Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?
Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.
1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.
Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.
Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.
Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.
Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.
Det har inte blivit så många promenader och vandringar på sistone. Nej, inte alls på samma nivå som vanligt. Förra året lyckades jag trotsa novembergrånaden och finna skönhet även i den, i år har jag hittills mest tillbringat tiden inomhus. Jag har jobbat, pysslat och varit sjuk.
När jag väl går ut numera gör jag det oftast i skymningen eller kvällningen. Kvällarna kommer så fort nu att dagen knappt hinner börja innan den är över. Kvällspromenader är därför det mest görliga.
Jag finner höstkvällarna vackra. Det är något alldeles visst med färgerna i dem. Mycket blått och orange, löven ett orangeglitter och himlen ett blåskimmer.
Skogen finns runt hörnet.
Skogen runt hörnet är nästan som en sagovärld med alla höstlöven på marken. Under lyktstolparnas sken förväntar jag mig nästan att jag klivit in i ett Narnia, men så är det bara gamla vanliga Påskbergsskogen, om än i sin höst- och kvällsskrud.
Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.
När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.
10 procent rabatt när du ska köpa dinosauriefigurer? Skrolla längst ner för att komma direkt till en rabattkod hos Leksakscity. Här har jag också samlat inspiration för en så lärorik dinosaurielek som möjligt. Jag råkar nämligen gilla både dinosaurier och miniatyrer…
Paleontologi och evolution fascinerar oavsett ålder
På ”dagis” brukade jag leka med realistiska dinosauriefigurer, och sedan kom ju Jurassic Park. Dinosaurier lockade så mycket att jag länge funderade på att studera paleontologi och evolution, men det blev arkeologi med fokus på antikens samhällen till slut. Det är också spännande!
Många år senare, och jag har inte riktigt vuxit upp från dinosauriefascinationen. Faktum är att Jurassic Park är en av mina favoritberättelser och att jag är stolt ägare till en riktigt tjusig Barnes and Noble-samlingsvolym med Michael Chrichtons böcker Jurassic Park och Lost World. Filmerna brukar jag också se om.
Spännande dinosaurielek när fakta och fiktion möts
Nu växer yngre generationer upp med Jurassic World, och ja, det är ganska mäktiga berättelser, det också. Dinosauriernas popularitet går aldrig ur tiden. Jag tror till och med att det är en fördel att de fanns för så många miljoner år sedan, för det gör att fakta och fiktion, verklighet och fantasifullhet, måste mötas genom tid och rum.
Det är just detta som gör dinosaurielek så himla spännande, tänker jag. Vad händer när barnet fantiserar ihop sina egna berättelser utifrån ett gäng dinosauriefigurer? Det kan bli ett hisnande äventyr. För mig personligen blev det en och annan monsterlek med dinosaurierna på dagis. Samtidigt kollades dinosauriefakta upp i böcker.
Bokserie om hur dinosauriefigurer får liv på kvällen
Jag tycker att Lisa Bjärbos bilderboksserie Dinolandet målar upp fina bilder av hur fascinerande dinosauriefigurer kan vara. Lille Ivar har en låda med plastdinosaurier på sitt rum. Lådan är inredd som en dinosaurievärld och varje kväll när han ska sova vaknar den här världen till liv. Ivar krymper till en myras storlek och kan så hoppa in i världen och leka med sina dinosaurievänner.
Ivar träffar en Tyrannosaurus är den första delen i bilderboksserien Dinolandet. Fakta vävs samman med berättelser, men längst bak i boken finns likaså tyrannosaurusfakta i mina vänner-format. När du och barnen läser boken kan ni ha en T-rex-figur bredvid er, liksom för att förstärka berättelsen.
Vad jag upplever som härligt med Dinolandet – jajamensan, jag ska skriva ett eget blogginlägg om bilderböckerna (!) – är att Bjärbo verkligen fångar det speciella mötet mellan fakta och fiktion. Det är inte att undra på att Ivar är rädd för Tyrannosaurusen, så vassa tänder som den köttätande dinosaurien har. Det dröjer dock inte länge innan de två leker cirkus ihop. Den stora skräcködlan visar sig vara lika lekfull som en hund.
Inbjudande miniatyrvärldar för figurlek med dinosaurier
Inspirerad av Dinolandet, liksom av en massa grejer jag sett på Facebook och Pinterest, vill jag lyfta fram ett tips inför dinosaurieleken. Varför inte göra en egen miniatyrvärld för dinosauriefigurerna? Som barn älskade jag att göra tittskåp i skokartonger, och jag tänker att man kan inreda ett hem åt figurerna i just en skolåda.
