Gymnastikuppvisning med syskonbarnen – man får passa på

2023-02-122023-08-14 | Sandra Jönsson

Sex av sju, så många dagar har jag träffat familjen den här veckan. Det har varit shoppingutflykter med mamma, promenader med pappa, liksom myskväll och gymnastikuppvisning med syskonbarnen. Det har varit fantastiskt men nu är jag trött och jag ska därför hämta andan från umgänge ett par dagar. Tror jag. I morgon kanske jag har ändrat mig, även om enslighet i lagom mängder gör mina kreativa processer gott. Jag kan inte skapa om jag är för social, så är det.

Men sedan är det ju så att varje tillfälle som man får med dem man älskar är värdefullt. Ta syskonbarnen som exempel. De har redan blivit så stora. Snart kommer jag antagligen vara en pinsam faster som man inte vill sitta jämte eller hålla i handen. Än så länge är jag ett roligt sällskap för dem, och det är jag evinnerligt tacksam för. Jag är tacksam för alla de stunder jag och familjen delar, från yngsta till äldsta medlem.

gymnastikuppvisning barnen växer så man får passa på — Jag och Christoffer tog en sväng om snödropparna i parken i går. Se hur de växer! Snart slår de ut i blom. Och på tal om att växa och blomma tycker jag det är ett privilegium att få följa mina syskonbarn i livet.

Ja, i dag var det alltså dags för gymnastikuppvisning igen. Det var mitt äldsta syskonbarn som deltog i uppvisningen, mitt yngsta hade jag alldeles intill på läktaren. Vilken show! Gymnastikklubben försöker nog ha årliga uppvisningar inför publik och årets show var inspirerad av filmen Sing. Grupperna var utklädda till de olika djuren i filmen och så dansade och gymnastiserade de till filmmusiken. Mycket fint planerat och genomfört, må jag säga.

Det äldsta syskonbarnet har utvecklats mycket sedan förra årets gymnastikuppvisning. Nu kan hon nästan göra handvolter på egen hand – i långsamt tempo. Och hon kan definitivt hjula flera gånger i rad och gå ner i brygga (efter att ha stått på händerna!). I takt med att hon blir allt bättre på gymnastik känner jag att det blir läskigare att titta på. Gymnasterna i klubben är som orädda akrobater och jag tror att hjärtat ska stanna varje gång de luftvoltar. Men oj, så skickliga och självsäkra de är!

Det yngsta syskonbarnet har precis börjat i gymnastik, hon som orädd klättrar högt i klätterställningarna. Jag kan tänka mig att jag kommer ha två gymnastiska akrobater till syskonbarn inom några år. Då vet jag inte om jag kommer våga titta på uppvisningarna. Jag får helt enkelt passa på nu, innan det blir för otäckt.

Mörkerspaning efter gömda väsen på Varbergs fästning

2022-11-012022-11-08 | Sandra Jönsson

En mörk och dimmig halloween på Varbergs fästning var jag och äldsta syskonbarnet Leia på en spaning efter gömda väsen. Vi höll varandra hårt i handen när vi vandrade uppför den dunkelt upplysta vägen till Fästningen. Ingen av oss visste vad vi skulle vänta oss, skulle vi bli skrämda av ett spöke… eller kanske av en clown? Inga clowner, lovade jag dyrt och heligt. Men spöken, det var det annat med. Har du hört om Den vita damen, Leia, eller om Bockstensmannen?

Varbergs fästning har skattjakt i mörkret

I Varberg pågår halloweenfirandet Rys och mys och som en del av detta finns barnskattjakten Fästningens gömda väsen. Jakten går ut på att leta efter vanliga varelser i svensk folktro. Den riktar sig till hela familjen, med en rekommenderad ålder från fem år. Jag och Leia delar intresset för spökhistorier och andra läskiga saker, så jag tänkte att detta kunde vara en kul grej att göra tillsammans på höstlovet.

halloween på varbergs fästning — *Evenemangen Rys och mys och Fästningens gömda väsen sker i denna stämningsfulla miljö – men i kvällsmörkret.*

Vi valde skattjakten som en mörkervandring uppe på Fästningen. Det har funnits en variant i dagsljus, men kusliga historier utforskas bäst i mörkret, eller hur? Som vägledare genom väsenjakten hade vi forskarassistenten R. Müsling. Han är något av en expert på nordiska väsen, och för att Fästningens museum ska kunna byggas måste området städas upp på oknytt. Det här är ramverket för evenemanget.

Berättelser om Fästningens gömda väsen

Runt omkring på fästningsområdet lyses väggarna och taken upp av just oknytt. Så snyggt gjort! Man måste inte boka Fästningens gömda väsen för att beundra figurerna. De är tillgängliga för alla. Det är Näcken, Maran och Havsmannen om vartannat – och så vätten och korpen! Förutom stora, lysande figurer finns gömda kort på de olika väsendena. Dessa kort letar barnen efter under själva skattjakten, som dock måste bokas.

