Jag drömmer inte mindre om akvarellmålning nu, men jag tror att drömmen vidgats något. Nu inkluderar den även gouache och flytande bläck, och visste du att det finns många olika former av akvarellfärger? Jag har mycket att nörda ner mig i.
Och sedan är det ju det här med färg, över lag alltså.
Bara genom att ta del av Calderóns tankar om färglära eller färgharmoni har jag börjat se på omvärlden med nya ögon. Så även på mina foton, som jag bläddrat igenom och nu plötsligt kan förstå varför jag gillar somliga bilder mer än andra.
I de bilder jag gillar har jag nejlat färgbalansen med bland annat komplementfärger utan att veta om det. Men det är oftast så jag jobbar med allt. Jag går på känsla först och sedan försöker jag förstå varför vissa saker bli bra och andra mindre bra. På ett intellektuellt plan, alltså.
Visst har jag väl förstått att det finns primärfärger, eller så kallade grundfärger. Röd, gul och blå. Ändå blev det en aha-upplevelse när jag genom att läsa böckerna insåg att jag kan blanda hur många färger som helst utifrån just röd, gul och blå.
Hur häftiga är inte primärfärgerna?
Ju mer jag skapar i olika former, desto mer vill jag skapa i andra former. Jag vill prova allt! Här håller en viss prestationsångestbaserad feghet mig tillbaka, men som alltid kommer nyfikenheten segra till slut.
Och snart kommer jag alltså börja måla med vattenfärger och blanda egna färger, det är jag övertygad om.
Finns det alls någon vits med att räkna antalet böcker man läst? Nej, det gör det kanske inte. Men jag gör det ändå, för att jag för egen del ser att läsa många böcker som en stor livsvinst. Jag mår som bäst när jag läser mycket, funkar biblioterapi på mig, eller? Absolut, absolut!
Jag ser också antalet lästa böcker som ett mått på hur mycket jag vilat och i år måste jag hittills ha vilat mycket, med tanke på att jag i dag passerade 20 böcker för året. Och än är februari inte över!
Jag loggar läsningen på Goodreads. Detta är som Facebook men för boknördar. Älskar’t! Tack vare detta kan jag enkelt hålla reda på vad och när jag läst, och jag har vanan att bokmärka böcker som jag vill läsa.
Sedan är det ju superkul att följa mina vänners läsning. Två av mina närmaste vänner använder nämligen också Goodreads och genom deras läsande har jag fått mängder av bra boktips. Så om du vill få tips på bra böcker kan jag varmt rekommendera Goodreads!
Jag är oändligt tacksam för bokströmningstjänsterna och biblioteken. Har köpstopp när det kommer till böcker, kan inte köpa på mig mer på grund av platsbrist. Men ändå känns det som att jag är rikare än rikast på litteratur. Varje dag kan jag välja nya skatter.
Och de här skatterna berikar mig något enormt. Jag känner hur jag dag för dag växer, såväl språkligt som intellektuellt. Just nu varvar jag skönlitteratur med facklitteratur, och jag överraskar till och med mig själv med berättelserikedomen jag tar del av.
Att få – att kunna – läsa så här är ett av de största privilegierna.
Kan att läsa böcker läka kroppen och själen, så som man menar inom fältet biblioterapi? Jag som har brottats med hälsan ända sedan barnsben – har ju bland annat kronisk smärta – har funnit stor glädje och lindring i böckernas värld. Den har rentav varit en av de bästa medicinerna för mig.
När inget annat riktigt hjälpte mot värken och klasskompisarna dessutom var kassa på att visa förståelse, hade jag alltid mina böcker och det är så det har fortsatt in i vuxen ålder. Även om jag inte har samma behov av verklighetsflykt nu för tiden är att fly in i drömmarna inget som skadar. Tvärtom!
Läs böcker för ökad avslappning och minskade spänningar
Som det mesta av min egenvård är läsningen gärna något jag gör på egen hand. Ska jag ta hand om mig måste jag gå in i mig själv, det är så jag hämtar kraft. Men för många är en viktig aspekt av biblioterapi vad som kallas shared reading.
Shared reading innebär att man träffas i en liten läsecirkel och läser böcker tillsammans, ibland högt för varandra. Givetvis kortare texter i sådana fall. Jag har provat att göra detta på mitt lokala bibliotek och det var inte så dumt, även om jag föredrar det ensliga läsandet.
Menar jag att läsningen kan ge mig mindre smärta i kroppen? På sätt och vis, ja. Jag tror det hänger samman med att läsandet gör att jag kopplar av, många gånger blir jag ju också glad av berättelserna. Och ett gott skratt minskar spänningarna ytterligare!