Man kan köpa färdigbyggda miniatyrvärldar. Här ser du ett exempel på en dinosaurievärld från Schleich, med forskningsbas, vulkan och allt!
Bygg en vulkan i papier-maché och måla kulisser i akrylfärger, eller liknande målarfärger. Limma riktigt grus på bottendelen, alltså på marken. Det ska vara mycket grönska i en dinosaurievärld, tycker jag. För att få till den lummiga känslan kan konstväxter användas. Konstväxter tål lek och stänk, och passar därför bra till miniatyrvärlden. Ett sådant här pysselprojekt kan hålla den unga kreatören sysselsatt ett bra tag. Läs Dinolandet eller andra dinosaurieböcker tillsammans och väv samman läsning och skapande till ett tema.
Konstväxter är ypperliga byggmaterial till miniatyrvärldar.
Med åren har jag blivit svag för små utomhusvärldar. Det är något visst när naturelementen införlivas i leken, som blir mer levande så. Så ett annat tips är att bygga en dinosaurievärld i en del av sandlådan eller blomrabatten, och att ha med en liten skog och damm. För detta kan bland annat prydnadsgräs användas, alternativt andra gröna växter.
Andra inspirerande sätt att använda dinosauriefigurer
Många av dinosauriefigurerna som kan köpas i leksaksbutikerna är oftast realistiskt gjorda. Somliga är också skalenliga. Det gör att figurerna kan användas för att visa hur dinosaurierna såg ut, kanske i undervisningssyfte. Fakta blir mer konkreta när man bokstavligen kan ta på dem.
Figurerna kan även ritas av. När jag ”forskade” på mellanstadiet brukade jag fylla skrivböckerna med massor av avbildningar. Det fick mig att känna mig som en upptäcktsresande. Jag har också sett exempel på hur man kan måla med dinosauriefigurer. Doppa då figurernas fötter i färg och tryck fötterna på ett papper. Dinosauriespår!
Det här var ett litet axplock av idéerna för hur dinosauriefigurerna kan användas. Du har säkert egna kreativa tips för en lärorik dinosaurielek.
Leksakscity rabattkod för figurer till lärorik dinosaurielek
Leksaksfigurerna jag visat upp i det här blogginlägget är hämtade från Leksakscitys utbud av dinosauriefigurer. Själv är jag svag för Schleichs realistiska figurer, det är sådana miniatyrer jag själv kan tänka mig att samla på bara för att.
Skriv in rabattkoden lekc41-c när du checkar ut ditt köp på Leksakscity. Den ger dig 10 procent rabatt på ditt köp hos Leksakscity.se till och med 2022-12-31. Observera att rabattkoden inte kan kombineras med andra kampanjer och erbjudanden.
Överraska barnen med en miniatyr – eller unna dig själv något kul till samlingen! (Man blir väl aldrig för gammal för att samla på fina dinosaurieprylar…?)
Jag besökte Trädgårdsföreningen i Göteborg två gånger i somras. Den första gången var jag där för att lyssna på Sting. Den andra gången var jag där för att njuta av den gröna oasen mitt på Avenyn. Jag tycker att trädgårdsparken är ganska så fantastisk, och jag längtar efter att få gå dit på konsert igen. Det är något alldeles visst med hur lövverken ramar in scenen… Fint! Surrealistiskt.
Platser med historia är något som jag uppskattar, det ger dem liksom ett romantiskt skimmer i mina ögon. Trädgårdsföreningen grundades 1842 och var som ett grönt hjärta för trädgårdsintresserade. Frö- och växthandel idkades, liksom man bedrev en framstående plantskola på platsen.
Men det var också en plats för förlustelser, precis som i dag. I parken spelades musik och såldes bakverk, och så kunde man ju titta på de vackra rosorna. Rosor är fortfarande ett viktigt inslag i parken. Det finns till och med ett så kallat rosarium, Rosariet, som invigdes på 1980-talet och som bjuder på rosenvandringar varje juli månad. Dessvärre missade jag detta i år igen, då jag kunde åka upp för en trädgårdsvandring först i augusti.
