sjöar

Finns Seatons kulle utanför Horred ens på riktigt?

| Sandra Jönsson

När det här blogginlägget om Seatons kulle publiceras är jag redan på väg mot nästa äventyr. I dag ska jag och Christoffer nämligen börja på en efterlängtad keramikkurs i Kungsbacka, och vi ska ha lektioner fyra dagar den här veckan. Eftersom jag så himla gärna vill lyfta fram den fantastiska platsen Seatons kulle, numera känd som Hyltenäs kulle, har jag skrivit om den inpå natten. Så blir det ibland!

utsikt seatons kulle

Det här är platsen för en ruin från ett skrytbygge till jaktslott som brann ner på 1920-talet. Slottet var verkligen pampigt, det vittnar gamla fotografier om, men det hann inte stå särskilt länge. Bara en handfull år efter att slottet stod färdigt härjade alltså branden som skulle bränna ner det och inredningen till grunden. Det sägs att interiören var ovärderlig.

seatons jaktslott öxnevalla

Uppe på Seatons kulle strövade jag och Christoffer runt bland ruinerna i fredags, det var strax före vi skulle gå vilse vid Iglasjön i Veddige på vår utflyktsdag. Inte ens när man går runt bland den nerbrända grunden förstår man riktigt hur stort jaktslottet var. Nu är ruinerna överväxta av gräs och blommor, vilket förstås bidrar till en ljuvlig ruinromantik. Ruinen i sig är värd ett besök, tycker jag. Men det allra vackraste är ändå platsen slottet byggdes på, och ja, på en kulle eller ett berg.

seatons slott ruin

Nedanför kullen breder en dal med lummiga skogar och djupa sjöar ut sig. Att blicka ut över landskapet ger en nyp-mig-i-armen-känsla. Sådana här ställen finns bara inte! Så gör de ju de, trots allt. Uppenbarligen. Till ruinen på kullen har vi återkommit flera gånger. Mycket på grund av den storslagna naturen runt omkring och för att platsen ligger så bra till i Öxnevalla, eller utanför Horred i Mark, mellan Varberg och Borås.

seatons kulle horred

Jaktslottet är införlivat i ett naturreservat. Under våra tidigare besök har jag och Christoffer gått längs skogsstigarna som slingrar uppför berget. Längs småvägarna finns en del spektakulära utsiktsplatser, och som jag minns det vidunderliga träd. Jag menar träd som liksom skjuter upp som skulpturer, döda eller levande, och som är täckta av lysande grön mossa. Om inte naturreservatet vid Seatons kulle är en sagoskog vet jag inte vad som är det.

utsikt hyltenäs kulle naturreservat

Olika vandringsleder är uppmärkta, ifall du skulle vilja bege dig ut på en kortare skogstur. Jag rekommenderar dem å det varmaste.

Iglasjön har verkligen så turkost vatten som det sägs om den

| Sandra Jönsson

Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.

iglasjön veddige

För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.

Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.

turkos sjö veddige

Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!

Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.

iglasjön varberg
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.

Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.

Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…

sjö med turkost vatten veddige

I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.

Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.