Samtidigt berättas enkla fakta om de olika väsendena, vilket gör skattjakten lärorik. Jag tycker, som skrivet, att det är kul att kunna dela ett sådant här nördintresse och hyser en förhoppning om att mina syskonbarn ska bli riktiga proffs på läskiga varelser. Fästningens gömda väsen är dramatiserat. I kombination med den lekfulla skattjakten är evenemanget därför lätt att ta till sig, enligt min mening.

En stor eloge till R. Müsling som gör evenemanget levande.

Stämningsfullt – men kanske inte så läskigt

Under Fästningens gömda väsen såg i alla fall jag och Leia inga spöken. ”Bara” en massa oknytt! Jag tror Leia hade hoppats på att bli ordentligt skrämd och det blev hon inte. Men så är hon åtta år och ganska härdad vid otäcka spökhistorier, till min mammas och svägerskas förskräckelse. Jag har berättat läskigt för henne sedan hon var kanske fem. Hon har alltid älskat det (om än blivit rädd en del av gångerna, vilket är mitt fel. Jag måste bli bättre på att dra gränser i berättandet).

Jag tror att Leia, precis som jag, tyckte att skattjakten var stämningsfull. Till stämningen bidrog den historiska slottsmiljön, oktobermörkret och guiden R. Müslings berättelser. Men särskilt läskigt var det alltså inte för Leia, som jag misstänker hade väntat sig jump scares. Däremot fanns det de barn, i regel de yngre barnen, som tyckte skattjakten var otäck och som snyftade till när det blev för stämningsfullt. Guiden var dock väldigt skicklig på att tona ner stämningen och locka fram skratt i stället.

Det är den där hårfina gränsen mellan läskigt och oläskigt, och hur man än gör kan det vara svårt att väcka skratt eller skräck hos exakt alla. Och ja, ett familjeevenemang bör ju inte heller bli för hemskt, det hade väckt rabalder i en stad som Varberg. (Jag ser rubrikerna framför mig.) På tal om en stad som Varberg, det är fantastiskt att vi har Fästningen och att museifolket är så bra på att anordna dramatiserade visningar med kreativa inslag.

Läs mer om Varbergs fästnings evenemang via denna länk.

”Jag avskyr…” Fyraåringens favoritsätt att börja en mening

2022-10-112022-10-11 | Sandra Jönsson

Jag är fortfarande helt slut efter helgen, barnvakt och flytthjälp som jag och Christoffer varit. Det blev inte mycket vila, inte. Men så härligt det känns att ha varit till nytta för någon annan. Så känner vi båda, för vi har båda sagt det vid upprepade tillfällen. Och sedan är det skönt att ha skärmfria dagar, njuta av hösten mellan turerna.

Allra bäst var att få träffa syskonbarnen igen. Det händer för sällan nu för tiden. Mitt äldsta syskonbarn skulle ha disco för klassen, och då ryckte jag och Christoffer in för att passa det yngsta syskonbarnet. Hon heter Lova, är fyra år och har så många roliga saker för sig.

Exempelvis börjar Lova var och varannan mening med ”Jag avskyr…”. Första gången hon använde ordet avskyr kom det lite som en chock, för visst känns det konstigt att en fyraåring säger avskyr i stället för hatar?

Jag fattar, det är väl inte det bästa ordvalet och kanske inget man bör uppmuntra en fyraåring att säga, avskyr som hatar. Hon ser dock så söt ut när hon säger det att jag bara måste skratta. Låt mig konkretisera med hjälp av en situation.

Så klart att vi gick till den stora lekplatsen. På den finns en skyhög klätterställning, och sin ringa ålder till trots är Lova inte alls rädd för att klättra högt, högt. En bra bit på väg till toppen ilade det till av nervositet i mig och Christoffer:

”Nu är du högt upp, Lova.”

”A-a-a”, följt av en konstpaus. ”Om jag klättrar högre kan jag ramla ner och då dör jag. Jag avskyr att dö.”

Där och då lät det så komiskt. Något som kanske sved desto mer i detta fasterhjärta var alla de gånger hon kallade mig moster – tji mig (!) – och den gång hon lyfte upp mitt byxben, fick syn på den mörka stubben och skrek till i ren skräck:

”Du är ingen tjej! Du är en kille.”

Äldsta syskonbarnets första stora gymnastikuppvisning

2022-04-262022-04-27 | Sandra Jönsson

Syskonbarnen börjar bli stora nu. Det är knappt jag fattar hur fort tiden gått sedan de vaggades i mina armar och jag var livrädd att jag skulle tappa dem i golvet. Det äldsta syskonbarnet är sju år och hade sin första stora gymnastikuppvisning i lördags. Jag fick gå med på den, vilket gör mig glad för sådant är viktigt för mig. Jag vill vara med i så många aspekter av barnens liv som möjligt. Syskonbarnen är trots allt det finaste jag har.