Läs mer om vad som menas med biblioterapi på 1177.se
Sådana här aspekter av läsande skriver 1177.se om. Jag tycker det är jättehäftigt att Sveriges officiella vårdguide lyfter biblioterapi i olika artiklar. I artikeln ”Biblioterapi utnyttjar litteraturens läkande kraft” belyses bland annat hur att läsa böcker kan ge smärtlindring just på grund av den avslappning det kan ge. Fantastiskt!
För många som brottas med psykisk ohälsa – kanske i form av stress eller trauma – har biblioterapi varit en stor tröst. Det är ju inte så att en bok trollar bort lidandet på något sätt, men att rikta fokus mot något annat eller att få nya perspektiv genom en annans berättelse kan vara nog för en stunds ökat välmående.
Jag har läst mycket i år, alltså hittills. Och jag skulle påstå att jag tack vare all läsning lyckats återhämta mig efter en tung höst och vinter. Jag lider ganska mycket av hjärntrötthet, till och med detta har läsningen lindrat något. Plötsligt är det som att jag hittar tankarna och orden i dimman, som annars håller dem utom räckhåll för mig.
Ja, jag är verkligen tacksam att jag har böckerna.
Det kommer säkert bli så att jag går ett och annat varv i den lokala bokhandeln, det är liksom en tradition att besöka den årliga bokrean. Men under bokrean 2022 kommer jag inte köpa nya böcker. Det blir ändå mest så att jag bara köper på mig saker som samlar damm – och jag som försöker rensa i bokhyllorna här hemma.
Trots att jag inte kommer bokfynda på rean känner jag ett överflöd av litteratur, ett överflöd som gör att jag lever i ett lyckorus. Jag har ett av mitt livs bästa läsflow – jamen, ett sådant flow man kunde ha i den unga bokslukaråldern – där jag varvar läsande av e-böcker via Storytel med att låna pappersböcker på biblioteket. Hittills har jag läst över 20 böcker i år, och då är februari ännu inte över.
Det slår mig att jag inte ens bläddrat i bokreakatalogen, och det är ju egentligen jättemärkligt. Kanske börjar känna mina begränsningar och veta med mig att om jag skapar minsta lilla öppning för nya bokinköp kommer jag slå till av gammal vana. Finns nästan inget roligare än att köpa böcker!
I den tappraste anda gjorde jag ett ordentligt röj i bokhyllorna före jul. Jag rensade då bort vad som motsvarade tio tolv påsar och säckar med böcker. Likväl dignar hyllorna av volymer, som om inget hänt. Nej, nej! Jag vet vad du undrar: Självklart skänkte jag böckerna till den lokala välgörenhetsloppisen. Skulle aldrig, aldrig kunna slänga böcker. Böcker är besjälade, så det så.
Mycket rensning återstår, dock, och av den anledningen har jag gett mig själv köpstopp för böcker. Samtidigt försöker jag upptäcka bibliotekets enorma skattkammare, något jag varit alltför lat med. Kan inte kalla detta för annat än ett nytt skede i livet.
Bästa böckerna? Det måste väl ändå vara de berättelser som lyckas berätta en hel livshistoria, så som Sofia Lundberg gör i Den röda adressboken.
Jag öppnade pärmarna och tänkte Ja, jag ger väl boken ett försök. Det krävdes inte många sidor för att den något nonchalanta inställningen skulle kastas åt sidan och för att jag skulle uppslukas helt av den 98-åriga Doris öde.
Det här är en berättelse som hoppar i tiden, hur ser Doris liv ut i dag och hur har hon levt genom åren?
Vad handlar Den röda adressboken om?
Människorna runt omkring Doris får henne att känna sig betydelselös, särskilt hemhjälpen som stressar in och ut ur hennes hem. Sällan tar sig någon tid att lyssna och det är som att möjligheten till ett värdigt avslut är som bortblåst.
Men en person har Doris. Det är systerdotterdottern Jenny. Dessvärre bor Jenny på andra sidan i Atlanten, i USA, och det är inte helt lätt att korsa hav när man är så gammal.
Så fort Doris får ork skriver hon ner sin livsberättelse så att Jenny någon gång kan läsa den och kanske få svar själv. Bland annat svar på varför hennes mamma aldrig verkade älska henne.
På bilden ser du bokomslaget till Sofia Lundbergs Den röda adressboken. Boken gavs ut av Forum 2017.
Och vilka berättelser Doris kan förtälja! Tillbakablickarna är en av de saker som gör Den röda adressboken så underbar. Det visar sig att Doris har levt ett storslaget liv, som tog sin verkliga början när fadern dog och hon som barn var tvungen att lämna hemmet.
