Man målar med kroppen, handens rörelse, du vet. Jag läste en bok om abstrakt måleri och blev inspirerad av hur konstnären och författaren ser på akrylmåleri som en kroppslig handling. Hon skippar helst penslar och spatlar för att i stället måla med händerna – eller med fötterna. Och jag tänkte att jag ju kan börja light genom att fingermåla med akrylfärgerna.
I dag var det alltså dags att för första gången duka upp färgerna hemma på köksbordet, och det var med fingrarna jag skulle måla utifrån de filminstruktioner du kan se via länken. Man klickar ut ett par rader med akrylfärger, bara små duttar, och sedan drar man ut dem med hjälp av ett finger. Man målar varannan på horisonten och varannan på vertikalen, och så får man ett fint rutmönster i vilket färgerna effektfullt blandas samman.
Idén om att måla akryl med kroppen har jag ursprungligen fått av Flora Bowley och hennes konstbok Creative Revolution. På bilden här ovanför ser du omslaget till boken i fråga. Jag har läst Creative Revolution – liksom de flesta andra konst- och pysselböckerna – via Storytel.
Lätt som en plätt! Men här gjorde jag ett par misstag. Det första misstaget jag gjorde var att plocka fram en STOR canvasduk, när jag egentligen borde följt exemplet och hållit mig till en mindre. Man bör kunna nå hela vägen bort med fingret! Det andra misstaget var att jag hällde på för generöst med färg. Till slut blandade sig färgerna väldigt osnyggt, när det blir för många olika färger blir resultatet mest brunt.
Ett möjligt tredje misstag jag gjorde när jag skulle fingermåla med akrylfärger var, om jag ska lyssna på Christoffers råd, att jag inte planerade projektet. Som vanligt gick jag på känsla och struntade i att plocka bort bråten från bordet. Det gav mig en begränsad yta. Jag hade inte heller förkläde eller målarrock, så nu är min pyjamas alldeles nerkladdad med akrylfärg. Men en färgskvätt här och där har definitivt sin tjusning, tycker jag!
Vad kan du ta med dig härifrån? Planera mera, begränsa målarytan och begränsa målarfärgerna.
Det finns inget som engagerar mig så mycket som romantiska 1800-talsböcker. Jag vet inte vad det är som gör det, för långt från alla av dem är särskilt bra skrivna och spännande, egentligen. Ändå är det som att jag vid läsningen av böckerna tar ett kliv in i en värld som helt och hållet är min, och som har varit min i evigheter. Böckerna om Familjen Bridgerton är en given favorit. Under våren och sommaren har jag hittat en serie som inte ligger långt efter i min förtjusning. Det är Lisa Kleypas böcker i serien Väninnor, som finns i svensk översättning.
Handlingen i Hemligheter i sommarnatten: En gång i tiden levde Annabelle Peyton i välstånd men numera har familjen det knapert. Enda räddningen tycks vara att gifta sig rikt, ingen anständig man tycks dock vilja ha henne som maka. Simon Hunt är välbärgad men allt annat än anständig. De kommer från två olika klasser, det i sig gör honom otänkbar för Annabelle. Men så är han också väldigt plump och egenmäktig och hopplöst tilltalande. Kan Annabelle lägga sina snobberier åt sidan och kommer Mr Hunt fortfarande vilja ha henne då?
Handlingen i Det hände en höst: Lillian Bowman är dotter till en omåttligt rik amerikansk industriman och har, enligt den engelska aristokratin, många opassande manér. Hennes föräldrar förväntar sig att hon ska gifta in sig i adeln men hon själv föredrar att göra lite som hon vill. Hon svär som en borstbindare och spelar baseball i bara underkläderna – och det är så Lord Westcliff får syn på henne. Från första stund känner han ett starkt ogillande och fascination. Deras vägar tycks alltid korsas i de pinsammaste stunderna och gliringarna duggar tätt.
I Väninnor möter engelska aristokrater amerikanska industrimagnater och det bäddar för roliga stunder. Ja, alltså, bokstavligen, blink, blink! Det är väldigt mycket Stolthet och fördom över mötena i böckerna. Även om jag kanske inte önskar mig en Mr Darcy för egen del kan jag inte låta bli att älska den här sortens brokiga och bråkiga kärleksmöten i böckernas värld.
