Kuslig stämning under mörkervandring på Varbergs fästning

Även i min vildaste fantasi är det svårt att föreställa mig Varbergs fästning i mörkret. Jag menar under en mörk och blåsig höstkväll, med bara månen och stjärnorna som sällskap. Nu har jag ju varit där under mörka kvällar och har därför fått känna på den mycket speciella stämningen som uppstår vid de gamla byggnaderna och vallarna. Senast var i går, när jag och Christoffer var på en mörkervandring på Fästningen.

Mörkervandring med spökhistorier för vuxna

Under de senaste årens halloweentider har Varbergs fästning haft en mörkervandring, som innebär en guidad tur i kvällsmörkret. Medan Fästningens vrår utforskas i grupp berättar guiden spökhistorier för vuxna, och ja, i den miljön kan ju vilken spökhistoria som helst bli ryslig. Men nu råkar det också vara så att museiguiden som håller i vandringen är en fenomenal berättare, så när hon berättar om platsens egna spöken eller om de dödas julotta kan man inte vara annat än tagen.

Nödvändiga skyddsåtgärder mot farliga väsen

Inför mörkervandringen samlades deltagarna på den kvällsmörka borggården. På riktigt, det var MÖRKT! Vi möttes upp av guiden. Hon bar på en lykta med flackande ljus och så höll hon i spännande saker. Hon höll exempelvis i en dillkvist, som hon sedan delade i mindre delar och gav till oss andra. Dill ska skydda mot spöken och oknytt, med andra ord mot väsen. Senapsfrön och eldstål hade hon också med sig, absolut nödvändiga skyddsåtgärder inför otäcka möten. Stämningen sattes med en gång – och inte helt utan glimten i ögat.

Mörka berättelser ur Fästningens historia

Varbergs fästning har funnits i hundratals år, och det är klart att många händelser utspelat sig där. Under mörkervandringen berättades det om Fästningens tid som militäranläggning och som fängelse. Platsen har förstås alltid fyllt många olika funktioner, men soldater och fångar har alltså varit en del av historien. Både pustar av kryddat vin och dimma kom emot oss medan vi lyssnade på historier om soldaterna som stupade bara någon vecka efter att de varit på Fästningen och om fångarna som avrättades utan nåd.

mörkervandring på varbergs fästning
Typ sista lyktstolpen innan det bokstavligen blev nattsvart.

Finns det några spöken på Varbergs fästning, då? Nja, kanske. Guiden berättade om tidigare besökares spökupplevelser på fästningsområdet. Somliga menar att de sett en 1600-talssoldat vid det som kallas Kockenburg, andra har förnummit en stark vånda nere i fängelsehålorna och i samband med detta känt av gestalter. Med tanke på hur många som sannolikt led i fängelserna kan man ju tänka sig att en och annan negativ energi dröjer sig kvar… Eller?

Jag går i gång på sådana här saker, och i en av de mörka, fuktiga och dimmiga fängelsehålorna lyckades jag arbeta upp en rejäl spökstämning. Ha!

Unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning

Jag har varit på mörkervandringen en gång tidigare. Det är flera år sedan nu. Man får nästan hugga i biljetterna, för de är så eftertraktade. Evenemanget fullbokas varje år, och jag förstår varför. Det här är en unik möjlighet att få uppleva Varbergs fästning kvällstid. Annars brukar besöken ske under dagtid.

Fästningen är inte densamma i mörkret. Den blir liksom ogästvänligare, och på sätt och vis kan jag känna med människorna som bott däruppe förr i tiden. Samtidigt är det också mäktigt att blicka ut över det mörka havet. Inte att undra på att spökhistorier om strandvaskare varit så vanliga i svensk folktro!

Under halloween har jag även varit på Fästningens gömda väsen, då med mitt äldsta syskonbarn. Varbergs fästning anordnar mycket kul, ta en titt på deras evenemang via denna länk. Och du, om du någon halloween framöver får chans att gå på en mörkervandring så gör det!

Enkelt att halloweenpyssla en glasburk till en spöklykta

spöke glasburk pyssel

Pumpalyktan blev så festlig att jag även ville halloweenpyssla en spöklykta av en glasburk. Tänkt och gjort! Glasburken återbrukades till ett spöke.