Däremot gjorde jag ett besök i Palmhuset. Du vet växthuset du ser på bilderna i det här blogginlägget? Det är Palmhuset i Trädgårdsföreningen. Visst är det tjusigt? Växthuset har olika avdelningar, var och en av dem med sina egna former av exotiska växter. Byggnaden har lockat besökare sedan den stod färdig 1878.
Så vad kan du göra i parken förutom att titta på rosor och besöka ett växthus? Du kan strosa omkring på de många stigarna, äta middag eller gå på kulturevenemang. Eller bara slå dig till ro på det gröna gräset och njuta av grönskan, kanske ha en picknick eller så. Som jag nämnt ligger Trädgårdsföreningen mitt på Avenyn i Göteborg, så du tar dig enkelt dit och inträdet är dessutom gratis.
Om du, som jag, gillar vackra trädgårdar rekommenderar jag även ett besök till Göteborgs botaniska trädgård. Göteborg är verkligen en av mina favoritstäder att vistas i. Staden har så många fina sevärdheter, och jag får aldrig nog av alla mysiga platser jag kan gå mellan under en dagsutflykt.
Luktärt, hur vacker är inte blomman? Jag har haft turen att kunna beundra luktärterna ute på gården. Uppenbarligen har jag också fått glädjen att fota dem. Men jag skulle gärna vilja odla egna också, göra tjusiga blomsterarrangemang med dem. Och blommandalor. Ja, det hade jag gillat.
Jag fantiserar ofta om att odla snittblommorpå en kolonilott runt hörnet. Om jag hade haft ”min” kolonilott hade jag definitivt odlat luktärt på den.
Tills jag skaffat en kolonilott har jag min växande samling av blomfoton jag kan försvinna in i, och det är inte så dumt det heller. Här har jag fotat luktärterna i ett superstarkt solljus och med makroobjektivet nära inpå. Man kan få till riktigt coola ljuseffekter med makrot, bara man trixar runt lite.
Det är med vresros som med trift, jag kan inte tänka mig Strandpromenaden eller Apelviken utan blommorna. Jag har gått förbi dem så ofta att när jag hör ordet sommar är det just de rosa och lila blomstren jag ser för min inre syn.
Som barn hanterade jag vresrosorna på olika sätt. Fråga min bror om saken, för han kan berätta om en inte alltid så varsam hantering. Det är med skam jag minns hur jag en gång delade ett vresrosnypon itu och hällde klipulvret – alltså kärnorna – innanför hans tröja. Det sved så att han blev alldeles röd på ryggen. Aj, aj! Det här hade jag lärt mig av de äldre barnen, och givetvis hade jag själv fallit offer för klipulvret ett antal gånger.
Vid Kåsa i Varberg finns hela vresrosbuskage. Just det här fotot tog jag i augusti 2021, det är nog fortfarande ett av mina bästa trots att jag hade en sämre kamera då.
Men frånsett detta har jag haft mycket glädje av vresrosorna. Jag menar, se på dem! Och dofta på dem. Man behöver inte ens gå nära för att känna hur rosorna parfymerar hela luften. För mig är det här sommardoften med stort s.
På tal om sommardoft brukade jag göra min egen parfym av vresrosorna. Egentligen gjorde jag väl ett rosenvatten genom att plocka och lägga rosenblad i vatten och låta vattnet ta doft över natten. Rosenvattnet blev en fin present till mamma (tyckte jag då).
Sommaren anno 2022 har inte känts komplett utan bilder på vresrosor. Under en solnedgångsvandring förra veckan lyckades jag äntligen få mina vresrosfoton. Så här har du ett par bilder på regnstänkta rosa rosor i solnedgången.
Jag vet inte vad jag väntade mig av Göteborgs botaniska trädgård. Eller jo, något annat. Något mer exotiskt. Som att jag skulle kliva in i en regnskog så fort jag passerade ingången till parken. Och konstigt nog har jag ju vetat att det inte är så den botaniska trädgården i utkanten av Göteborgs centrum ser ut. Det är bara det att min fantasi skapat en annan bild av platsen under det decennium som gått sedan jag besökte den senast. Fantasin är en bra researrangör. Haha!
Men vet du? Även verkligheten kan vara fantastisk och jag tycker att Göteborgs botaniska trädgård är en underbar plats. Trädgården, som räknas som Nordeuropas största trädgård, är en stadsoas. Hur otroligt är det inte att kunna strosa runt i en stor park med en massa olika planteringar och som dessutom har skogsområden med vandringsleder i anslutning? I city, alltså. Nu bor jag bra som jag gör i Varberg, jag som älskar att ha naturen nästan inpå knuten. Om jag hade bott i Göteborg hade jag dock besökt den botaniska trädgården ofta, det är jag övertygad om.
