Nu har denna abstrakta akvarellvallmo legat länge. När jag målade den hade jag en tanke om att jag skulle fortsätta fylla på med mer akvarell, flytande tusch och krita. Annars har jag ju målat linjerna i tusch först och fyllt i med akvarell efter det. Här tänkte jag att jag kanske kan göra tvärtom och se vad det blir av experimentet. Jag målar alltså fortfarande på experimentnivå, som kladd.
Vallmorna blev fantastiskt levande när jag målade på en bit gammalt lakan. Känslan blev inte alls samma på akvarellpappret, så jag funderar på hur jag kan få in mer liv i kladdmålningen. Definitivt en fylligare svart, i alla fall.
Jag har försökt men inte riktigt kunnat måla sedan jag blev oinspirerad i början på december och strax därefter fick corona. Därför är det bra att jag har den här ofärdiga målningen, för den ger mig något att utgå från när jag nu ska försöka komma i gång med min vardag igen. Det verkar också som att den kommande veckan ska bjuda på lite mer ljus, och då blir det faktiskt lättare att plocka fram penslarna.
Det kommer en blogguppdatering om hur experimentet med vallmon blev.
Det finns inget rimligare än att de norska fjällen i själva verket är troll. Om man tittar riktigt noga på bergen kan man se ansikten och kroppar, slumrande jättar. Så att det skulle göras en film på temat kändes rimligt det också. Och nu har jag äntligen sett filmen. Det är Netflix nya Troll (2022). Jag säger då det, vilken fin hyllning till och tolkning av monsterfilmer!
Nora Tidemann brukade besöka fjällen tillsammans med pappa Tobias. Om du bara tror är bergen något annat berg, brukade fadern hävda. Han trodde att det var troll och blev tvångsinlagd för det. Nora tror inte direkt på gamla sagor, men det här med gamla utdöda varelser har fascinerat henne så till den grad att hon utbildat sig till paleontolog.
När Norge skakas av en mystisk jätte kallas Nora in och det som en del menar är slukhål identifierar hon som stora fotavtryck i bergen. Frågan är bara vad som har så stora fötter…? Ja, du fattar, så är karusellen i gång och snart går det upp för Nora att fadern har haft rätt hela tiden.
Hur ska man hantera en uråldrig varelse? Den norska staten vill förgöra trollet genom att använda militärmakt. Nora lyfter fram andra alternativ: kyrkklockor och solljus. En sak är i alla fall säker och det är att om trollet inte stoppas kommer Norge pulveriseras under dess jättefötter.
Jag tycker Netflix lyckats oväntat bra med att skapa en actionspäckad saga i Troll. Det är häftigt att Norden har fått sin egen motsvarighet till Godzilla och Jurassic Park, och det förekommer en hel del flörtande med de tidigare monsterfilmerna i denna nya rulle. Och sedan är det de vackra fjällvyerna, ett stort plus för dem!
Jag hittar inte riktigt orden så jag kanske bara ska nöja mig med Å, älskade sol, så fint att se dig igen!
De mörka dagarna har sugit musten ur mig. Kväll i lägenheten nästan dygnet runt. Knappt så att promenaderna kan rädda situationen. För ja, det är ju mörkt även utomhus.
Men i dag visade sig solen och vilken dag!
Jag tog med mig kameran ner till stranden och det glittrade av skatter i vattenbrynet.
Det var precis det här jag behövde. Solljus, alltså. Och solglitter.
Lyxen med att gå en konstkurs och att ha en generös, kunnig liksom kreativ lärare är att man får prova massor av nya tekniker. Under höstens konstlektioner har jag, som jag redan berättat, återigen fått göra många olika saker. Jag har bland annat fått måla med akvarell på gammalt, urtvättat lakan. Vitt lakan, ska tilläggas.
Bara för att lyfta fram min lärares påhittighet: hon kom över rektangulära träramar för ett gammalt ventilationssystem, letade reda på riktigt slitna vita lakan och spände upp dessa på ramen med hjälp av en häftapparat. Vips en canvas! Hon hade också dukat fram akvarellfärger och målarpenslar. Sååå roligt!
Jag skulle nog kalla detta för ett experiment. Akvarell beter sig trots allt olika på olika underlag. Till och med olika papper förändrar färgernas beteende, så vad händer om man använder lakanstyg i stället för akvarellpapper?