Även här användes silkespapper i stället för hobbyfärg, och det blev en livlig finish som släpper igenom ett stämningsfullt ljus. Hur gjorde jag halloweenlyktan?

halloweenpyssla en glasburk till en spöklykta

Jag penslade akryllack på en ren glasburk. Därefter rev jag bitar av vitt silkespapper, satte dessa över den lackade ytan och strök på ännu mer lack. När burken var torr igen ritade jag dit spökdetaljerna med en svart poscapenna (akrylmärkpenna).

En glasburk, akryllack, en pensel, vitt silkespapper samt en svart posca var alltså materialet som användes till detta superenkla men stämningsfulla halloweenpyssel.

Barnpyssel för att göra halloweenspöke av papperstallrik

Det har blivit en del spökpyssel under årets halloween, och detta barnpyssel för att göra ett halloweenspöke av en papperstallrik är ett exempel på vad som skapats.

pyssel halloweenspöke av papperstallrik

Spöktallriken var enkel att göra. Jag använde sju material: en vit papperstallrik, vitt silkespapper, akryllack, en pensel samt en svart märkpenna, en sax samt flytande lim.

Nu hade man kunnat nöja sig med att ha papperstallriken som den är, ett spöke är trots allt vitt. Men jag tyckte det kändes tråkigt. Därför försökte jag liva upp ytan genom att sätta bitar av silkespapper på den. Det var alltså så jag började, jag penslade på lack, lade silkespappersbitar över den och penslade lack igen.

spökpyssel papperstallrik
Se vilka härliga fransar i silkespapper! Om du hänger upp spöket fladdrar fransarna.

När ytan torkat ritade jag spökansiktet med hjälp av den svarta märkpennan. Spöktallriken blev dock så platt att jag plockade fram silkespappret igen. Den här gången klippte jag fransar ur en större bit silkespapper och sedan limmade jag fransarna på baksidan av tallriken.

Jag tycker att spöktallriken påminner mycket om toarullespöket jag gjorde, kanske ser du också likheterna? Och på tal om liknande halloweenpyssel har jag även gjort en halloweenpumpa av en papperstallrik – ta en titt via länken.

Spökbilder och spökmeddelanden med vaxkrita och vattenfärg

spökbilder vaxkrita vattenfärg

Att göra hemliga spökbilder och spökmeddelanden måste vara ett av våra mest klassiska barnpyssel. Det har nog bara gjorts på olika sätt, som att stearin använts i stället för vaxkrita.

Själva skapandet av bilderna och meddelandena är enkelt, eller snarare är den coola effekten när vattenfärgen målas över den vattenresistenta kritan enkel att åstadkomma.

måla hemligt spöke med vit vaxkrita och vattenfärg

Du ritar ett valfritt motiv med hjälp av en vit vaxkrita av god kvalitet. Här har jag använt Caran d’Aches Neocolor I, som verkligen gör sig bra med akvarell. Ska du satsa på en vaxkrita satsa på Neocolor I!

Jag har försökt göra samma sak med vita vaxkritor av andra märken och det har gått sådär, faktiskt. Med andra ord hänger detta pyssel på att du har rätt kritkvalitet.

hemligt meddelande vit vaxkrita vattenfärg
Det går alldeles utmärkt att skriva ett hemligt meddelande så här. Skriv med vit vaxkrita och låt sedan en kompis måla över pappret med en vattenfärg.

När du ritat ditt motiv med vaxkritan på ett tjockt papper målar du över bilden med vattenfärg. Eftersom kritan är vattenresistent lämnas ytan där du ritat med den vit.

Det finns många fina exempel på dekorativa målningar med den här tekniken. Sök på Pinterest så kommer du få en rad inspirationsalternativ. Kanske att jag också kan göra ett gediget måleri med vaxkritor och vattenfärger framöver.

För fler spökpyssel kan du läsa vidare via länken, jag har gjort en lista med tips ur min idébank.

Expedition Kanchenjunga – en spökhistoria om bergsbestigning

Det finns många skäl till att till Michelle Pavers roman Expedition Kanchenjunga är en av de bästa spökhistorier jag läst. Miljön där handlingen utspelar sig är ett genialiskt drag. Vad om inte en bergstopp i Himalaya kan ge en stark känsla av isolering?

