Grönska överallt. Vårblommorna gör mig bubblig inombords. Nu fotar jag scillor, vitsippor och påskliljor om vartannat. För tillfället har jag ett abonnemang på den gamla vanliga bildbanken. I denna har jag hittat superfina illustrationer av vårgrönska. Dessa har jag använt för att sätta samman följande 7 klassiska målarbilder. Du kommer till respektive gratis nerladdningssida genom att klicka på länkarna i detta blogginlägg . Blommor ftw! Se här:
Det här var exempel på gratis material i mitt stora vårtema. I de flesta fallen har jag en ännu mer egensinnig design – se bland annat kawaiitemat – men i de här fallen ville jag passa på att använda mig av illustrationer som jag älskar när jag ändå har chans till det.
Jag har sovit så dåligt den senaste veckan. Av förra veckans sju dagar somnade jag efter klockan fem på morgonen fem av dagarna. Jag hade värk och adrenalin på grund av värken, och då blir det svårt att komma till ro.
I natt blev det en repris på sömnlösheten så jag hade verkligen tänkt sova middag hela eftermiddagen. MEN det blev en väldans fin vårdag i slutet på mars, strålande sol och allt.
Jag kunde bara inte ligga still och därför följde jag med pappa ut på en kortare variant av vår långrunda. Det gjorde mig gott!
Förutom sol och luft fick jag många fina fotoögonblick. Droppande istappar hängde från klippväggarna vid den gamla Västkustbanan (?) på Strandpromenaden. Jag älskar dessa naturens isskulpturer!
Istapparna väckte barndomsminnen till liv. Även som barn förundrades jag över hur isen letade sig neråt i vackra formationer. Pappa och jag brukade gå nästan samma runda då som nu. Fantastiskt att vi fortfarande delar detta 30 år senare. Det är något jag känner mig tacksam för.
Det måste varit ett mirakel i går. Plötsligt skingrades molnen och strålade solen på en klarblå himmel. Den första soliga eftermiddagen på flera veckor. Jag och pappa gick staden runt, från skog till strand. Och jag släpade på kameran i säkert en mil, för dagar när det är bra ljus gäller det att passa på.
Nere i Apelviken spatserade en ensam kråka i vattenbrynet. Den var så upptagen med att leta mat bland den ymniga tången att den inte brydde sig om att jag riktade kameran mot den. Annars kan kråkor vara ganska lättkränkta fotosubjekt.
Under flera veckor har jag stressjobbat och stressvelat över just mitt jobb, hur ska man klara sig ur sådana här kristider? Men en sak velar jag inte kring: Min kärlek till vardagsvandringarna och fotostunderna vid både skogen och havet.
Kråkor är för övrigt mina favoritfåglar, tror jag, så jag kände mig privilegierad som fick föreviga ögonblicket i vattenbrynet. Har önskat knäppa några kråkbilder länge nu, och så hände det bara sådär. Det gäller att hela tiden befinna sig mitt i det, förr eller senare dyker tillfället upp.
Förutom kråkor tittar jag extra mycket efter blommor och vågor just nu. Jag fotade såväl krokusar som bränningar under samma ljuvliga solskensrunda. Och vet du, nu tittar visst solen fram igen. Ska det bli en solig eller mulen eftermiddag?
Tisdagen den 28 februari, dagen före min födelsedag. Jag ställde siktet mot stranden i solnedgången. Att gå dit, blicka mot horisonten och reflektera över livet dagen-före-dagen har blivit något av en tradition.
Det är som en avstämning med mig själv, om jag är nöjd med mina val och min situation. Jag har ofta gjort upp storslagna planer, men sedan folk i min närhet blev sjuka, jag blev sjukare i och med det och corona dessutom slog till har jag försökt se mer till nuet. Det är trots allt det enda som ligger någorlunda inom räckhåll.
Att inte känna sig helt nöjd och att inte riktigt kunna blicka framåt mot något bombastiskt har många gånger känts som ett personligt nederlag. Det här är dock något jag börjat omförhandla.
I den dimhöljda solnedgången den 28 februari 2023 kunde jag ändå landa i att det är okej att ta en dag i taget och att låta framtiden vara oklar. Det är tillräckligt att göra det bästa jag kan av dagarna, utifrån vad jag förmår där och då.
Passande nog låg Apelviken och Kåsa i dimma. Ja, det var så dimmigt att världen framför var som försvunnen. Det fanns ingen horisont att blicka mot, så du förstår ju symboliken i detta.
Däremot infann sig en glimt av förnöjsamhet: Sedan jag började gå steg för steg har världen vidgats på ett oväntat vis.
Jag brukar bläddra igenom mina gamla foton, minnas och glädjas. Vad mycket vackert jag är med om! De här fotona på fjolårets scillor hör till mina favoriter.