Att måla fritt med akvarell är fortfarande nytt för mig så jag ville mest prova att göra ”lösa” blommor. Lakanet både försvårade och underlättade målandet, för färgerna flöt verkligen ut över tyget. Snabbt, dessutom. Samtidigt var penseln strävare mot lakanet än mot papper.
Blommorna såg inte mycket ut för världen först. Röda färgkluddar på en gul bakgrund. Men genom att tålmodigt låta detta torka – heja mig (!) – och sedan addera andra färger för mer djup i kluddarna kunde jag successivt måla fram ett vallmofält.
Det var inte ens mycket jobb med det, bara några nybörjarduttar med akvarellpenseln här och där. Just det här med djup i färgerna verkar vara en effekt av att måla med akvarell på lakan. Det har nog med hur tyget suger åt sig färgen att göra.
Fungerar vilket vitt lakan som helst? Bildläraren sa att det bara är riktigt gammalt, urtvättat lakanstyg som har den här effekten. Nya lakan suger inte åt sig färgen, då de är så behandlade med olika medel, som liksom måste nötas bort först.
Gårdagskvällen ägnade jag åt att titta på filmen Under Toscanas sol och att försöka måla solrosor, inspirerad som jag blev av de oändliga solrosfälten i Toscana. Denna plats har funnits i mina tankar ända sedan jag första gången såg filmen i fråga.
En väldans massa år har gått, trots det har jag inte besökt just denna region i Italien. Men jag tror faktiskt det kommer bli av.
Målning av flytande tusch och akvarell. Linjerna har gjorts med blompinne, bara för att det är så kul!
Nu är det dock inte coronakrisen som håller eventuella resor till Toscana tillbaka, utan inflationskrisen. Jag förväntar mig typ ekonomiskt karga företagsår och en italienresa är kanske, och tyvärr, inte prio ett när fokus ställs mot överlevnad. Vi får se!
I vilket fall skulle jag väldigt, väldigt gärna vilja besöka Toscana inom en relativt snar framtid. Och jag skulle vilja uppleva flera olika städer och sevärdheter i regionen. Det här är ju ändå platsen för renässansens hjärta Florens och Pisas lutande torn!
Skumpa runt på lantvägar i Toscana
Det är lite lustigt hur just en lantväg återkommer i bilder av och filmer om Toscana. Jag tänker på den ikoniska vägen som slingrar sig bland kullar och cypresser, oftast under gyllene timmen så att de vidsträckta fälten skimrar extra mycket i grönt och guld.
Den här scenen markerar även början på resan i Under Toscanas sol och utmynnar i en rad pittoreska scenerier, må det vara på landet eller i en medeltidsstad. Se denna film för reseinspiration!
Spontant bosätter sig huvudkaraktären på Toscanas landsbygd, och ja, jag vill också skumpa runt i en buss på bygden. Jag tycker den verkar vara så himla vacker. Kullarna, fälten och de gamla byarna skulle garanterat trollbinda mig.
Var finns då den ikoniska vägen? I Val d’Orcia utanför Siena. Tänk dig en dagsvandring här! Eller en konstkurs. Ja, eller en skrivkurs! Wow.
Förundras i renässansstaden Florens
Under Toscanas sol skildrar inte så mycket av de toscanska städerna, det skulle väl i så fall vara glimtar av Cortona och Siena, möjligen. Eller definitivt av Cortona, för när jag tänker närmare på det skrivs faktiskt Cortona ut i början av filmen. Antagligen är det här huvudkaraktären köper sitt hus.
Städerna i Toscana skulle jag alltså vilja besöka, och kanske allra helst Florens. Varför då? Jo, för Florens är nämligen renässansens födelsestad. Under 1300-, 1400- och 1500-talen bodde rika släkter, exempelvis Medici, i staden. De hade så mycket pengar att de kunde investera i vackra konstverk.
Lite historisk bokinspiration i form av Familjen Medici: Det vackra folket, Medici: Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansens Florens samt av Fursten.
Släkterna kunde bland annat ägna sig åt ekonomi, politik och kultur. I och med detta började det intellektuella och kulturella livet blomstra i Florens. Det byggdes pampiga hus, målades vackra konstverk och skrevs numera världskänd litteratur. Kanske känner du till Niccolò Machiavellis klassiska bok Fursten? Machiavelli var florentinare.