Det är mycket med trädgården som jag tycker lockar, och som faktiskt har gjort den till en av de platser jag haft som mål att besöka under de senaste coronaåren. Eftersom jag inte har körkort och därför måste åka tåg mellan Varberg och Göteborg, har Botaniska fått vänta. Fram tills för någon vecka sedan. Då strosade jag mest runt bland grönskan, men egentligen hade jag velat gå på någon av föreläsningarna i Göteborgs botaniska trädgård. En sak har fantasin nämligen inte skenat i väg med: Alla härligt nördiga event som erbjuds på platsen, må det vara dahliavandringar eller fladdermusspaningar.
Nu byggs växthusen om, annars hade jag gått in i dessa under min vistelse i trädgården. Jag fick i alla besökt Japandalen och naturreservatet som jag önskat. Bland mycket annat. Jag upptäckte också små ställen som jag inte haft en tanke på. Under utflykten upptäckte jag samma sak här som jag gjorde under besöket på Gunnebo slott, att gränsen mellan natur och kultur är uppluckrad i och med att naturreservatet och parken går in och ur i varandra. Det är något jag uppskattar, och jag gick säkerligen över 20 000 steg i bara Botaniska. Om jag inte hade haft sällskap hade jag säkert gått ännu fler steg, för då jag hade passat på att fota blommor med makrot. Tiden, liksom stegen, rusar när jag makrofotar.
När jag blickar tillbaka, som jag ska göra nu, har de senaste åren medfört många coola svemesterupplevelser. Pilane skulpturpark på Tjörn i Bohuslän är en av de coolaste upplevelserna jag haft. Det bästa av allt med den är att natur och kultur bildar ett storslaget möte på en plats inte alltför långt bort. Sådant här hade man ju annars kunnat korsa hav för! Ish.
Varje år ställs nya skulpturer ut i parken, men Jaume Plensas 14 meter höga Anna har hittills varit ett återkommande inslag i utställningen. Anna-skulpturens utseende – allt från färgen till konstruktionen – är den ultimata optiska synvillan. Särskilt en dag när himlen lyser blå är det som att skulpturen följer dig överallt i parken. Ljus- och skuggspelet på det vita skapar en 3D-effekt, om än en nästan overklig, stundom hologramliknande sådan.
I Pilane finns många utsiktsplatser över havet och den bohuslänska skärgården. Det här tycker jag är väldigt trevligt. Är nämligen svag för sådana vyer. Men vad jag uppskattar allra mest med skulpturparken är att den här nya samtida utställningen delar yta med arkeologiska platser. Pilane skulpturpark rymmer bland annat ett gammalt gravfält med 90 gravar – så kallade högar – som är upp till 2 000 år gamla.
Under mitt besök i skulpturparken fanns där olika optiska synvillor som man kunde interagera med, och alltså inte bara Anna. Interaktiv konst är något för mig, det insåg jag där och då. Jag gillar att utställningsföremålen i Pilane är så gediget konstruerade att jag liksom kan närma mig dem, ta på dem. Tillsammans med den unika miljön ger de interaktiva inslagen en unik upplevelse som jag definitivt vill återuppleva.
För några år sedan besökte jag Gunnebo slott i Mölndal och jag har varit kär i platsen sedan dess. Då gick jag en kurs i ekoprinting och fick därmed en unik möjlighet att bekanta mig med trädgården. Nu var jag i stället där för att uppleva slottet invändigt – liksom för att insupa platsens atmosfär. Gunnebo ger dagdrömmarna inspiration, och om det är något jag älskar att nära är det just mina dagdrömmar.
Gunnebo slott och trädgårdar byggdes på det sena 1700-talet och är skapat i så kallad neoklassisk stil, precis som jag älskar. Neoklassicism innebär bland annat en flört med antikens Grekland. Det innebär också, och kanske allra mest, att något är skapat utifrån romantikens stilideal. Att slottet är romantiskt tycker jag märks på den stora balkongen med en utsikt som vetter mot naturträdgården, förutom alla de arkitektoniska detaljerna, förstås.
Ett hus med en så pampig balkong och trädgård måste jag återse, har jag sagt mig många gånger. Den här gången var det så dags att gå en guidad visning på Gunnebo slott, och även om jag kan tycka att visningen var lite mäh gjorde slottsinteriören mig inte det minsta besviken. Tvärtom!
