Bra, viktig och jobbig föreläsning med Simon Häggström

Jag har skrivit, strukit och skrivit. Var börjar jag? För det jag ska skriva har egentligen inga tillräckliga ord. Det handlar om människors utsatthet och om hur vissa utnyttjar denna. Förvånansvärt många, faktiskt. Det är så att man inte fattar det.

Jag var på Simon Häggströms föreläsning Flickorna som sprang – om människohandelns bortglömda ansikte i går. Den anordnades bland annat av Varbergs kommun och ägde rum på Varbergs teater, gratis för allmänheten.

Det var ett sådant tillfälle som jag i förväg visste skulle orsaka mig obehagskänslor, för jag tycker det är jätte-jättejobbigt att höra eller läsa om människor som far illa på olika sätt. Den här föreläsningen handlade om prostitution av unga.

Kriminalinspektör vid människohandelsgruppen

Häggström är kriminalinspektör vid människohandelsgruppen inom Nationella operativa avdelningen (jag var tvungen att dubbelkolla hur denna lååånga titel ska skrivas). Under många, många år har han varit med och gripit sexköpare, liksom hjälpt prostituerade undan miserabla situationer.

skuggans lag bok
Skuggans lag är den första reportageboken i serien om en Spanares kamp mot prostitutionen.

I Häggströms reportageböcker Skuggans lag (2016) och Nattstad (2017) kan man läsa om människohandelsgruppen polisiära arbete. Det är ingen rolig läsning, för böckerna visar på en oerhört utsatt situation för många kvinnor och barn i Stockholm. De visar också på sexköparnas genomvidriga kvinnosyn. Tror dessa män på riktigt att sex är en rättighet? Det verkar dessvärre så.

Prostitution sker inte bara på gatorna

Föreläsningen Flickorna som sprang handlade dock inte så mycket om gatuprostitutionen, eller så som man tänker sig att prostitution går till. Den lyfte en mycket skrämmande aspekt av samhällsutvecklingen, nämligen att prostitutionen kryper ner i åldrarna och sprider sig i de olika grupperna.

Sugardating och prostitution via sociala medier var temat för föreläsningen. Sugardating innebär att en äldre person, i regel en man, ger en flicka pengar och presenter för att hon ska hålla honom sällskap. Du vet det här med sugardaddy och sugarbabe…

flickorna som sprang bok
Flickorna som sprang är den första delen i bokserien Människohandelsgruppen. Boken är en roman, och som du märker har titeln inspirerat namnet på föreläsningen.

Oavsett den förskönande bild som försöker ges av sugardating är det förklädd prostitution, som är destruktiv för exempelvis en 15-årig flicka. Hur kan en 50-årig man gynna en 15-årings välmående genom en sådan här förbindelse? Inte alls.

Även plattformar som Only Fans kan vara problematiska, för så länge den manliga blicken styr det pornografiska innehållet är det ju faktiskt inte kreatörerna som dikterar villkoren för sin ”sexuella frigörelse”.

Många aspekter påverkar människohandeln

Under Flickorna som sprang gav Häggström en bakgrund till varför prostitutionen och människohandeln ser ut som den gör i dag. Det är en kombination av ett patriarkalt samhälle, jo, faktiskt, samhällsnormer för sex och utseende samt unga människor som mår skitdåligt. Och kanske, kanske en vuxenvärld som inte riktigt ser unga, då den är så fokuserad på sig själv.

Många av de unga som prostituerar sig, och som Häggström och hans polisteam försökt hjälpa, mår psykiskt dåligt och/eller har varit med om sexuella övergrepp och våldtäkter som barn. Prostitutionen blir som en ond cirkel av destruktiva sexuella relationer. I stället för att hjälpa en ung människa – ett barn (!) – i nöd utnyttjar vuxna män utsattheten.

Det här är en problematik som letar sig in i alla samhällsgrupper, eftersom var tionde man i Sverige har köpt sex någon gång kan du ju förstå hur utbredd människohandeln är. Detta är egentligen ett mycket större problem än gängkriminaliteten, ändå lyfts det inte lika ofta och ges inte heller lika mycket resurser.

