Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.
I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.
O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.
Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.
Vad handlar boken Hamnet om?
I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.
Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.
Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?
Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.
Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.
#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.
Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.
När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.
Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.
Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.
Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistrar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.
Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.
I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…
Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.
Medan jag fortfarande studerade kreativt skrivande och försökte etablera mig som skribent jobbade jag för brödfödan. Jag menar alltså ett vanligt jobb med vanliga arbetstider på en vanlig arbetsplats. Då längtade jag hela tiden bort, eller närmare bestämt till mitt hemmakontor där jag ville sitta och skapa i lugn och ro. Och nu har jag suttit här hemma och skapat i ett antal år…
Och vet du, jag tänker allt oftare att jag vill släppa taget och gåvidare, kanske till och med ha det där vanliga jobbet med de vanliga arbetstiderna på den vanliga arbetsplatsen igen. Som ett alternativ till att behöva skriva och skapa för att tjäna pengar. Vad hade inte det gjort med min kreativitet, liksom? Varje gång jag hade satt mig här hade jag gjort det för att berätta utifrån hjärtat, ingenting annat.
Men det är ju det med frilanslivet, när man har levt det så länge kan det vara svårt att anpassa sig efter en annan tillvaro igen. Jag har faktiskt försökt. Under de tre fyra första åren av min frilanskarriär gick jag delvis tillbaka till mitt gamla jobb, och detta eftersom jag redan då blev skakig av det faktum att jag måste skapa på varje dag. Inspirerad eller oinspirerad, det spelade ingen roll när försörjningen hängde på en produktiv kreativitet.
Innan jag blev frilans på allvar ägnade jag mitt skapande åt konsten, jag skrev dikter och noveller, klurade på essäer. Kreativt skrivande, helt enkelt. Nu ägnar jag skapandet åt kommersen. I mångt och mycket känner jag så, även om det inte stämmer i praktiken med tanke på hur jag rantar runt på Sandras dagar, på det här stället.
Men i ärlighetens namn är det inte så enkelt att vara ifrån det egna skapandet. Det var därför jag aldrig riktigt klarade att arbeta så värst vanligt igen. En gång var jag på en anställningsintervju för ett redaktörsjobb och där beskrev en av cheferna oss frilansare som egentligen ganska hopplösa fall, i och med att vi snabbt lägger oss till med våra vanor.
Jag förnekade det häftigt då, nu kan jag däremot förstå vad hen menade. Har man en gång fått styra sig själv – hur styrd styrningen än är – är det svårt att ge upp den lilla frihet man haft.
Många skulle nog tycka att det är rena rama drömmen att kunna leva på sitt skapande. En gång i tiden tyckte jag också det. Då ville jag inget hellre än att kunna leva på mitt skrivande och jag gick all-in för att bli yrkesskribent.
Sedan kom jag på att jag ville börja blogga och det gick så bra att jag bestämde mig för att försöka leva på bloggande. När jag så kunde börja göra det vidgade jag vyerna till skapande generellt.
Jag mer eller mindre lever på mina idéer. Det är sällan jag åtar mig beställningsjobb, då och då åtar jag mig textprojekt i en form av frilanspool för skribenter och sedan återgår jag snarast till det jag egentligen håller på med.
Många skulle nog betrakta mig som relativt fri, tack vare det jag gör. Men här är själva grejen, jag är inte så fri. Inte ännu, i alla fall, och jag kanske heller aldrig blir det. För även om jag jobbar med det jag älskar är denna min kärlek behäftad med måsten.
Det finns inget utrymme för att känna mig oinspirerad en dag, jag måste ändå kavla upp ärmarna och skapa på. Jag måste försöka tända gnistan, ibland tvinga fram den. Och det kan ta emot ganska rejält. Därför skapar jag på rutin, en ganska så strikt sådan faktiskt.
Den stora nackdelen med att jobba med din passion är att det ibland kan kännas så kämpigt att kärleken liksom tynar bort. Försvinner helt gör den förstås inte, men särskilt starkt brinner den då inte heller. Men eftersom skapandet är ditt jobb spelar det ingen roll, skapa måste du göra ändå.
Kreativa jobb är ganska komplexa, för kreativiteten balanserar alltid input och output. När du haft en viss output är det inte säkert att du kan skriva mer efter arbetsdagens slut. Då har du kanske lagt ner kraften på att skriva en reklamtext när du i själva verket vill skriva en litterär novell. Bara som ett exempel.
På så sätt blir skapandet ett ekorrhjul, trots visionen om total konstnärlig frihet i vardagen.