Handlingen i Löften i vintertid: Det finns ingen mer opassande man än Viscount Sebastian St Vincent. Ändå är det med honom den blyga Evangeline Jenner ämnar gifta sig för att rädda sig själv ur sina släktingars hårda grepp. Hon har pengarna och han har desperationen att anta hennes erbjudande. Direkt. Under deras konvenansäktenskap är de med om många motgångar och drivs i och med dessa allt närmare varandra. Men kan man verkligen älska och bli älskad av den värsta rucklaren i England, och av en man som har för vana att sätta sig själv främst?
Handlingen i En skandal om våren: Daisy Bowman är syster till Lillian och är precis som henne van att bryta ny mark. Hon gör det gärna i sina böcker och om hon hade fått bestämma hade hon helst av allt stannat i de romantiska fantasierna. Men nu har fadern bestämt att hon ska gifta sig och han har ställt ett ultimatum: Om hon inte hittar en bra make bums ska hon gifta sig med hans utvalde Matthew Swift, en sedan länge vän till familjen. Det här passar inte Daisy alls. Matthew är hemsk! Men så möts de igen och han är riktigt charmig och stilig. Och arrogant.
Den löpande handlingen i Kleypas Väninnor är att fyra panelhönor finner varandra och ingår en pakt: De ska göra allt för att hjälpa varandra att hitta passande makar. Skitfånigt, jag vet! Men alldeles, alldeles underbart. Samtliga av väninnorna är färgstarka och går sin egen väg, med mycket stöd av varandra. Tack vare deras egensinnighet sätter de de manliga protagonisternas värld i gungning, och det vette katten om dessa män är så passande! Men det är ju det som är charmen. Starka karaktärer får upp ögonen för varandra – och rasar passionerat.
Bered dig på underhållande scener och kvicka dialoger!
Det bästa sättet att tipsa om en pysselbok som Pärlplattor: Över 300 roliga idéer och mönster är att pärla utifrån något av pärlplattemönstren i den. Jag är numera en stolt innehavare av Hamas fina pärlbyrå och invigde både denna och boken tillsammans med Christoffer. Vi pärlade fjärilar, trollsländor och andra flygfän utifrån mönstren i Kaisa Holstings Pärlplattor. Här visar jag flera av våra skapelser från helgen som nyss varit.
På bilden ser du omslaget till Kaisa Holstings pysselbok Pärlplattor: Över 300 roliga idéer och mönster. Boken gavs ut av Tukan förlag 2016.
Jag tycker insekter är vackra och därför blev jag omedelbart förälskad i bokuppslaget med just bland annat fjärilar och trollsländor. På samma uppslag finns pärlplattemönster för bin, skalbaggar och spindlar. Jag gjorde till och med en nyckelpiga utifrån ett av mönstren. Den blev hur fin som helst, men gick sönder vid strykningen. Christoffer och jag har inte strukit pärlplattor sedan ever och det framgick med oönskad tydlighet.
Jag har en tanke om att jag ska pärla en väldans massa insekter och sedan placera dem i grönskan utomhus, så att de liksom hamnar i sin rätta miljö. Därefter ska jag fota dem med makrot. Så all inspiration jag får av Pärlplattor: Över 300 roliga idéer och mönster är verkligen uppskattad. Man hade kunnat göra en liknande konst- och fotogrej utifrån något av uppslagen med havsdjur, grönsaker och blommor, för att exemplifiera ytterligare.
Tips: Tänk på att fjärilar kan pärlas symmetriska. När du vet hur den ena sidan ska se ut vet du också hur den andra sidan kan göras.
Men de här pärlplattefigurerna var alltså en allra första början.
Jag läser och inspireras av konst- och pysselböcker. Häromsistens var If you can doodle, you can paint av Diane Culhane föremål för mitt nyfikna utforskande. Det här är en bok om kladd och den innehåller mängder av kreativa ritövningar. Jag ska beskriva en av de ritövningar jag provat längre fram i blogginlägget – men först:
Egentligen är det ganska otroligt, för utifrån något man kladdat i sin anteckningsbok kan man skapa något större. Eller så kan man ge ett befintligt konstverk nytt liv genom att rita krumelurer på det, gärna på känsla. Kladd, eller doodling, är en viktig aspekt av konstnärligt skapande. Så är det inte minst inom abstrakt konst där det kan vara så ”enkelt” att man börjar med en linje.