Som bekant kan bergsbestigning ge upphov till höjdsjuka, och när gränsen mellan verklighet och villfarelser suddas uppstår kuslig berättarmagi. Paver har så klart inspirerats av detta.

1935 ska en grupp erfarna bergsklättrare ta sig an det dödliga berget Kanchenjunga. Några decennier tidigare förolyckades nästan ett helt bergsbestigningssällskap på berget, men detta hindrar inte en ny expedition dit.

expedition kanchenjunga bok
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Expedition Kanchenjunga. Boken gavs ut av Semic 2016.

Det här ska bli en människans, en kulturens, seger över naturen. Paver väver in den tidens koloniala syn på människa och natur i berättelsen. Därför får Expedition Kanchenjunga ytterligare en dimension, som också kan kännas igen i författarens andra skräckromaner Evig natt och Skräcken på Wakenhyrst.

Men frågan är om det inte återigen är berget som besegrar klättrarna. Kanchenjunga har en säregen skönhet, där det tornar upp sig över bergsklättrarna känns det dock som ett eget skrämmande väsen.

Sherpafolket, som guidar bergsklättrarna uppför berget, blir alltmer vidskepliga ju längre färden fortsätter. Och på de höga höjderna är det som att vålnaderna från den förra expeditionen hemsöker dem som är dåraktiga nog att försöka igen.

Med Expedition Kanchenjunga har Michelle Paver skrivit en otroligt stämningsfull spökbok, som innehåller alla de ingredienser jag tycker är viktiga i en spökhistoria. Kanske än viktigast är hur miljön blir en betydande gestaltning för skräcken som smyger sig på hos karaktärerna, och då kan inte jag heller värja mig för våndan.

A Haunting – en dokumentärserie om demoner och spöken i USA

Nu ska jag berätta om en av mina vardagligaste rutiner, som hängt med mig i över 15 år. När jag behöver slappna av tittar jag på spök-tv. Spök-tv är mitt begrepp för främst dokumentärserien A Haunting, men det innefattar även annan typ av dokumentärt berättande kring övernaturliga fenomen.

Det finns ingen annan serie som jag sett så många gånger som A Haunting. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett om den. Vad handlar den om? Jo, om folk som mött demoner och spöken i USA. Mycket fokus ligger på det demoniska i sann Ed och Lorraine Warren-anda, och just Lorraine medverkar till och med i de första A Haunting-säsongerna. Hemsökta hus är det vanligaste temat.

a haunting demoner och spöken i usa
Den här demonbilden tog jag under mitt besök på Halloween på Liseberg.

Varje avsnitt skildrar ett personligt möte med demoner och/eller spöken. En eller flera personer berättar vad de varit om och så dramatiseras upplevelserna med hjälp av ett skitdåligt skådespeleri, liksom för att tydligt illustrera händelserna. Det dåliga skådespeleriet gör mig inte så mycket, för varje avsnitt leds av en stämningsfull berättarröst.

Numera finns A Haunting gratis på Youtube, alltså som en egen kanal. Jag brukar sätta på ett avsnitt när jag ska vila och så sluter jag ögonen och dåsar bort. Då är det nästan som att lyssna på en spökhistoria för vuxna. Samma relation har jag till Creepypodden, som jag brukar komma till ro med när jag vaknar runt femtiden på morgonen och vill somna om.

Att titta på skräck kan ju låta som en knäpp grej att göra när man vill slappna av, men det funkar för mig! Gillar du också dokumentära spökberättelser? I så fall kan jag å det varmaste rekommendera A Hauntings gratis avsnitt på Youtube. Du kommer till avsnitten via länken.

Och du, btw, A Haunting har sänts på Discovery Channel och Travel Channel och är ett kul sätt att upptäcka USA.

The Midnight Club – dödligt sjuka unga berättar skräck

Mike Flanagan är en fantastisk serieskapare. Det visar han även med nya The Midnight Club på Netflix. Jag tror inte jag vet någon annan som skapar skräck så som han gör, det skulle väl i så fall vara James Wan eller Guillermo del Toro (och de här jämförelserna säger inte så lite).