Kvinnor och barn anses väl helt enkelt inte vara så viktiga. Som vanligt, då. Suck.

Olagligt med sexköp – ändå görs så lite åt det

Under den gångna veckan har jag börjat läsa Simon Häggströms reportageböcker och i går var jag alltså på hans föreläsning. Ja, jag mår fysiskt illa av att höra och läsa om människor som far illa, om människor som skadar andra. Men samtidigt tycker jag det är livsviktigt att ta del av informationen, för den är ett redskap i kampen mot förövarna.

Det var en fantastiskt bra föreläsning som gör mig upprörd och uppgiven. Sexhandeln med unga människor pågår rakt framför näsan på oss vuxna, trots detta görs så lite åt den. Jag kan inte föreställa mig den frustration som Häggström och hans kollegor känner varje dag när de vet att det finns så oändligt mycket mer de kan göra, om de bara får mer stöd.

Det kanske hoppfullaste med föreläsningen var budskapet att det alltid finns en väg ur prostitutionen. Våga be om hjälp, våga berätta, uppmanade Häggström. Han har sett många fina exempel på där liv har räddats och blivit till det bättre, även för de unga som trott att livet aldrig kommer bli bra igen.

Och sedan är det faktiskt så att sexköp är olagligt i Sverige (inte att sälja sex, dock). Förövarna ska därmed straffas för det.

Ett fejkat liv i dygnetruntprogrammet The Truman Show

Måndag förmiddag och jag jobbar på att skriva in mig i flödet. Jag har ett mål för dagen, saker som måste göras. Ändå känner jag mig blank efter ett par dagars uppehåll, samtidigt som jag är glad att få sätta mig vid tangentbordet igen. För min egen skull väljer jag att skriva om något som ligger mig nära till hands, nämligen The Truman Show (1998). Jag hade massiva textinlämningar förra veckan men lyckades få till vila framför teven och såg då ett par filmklassiker tillsammans med Christoffer. The Truman Show var en klassikerna.  

Det känns allt lite märkligt att kalla filmer man vuxit upp med för klassiker, men bara det faktum att The Truman Show har mer än ett par decennier på nacken är väl ett tecken på att man själv blivit äldre och kanske närmar sig klassikerstatus. Det finns väldigt många bra filmer från 80- och 90-talen, berättelser jag gärna upplever igen och igen. Och faktiskt hör The Truman Show till de unikaste berättelserna från mina uppväxtår. Undrar om en sådan berättelse ens hade filmatiserats i dag?

Vad handlar The Truman Show om?

Truman Burbank, spelad av en mogen Jim Carrey, lever i lögnernas lögn. Hela hans liv är fejk – han vet bara inte om det. Redan när han låg i sin mammas mage var han ämnad för teveprogrammet The Truman Show, ett realityprogram som följer honom 24/7. Hans föräldrar, fru och bästa vän, alla är de skådespelare. Till och med staden där han bor, och som han aldrig tycks kunna lämna, är iscensatt. Den är en gigantisk kuliss, eller studio, som styrs av serieskaparen och hans produktionsteam.

the truman show film recension

Truman börjar själv ana oråd, det är liksom något som skaver i dagarna som går i loopar. Det enda som någonsin känts äkta har tagits ifrån honom men han kan inte glömma. Ganska snart in i The Truman Shows handling hamnar jag som tittare mitt i Trumans sammanbrott. Sammanbrottet blir också upptakten till hans sökande efter ett liv bortom den tillvaro som byggts kring honom. Det är ett liv bortom falska leenden, produktplaceringar och horisonten, och jag följer honom tillsammans med hundratals miljoner tittare. Den fjärde väggen, eller vad?

Vad tycker jag om filmen?