På bilden ser du omslaget till Diane Culhanes konst- och pysselbok If you can doodle, you can paint. Boken gavs ut av Quarry Books 2017.
När man kladdar en bild gör man det oftast intuitivt, och det kan i sig vara väldigt avkopplande. Du fattar ju hur lockande det här låter, så doodling är något jag börjat ge mig i kast med bara för att må bra. Det fungerar också som ett motgift mot min extrema perfektionism, som inte alls hjälper mitt nybörjarjag. Ja, eller det hjälper nästan i alla fall.
Det finns så himla mycket man kan göra kring kladd, det insåg jag när jag läste If you can doodle, you can paint. Man kan rita cirklar och binda dem samman med streck, kladda på ett litet eller stort papper för att engagera olika kroppsdelar och man kan rita utan att lyfta handen från pappret.
Kladda på post-it-lappar – en enkel ritövning
Den ritövning – eller snarare kladdövning – jag främst tog med mig från boken går ut på att kladda på post-it-lappar. Tack vare den lilla, lilla ytan på papperslapparna kan man kladda hyfsat snabbt, utan att fokusera för mycket på detaljerna, och formatet öppnar dessutom för att man kan rita framför tv:n. Det var precis det jag gjorde när jag satt med ett post-it-block, svarta tuschpennor av olika tjocklekar och kladdade på utan att övertänka varje streck. Det är rentav en fördel att vara lite distraherad och att låta handen gå som av sig själv i det här fallet.
När jag hade fyllt en post-it-lapp med krumelurer drog jag bort den från blocket och började fylla nästa. På så sätt fick jag snabbt ihop en kladdsamling, vilket är själva syftet, och dessa lappar har jag sedan arrangerat i mindre samlingar. Får se vad jag ska göra med dem! Kanske inget. I If you can doodle, you can paint tipsar dock författaren om att man kan klistra kladdlapparna på exempelvis ett akvarellpapper för att ge dem ett konstnärligt sammanhang.
För mig innebar denna ritövning en form av brainstorming eller flödesskapande. Jag kladdade fram olika blommor och mönster som jag tror att jag i sommar kommer rita upp i Adobe Illustrator. Det var helt enkelt bra att få en känsla för de olika linjerna och formerna, och här hade jag uppenbarligen saker i mig som jag inte visste om och som kom fram i flödet.
Jag skriver också på flöde, det är så jag fiskar upp mina texter. Man kan liksom alltid hitta något i strömmarna, så även brottstycken av något mer. Visste bara inte att samma sak gäller för att rita och måla.
Det finns mycket att gilla med Dolly Parton och hennes musik. Jag har aldrig sett henne live och drömmer om att få göra det tillsammans med mamma. Däremot har hon varit en del av mitt liv genom sina musikalbum och tv-framträdanden. Ju äldre jag blir desto mer uppenbart blir dessutom hennes otroliga mod för mig. Det här är nämligen en sångerska och låtskrivare som inte håller tillbaka det minsta, och genom sin musik ger hon människor, och då i synnerhet arbetarklasskvinnor, en röst.
Boken Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar är en stark och ömsint hyllning till världsartisten och till hur hon synliggör utsatta kvinnor i USA. Både Parton och författaren Sarah Smarsh växte upp under fattiga omständigheter och i ett samhälle där kvinnor stämplas från alla kanter och håll. Man får varken vara fattig eller [framgångs]rik, snygg eller ful, och som kvinna får man definitivt inte ta för sig. Men genom hela sitt sätt att vara – och skapa – visar Parton gång på gång att man kan vara precis hur man vill. Och detta trots allt hat hon får kastat mot sig.
På bilden ser du omslaget till Sarah Smarshs Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Genom att väva samman sitt eget liv med Dollys målar Smarsh ett nyanserat porträtt av artisten. Men boken, som jag skulle definiera som en personlig essä, målar även en bild av det amerikanska samhället. Däribland av hur det kan vara att försöka slå sig fri från den bygd man kommer. Många av Dolly Partons låtar handlar om just kvinnor som försöker frigöra sig från den tillvaro som prackas på dem. Alternativt om kvinnor som förhåller sig till tillvaron med den största påhittighet.
Med detta skrivet har Smarsh i och med Dolly Parton och kvinnorna som levde hennes låtar för alltid gett mig en ännu djupare förståelse för favoriterna ”Joline” och ”Coat of many colors”. Jag kommer alldeles säkert läsa om boken, då jag tycker att den på ett berörande sätt visar hur man kan lära känna sig själv och samhället man lever i genom en annan människas öde.
