse vill ha hjälp att rita och skriva julkort. Skriv adresser på ett antal vykort och låt barnen komma på vad som ska vara med på de olika korten.
Nisse ger barnen magiska röda frön – typ Jelly Belly eller Skittles – som de ska plantera i socker. Senare samma dag eller nästa dag… Oj, det har vuxit upp polkagriskäppar!
Nisse har bakat och flyttat in i en brödlimpa, förslagsvis i en vörtlimpa. Flytta nissedörren till limpan. Det blir jättefestligt!
Nisse har gjort en snöängel i exempelvis mjöl eller socker – när mjölet och sockret ändå är framme vill han passa på att baka. Kanske lussekatter eller pepparkakor?
Nisse har förvandlat frukterna och grönsakerna till levande varelser. Limma fast sådana där rörliga pysselögon på frukt och grönt. Det finns till och med självhäftande pysselögon.
Nisse har dukat fram en massa pysselmaterial på köksbordet och vill ha hjälp att göra julpyssel och julklappar.
Nisse vill ha barnens hjälp att skriva en önskelista till tomten. Kan barnen hjälpa honom och sedan skriva var sin egen önskelista?
Nisse vill ha hjälp att skänka julklappar till andra barn. Kan barnen hitta var sin ”gammal” leksak som de kan ge till någon annan?
Nisse vill mata djuren i skogen. Skaffa solroskärnor och bege er ut i skogen tillsammans. Lägg kärnorna på marken så att djuren kan äta av dem.
Nisse har slagit in skorna i toapapper. Det blev mycket roligare så, tyckte han!
Nisse vill titta på en julfilm, gärna ha en ”biokväll”. Han har nämligen aldrig varit på bio förut.
Nisse har färgat mjölken röd. Ställ fram var sitt glas med karamellfärgad mjölk innan barnen vaknar. Gissa om de kommer bli överraskade!
Nisse har byggt en snögubbe av toarullar. Stapla tre toarullar på varandra, men vänd den översta toarullen åt andra hållet så att hålet i den pekar framåt. Stick en morot(snäsa) i det, limma fast ett par pysselögon ovanför och fixa några klädesplagg. Kanske kan detta vara en uppmuntran till att bygga en egen snögubbe utomhus?
Nisse har en massa gott till barnen – kanske russin eller clementiner – men först måste de hitta gottesakerna. Hur då? Jo, finurlige Nisse har lämnat en skattkarta.
Nisse har dekorerat vattenkranen i badrummet med glitter.
Nisse vill ha hjälp att ringa till farmor och farfar och till mormor och morfar. Han har lagt fram lappar med deras telefonnummer så att barnen kan ringa och säga hej åt honom.
Nisse går i ett luciatåg – med barnens gosedjur. Kanske att gosedjuren kan få lite glitter på hjässorna?
Nisse har bytt ut ljusen i adventsljusstaken mot morötter.
Nisse vill spela spel och har därför ställt fram ett par olika brädspel på köksbordet.
Nisse vill ut och leka och har därför lagt fram barnens varma kläder.
Det här var alltså 24 tips på nissebus. Givetvis finns det massor av saker du kan hitta på, och allra roligast blir det så klart om busen införlivas i det vanliga adventsfirandet med både julbak och julpyssel. Försök hitta på små berättelser för att göra Nisse ännu mer levande.
Det här kan mycket väl bli en fin jultradition för er alla, som det blivit för mina kära. Vill du ha ännu fler tips på nissebus till nissedörren? Kolla in idéerna på My Perfect Day!
Lyxen med att gå en konstkurs och att ha en generös, kunnig liksom kreativ lärare är att man får prova massor av nya tekniker. Under höstens konstlektioner har jag, som jag redan berättat, återigen fått göra många olika saker. Jag har bland annat fått måla med akvarell på gammalt, urtvättat lakan. Vitt lakan, ska tilläggas.
Bara för att lyfta fram min lärares påhittighet: hon kom över rektangulära träramar för ett gammalt ventilationssystem, letade reda på riktigt slitna vita lakan och spände upp dessa på ramen med hjälp av en häftapparat. Vips en canvas! Hon hade också dukat fram akvarellfärger och målarpenslar. Sååå roligt!