Se vad jag har i gömmorna! Ett ärvt smyckeskrin. Jag fick det av min mormor medan hon ännu levde och hon har i sin tur haft det sedan barnsben… Dessvärre har jag inte full koll på dess historia. Ska fråga mamma om saken! Hon vet säkert.
Vi har våra små klenoder i släkten, somliga av dem är gjorda av superpyssliga anmödrar och andra av hantverksskickliga anfäder. Min gammelmorfar Ragnar var guld- och silversmed, som exempel, och min gammelmorbror gick i hans fotspår på fritiden.
Smyckeskrinet och smyckena jag ärvt är kanske inte så värdefulla i pengar, men i min familj har de ett oerhört stort affektionsvärde. Vi är lite malliga över våra föregångares skills, och faktiskt har både jag och min kusin gått helgkurser i silversmide bara för att hylla familjetraditionen.
Kusinen min är för övrigt grymt bra på smyckestillverkning.
Ett gammalt smyckeskrin för gamla bijouterier
I mormors lilla smyckeskrin förvarar jag en stor handmålad brosch liksom handmålade knappar. Det är någon av mormors fastrar som målat blommor på bijouterierna – och jag älskar dem, så klart! En stor gammelrosa ros på en elfenbensvit bakgrund, hur kan jag inte älska det?
Jag älskar bijouterier och krimskrams, små och omsorgsfullt skapade föremål med ett affektionsvärde snarare än pengavärde. Nu ser jag ju inte på mina arvegods som krimskrams, men jag har samlat på mig en del bijouterier genom åren. Bland annat en del vintagesmycken som har en annan känsla än dagens smycken.
Har alltid samlat på mig vackra askar och skrin
Jag vet inte riktigt var den kommer från, fascinationen jag har för små saker. För det är lite samma sak med askar och skrin som med bijouterier, jag har alltid dragits till och samlat på mig sådana. Och jag kan inte rationalisera det hela med att jag ju måste ha något att lägga smyckena i. Det är inte det som lockar.
Som barn hade jag en sådan där klassisk snäckskalsask. Den var hjärtformad och hade röd sammet inuti, som jag minns det. Jag hade också ett smyckeskrinmed en ballerina, en sockersöt speldosa och smyckesask i ett. När musiken spelade snurrade ballerinan runt, runt. Hon hade tyllkjol och allt. Fantastiskt! Det finns liknande smyckeskrin även i dag.
Genom åren har jag likaså haft rustika skrin i trä och delikata askar med pärlbroderi. Mitt absoluta favoritskrin är dock mormors gamla, ingen ask och inget skrin går upp mot det.
Självhjälpsböcker är inte min grej, känner en skepsis gentemot hela den kulturen. Med Brené Brown och andra seriösa beteendeforskare som undantag, ska tilläggas. Men jag gillar att läsa om andras skapande och om kreativitet rent generellt. I dagarna har jag läst Austin Kleons kreativitetstrilogi som inkluderar böckerna Steal like an artist, Show your work! och Keep going.
Jag säger då det, de här böckerna förtjänar verkligen sin hajp. På gott och ont är det här verk som får mig att tänka till, inte för att jag behöver grunna mer över mitt skapande när jag har pms och så. Men ändå. Ja, jag har tänkt och tänkt. Och tänker gör jag ju mestadels hela tiden, det är dock sällan jag blir klokare eller kan sätta ord på tankarna. Det har Kleon gjort åt mig, inser jag efter läsningen som lämnat mig med ett wow.
1. Steal like an artist
Steal like an artist är den första boken i Austin Kleons trilogi och i den filosoferar han stort och brett om kreativitet. Vi är alla kreativa, skulle han nog mena, det gäller bara att hitta sin grej. Eller snarare att vara nyfiken på sig själv och andra. Nyfikenheten är lite av kreativitetens kärna, för tack vare utforskandet får du ny input och input är viktigt för den egna utvecklingen.
I Steal like an artist slår Kleon ett slag för att låta dig inspireras av andras arbete. Lär helt enkelt av det andra gjort. Ta till dig det smartaste och snyggaste MEN gör det på ditt eget sätt. När vi lär oss nytt är det kanske inte så ovanligt att vi imiterar, det är liksom en del av lärandeprocessen. I det långa loppet vinner du dock på att vara dig själv, att använda kunskapen på ett sätt som visar vem du är som kreatör.
Som kreatör kan det vara enormt berikande att dela med dig av ditt skapande. Det är bland annat detta Austin Kleon skriver om i Show your work! Genom att aktivt söka dig till kreatörskretsar där du kan ha en dialog med andra entusiaster kan du få ett rejält lyft i din egen utveckling. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka. Hela det här tänket avspeglar den digitala delarkultur vi lever i och ligger därför rätt i tiden. Jag kan relatera till Kleons resonemang.