The Truman Show är drama, komedi och dystopi om vartannat. Jag läste in mitt eget sociala medier-liv i handlingen. Därför tycker jag alltså att filmen är än mer relevant i dag när man omöjligt kan avgöra vad som är på riktigt eller på låtsas, med tanke på alla iscensättningar av vardagen. Men många kritiker menar att filmen egentligen handlar om den lilla människan inför gud, och ja, så kan man ju också tolka det hela. Vad är frihet, liksom, och vad är ett perfekt liv? Kanske ska jättestudion symbolisera Edens lustgård?

Peter Weir har regisserat denna klassiker och jag tycker han lyckas skapa lager på lager, i och med att filmens handling är att jag som tittare tittar på en teveshow som också karaktärerna tittar på, eller medverkar i. Det är ett otroligt snyggt grepp, som ingen riktigt lyckats med efteråt, tror jag. Nej, inte ens i böcker eller filmer som Hungerspelen. Carrey briljerar i huvudrollen. Ingen kan flippa ur som han men här visar han att kan balansera sin karaktär och därmed nyansera berättelsen så som jag tycker att den förtjänar.

För även om tillvaron är en lögn är den också äkta.

Starkt om Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar

Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.

Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.

dolly parton och kvinnorna som levde hennes låter bok
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.

Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.

Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.

Vad hände dagen före Harvey Weinsteins rättegång?

emma cline böcker

Harvey är den första boken av Emma Cline som jag läser. Men bara av den här bokens handling förstår jag att författaren gärna skriver om det obehagliga, om det som skaver. Att skriva en kortroman om Harvey Weinsteins sista dag före rättegången låter väl som ett tema som kan bli såväl obehagligt som skavigt?

Vad handlar boken Harvey om?

Harvey må ha fått ett slags sammanbrott, men helt bruten är han inte. Tvärtom är han full av hopp inför morgondagens rättegång. Då kommer hela världen förstå att anklagelserna är överdrivna, att han inte våldförde sig på kvinnorna.

Han fick dem bara att göra som han ville genom att upprepa mantrat Jo, jo, jo-ish. Om man bara säger en sak tillräckligt många gånger, liksom pressar på, är det som att en människas sista betänkligheter överger henne.

I väntan på rättegången fantiserar Harvey om hur livet kommer bli igen. För tillfället bor han granne med en berömd författare. De borde göra en film tillsammans! För sin inre syn ser han framför sig vilket klassiskt mästerverk den kommer bli. Den bästa comebacken.

harvey bok recension
På bilden ser du bokomslaget till Emma Clines Harvey. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.

Harvey har redan börjat förbereda sin storstilade återkomst. Bland annat kontaktar han en av sina gamla journalistvänner, hon har själv varit med och behandlat andra som skit. Förnedrat och skrattat åt kvinnor. Hon ska få den exklusiva sanningen om honom, för inte kan väl hon om någon döma honom?

Och så är det den där vackra, ryska sjuksköterskan som ger honom intravenöst morfin (?) mot ryggsmärtorna. Henne ska Harvey göra något fint för. Och för dottern och barnbarnet.

När rättegången är över och han går fri borde de alla unna sig en dos morfin och sväva bort på drömmoln tillsammans.

Vad tycker jag om Emma Clines bok?

Jag kan inte låta bli att tycka att Harvey Weinstein är ett udda tema för en skönlitterär bok, säkert för att metoo och rättegången ligger så nära i tid. Men det är ju också detta som lockar mig till att läsa Harvey från början.

Även boken i sig är ganska udda, konstig i all sin vardaglighet. Ändå känns det så rätt att läsa om filmagnatens väntan, om de högst alldagliga handlingarna som varvas med bombastiska framtidsplaner.

Något Emma Cline lyckas särskilt väl med är att skapa sympati för Harvey – bara för att i nästa stund få mig som läsare att våndas över hur man kan leva i en så total förnekelse över hur illa man gjort andra människor. Jag pendlar mellan ömkan och ogillande.