Sevärdheter i Florens
Renässansens prakt lever kvar i dagens Florens, och jag antar det är därför jag så gärna vill besöka staden. Världens tredje största kyrka (?) finns här, Santa Maria del Fiore som byggdes på 1400-talet. Den har vackra kupoler. På nästan varje stadsbild av Florens skjuter den största av kyrkokupolerna upp i landskapet.
Känner du igen tavlan? Det här är Sandro Botticellis La nascita di Venere, eller Venus födelse, från cirka 1486. Uffizigalleriet i Florens är tavlans hemvist.
Sedan är det konstmuseerna, exempelvis Uffizi som ställer ut konst av renässansguruerna Botticelli och Michelangelo. Hur gärna hade jag inte velat se Botticellis Venus födelse irl!? Medici-palatset Palazzo Pitti är också ett sandra-måste. Men kanske mest av allt hade jag nog velat strosa runt i, vad jag föreställer mig, de gamla, fina gränderna.
Uppleva Lutande tornet i Pisa
Lutande tornet i Pisa är en annan ikonisk sevärdhet i just Toscana. Jag vet inte hur stor behållning jag hade haft av att besöka sevärdheten, ändå är det en sådan grej jag har velat uppleva sedan barnsben. Kan det kombineras med andra Toscana-upplevelser, så varför inte?
Pisa är en stad i Toscana och i denna finns alltså ett lutande torn. Det är ett klocktorn som började byggas på 1100-talet och som färdigställdes på 1300-talet. Att tornet har kommit att luta har att göra med att man missbedömde underlaget, som är mjukt och lerigt. Då och då görs projekt för att stabilisera tornet, så att det klarar stå ännu fler år.
Hoppas jag kommer få uppleva Lutande tornet i Pisa innan det rasar samman!
Titta på film för reseinspiration
Film, liksom böcker, är bra sätt att få reseinspiration. Det är ju exempelvis Under Toscanas sol som fått mig att drömma om en resa till Toscana. Ibland räcker det att drömma sig bort, ibland blir drömmarna verklighet. För att återkoppla till inledningen tror jag faktiskt att Toscana är ett av de resmål jag kommer göra slag i, frågan är bara när.
En dröm är att kunna resa till inspirerande platser som Toscana för att skriva om, fota och måla av det jag upplever.
Himlen, och med den solnedgångarna, har varit spektakulära de senaste dagarna. Vinterkylan lockar fram de vackraste solnedgångsfärgerna, milda toner i rosa, blå och lila.
Ankaret i Varberg.
Det är verkligen bitande kallt ute nu. Men inte hindrar det mig och pappa från att gå en långpromenad. I dag fick det bli i solnedgången – ja, se! Jag tog med mig kameran på promenaden, och tack, snälla, snälla, papsen för tålamodet.
Jag vet inte vad jag gjort av hösten, eller jo, massor av saker. Men så många fotostunder i solnedgången har det inte blivit. I dag var den första solnedgångsstunden på lääänge. För länge, faktiskt.
Det var molnen som kallade på mig. De utlovade en fantastisk solnedgång. Ett av kriterierna för att fota solnedgången snyggt är just att molnen ska ligga på ett sätt så att ljuset kan reflekteras i dem.
Den här aftonen fick jag hjälp av ett lågt, spegelblankt hav. Du ser ju själv, vilket ögonblick när himlens och havets färger smälte samman! Vad är vatten och vad är moln?
Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?
Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.
1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.
Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.
Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.
Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.
Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.
Det har inte blivit så många promenader och vandringar på sistone. Nej, inte alls på samma nivå som vanligt. Förra året lyckades jag trotsa novembergrånaden och finna skönhet även i den, i år har jag hittills mest tillbringat tiden inomhus. Jag har jobbat, pysslat och varit sjuk.
När jag väl går ut numera gör jag det oftast i skymningen eller kvällningen. Kvällarna kommer så fort nu att dagen knappt hinner börja innan den är över. Kvällspromenader är därför det mest görliga.
Jag finner höstkvällarna vackra. Det är något alldeles visst med färgerna i dem. Mycket blått och orange, löven ett orangeglitter och himlen ett blåskimmer.
Skogen finns runt hörnet.
Skogen runt hörnet är nästan som en sagovärld med alla höstlöven på marken. Under lyktstolparnas sken förväntar jag mig nästan att jag klivit in i ett Narnia, men så är det bara gamla vanliga Påskbergsskogen, om än i sin höst- och kvällsskrud.
Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.
När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.
10 procent rabatt när du ska köpa dinosauriefigurer? Skrolla längst ner för att komma direkt till en rabattkod hos Leksakscity. Här har jag också samlat inspiration för en så lärorik dinosaurielek som möjligt. Jag råkar nämligen gilla både dinosaurier och miniatyrer…
Paleontologi och evolution fascinerar oavsett ålder
På ”dagis” brukade jag leka med realistiska dinosauriefigurer, och sedan kom ju Jurassic Park. Dinosaurier lockade så mycket att jag länge funderade på att studera paleontologi och evolution, men det blev arkeologi med fokus på antikens samhällen till slut. Det är också spännande!
Många år senare, och jag har inte riktigt vuxit upp från dinosauriefascinationen. Faktum är att Jurassic Park är en av mina favoritberättelser och att jag är stolt ägare till en riktigt tjusig Barnes and Noble-samlingsvolym med Michael Chrichtons böcker Jurassic Park och Lost World. Filmerna brukar jag också se om.
Spännande dinosaurielek när fakta och fiktion möts
Nu växer yngre generationer upp med Jurassic World, och ja, det är ganska mäktiga berättelser, det också. Dinosauriernas popularitet går aldrig ur tiden. Jag tror till och med att det är en fördel att de fanns för så många miljoner år sedan, för det gör att fakta och fiktion, verklighet och fantasifullhet, måste mötas genom tid och rum.
Det är just detta som gör dinosaurielek så himla spännande, tänker jag. Vad händer när barnet fantiserar ihop sina egna berättelser utifrån ett gäng dinosauriefigurer? Det kan bli ett hisnande äventyr. För mig personligen blev det en och annan monsterlek med dinosaurierna på dagis. Samtidigt kollades dinosauriefakta upp i böcker.
Bokserie om hur dinosauriefigurer får liv på kvällen
Jag tycker att Lisa Bjärbos bilderboksserie Dinolandet målar upp fina bilder av hur fascinerande dinosauriefigurer kan vara. Lille Ivar har en låda med plastdinosaurier på sitt rum. Lådan är inredd som en dinosaurievärld och varje kväll när han ska sova vaknar den här världen till liv. Ivar krymper till en myras storlek och kan så hoppa in i världen och leka med sina dinosaurievänner.
Ivar träffar en Tyrannosaurus är den första delen i bilderboksserien Dinolandet. Fakta vävs samman med berättelser, men längst bak i boken finns likaså tyrannosaurusfakta i mina vänner-format. När du och barnen läser boken kan ni ha en T-rex-figur bredvid er, liksom för att förstärka berättelsen.
Vad jag upplever som härligt med Dinolandet – jajamensan, jag ska skriva ett eget blogginlägg om bilderböckerna (!) – är att Bjärbo verkligen fångar det speciella mötet mellan fakta och fiktion. Det är inte att undra på att Ivar är rädd för Tyrannosaurusen, så vassa tänder som den köttätande dinosaurien har. Det dröjer dock inte länge innan de två leker cirkus ihop. Den stora skräcködlan visar sig vara lika lekfull som en hund.
Inbjudande miniatyrvärldar för figurlek med dinosaurier
Inspirerad av Dinolandet, liksom av en massa grejer jag sett på Facebook och Pinterest, vill jag lyfta fram ett tips inför dinosaurieleken. Varför inte göra en egen miniatyrvärld för dinosauriefigurerna? Som barn älskade jag att göra tittskåp i skokartonger, och jag tänker att man kan inreda ett hem åt figurerna i just en skolåda.
Man kan köpa färdigbyggda miniatyrvärldar. Här ser du ett exempel på en dinosaurievärld från Schleich, med forskningsbas, vulkan och allt!
Bygg en vulkan i papier-maché och måla kulisser i akrylfärger, eller liknande målarfärger. Limma riktigt grus på bottendelen, alltså på marken. Det ska vara mycket grönska i en dinosaurievärld, tycker jag. För att få till den lummiga känslan kan konstväxter användas. Konstväxter tål lek och stänk, och passar därför bra till miniatyrvärlden. Ett sådant här pysselprojekt kan hålla den unga kreatören sysselsatt ett bra tag. Läs Dinolandet eller andra dinosaurieböcker tillsammans och väv samman läsning och skapande till ett tema.
Konstväxter är ypperliga byggmaterial till miniatyrvärldar.