Jag kan inte direkt säga varför jag tycker så mycket om dem, förutom att jag uppskattar vild skönhet i form av ett ögonblicks ljus över en blomsteräng, eller som i det här fallet över en scillaäng. Ljuset förvandlar, och något händer när man kommer riktigt nära förvandlingen. Nära som i närbild.
Det växer så mycket fint i skogen runt knuten. Nu står både snödroppar och krokusar i blom, men vad jag verkligen älskar är när hela marken täcks av blommor.
I skogen finns en glänta där scillorna växer i tusental, det är som ett hav av scilla, och i vissa ljus gnistrar blommorna likt blålila juveler. Under våren går jag runt i ett lyckorus eftersom skogsgläntan, och egentligen hela skogen, förvandlas till ett skimrande sagoland.
Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.
Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.
Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.
Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte så stora, åtminstone inte i stunden.
Det sena eftermiddagsljuset i skogen runt knuten: ett kopparskimmer. I takt med våren och sommaren kommer det skifta till guld.
Snödropparna står kvar.
Att gå en eftermiddagspromenad i brytningen mellan dag och kväll är en bra övergång från jobb till vila. Tack vare de ljusare dagarna är det lättare att hålla rutinen.
Ankdammen i Påskbergsskogen, en plats att stanna till vid på promenaderna. Ibland går jag även dit för sakens skull, för vad om inte en damm med gräsänder kan ge ett lugn?
När jag och min bror var små brukade vi gå till ankdammen med mamma. Att mata ankorna var en stående aktivitet.
Nu går jag i stället förbi dammen på mina vardagliga rundor, och det är alltid liv och rörelse hos gräsänderna. Ändå finns det nästan inget stillsammare än att titta på fåglarna.
Jag vissnar lite i höst- och vintermörkret. Så är det bara. Det är inte riktigt samma sak att fotografera i naturen en gråmulen dag. Både jag och kameran behöver ljus.
De senaste veckorna har bjudit på flera soldagar och då har jag passat på att fota växter. Jag har tagit med mig makroobjektivet till skogen runt knuten.
Januari- och februarinaturen är vacker på sitt sätt. Oändliga nyanser av brunt.
Och stråk av grönt.
Växterna förändras i ljuset och därför älskar jag att leta upp ljusfläckar i snåren.
Det blir en abstrakt form av växtfoto, som jag finner en stor tillfredsställelse i.
Kanske känner jag mig lite som en impressionist där jag traskar runt i brunheten. (Ja, jag fantiserar hej vilt!)
Om det är något jag lärt mig av mina år med kameran är det att naturen sällan är tråkig, inte ens när man tänker att den är det.
I och med fotograferandet övar jag mitt detaljseende och ser numera detaljerna nästan överallt, oavsett årstid.
Det är som att allt ljus riktas mot ett visset löv eller blomma och skapar ett mästerverk. Naturens egen konst som inte riktigt kan fångas i ord och bild. Man gör bara så gott man kan för att återge det något så när.
Jag är tacksam för dessa stunder. Att gå runt i skogen och fokusera på växter och ljus är min meditation. Under den korta vistelsen hämtar jag mycket kraft.
Faktiskt förvånansvärt mycket ork. Jag känner mig som två olika personer: en person före och en person efter.
Jag har redan sett de första vårblommorna och vill dela med mig av mina vissna vinterbilder innan jag återuppstår med och lägger ner min själ i våren.
Årets första snödroppar, äntligen i blom. För mig är snödroppen en symbol för hur något vackert kan växa i kylan och det får mig att tänka på hur det kan vara att leva med långvarig värk eller en annan sjukdom av ett kroniskt slag. Nog fasen kan livet kännas kallt och kargt ibland, men på något sätt reser man sig ändå från marken.
Låt inte den hängiga gestalten luras. Även en krökt rygg står pall genom regn, snö och sol. Man härdar och härdas när vinter och vår avlöser varandra i naturens rasande tempo. Lever på så gott man kan, det gör man. Och man gör det oftast med samma självklara tystnad som med den snödropparna växer.
I går var den första soliga dagen på lääänge. Jag passade på att göra en kvartersfotografering, mer än så hann jag inte eftersom jag skulle i väg på middag och teater senare. Men ljus, så tacksamt! Det långvarigt gråa har försvårat fotostunderna och jag har väl tillfälligt gett upp dem, vilket jag kanske inte borde gjort i första taget.
Jag har lyssnat på mycket radio under veckan. Public service, vilken tillgång! Alltså, jag har lyssnat på Sveriges radios P1-program. Under gårdagens fotorunda hade jag exempelvis ett avsnitt av Vetenskapsradion Historia i öronen: ”Judiskt motstånd under Förintelsen”. I går var det ju Förintelsens minnesdag, så detta nya avsnitt kändes passande.