En liten gråsparv söker efter någonstans att bo i en trädgård, men både blåmesen och talgoxen försöker jaga bort hen därifrån. De två andra fåglarna är nämligen inte alls villiga att dela med sig av vad de har. De tycker dessutom att den bedjande gråsparven är tjuvaktig så som hen tigger om andras rester. Men nog måste det väl finnas hjärterum även för gråsparven?
Tillsammans med illustratören Martin Jacobson har författaren Jonas Gardell skapat ett litet mästerverk i form av bilderboken Sagan om den lilla gråsparven. Det är en saga som påminner om Aisopos och Jean de La Fontaines djurberättelser, som egentligen handlar om vår mänskliga tillvaro. Fabler, så heter djurberättelserna. De är så klassiska att jag häpnar inför det faktum att jag står inför en sprillans ny sådan.
På bilden ser du omslaget till Jonas Gardells bilderboksdebut Sagan om den lilla gråsparven. Boken gavs ut av Rabén & Sjögren 2022.
På några få uppslag levandegör Gardell och Jacobson trädgården och dess inneboende fåglar. Det är en berättelse som berör med sin igenkänning av utanförskap och längtan efter tillhörighet. Gardell skriver träffande vackert, fåglarna har verkligen sina egna personligheter, men Sagan om den lilla gråsparven är också mästerligt illustrerad. Varje uppslag i denna bilderbok för barn i läsåldern 3 till 6 år är som ett konstverk. Jag hade velat rama in och hänga upp varenda en av bilderna.
Jag uppskattar ljuvligt illustrerade bilderböcker och jag uppskattar böcker med ett genomtänkt budskap. Enligt min mening är Sagan om den lilla gråsparven därför en fröjdefull läsning som förmår väcka tankar om svåra ämnen. Läs denna bilderbok med dina småttingar och jag lovar att ni kommer ha många spännande samtal om medmänsklighet och inkludering framför er.
Louise Glück är en av mina stora inspiratörer. Jag upptäckte hennes författarskap i samband med att hon fick nobelpriset i litteratur 2020. Ända sedan dess har jag varit knockad av kraften i hennes dikter.
Temat i Vild iris: Vår, och efter vinterdöden börjar trädgården åter vakna till liv. Blommorna i den vill göra sina röster hörda och de förtäljer om alltings förgänglighet. Kaos möter ordning när trädgårdsmästaren härjar som en gud i grönskan. (Rámus, 2020).
Vild iris var den första av hennes böcker som kom i min väg. Förstås. Den här diktsamlingen blev hennes genombrottsbok i Sverige och därför är det just denna bok som stått för många svenska läsares första möte med nobelpristagaren. Jag är alltså inget undantag från detta.
Det här beundrar jag med Louise Glücks dikter
För några helger sedan sträckläste jag resten av Glücks diktböcker, och jag är inte mindre inspirerad efter detta.
Om jag med få ord ska ringa in vad jag beundrar med diktsamlingarna är det hur de är skrivna kring ett tema. Varje dikt är en del av en större berättelse, vill säga. Jag älskar sådana grepp! Berättelserna refererar oftast till gamla myter, men utspelar sig ändå i vardagen här och nu.
Louise Glück skriver om det som skaver, inte så sällan om hopplösheten i att inte göra sig sedd och hörd i sina nära relationer. Må det vara i en förälder-barn- eller i en äktenskapsrelation, det är alltid lika smärtsamt.
”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor / av djupblått som / en kritik av himlen: varför / håller du din egen röst så högt, / när att vara en enda / är att vara nästan inget?” (Dikt ur Vild iris och i översättning av Jonas Brun.)
Hennes sätt att skriva är så enkelt, självklart och faktiskt lite pikant att de jobbiga situationerna hon skildrar får en osentimental skärpa, så att orden liksom sticker till mitt i prick.
Det finns mycket mellan raderna i diktböckerna, det tycker jag ger dem ett bottenlöst djup.
Jonas Brun och Stewe Claeson har gjort de fantastiska jobben med att översätta, eller tolka, Louise Glücks böcker till svenska. Verkens originalspråk är engelska, då poeten är amerikanare.
