Dagarna flyter åter in i varandra och det känns okej. Jag har landat så pass mycket i vardagslunken att jag kunnat plocka fram kameran och bege mig ut igen. Det har varit lite si och så med fotograferandet sedan i somras, jag har velat mellan olika saker.

Började till och med plugga på universitetet igen – i två och en halv veckor.

Efter det hoppade jag av.

Varför då? För att studierna gjorde att jag inte hann med skapandet. Ett tag var jag beredd att kasta delar av kreerandet åt sidan för att se om jag skulle bli stimulerad av smarta saker. Det visade sig att inget går upp mot min kreativa bubbla. Inte ens gamla greker och klassisk litteratur, som jag annars älskar.

Men nu har jag så sakteliga landat i att jag ska skapa på. Fina höstdagar har drivit ut mig från lägenheten och jag har givetvis haft kameran med mig. Jag har strövat i de vanliga skogsspåren på eftermiddagarna och inför solnedgångarna har jag gått ner till Kåsas strand.

Det händer egentligen inte så mycket på dagarna, men jag känner ändå att de fylls med saker som är viktiga för mig. Även en dag som denna eller som gårdagen när jag faktiskt har stannat inomhus på grund av det ihärdiga regnet.

Då har det passat bra att ta på mig lite extra skrivjobb och att under vilan läsa om läskigheter. Hemsökta sjukhus och otäcka barn är ett par av veckornas bokteman. Jag har också läst oanständiga mängder Regency romance och plockat fram fågelböckerna.

Och så har det hänt något ovanligt: Rastlösa jag har lyckats sträcktitta på fyra säsonger Good Girls, en säsong Squid Game och en säsong Midnight Mass på kort tid. Det måste ha gått år sedan jag tittade så mycket på tv.

Solnedgångarna över Kåsa avlöser varandra och i den återfunna lunken finns det mycket att glädjas åt. Kanske mer än vad jag trott, så understimulerad som jag känt mig under coronatiden att jag till slut inte uppskattat det jag har.