Jag skulle nog kalla detta för ett experiment. Akvarell beter sig trots allt olika på olika underlag. Till och med olika papper förändrar färgernas beteende, så vad händer om man använder lakanstyg i stället för akvarellpapper?
Att måla fritt med akvarell är fortfarande nytt för mig så jag ville mest prova att göra ”lösa” blommor. Lakanet både försvårade och underlättade målandet, för färgerna flöt verkligen ut över tyget. Snabbt, dessutom. Samtidigt var penseln strävare mot lakanet än mot papper.
Blommorna såg inte mycket ut för världen först. Röda färgkluddar på en gul bakgrund. Men genom att tålmodigt låta detta torka – heja mig (!) – och sedan addera andra färger för mer djup i kluddarna kunde jag successivt måla fram ett vallmofält.
Det var inte ens mycket jobb med det, bara några nybörjarduttar med akvarellpenseln här och där. Just det här med djup i färgerna verkar vara en effekt av att måla med akvarell på lakan. Det har nog med hur tyget suger åt sig färgen att göra.
Fungerar vilket vitt lakan som helst? Bildläraren sa att det bara är riktigt gammalt, urtvättat lakanstyg som har den här effekten. Nya lakan suger inte åt sig färgen, då de är så behandlade med olika medel, som liksom måste nötas bort först.
En gång i tiden tyckte jag att filmen Under Toscanas sol (2003) är något av det mest inspirerande som finns. Vilken genialisk idé det här med att lämna allt och börja om på nytt i Italien är, ja, du fattar ju! Rena rama drömmen. Om jag någon gång får mitt hjärta krossat är det till Toscana jag ska bege mig för att hitta tillbaka till mig själv igen, brukade jag tänka. Man har haft sina idéer! Hehe.
Jag hade samarbeten i veckan och kände att nu jävlar har jag min chans att se om Under Toscanas sol, bara för att. Kan jag så gör jag gärna kopplingar tillböckeroch filmersom inspirerar mig. Dit räknar jag alltså Toscana-filmen i fråga. Och eftersom jag sett filmen i dagarna uppstod även tillfället att skriva ihop en liten recension. Eller recension och recension, kanske snarare ett filmtips:
Vad handlar Under Toscanas sol om?
Författaren Frances (Diane Lane) hade aldrig kunnat ana att hon skulle bli så blåst av mannen hon älskat och sörjt för. Men under ett litteraturevenemang släpps bomben: maken har setts tillsammans med en yngre kvinna. Det har varit passionerade möten dem emellan, och det visar sig att maken nu väntar barn tillsammans med sin älskarinna.
Under en för Frances del jobbig skilsmässa blir hon fråntagen allt. Till och med det hus hon ärvt av sin mamma! När hon når botten får hon hjälp av sina vänner: Snälla, du, åk till Toscana, på en rundresa. De serverar henne resan och därför känner hon sig tvungen att åka. Och där händer det grejer.
Vad som ska vara ett kort stopp i den toscanska staden Cortona leder till att Frances impulsköper ett fallfärdigt hus på landsbygden i Toscana. Medan hon rustar upp huset knyter hon nya gemenskapsband och vågar så sakteliga öppna sitt hjärta igen. Hon inser att kärleken kan ha många skepnader.
Vad tycker jag om denna feelgoodfilm?
I Under Toscanas sol, Under the Tuscan Sun på engelska, är det både hjärta och smärta. Men framför allt är det toscansk livsglädje i nära på två inspirerande timmar. Förutom att skildra hur en medelålders kvinna reser sig efter en tuff skilsmässa, och detta med massor av kärlek och värme i sann feelgoodanda, är filmen en vacker skildring av Toscana.
De sceniska vyerna över ikoniska Val d’Orcia eller Cortona gör att man faller pladask för den italienska regionen. Vill jag dit? JA! Självklart vill jag resa till Toscana. Att titta på Under Toscanas sol är dock lite som att resa, för de toscanska platserna lyfts med sådan inlevelse att jag bitvis glömmer världen runt omkring mig.
Jag ska vara ärlig, det här är kanske inte det bästa som gjorts i filmväg. Men jag är överförtjust i alla fall! Så förtjust är jag att jag burit med mig denna feelgoodfilm i snart 20 år, och det är ändå ett gott betyg. Jag tycker filmens budskap är fint: man kan alltid börja om på ny kula och/eller man kan alltid hitta tillbaka till sig själv.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