Det svåra med att dela med sig av skapande är så klart feedbacken, som kanske inte alltid är så positiv. Men just feedback är en viktig del av utvecklingen. Om omdömet är uppriktigt och välvilligt menat kan du lära dig en hel del av det och skapa något ännu bättre nästa gång. Kleon menar att det är svårt att leva på sitt skapande om man inte vågar utsätta sig för kritik. Det kan jag hålla med om. Hitta en plattform där du känner att du kan visa ditt arbete på ett sätt som är givande för dig, uppmuntrar Kleon i Show your work!
För mig har den stora kreatörsutmaningen inte legat i att bli kreatör. Den har snarare utgjorts av att orka vara ihärdig. Det här är en problematik Austin Kleon belyser i Keep going, och det är en viktig problematik. För vad händer när du får betalt för ditt kreativa arbete och skapandet så blir vardag? Jag tror inte att man kan förstå om man inte arbetar som kreatör själv, förstå hur man måste skapa på även när man inte känner sig inspirerad. Även när man är toktrött av för mycket output… Där och då kan man vara så less på skapandet att man överväger att överge det abrupt. Trots att man egentligen älskar det man gör, ja.
Det här skriver alltså Kleon om. Och han tipsar om hur gnistan kan hållas vid liv, bland annat genom att nära den med rutiner – otroligt nog – och egentid. För många kreatörer är ensligheten viktig, att kunna avskärma sig från omvärlden för att kunna ge sysslan man har framför sig sitt fullaste fokus. Jätteintressant att Kleon lyfter detta, med tanke på att det här är tankar jag brukar återkomma till. Man är inte så unik! En annan viktig poäng han har är vikten av att se till vad man faktiskt gjort i stället för att rasa över de saker man inte hann med under dagen. Det är ju inte så att uppgiften försvinner…
Det är med den djupaste beundran – och kanske förundran – som jag skriver det här boktipset om trilogin. Läs böckerna, begrunda innehållet och lär känna dig själv lite, lite bättre! Det senare är jag i fullaste färd med. Om du hellre vill lyssna på böckerna som ljudböcker än att läsa dem som separata pappersböcker finns de i en bra inläst samlingsvolym.
Och återigen upptäcker jag vilken skatt bokströmningstjänsterna är! Den här gången har jag hittat mängder av konst- och pysselböcker. Däribland Ana Victoria Calderóns böcker om vattenfärger och blandtekniker.
Under min sjukvecka hade jag tid att djupdyka ner i Calderóns konstvärld och så här i efterhand känner jag hur min värld i sin tur vidgats. Det finns inget bättre än när inspirationen sjunger i kroppen och en så enkel sak som läsning av en bok ger nya perspektiv.
Som du förstår är jag lyrisk över hur Ana Victoria Calderón skriver om och visar upp allt från färglära till akvarellteknik. Därför ska jag dela med mig av några boktips i förhoppningen att du också får uppleva samma färgglädje som jag för tillfället gör.
Om jag hade haft tid och ork hade jag börjat måla akvarell bums!
1. Color harmony for artists
Color harmony for artists är en inte bara en grundlig introduktion till färglära och det som Calderón benämner färgharmoni, utan en riklig inspirationskälla till vattenfärger. Hur blandar du en egen palett?
Calderón går igenom såväl primärfärger som komplementfärger, liksom hon ger exempel på hur du utifrån dina egna foton kan blanda unika paletter för dig. Vilka färger har solnedgången eller trädgårdsrabatten?
Paletten du blandar genom en mix av exempelvis akvarell och gouache avspeglar dig som person.
Creative watercolor är en handbok för hur man målar med vattenfärger. De mångtaliga tipsen i boken inkluderar både akvarell och gouache. Härigenom lär jag mig hur praktiskt det är att blanda vit gouache i akvarellen för att få till riktiga pastellfärger. Häftigt! Kände inte till tillvägagångssättet sedan tidigare.
Här visar Ana Victoria Calderón mängder av målartekniker i form av målarövningar. Övningarna känns moderna. Det Calderón lär ut minner starkt om den grafik jag köper färdig och som säkerligen fått mig att söka mig till hennes pysselböcker från början.
Måla vått-på-vått eller vått-på-torrt, eller prova en annan teknik som hjälper dig få till snygga tavlor eller inbjudningskort. Äntligen har jag tagit del av behändiga exempel på hur man målar blommor och blad!