Men alltså, det är något alldeles visst med Flanagans skapelser. De är inte bara skräckberättelser, utan de förenar drama och skräck på ett djupt sätt. Samtidigt som jag håller på att skita på mig av rädsla, sprutar tårarna av sinnesrörelse. En del av scenerna är dessutom rena rama poesin, för ja, så vackert kan det vara när Flanagan får göra sitt.

Det finns mycket att älska med The Midnight Club (2022), precis som med The Haunting of Hill House (2018) och The Haunting of Bly Manor (2020). Sant, The Midnight Club är långt från perfekt, men oj, vad jag ändå grips tag!

Vad handlar The Midnight Club på Netflix om?

Unga Ilonka är dödligt sjuk i sköldkörtelcancer och vill så klart inget hellre än att få (över)leva. När hon gör sin vanliga research i hopp om att finna ett botemedel snubblar hon över Brightcliff Home, som är ett behandlingshem för unga vuxna som befinner sig vid livets slutskede.

I Brightcliff Homes historia finns märkliga tillfrisknanden, men också en del hemskheter. Ilonka bosätter sig på hemmet eftersom hon tror att hon ska komma dess mysterier närmare på så vis – och kanske även bli frisk från sin dödliga sjukdom.

På Brightcliff Home bor sju andra dödligt sjuka unga vuxna, förutom sjukvårdspersonalen, då. Vid midnatt varje kväll träffas de unga för att berätta spökhistorier för varandra. Berättelserna påminner mycket om själva berättarna, och är ett sätt för dem alla att lära känna varandra.

Det här blir berättelser i berättelsen i berättelsen på det snyggaste vis. För du har ju Ilonka och hennes vänners personliga sjukdomskamper, spökhistorierna och så Brightcliffs Homes egen unika historia. Och visst lurar ett och annat spöke i vrårna, såväl bildligt som bokstavligt.

Vad tycker jag om Mike Flanagans nya serie?

Jag tycker att The Midnight Club fått ett oförtjänt svalt mottagande, av betygen på IMDb att döma. Ännu en gång visar Mike Flanagan att han kan skräckens subgenrer, och i det här fallet gör han en fin hyllning till exempelvis den gamla barndomsserien Rädd för mörkret (Afraid of the Dark), som jag verkligen älskade.

Enligt min mening finns det inte tillräckligt mycket kulturellt skapande kring ungas sjukdomar, men här kommer allt på samma gång. Handlingen kretsar kring unga med cancer, unga med AIDS, och så vidare, och varje personligt öde är lika gripande.

Sjukdomarna representeras även med en stor medvetenhet kring stereotyper, vilket jag tycker är viktigt. Avsnitten handlar därmed inte enbart om hur ungdomarna hanterar sina sjukdomar, utan om hur deras familjer och omgivningar tacklar det tragiska i att en älskad är på väg att försvinna.

Det finns så många bottnar i The Midnight Club att man inte måste älska skräck för att älska denna serie. Man kan älska drama och mysterier, och i detta finna en perfekt Netflix-serie att sträcktitta på. Jag hoppade till ett par gånger under avsnitten, men allra mest var de nog sorgliga och spännande åt det mer pussliga och mystiska hållet.

Om det inte redan framgått så gillar jag det här. Mycket.

Rys och mys i ett upplyst Varberg – välkommet höstevenemang

rys och mys varberg halloween kraken
En kraken (jättebläckfisk).

Den här tiden på året visar Varberg sig inte alltid från sin bästa sida. Särskilt inte under kvällstid, när det kan vara mörkt och dött redan klockan 19.

spöken varberg halloween
Ett spöke.

Men någon gång under coronatiden (?) satsades det på ljusshowen Rys och mys vid halloween och allahelgona, och sedan dess har mörkret över staden varit inbjudande. Det är nämligen då Varberg lyses upp av lampor och oknytt.

mörkervandring varbergs fästning
En korp.

Rys och mys kastar ett magiskt sken över hela Varbergs innerstad. Allra mysrysligast blir det dock i Fästningens skuggor, i alla fall vad jag tycker.

varbergs fästning halloween
Flera oknytt.

Jag och mitt syskonbarn Leia var på mörkerspaningen Fästningens gömda väsen i början på veckan, och där hade man införlivat Rys och mys i rundturen. Kul och kreativt!

kraken ljusspel varbergs fästning
En kraken – igen!