Jag är obeskrivligt glad att jag äntligen fått se byggnadens insida, och jag förvånas av hur ljuvligt ljusa rummen är. De stora fönstren släpper in solen men gör också att naturen är ständigt närvarande, och det hela blir sagolikt när oändlig grönska och ”antika” ornament smälter samman. I den sannaste romantiska andan är det som att blicken ständigt dras mot träden en bit bort.
Under detta besök var det just skogen som fick mycket av uppmärksamheten, alltså inte så mycket trädgården och själva gården. Efter visningen gick jag en långpromenad längs en av vandringslederna vid Gunnebo. Knappt hann jag börja gå innan jag fick syn på både rådjur och snok. För mig är Gunnebo slott och trädgårdar natur och kultur i harmoni.
Nu ska jag bara se till att läsa Sophie Elkans bok John Hall. Det här verket handlar om slottets grundare, som var en rik affärsman i Göteborg och som behövde ett tjusigt sommarställe.
Hemma i mina snår är jag bortskämd med massor av björnbär, hallon och slånbär. Jag kan gå ut på en liten skogsrunda och passa på att fylla skålen längs vägen. Hur underbart? Jag vet, helt fantastiskt! Men jag måste medge att jag blev besviken när jag vågade mig ut i värmeböljan och såg de bruna vildhallonen.
Jag tänkte att det var för sent att plocka hallon så som jag tänkt mig. Har nämligen fått mersmak efter förra årets björnbärsskörd, som jag hämtade från ungefär samma runda, och alltså kommit att uppskatta bärplockning.
En svalare vecka med regn har förvandlat landskapet. Nu är det som att hallonen fått den rätta färgen, här och var lyser det äntligen i knalligt hallonrött. I går gick jag ut med skålen i högsta hugg och lyckades i alla fall plocka en handfull vildhallon. I dag gick jag ut igen, men mest för att fota bären. Det gick sådär. Jag tycker bären är svårfotade, det är något med hur ljuset speglar sig i dem.
Bärplockning är som värsta naturterapin, och för mig innebär det en stunds intensivt fokus på att hitta de finaste bären till ljudet av fågelsång och trädknarr. Är det som att resten av världen upphör att existera? Ja, lite så känns det faktiskt när jag bland annat plockar hallon. Det är en speciell känsla. Kanske en aning mindful?
Hur jag gör för att plocka vildhallon är också det speciellt. När jag försöker se mig själv utifrån ser jag en stadsbo som roar sig i naturen.
Hallonen plockas damigt, ett och ett, samtidigt som jag blåser och borstar på dem. Jag äter ogärna larver och far därför över bären med min hökblick. Jag kan skratta åt det, för ja, det är fånigt hur ohemma jag kan känna mig.
Men att kunna äta en näve nyplockade vildhallon är faktiskt inte så dumt. För att inte tala om den välgörande stunden i att plocka hallonen!
Visste du att det finns flera olika färger på blåklint? Det visste inte jag. Tills i går. Jag gjorde mig själv den stora tjänsten att trotsa värmen och ta med mig makrot ut i hopp om att hitta vackra blommor.
I planteringarna på gården hittade jag mycket fint att plåta, däribland blåklintar i nyanser av blått, lila och rosa. Till och med i rött. Det var i en perfekt färgskala, där den ena färgen gick in i den andra.
Efteråt var jag tvungen att gå tillbaka till blomlådorna för att ta ännu fler bilder – för wow! Och nu undrar jag om jag kanske skulle kunna så blåklint men för inomhusbruk? Sådana här ljuvligheter skulle jag vilja njuta av året runt. Som med luktärter och stockrosor.
När jag fann de olikfärgade blåklintarna kände jag tacksamhet för att det ännu finns blommor kvar, jag menar efter den här torkan. Det kommer inte mycket till regn, alltså, och har inte gjort det på hela sommaren trots det slagiga vädret.
Juli månad är sällan en sommarmånad så som jag fantiserar om. Det är mest brunt och bränt utomhus, och inte alls blomkantade diken eller surrande blomsterängar. I kombination med orimligt mycket värk i värmen lockas jag inte utomhus på samma sätt.
Men så har jag mina stunder och så får jag dessutom syn på något så fantastiskt som blåklint i flera olika färger, och hittar tillbaka till glädjen i att fånga skönheten på bild oavsett väder.