I pysselboken Creative watercolor and mixed media är det fortfarande vattenfärgerna akvarell och gouache som spelar huvudrollen. Men här får målarfärgerna sällskap av bland annat flytande bläck och metallicfärger.
När Calderón illustrerar olika blandtekniker får du samtidigt handfasta tips på hur du kan måla färgsprakande himlar och galaxer.
Jag känner wow inför de snygga tavlorna hon nästan trollar fram med hjälp av några drag från penseln – eller topsen eller pappersnäsduken.
Som den nybörjare jag är visste jag inte att det finns flytande maskeringstejp, men detta använder Ana Victoria Calderón flitigt när hon visar hur du kan skriva namn bland akvarellmoln eller få till perfekta cirklar att måla innanför.
Konstnären tipsar även om hur du målar gnistrande juveler och helig geometri. I det senare exemplet utifrån blommor du plockat och pressat själv.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer läsa nördigare vattenfärgsböcker än de tre pysselböcker som jag berättar om i det här blogginlägget. Ana Victoria Calderóns kärlek till vattenfärger skimrar på varje sida och inspirerar mig till att utforska konstnärsmaterialet vidare.
Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?
Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.
Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.
Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.
Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.
Jag tror jag är lite rädd. Har trots allt gett så mycket av mig själv i de senaste årens projekt, för här görs nämligen inget halvhjärtat, att jag inte vet vem jag skulle vara om jag släppte taget. Ändå är det vad jag måste göra, alltså lossa greppet så att jag kan gå vidare mot nya saker.
Jag lossade greppet lite, lite i höstas. Började plugga 150 procent på universitetet men blev livrädd när jag insåg hur mycket tid som studierna tog från skapandet. Det blev ett tvärt avbrott och sedan var jag åter tillbaka i mitt eget kreativa ekorrhjul. Jag som ville slå mig fri från det genom att vidga vyerna. Genom att våga tänka och inte minst göra nytt.
Att gå vidare mot nya projekt innebär inte att jag vill sluta blogga helt, tvärtom. Däremot vill jag sluta se bloggarna som något jag utvecklar. Inte för att de någonsin blir färdigutvecklade, utan mer för att tillåta mig själv att tänka mindre på dem. När man utvecklat något i kanske fem års tid kan det vara dags att lägga fokus någon annanstans. I synnerhet om man nu känner att man inte växer lika mycket som förut.
Bloggande skulle bli min frihet i vardagen, ett sätt att frigöra mig från kraven på vad jag bör göra av mina arbetstimmar och i stället låta inspirationen styra. Men det är ju så även med de mest kreativa av verksamheter att när de blir business på riktigt behäftas de med måsten. Rent krasst kan man inte leva på att sälja sponsrade inlägg utan att faktiskt blogga dagligen.
Men vad skulle jag göra om jag inte bloggade på mina projekt? Jag har en och annan idé, och samtliga av dem inkluderar skrivande. Än så länge är idéerna vaga.
Som yrkesskribent vet jag hur viktigt det är att ha en skrivrutin. Om jag enbart hade skrivit under de stunder jag känner mig som mest inspirerad hade jag fått väldigt lite gjort.
När jag gav upp föreställningen om den gudomliga ingivelsen som nödvändig för mitt skapande gick det genast mycket bättre för mig.
I kanske sju eller åtta års tid har jag i stället skapat den vardagligaste av rutiner, nämligen att skriva lite varje dag. Ja, eller att skriva mycket, beroende på hur man ser det.
Men det viktiga här är att ju mer jag skriver, desto lättare är det också att skriva. Risken att få skrivkramp minskar, eftersom rutinen hela tiden smörjer hjärnan och handen. Det känns rentav lite konstigt i kroppen och knoppen om jag inte skriver en dag.
Efter det har jag haft svårt att skriva i gång mig igen. Några dagar senare vid skrivbordet och jag har fortfarande inte hittat tillbaka till flödet. Jag läser de redaktionella artiklar jag försökt skriva i dagarna, och aj, aj, aj. De känns krystade.
Det är precis det här som händer när jag inte håller mig till skrivrutinen. Även en dags vila från den kan göra att jag kommer av mig helt.
Skrivandet måste inte innebära avancerade artiklar eller något, inte när det gäller rutinen. Tvärtom kan att skriva något litet räcka mer än väl, kanske en flödesskrivningstext. Faktiskt kanske allra helst det, liksom för att skriva av mig det som inte måste bli sagt.
I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.
Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.
Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.
För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.
Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.
Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.
Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.
Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.
Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.
Vårdagjämning i dag, ja, ochtiden förförundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)