Louise Glücks övriga diktböcker på svenska
Nedanför kan du läsa mer om de övergripande temana i böckerna:
Ararat: Det är jobbigt att gå i klinch med familjen, och det synliggör Glück med största tydlighet i denna diktbok. Här finns en död far och lillasyster, oändligt mycket sorg samt en tigande mor. Vad händer i en familj när locket läggs på och inget någonsin blir sagt? (Rámus, 2019)
Averno: Den italienska sjön Averno sägs vara porten till underjorden. Mycket passande titel med tanke på att diktaren knyter an till myten om Hades bortrövande av Persefone i boken. När temat vidgas handlar dikterna så om liv, död och om övergrepp. (Rámus, 2017)
Ett byliv: Glück diktar om byn där hon växte upp, åtminstone delvis. Mycket av berättandet är säkerligen fiktivt. Men vad hon gör så fint här är att hon levandegör byn genom dess invånare, och många av dem erfar förtvivlan i att vilja men inte kunna lämna platsen. (Rámus, 2021)
Meadowlands: I den här diktsamlingen skildrar Glück ett kämpigt äktenskap utifrån myten om Odysseus och Penelope. Glimtar ur mytologin fladdrar förbi och vävs samman med vardagsögonblick i en amerikansk medelklassförort. (Rámus, 2020)
Trofast och ädel natt: Gamla riddarsagor blir räddningen för två bröder som mister föräldrarna tidigt. Sagorna bär en av dem sedan med sig genom resten av livet. I dikterna möter vi denne och hans konstnärskap i en engelsk by. Vardag och magi blandas i tillbaka- och framåtblickar. (Rámus, 2021)
Det här var Louise Glücks översatta diktböcker i korthet. Jag är aningen avundsjuk på dig som ska läsa dem för första gången. Du har något väldigt fint att se fram emot.
Jag ska ju återuppta mina studier i kreativt skrivande i sommar och värmer upp genom att bland annat läsa nordisk fantasy, som jag har jätte-jättelite erfarenhet av. Ironiskt nog har jag nog själv tänkt mig att jag ska skriva med fantasyinslag och därför känns det passande att läsa exempelvis Korpringarna av Siri Pettersen.
Handlingen i Odinsbarn: Den första delen i Siri Pettersens Korpringarna heter Odinsbarn och introducerar den kraft- och svanslösa Hirka. Hur hon än försöker kan hon inte famna och därför riskerar hon att sprida röta i trollens värld. Men är hon verkligen utan magiska krafter? När hon tvingas lämna sin hemby – och sin kärlek – för att inte bli påkommen som rötan upptäcker hon successivt sina verkliga förmågor. Och hon dras in i en uråldrig maktkamp, som kan vara en del av hennes öde.
Korpringarna är namnet på en trilogi och den är hajpad av mina Goodreads-vänner. Jag som inte hade några förväntningar alls på böckerna är chockad över hur bra jag tycker att de är. Får böcker ens vara så bra? Efter att ha läst den här serien vet jag inte om jag kommer klara av att skriva nordisk fantasy. Ribban är liksom satt.
En tanke gnager inom mig: det här kan mycket väl vara nordisk fantasy när den är som bäst. I resten av mitt liv kommer jag därför kanske, kanske behöva nöja mig med att läsa det näst bästa – och att skriva långt under ribban. För ja, Pettersen har satt den mycket högt med sin karaktärsdrivna handling och sitt fina världsbygge som har många drag av nordisk folktro.
Samtidigt blir jag glad av att de nordliga länderna levererar fantasy i världsklass, och när det väl gäller är det inte så dumt att ha en inspirationskälla som denna.
Handlingen i Röta: Den andra delen i trilogin heter Röta. De gamla krafterna har vaknat och rötan vill nu slå sig fri. Hirka tycks ha det rötans källa törstar efter…
Handlingen i Kraften: Den tredje delen i trilogin heter Kraften och nu rasar krigen mellan världarna för fullt. Kan Hirka få stopp på källan till rötan och stridigheterna?
Enligt min mening kan Korpringarna mäta sig med vilken populär fantasyserie som helst. Faktiskt tycker jag den överträffar många brittiska eller amerikanska hajpar. (Jag har ju inte läst dem alla, men en del av dem). Pettersen har skrivit något fenomenalt, helt enkelt.