November kan verkligen kännas tung och grå, men tack vare evenemang som Rys och mys blir höstmörkret lite enklare att ta sig igenom. Till och med kvällspromenaderna blir härligare, precis som de ska vara. Och visst är det ganska coolt att få uppleva Varberg på detta sätt?

mys och rys älva varberg
En älva.

Jag vet inte hur många familjer jag stött på under kvällsturerna i stan, familjer som tillsammans fascinerats av gamla väsen. Hoppas mysryset får vara kvar tills på fredag, för då ska jag gå på Fästningens mörkervandring för vuxna.  

Skräcken på Wakenhyrst – modern spökhistoria på gammalt vis

Michelle Paver är en modern författare som skriver klassiska spökhistorier. Och visst finns det något klassiskt över hela romanen Skräcken på Wakenhyrst, som känns härligt gammal trots att den är relativt ny. Tänk dig suggestiva skräckberättelser i stil med Henry James När skruven dras åt, så får du en bild av vilken sorts bok även Skräcken på Wakenhyrst är.

Romanen handlar om unga Maud, som lever på godset Wake’s End i början på 1900-talet. Föräldrarna tillhör adeln och alla i familjen har strikta roller. Fadern är särskilt kontrollerande, en egoist som tycker att allt på godset kretsar kring honom. Han behandlar både modern och barnen illa.

michelle paver skräcken på wakenhyrst
På bilden ser du omslaget till Michelle Pavers Skräcken på Wakenhyrst. Boken gavs ut av Semic 2019.

Maud har alltid varit intresserad av kärret på familjens ägor, känt sig märkligt dragen dit. Hon älskar människorna och djuren som rör sig i det, men faderns infernaliska hat gentemot kärret håller henne borta därifrån.

När modern tragiskt dör lämnas hon och bröderna ensamma med fadern. Han sjunker in i sin historiska forskning och använder Maud som sin sekreterare. Forskningen engagerar dem båda, så till den milda grad att fadern börjar se djävulska syner och gudomliga uppenbarelser, om det nu inte är så att han hemsöks på riktigt?

Successivt uppenbarar sig hemligheter om fadern, kärret och de historiska källorna. Maud blir alltmer mer trängd på Wake’s End.

Skräcken på Wakenhyrst är en ganska typisk Michelle Paver-spökhistoria. Jag har även läst hennes Evig natt och Expedition Kanchenjunga och ser likheterna mellan böckerna. Vad jag dock tycker skiljer den här spökromanen från de tidigare är hur Paver än tydligare väver samman kusligheterna med ett större samhällsperspektiv, präglat av såväl klasskillnader som kvinnoförakt.

Mysryslig läsning i Mårten Melins barnserie Spöksystrar

spöksystrar mårten melin

Nu ska jag berätta om en barnboksserie som ligger mig varmt om hjärtat. Det är Mårten Melins Spöksystrar, som har illustrationer av Hanna Granlund. Första gången jag tipsade om serien var på bloggen Vi växer så det knakar, och det var säkert tre fyra år sedan. Jag ville då lyfta fram mysrysliga spökberättelser som passar den unga läsaren.

Spöksystrar riktar sig främst till barn i läsåldern 6 till 9 år, och jag har plockat fram böckerna igen i hopp om att kunna intressera mitt äldsta syskonbarn för dem. Hon har nämligen börjat läsa själv och älskar spökhistorier, precis som faster sin. Generellt är böckerna ganska korta, med också korta, lättlästa kapitel.

Det gäller ju att berättelserna inte blir för läskiga, särskilt inte när barnen ska läsa innan läggdags. Spöksystrar har vissa kusliga inslag – mest av allt handlar den dock om livet på lågstadiet. Att vara bästa vän med ett spöke och samtidigt ny i klassen är kanske inte alltid så enkelt för Nila.

Allt började den där morgonen när hon genade över kyrkogården…

Vad handlar böckerna i Spöksystrar om?