Med åren har jag blivit svag för små utomhusvärldar. Det är något visst när naturelementen införlivas i leken, som blir mer levande så. Så ett annat tips är att bygga en dinosaurievärld i en del av sandlådan eller blomrabatten, och att ha med en liten skog och damm. För detta kan bland annat prydnadsgräs användas, alternativt andra gröna växter.
Andra inspirerande sätt att använda dinosauriefigurer
Många av dinosauriefigurerna som kan köpas i leksaksbutikerna är oftast realistiskt gjorda. Somliga är också skalenliga. Det gör att figurerna kan användas för att visa hur dinosaurierna såg ut, kanske i undervisningssyfte. Fakta blir mer konkreta när man bokstavligen kan ta på dem.
Figurerna kan även ritas av. När jag ”forskade” på mellanstadiet brukade jag fylla skrivböckerna med massor av avbildningar. Det fick mig att känna mig som en upptäcktsresande. Jag har också sett exempel på hur man kan måla med dinosauriefigurer. Doppa då figurernas fötter i färg och tryck fötterna på ett papper. Dinosauriespår!
Det här var ett litet axplock av idéerna för hur dinosauriefigurerna kan användas. Du har säkert egna kreativa tips för en lärorik dinosaurielek.
Leksakscity rabattkod för figurer till lärorik dinosaurielek
Leksaksfigurerna jag visat upp i det här blogginlägget är hämtade från Leksakscitys utbud av dinosauriefigurer. Själv är jag svag för Schleichs realistiska figurer, det är sådana miniatyrer jag själv kan tänka mig att samla på bara för att.
Skriv in rabattkoden lekc41-c när du checkar ut ditt köp på Leksakscity. Den ger dig 10 procent rabatt på ditt köp hos Leksakscity.se till och med 2022-12-31. Observera att rabattkoden inte kan kombineras med andra kampanjer och erbjudanden.
Överraska barnen med en miniatyr – eller unna dig själv något kul till samlingen! (Man blir väl aldrig för gammal för att samla på fina dinosaurieprylar…?)
Jag besökte Trädgårdsföreningen i Göteborg två gånger i somras. Den första gången var jag där för att lyssna på Sting. Den andra gången var jag där för att njuta av den gröna oasen mitt på Avenyn. Jag tycker att trädgårdsparken är ganska så fantastisk, och jag längtar efter att få gå dit på konsert igen. Det är något alldeles visst med hur lövverken ramar in scenen… Fint! Surrealistiskt.
Platser med historia är något som jag uppskattar, det ger dem liksom ett romantiskt skimmer i mina ögon. Trädgårdsföreningen grundades 1842 och var som ett grönt hjärta för trädgårdsintresserade. Frö- och växthandel idkades, liksom man bedrev en framstående plantskola på platsen.
Men det var också en plats för förlustelser, precis som i dag. I parken spelades musik och såldes bakverk, och så kunde man ju titta på de vackra rosorna. Rosor är fortfarande ett viktigt inslag i parken. Det finns till och med ett så kallat rosarium, Rosariet, som invigdes på 1980-talet och som bjuder på rosenvandringar varje juli månad. Dessvärre missade jag detta i år igen, då jag kunde åka upp för en trädgårdsvandring först i augusti.
Däremot gjorde jag ett besök i Palmhuset. Du vet växthuset du ser på bilderna i det här blogginlägget? Det är Palmhuset i Trädgårdsföreningen. Visst är det tjusigt? Växthuset har olika avdelningar, var och en av dem med sina egna former av exotiska växter. Byggnaden har lockat besökare sedan den stod färdig 1878.
Så vad kan du göra i parken förutom att titta på rosor och besöka ett växthus? Du kan strosa omkring på de många stigarna, äta middag eller gå på kulturevenemang. Eller bara slå dig till ro på det gröna gräset och njuta av grönskan, kanske ha en picknick eller så. Som jag nämnt ligger Trädgårdsföreningen mitt på Avenyn i Göteborg, så du tar dig enkelt dit och inträdet är dessutom gratis.
Om du, som jag, gillar vackra trädgårdar rekommenderar jag även ett besök till Göteborgs botaniska trädgård. Göteborg är verkligen en av mina favoritstäder att vistas i. Staden har så många fina sevärdheter, och jag får aldrig nog av alla mysiga platser jag kan gå mellan under en dagsutflykt.