Där kräftorna sjunger är Delia Owens prisbelönta roman om unga Kya Clarks delvis ensamma tillvaro i våt- och träskmarkerna vid North Carolinas kust. Här har du mina fem skäl att läsa boken!
1. Starkt livsöde
Platsen där kräftorna sjunger ligger i träskutmarkerna och det är på denna plats barnet Kya lämnas för att ta hand om sig själv. Sviken av familjen, sviken av samhället låter hon naturen bli den verkliga modern och hon gör vad hon måste göra för att överleva i vildmarken.
2. Exceptionella naturbeskrivningar
Delia Owens bok innehåller exceptionellt storslagna naturbeskrivningar av våt- och träskmarkerna. Sällan känns en litterär miljö så levande som den gör i denna roman. När Kya är som mest övergiven smälter hon också samman med träsket, människa och natur i samklang. Som en och samma.
På bilden ser du bokomslaget till Delia Owens Där kräftorna sjunger. Boken gavs ut av Bokförlaget Forum 2020.
Naturbeskrivningarna är vackra, detaljrika men allt annat än sega. Även om du inte gillar berättelsen i stort kan du ändå uppskatta författarens oerhörda känsla för miljön. Jag utmanar dig. Nu är det något år sedan jag läste Där kräftorna sjunger och jag tänker fortfarande tillbaka på dess miljöer.
3. Söt kärlekshistoria
Helt ensam är hon inte, Kya. Nej, hon får en ny vän i Tate Walker, som lär henne läsa och skriva. Hon går inte i skolan som de andra barnen i trakterna, då hon gömmer sig undan myndigheterna i samhället. Kya och Tate delar nyfikenheten på träskmarkerna och mellan dem växer den allra, allra första kärleken fram.
4. Klurig mordgåta (?)
De olika livsvillkoren gör att det blir svårt att fördjupa kärleken. Så lämnas Kya ensam igen, ett tag. Samhället som vänt henne ryggen får upp ögonen för henne när hon är en nästan-vuxen och dess egen guldgosse, quarterbacken Chase Andrews, börjar uppvakta henne. En dag hittas han dock död, mord misstänker man. Kya anklagas för mordet på honom.
5. Mångfacetterad samhällsskildring
Har du tänkt på att flera av 2010-talets hemska gärningar i litteraturens värld egentligen handlar om något annat än själva illgärningen? Ta Stora små lögner av Liane Moriarty eller Små eldar överallt av Celeste Ng som exempel – hur sprungna är inte illgärningarna ur de sociala dynamikerna i karaktärernas tillvaro? Samma sak är det med Där kräftorna sjunger av Delia Owens. En fruktansvärd handling, javisst, men bakom den ett samhälle fullt av hat och utanförskap. Så även av kärlek och gemenskap.
Främsta skälen att läsa Där kräftorna sjunger
Varken kärleks- eller mordhistorien känns kanske som fullträffar. Livsödet, naturen och de övriga komplexa relationerna gör ändå att jag känner mig rikare när jag läser Där kräftorna sjunger. Det här är en läsupplevelse jag väldigt, väldigt ogärna vill vara utan.
Maggie O’Farrells Hamnet tog mig med storm förra året, svepte bort mig till svunna tider. Jag tänker inleda denna korta recension med att skriva att detta var en av de bästa böcker jag läste 2021. När jag slukade de drygt 350 sidorna kändes det samtidigt som att jag slukade ett helt liv, kanske rentav flera liv.
I den här historiska romanen skriver nämligen O’Farrell William Shakespeares biografi och inte bara det, hon skriver hans familjehistoria i en tid som härjas av pesten. Med så många historiska – eller åtminstone biografiska – luckor har författaren varit tvungen att fylla i mycket själv.
O’Farrell har säkerligen tagit sig många friheter, men gjort det så väl att jag tror på vartenda ord hon skriver.
Boktiteln bär samma namn som Shakespeares son. Hamnet är för övrigt liktydigt med Hamlet, spekulerar man.
Vad handlar boken Hamnet om?
I inledningen jagar Hamnet runt efter en vuxen, hans syster är dödligt sjuk och de behöver få omedelbar hjälp. Men ingen hjälpande vuxen finns där. Det är en stark början, ett barn som lämnats ensam i stora, vida Stratford-upon-Avon. Paniken påtaglig.
På bilden ser du bokomslaget till Maggie O’Farrells Hamnet. Boken gavs ut av Sekwa förlag 2020.