Motståndet under Förintelsen och andra världskriget är något som jag fascinerats av i flera år. På senare år har det nämligen kommit hur många skönlitterära böcker som helst om kvinnors vardag och kamp under 1930- och 1940-talen.
Tack vare läsningen av dessa böcker – exempelvis Kelly Rimmers Vad hjärtat aldrig glömmer, Kristin Hannahs Näktergalen och Kristin Harmels De bortglömda namnens bok – har jag insett hur mångsidigt motståndet varit. Skönlitteraturen kan ge fantastiska inblickar i människors liv. Men även historiska studier kan ge en djupare bild av just historien. Det är därför som jag blev så tagen av radioavsnittet ”Judiskt motstånd under Förintelsen”.
I avsnittet berättar Kenneth Hermele om det mod som krävdes för de mest vardagliga motståndshandlingar och hur utbredda dessa var, trots att dödliga bestraffningar hängde över som ett ständigt hot. En liten motståndshandling, som att sjunga en sång eller hjälpa en vän, kunde bestraffas tiofalt av nazisterna.
Ändå valde två unga kvinnor att ta av sig sina davidsstjärnor, klä upp sig och gå på dans en kväll, bara för att få leva som vanligt. Ändå upprättades ett hemligt judiskt arkiv i Warszawa, spelades satiriska teaterföreställningar och smugglades mat. Ja, och ändå sköt en mystisk danserska ihjäl en nazist i ett av koncentrationslägren.
Kenneth Hermele har skrivit en faktabok om det judiska motståndet. Den ska jag läsa. Har satt upp mig i kö på biblioteket. Det var en lång bibliotekskö, så vi får se när läsningen blir av. Till dess kommer jag nog ha hunnit läsa ut Victor Klemperers dagboksanteckningar från Förintelsen, ett mastodontiskt verk på tusen sidor som också vittnar om motståndets många uttryck.
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar för CDON
Du kan inte gissa hur överraskad jag blev när Christoffer kom hem med en present: Lego-blommor i form av en orkidé. Någon dag tidigare hade jag på mitt flummiga vis, och helt utan någon tanke med det, sagt att jag gillar blombyggsatserna och gärna skulle vilja ha dem alla. Och så fick jag mitt första set från Lego Botanical Collection.
Orkidén har vi ännu inte byggt ihop, men det kommer, det kommer. När det är gjort ska jag göra ett blogginlägg där jag visar hur vacker Lego-orkidén är. Just nu har vi bara så fullt upp med att sätta nya kvälls- och morgonrutiner att inget annat än detta och jobb orkas med, och jag har dessutom börjat skolan i veckan.
En eller två saker i taget, liksom.
5 vackra byggsatser från Lego Botanical Collection
Nedanför tipsar jag om fem vackra byggsatser från Botanical Collection – bygg och inred med en Lego-blomma:
1. Lego orkidé
Legos orkidé består av 603 bitar och står i en kruka. En sådan här krukväxt kan man ha framme jämt! Läs mer om blomman.
2. Lego blombukett
Hur vacker är inte blombuketten, då? 756 legobitar i komplementfärgerna orange och lila, och så toppat med genomtänkta accentfärger. Jag älskar färgerna! Läs mer om blombuketten.
3. Lego papegojblomma
En 1 173 bitar stor papegojblomma i kruka. Exotisk och stilren på samma gång. Krukväxten hade gjort sig bra i vårt vardagsrum. Läs mer om växten.
4. Lego bonsaiträd
Bonsaiträd är fascinerande, vilket hantverk och vilken kultur kring hantverket. De små träden har som ett alldeles eget poetiskt skimmer. Detta skimmer tycker jag Lego lyckats fånga i sin byggsats, som består av 878 bitar och som låter dig variera trädets utseende. Bygg med eller utan blommor. Läs mer om blomträdet.
5. Lego vildblommor
Lego har tagit fram ytterligare en bukett. Blommorna i den föreställer vildblommor, och här är de skapade i fylligt rosa, blått, gult och så vidare. Läs mer om blombuketten.
Dekorativa Lego-blommor som inredning
Jag tycker att Lego-blommorna är så dekorativa att man kan ha dem framme jämt, som inredning. Nu samlar jag inte på så värst många prylar längre men byggsatserna från Botanical Collection vill jag gärna samla på mig.
När jag och Christoffer byggt ihop orkidé-setet ska jag placera blomman i köks- eller kontorsfönstret, alternativt på skrivbordet så att jag kan beundra den när jag jobbar.
Med detta stycke vill jag lyfta att många av Legos prylar fungerar ypperligt som inredning, och då menar jag allt från blommorna till tavlorna som de designar. Man måste ju inte heller köpa färdiga byggsatser utan kan skapa Lego-inredning utifrån eget huvud.
Bonustips – 3 andra sorters Lego-blommor
Men om man vill ha färdiga set med Lego-blommor har jag ytterligare tre inspirerande tips – se här:
