Syskonbarnen börjar bli stora nu. Det är knappt jag fattar hur fort tiden gått sedan de vaggades i mina armar och jag var livrädd att jag skulle tappa dem i golvet. Det äldsta syskonbarnet är sju år och hade sin första stora gymnastikuppvisning i lördags. Jag fick gå med på den, vilket gör mig glad för sådant är viktigt för mig. Jag vill vara med i så många aspekter av barnens liv som möjligt. Syskonbarnen är trots allt det finaste jag har.

Det kom jättemycket folk till uppvisningen. Kändes som att halva Varberg var där. Jag tror faktiskt att mitt syskonbarn var toknervös, men när hon och gymnastikklubben gick ett varv inför publiken sträckte hon på sig likt en proffsgymnast. Och vid varje kullerbytta, hjulning och ljushopp märktes det tydligt hur mån hon var om varje rörelse. Hon gick helt och hållet in för det!

Min mage knöt sig varje gång de äldre barnen gjorde sina trippelvolter och akrobatikkonster. Syskonbarnet, mitt, var däremot som uppslukad av dem och jag tror jag vet vad som rörde sig i hennes huvud: Snart kommer det vara hon som oförskräckt kastar sig ut i luften och snurrar runt, runt. Då vet jag inte om jag kommer fixa att titta på fler gymnastikuppvisningar. Jag kommer nämligen sitta som på nålar under hela showen och våndas över de farliga trixen.  

Men här och nu är det fantastiskt att få bevittna hur kärleken till en aktivitet slår ut i en vacker blomma.