Medan Hamnet söker efter hjälp får jag glimtar av hur livet var innan, hur föräldrarna William och Agnes träffades, hur William kände sig kvävd av livet i hemstaden och lämnade den för teatern i London.
Vad tycker jag om Maggie O’Farrells bok?
Det är något väldigt jordnära i glimtarna. De är tillräckligt detaljerade för att föra mig tillbaka till vardagen i 1500- och 1600-talen. På samma gång är de svepande nog för att rycka tag i mig och hålla mig fast i hushållslivet och gatsmutsen, i pestens tid.
Någonstans mellan tidshoppen skriver Maggie O’Farrell också fram en möjlig – om än inte helt sann – historia om pjäsen Hamlets tillkomst. Jag tycker hon gör det på det vackraste sätt, i Hamnet ryms glädje, sorg och massor av kärlek.
Självhjälpsböcker är inte min grej, känner en skepsis gentemot hela den kulturen. Med Brené Brown och andra seriösa beteendeforskare som undantag, ska tilläggas. Men jag gillar att läsa om andras skapande och om kreativitet rent generellt. I dagarna har jag läst Austin Kleons kreativitetstrilogi som inkluderar böckerna Steal like an artist, Show your work! och Keep going.
Jag säger då det, de här böckerna förtjänar verkligen sin hajp. På gott och ont är det här verk som får mig att tänka till, inte för att jag behöver grunna mer över mitt skapande när jag har pms och så. Men ändå. Ja, jag har tänkt och tänkt. Och tänker gör jag ju mestadels hela tiden, det är dock sällan jag blir klokare eller kan sätta ord på tankarna. Det har Kleon gjort åt mig, inser jag efter läsningen som lämnat mig med ett wow.
1. Steal like an artist
Steal like an artist är den första boken i Austin Kleons trilogi och i den filosoferar han stort och brett om kreativitet. Vi är alla kreativa, skulle han nog mena, det gäller bara att hitta sin grej. Eller snarare att vara nyfiken på sig själv och andra. Nyfikenheten är lite av kreativitetens kärna, för tack vare utforskandet får du ny input och input är viktigt för den egna utvecklingen.
I Steal like an artist slår Kleon ett slag för att låta dig inspireras av andras arbete. Lär helt enkelt av det andra gjort. Ta till dig det smartaste och snyggaste MEN gör det på ditt eget sätt. När vi lär oss nytt är det kanske inte så ovanligt att vi imiterar, det är liksom en del av lärandeprocessen. I det långa loppet vinner du dock på att vara dig själv, att använda kunskapen på ett sätt som visar vem du är som kreatör.
Som kreatör kan det vara enormt berikande att dela med dig av ditt skapande. Det är bland annat detta Austin Kleon skriver om i Show your work! Genom att aktivt söka dig till kreatörskretsar där du kan ha en dialog med andra entusiaster kan du få ett rejält lyft i din egen utveckling. Ju mer du ger av dig själv, desto mer får du tillbaka. Hela det här tänket avspeglar den digitala delarkultur vi lever i och ligger därför rätt i tiden. Jag kan relatera till Kleons resonemang.
Det svåra med att dela med sig av skapande är så klart feedbacken, som kanske inte alltid är så positiv. Men just feedback är en viktig del av utvecklingen. Om omdömet är uppriktigt och välvilligt menat kan du lära dig en hel del av det och skapa något ännu bättre nästa gång. Kleon menar att det är svårt att leva på sitt skapande om man inte vågar utsätta sig för kritik. Det kan jag hålla med om. Hitta en plattform där du känner att du kan visa ditt arbete på ett sätt som är givande för dig, uppmuntrar Kleon i Show your work!
För mig har den stora kreatörsutmaningen inte legat i att bli kreatör. Den har snarare utgjorts av att orka vara ihärdig. Det här är en problematik Austin Kleon belyser i Keep going, och det är en viktig problematik. För vad händer när du får betalt för ditt kreativa arbete och skapandet så blir vardag? Jag tror inte att man kan förstå om man inte arbetar som kreatör själv, förstå hur man måste skapa på även när man inte känner sig inspirerad. Även när man är toktrött av för mycket output… Där och då kan man vara så less på skapandet att man överväger att överge det abrupt. Trots att man egentligen älskar det man gör, ja.