Nila ska börja på en ny skola och är försenad till första skoldagen. Då får hon idén att gena över kyrkogården, och det går som det går. För där möter hon en flicka. Trots att det är mitt i vintern och bitande kallt utomhus har flickan bara t-shirt och byxor på sig där hon sitter på en gravsten. Nila och flickan – hon visar sig heta Maj – börjar prata och blir vänner.

I skolan går det inte lika bra med vännerna. Nila blir retad för att hon är ny. Maj är en stor tröst, men det är något som inte stämmer med henne. Varför är hon så blek och varför har hon så tunna kläder på sig mitt i vintern? Snart får Nila reda på att Maj är ett spöke. Eftersom Maj tycker om Nila bestämmer hon sig för att skrämma slag på dem som är taskiga mot henne.

Maj beslutar sig också för en annan sak: hon ska börja skolan. Närmare bestämt ska hon börja i Nilas klass. Du kan ju tänka dig hur det plötsligt börjar spöka i klassen! Men på sätt och vis passar Maj förvånansvärt bra in och det är bara några få som vet vem hon verkligen är.

Så börjar då det verkliga äventyret, och det är kantat av skola, vänskap och allt annat som är stort i en tredjeklassares liv. Och visst blir Nilas liv väldigt mycket mer spännande med Maj i det! Det är som att hon fått en syster att dela allt med.

Vad tycker jag om Mårten Melins böcker?

Jag tycker att Mårten Melins Spöksystrar är en förtjusande bokserie. Som jag redan nämnt här ovanför har serien en del läskiga inslag, men mest av allt handlar den om livet på lågstadiet. Redan från och med den inledande boken Flickan på kyrkogården lyfts frågor rörande vänskap och gemenskap, och det är ju faktiskt viktiga frågor.

Serien igenom – det har släppts en hel del böcker i den – handlar därefter om olika sociala dilemman, som man kanske kan identifiera sig med och lära sig av. Givetvis görs det även ett och annat besök till kyrkogården, för mysrysligt var det!

Mårten Melin är en fantastisk berättare med en fingertoppskänsla för hur man skriver för att engagera barn. Samtidigt lyckas han helt och fullt dra in mig i Majs och Nilas spökvärld, och jag är ju lite av en halvgamling. Men ja, det här är riktigt, riktigt bra böcker. Från kusligt till roligt, Hanna Granlunds illustrationer rymmer hela registret.  

Vilka böcker ingår i serien Spöksystrar?

Spöksystrar-serien utgörs av många böcker – se här:

  1. Flickan på kyrkogården
  2. Ett spöke i klassen
  3. Ett spöke sover över
  4. Den fruktansvärda hämnden
  5. Spöktivolit
  6. Det förhäxade huset
  7. Ett spöke fyller år
  8. Spöke på djupt vatten
  9. Spöke i fara
  10. Spökhästen
  11. Spöket går vilse
  12. Spökljuset

De flesta av titlarna i Spöksystrar ger en bra bild av seriens olika teman.

Jag har sett att det kommit ut fina samlingsvolymer med Spöksystrar. Volymerna innebär att du kan köpa eller låna fem böcker i en.

Mörkerspaning efter gömda väsen på Varbergs fästning

En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?

Varbergs fästning har skattjakt i mörkret

I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.

halloween på varbergs fästning
Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.

Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.

Berättelser om Fästningens gömda väsen

Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.

Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.  

En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.

Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt

Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).  

Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.

Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.

Läs mer om Varbergs fästnings evenemang via denna länk.

Superenkelt att göra spökklubbor inför bus-eller-godis

Att göra spökklubbor är ett superenkelt halloweenpyssel som kan förgylla vilket bus-eller-godis som helst. Hur gör du en spökklubba?

göra spökklubbor halloweenpyssel

Du draperar en vit näsduk – jag köpte billiga på Coop – över en rund klubba och knyter ett snöre alldeles under klubban. På så sätt formar du både själva spökhuvudet och spökkroppen. Därefter ritar du svarta spökögon och spökmun på huvudet. Jag använde en svart märkpenna, men att använda en vanlig svart tuschpenna går också bra.

spökklubba pyssel tips

En rund klubba, en vit näsduk, ett snöre och en svart märk- eller tuschpenna, det här är materialet du behöver för att pyssla spökklubbor.

halloweentips göra spökklubbor

Bjud på klubborna om barnen ringer på! Det ska i alla fall jag göra.