Harvey är en jättekort bok – alltså JÄTTEKORT – och som sådan är den blott ett litet, litet nedslag i något väldigt stort. I det här fallet funkar det bra, jag läser trots allt in resten av kontexten. Dock kan jag, liksom andra med mig, känna Meh, var det inte mer än det här?!

Du vill inte möta Körkarlen på nyårsnatten – tro mig!

Selma Lagerlöf är en av mina absoluta favoritförfattare och med romanen Körkarlen visar hon vilken fantasifull berättare hon är.

selma lagerlöf körkarlen

Hon skrev boken som en egen En julsaga eller A Christmas carol och Körkarlen har en del gemensamt med Charles Dickens klassiska verk.

Lagerlöfs bok handlar nämligen om en man som tvingas möta sitt förflutnas, sin nutids och sin framtids spöke i form av en dödens budbärare.

Vad handlar Selma Lagerlöfs Körkarlen om?

Den sista dagen på året ligger slumsystern Edit på dödsbädden. Det är snart dags att släppa taget om livet, men hon kan inte göra det riktigt än. Inte innan hon än en gång fått träffa den förhärdade syndaren David Holm, som envisas med att inte hörsamma hennes sista önskan.

De som verkligen finns vid hennes sida kan inte förstå varför Edit blivit så fäst vid David. Hon är trots allt en god människa som gjort skillnad i Stockholms rännsten, medan han är fruktansvärt ondsint.  

Men Edit har inte tappat hoppet om honom. Hon är övertygad om att det finns mer i David än vad han hittills visat, hennes kärlekskranka hjärta kräver att det är så.

Medan hon ligger där och våndas dricker David sig full på en kyrkogård. Han kommer inte gå till Edit för allt i världen. I stället berättar han historien om dödens körkarl, som han i sin tur hört via en vän.

Den sista som dör på året kan tvingas bli körkarl åt döden under året som följer och till nästa årsskifte, när någon annan kan ta över tyglarna. Körkarlen kör runt på med en skraltig häst och vagn, hämtar upp själar. Och tillvaron känns som evighet.

Efter dryckeslaget på kyrkogården faller David döende ner på marken. Ironiskt nog precis innan nyårsklockorna ringer.

Det är hans tur att möta Körkarlen, en gammal, gammal vän.

Körkarlen och tillika vännen plågas av Davids leverne och vill ge honom en chans till gottgörelse.

Om dödens budbärare inte kan omvända syndaren är det denne som måste ta över tyglarna. Vem vet när David kan bli fri?

Det är dags att besöka Edit och att därmed konfrontera sig själv.  

Vad tycker jag om Lagerlöfs nyårssaga?

Om Dickens En julsaga just är en julberättelse är väl Selma Lagerlöfs Körkarlen en nyårssaga. Jag tycker hon använder sig av det liminala tillståndet mellan liv och död, mellan ett år och ett annat snyggt. I det här tillståndet kan allt hända, och det gör det ju också för David Holm.

Jag har försökt sammanfatta handlingen i boken så kort jag kan och jag märker att jag inte varit tillräckligt koncis. Det säger ganska mycket om komplexiteten i verket.

Som i så många andra fall skriver Lagerlöf lager på lager och till slut finns det så mycket djup i texten att man aldrig blir klar med den. Så känner jag inför Körkarlen.

Boken är inte tjock. Tvärtom utgörs den av cirka 200 sidor. Den är dock en rik berättelse, inte enbart en saga som den är.

Bland allt det fantastiska skildrar Lagerlöf det miserabla livet i Stockholms fattigkvarter, ämnen som missbruk och kvinnomisshandel tas upp.

Det här verket är inte det bästa jag läst av Selma Lagerlöf, på den listan kvalar snarare Gösta Berlings saga och Liljecronas hem in. Ändå är det inte så länge sedan jag läste Körkarlen – och i dagarna har jag alltså läst boken igen. Det är väl ändå ett skapligt betyg?

Jag gillar sagobitarna kring dödens körkarl, spökhistorien. Just denna karaktär hade man kunnat skriva ännu fler böcker om. Jag hoppas någon gör det…