Det här skriver alltså Kleon om. Och han tipsar om hur gnistan kan hållas vid liv, bland annat genom att nära den med rutiner – otroligt nog – och egentid. För många kreatörer är ensligheten viktig, att kunna avskärma sig från omvärlden för att kunna ge sysslan man har framför sig sitt fullaste fokus. Jätteintressant att Kleon lyfter detta, med tanke på att det här är tankar jag brukar återkomma till. Man är inte så unik! En annan viktig poäng han har är vikten av att se till vad man faktiskt gjort i stället för att rasa över de saker man inte hann med under dagen. Det är ju inte så att uppgiften försvinner…
Det är med den djupaste beundran – och kanske förundran – som jag skriver det här boktipset om trilogin. Läs böckerna, begrunda innehållet och lär känna dig själv lite, lite bättre! Det senare är jag i fullaste färd med. Om du hellre vill lyssna på böckerna som ljudböcker än att läsa dem som separata pappersböcker finns de i en bra inläst samlingsvolym.
Och återigen upptäcker jag vilken skatt bokströmningstjänsterna är! Den här gången har jag hittat mängder av konst- och pysselböcker. Däribland Ana Victoria Calderóns böcker om vattenfärger och blandtekniker.
Under min sjukvecka hade jag tid att djupdyka ner i Calderóns konstvärld och så här i efterhand känner jag hur min värld i sin tur vidgats. Det finns inget bättre än när inspirationen sjunger i kroppen och en så enkel sak som läsning av en bok ger nya perspektiv.
Som du förstår är jag lyrisk över hur Ana Victoria Calderón skriver om och visar upp allt från färglära till akvarellteknik. Därför ska jag dela med mig av några boktips i förhoppningen att du också får uppleva samma färgglädje som jag för tillfället gör.
Om jag hade haft tid och ork hade jag börjat måla akvarell bums!
1. Color harmony for artists
Color harmony for artists är en inte bara en grundlig introduktion till färglära och det som Calderón benämner färgharmoni, utan en riklig inspirationskälla till vattenfärger. Hur blandar du en egen palett?
Calderón går igenom såväl primärfärger som komplementfärger, liksom hon ger exempel på hur du utifrån dina egna foton kan blanda unika paletter för dig. Vilka färger har solnedgången eller trädgårdsrabatten?
Paletten du blandar genom en mix av exempelvis akvarell och gouache avspeglar dig som person.
Creative watercolor är en handbok för hur man målar med vattenfärger. De mångtaliga tipsen i boken inkluderar både akvarell och gouache. Härigenom lär jag mig hur praktiskt det är att blanda vit gouache i akvarellen för att få till riktiga pastellfärger. Häftigt! Kände inte till tillvägagångssättet sedan tidigare.
Här visar Ana Victoria Calderón mängder av målartekniker i form av målarövningar. Övningarna känns moderna. Det Calderón lär ut minner starkt om den grafik jag köper färdig och som säkerligen fått mig att söka mig till hennes pysselböcker från början.
Måla vått-på-vått eller vått-på-torrt, eller prova en annan teknik som hjälper dig få till snygga tavlor eller inbjudningskort. Äntligen har jag tagit del av behändiga exempel på hur man målar blommor och blad!
I pysselboken Creative watercolor and mixed media är det fortfarande vattenfärgerna akvarell och gouache som spelar huvudrollen. Men här får målarfärgerna sällskap av bland annat flytande bläck och metallicfärger.
När Calderón illustrerar olika blandtekniker får du samtidigt handfasta tips på hur du kan måla färgsprakande himlar och galaxer.
Jag känner wow inför de snygga tavlorna hon nästan trollar fram med hjälp av några drag från penseln – eller topsen eller pappersnäsduken.
Som den nybörjare jag är visste jag inte att det finns flytande maskeringstejp, men detta använder Ana Victoria Calderón flitigt när hon visar hur du kan skriva namn bland akvarellmoln eller få till perfekta cirklar att måla innanför.
Konstnären tipsar även om hur du målar gnistrande juveler och helig geometri. I det senare exemplet utifrån blommor du plockat och pressat själv.
Jag tror faktiskt inte att jag kommer läsa nördigare vattenfärgsböcker än de tre pysselböcker som jag berättar om i det här blogginlägget. Ana Victoria Calderóns kärlek till vattenfärger skimrar på varje sida och inspirerar mig till att utforska konstnärsmaterialet vidare.