äldsta syskonbarnets stora gymnastikuppvisning

Det kom jättemycket folk till uppvisningen. Kändes som att halva Varberg var där. Jag tror faktiskt att mitt syskonbarn var toknervös, men när hon och gymnastikklubben gick ett varv inför publiken sträckte hon på sig likt en proffsgymnast. Och vid varje kullerbytta, hjulning och ljushopp märktes det tydligt hur mån hon var om varje rörelse. Hon gick helt och hållet in för det!

Min mage knöt sig varje gång de äldre barnen gjorde sina trippelvolter och akrobatikkonster. Syskonbarnet, mitt, var däremot som uppslukad av dem och jag tror jag vet vad som rörde sig i hennes huvud: Snart kommer det vara hon som oförskräckt kastar sig ut i luften och snurrar runt, runt. Då vet jag inte om jag kommer fixa att titta på fler gymnastikuppvisningar. Jag kommer nämligen sitta som på nålar under hela showen och våndas över de farliga trixen.

Men här och nu är det fantastiskt att få bevittna hur kärleken till en aktivitet slår ut i en vacker blomma.

Färgkodad äggjakt för barnen – en enkel men rolig skattjakt

2022-04-142022-04-19 | Sandra Jönsson

Familjen Jönsson inledde påsken med att ha äggjakt för [syskon]barnen redan i onsdags. Det var en färgkodad skattjakt, där de två deltagarna fick var sin färg på chokladägg som de skulle leta efter i trädgården. Den ena fick gul och den andra fick rosa. Och det gick hur bra som helst! Äggjakten var på en alldeles lagom nivå, enkel men ändå rolig.

Den här gången var det barnens farmor, min mamma, som hade planerat allt. Jag hängde mest på, för det är klart att barnen ska få fira påsk med oss gamlingar. Förra året hade vi liknande planer, men då blev äggletandet inställt eftersom minstingarna åkte på en förkylning. Så himla fint att vi alla var friska i år och kunde genomföra detta.

Barnen i familjen Jönsson är sju respektive fyra år, så det gäller att hitta något som passar båda åldrarna. Att färgkoda en äggjakt fick jag tips om inför förra påsken, det var av en bloggbekant på Lingon och musslor. Jag föll pladask för idén och har velat testa den sedan dess. Nu fick jag ju vara med på ett hörn, och ja, barnen älskade det!

När de hittat alla sina gömda ägg fick de en lite större påskpresent, något i stil med ett godisfyllt påskägg. Är det påsk så är det, och ingen påsk utan godis.

Är så tacksam för stunderna jag har med syskonbarnen

2022-01-012022-04-13 | Sandra Jönsson

Att bli faster är det största som hänt mig och så kommer det förbli i resten av mitt liv. Inga veckor är kompletta utan att jag fått träffa Leia och Lova, som mina två syskonbarn heter. Men faktiskt går det inte många dagar mellan våra pratstunder. Åtminstone inte mellan det att jag och den äldsta pratar, jag och Leia, alltså.

Leia fick en mobilklocka i julklapp, en sådan där första mobil som föräldrarna kan styra helt över. Några telefonnummer programmeras in i mobilen och bara dessa nummer kan i sin tur ringa till Leia. Hon kan inte heller surfa runt med den på nätet. MEN nu kan hon i alla fall ringa till sina närmaste.

Nu när det är jullov pratar jag och Leia på telefon flera gånger om dagen. Hon är bara sju år, ändå är hon full av känslor och tankar om ALLT. Och när hon får feeling ringer hon upp för att berätta om hon är glad, sur, eller om hur hon än känner sig.

Hon ringer också upp för att leka gissningslekar och berätta historier, både roliga och läskiga, sådana. Jag fasar lite inför hennes skolstart – oj, vad många Bellman- och spökhistorier hon kan berätta för sina kompisar nu! Och ja, jag är så klart den skyldiga. Men det är så himla fint att få skratta och fasa tillsammans.

barndomsminnen från nöjesparken i varberg — På bilderna ser du Nöjesparken i Varberg. Förr kunde man gå in i den här byggnaden, vilket jag också gjorde. När vi var små brukade jag och min bror springa runt på dansgolvet i den, kanske ställa oss på scenen och låtsas uppträda. Vi gick hit i samband med att vi matade ankorna i Ankdammen tillsammans med mamma.

Eftersom jag själv älskar berättande vill jag av hela mitt hjärta uppmuntra syskonbarnen till att berätta själva. Jag försöker ge så mycket tid och uppmärksamhet jag bara kan till att lyssna. Sedan får jag ju också berätta en del själv. Bra träning för mig! Det bästa betyget är att kunna locka ett barn till skratt.

Dessutom vill jag att mina syskonbarn ska veta att faster alltid finns där. Måste vara superskönt att växa upp med en hängiven vuxenskara, tänker jag. Det är dock inte bara för deras skull. Skulle ljuga om jag skrev något annat än att jag vill vara en självklar del av deras vardag, precis som de är av min. Därför värmer det så gott i hjärtat när Leia ringer.

Hoppas hon aldrig slutar.

Finns inga ord för att beskriva tacksamheten jag känner inför stunderna jag och syskonbarnen har tillsammans. Behöver inte så mycket mer än detta för att känna mig rikast i världen.