Hon började jobba som piga i ett välbärgat hem och där mötte hon många spännande konstnärspersoner. En dag ryktes hon upp ur hushållet för att tillsammans med husmodern flytta till Paris och väl där blev hon modell.
Modellåren innebar mycket vånda, men så träffade hon sitt livs stora kärlek. Geografiska avstånd och andra världskriget skapade förhinder – men är det någonsin för sent för den sanna kärleken?
Vad tycker jag om Sofia Lundbergs bok?
Jag är golvad av Doris livsöde som Sofia Lundberg skriver fram det i Den röda adressboken. Och jag fullkomligen älskar hur sympatiskt Lundberg berättar om den äldre damen. Hade önskat att det fanns många fler berättelser av det här slaget!
Handlingen vävs skickligt samman med hjälp av just Doris röda adressbok. Den innehåller namnen på alla de personer som lämnat avtryck på henne sedan 1928, och givetvis har det blivit många, många fina möten.
Den här boken hade blivit en ypperlig film, faktiskt förtjänar den en filmatisering i den svulstigaste hollywoodtappningen. För Den röda adressboken är episk, minst sagt. Den är också omtumlande vacker, sorglig och värmande. Precis som riktigt bra feelgood ska vara.
Och något boken så stämningsfullt visar är att kärlek förekommer i alla former, från den första innerliga vänskapen till det omsorgsfulla släktskapet. Den största kärleken måste inte nödvändigtvis vara romantisk, och det tycker jag Lundberg lyckas förmedla igen och igen.
För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna så långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.
Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.
Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.
Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?
Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.
Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.
Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.
Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?
Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?
Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.
För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.
Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.
Jane Austen är en av mina stora litterära förebilder. Det finns inga ord för att beskriva hur mycket glädje och tröst hennes böcker gett mig från den allra första gången jag läste Stolthet och fördom. Många år och böcker sedan nu…
Som tvättäkta nörd vill jag ha så mycket av det tidiga 1800-talets England som möjligt, gärna i form av spännande personporträtt och svulstiga romanser. Av den anledningen läser jag exempelvis så kallad Regency romance från Harlequin historisk och Avon romance.
Böckerna behöver inte vara exakta Jane Austen-kopior, det räcker att de säljer in miljön och dramat hyfsat bra för att jag ska fastna. Och på tal om detta har jag hittat några bokpärlor jag vill dela med mig av, tre moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk.
Och förutom dessa boktips vill jag lyfta härliga Austenland av Shannon Hale och The Jane Austen Book Club av Karen Joy Fowler, två böcker som filmatiserats. Nu när jag ändå är på gång, liksom!
3 moderna alternativ för dig som också älskar Jane Austen
Vilka är mina tre tips på moderna alternativ till Jane Austens klassiska verk?
1. En oväntad förälskelse av Julia Quinn
En oväntad förälskelse är den andra boken i Julia Quinns serie om Familjen Bridgerton. Det finns ett skäl till att jag väljer att inleda listan med den här boken. Den är nämligen en tolkning av Stolthet och fördom, dessutom en mycket rolig sådan.
Året är 1814 och greve Bridgerton tror sig funnit den perfekta hustrukandidaten. Det är bara det att hennes storasyster är så förbenat irriterande. Hon verkar tycka detsamma om honom. Varje gång de ses bråkar de så att det slår gnistor om dem.
Hur var det nu, kärlek börjar väl alltid med bråk…?
2. Edenbrooke av Julianne Donaldson
Det mesta av Familjen Bridgerton finns i svensk översättning – men först kom Edenbrooke av Julianne Donaldson. Denna roman refererar en del till Jane Austens verk, såsom till Northanger Abbey, och utspelar sig bland annat i Bath. 1816 är året för händelserna.
Sorg och leda sammanfattar Marianne Daventrys tillvaro i Bath, så när hon får chansen att besöka godset Edenbrooke tackar hon genast ja. Vistelsen på godset blir allt annat än tråkig, redan på vägen dit inleds äventyret med en stråtrövarattack.
Och så möter hon för första gången den stilige men oförskämde Philip, som i ett överraskande ögonblick visar sig vara en av ädlingarna på Edenbrooke.
3. Emmas affär av Tessa Dare
Nu när ändå Julia Quinns böcker börjat översättas till svenska är det inte på tiden att även Tessa Dares böcker översätts? Så har mina tankegångar gått ett tag nu. Till min glada förvåning är serien Kvinnorna påBloom Square på gång och den första boken heter Emmas affär.
Hertigen av Ashbury vill bestämt ha en hustru. Romantik, då? Det är ett stort nej. Nattliga möten i sängkammaren? Absolut! Han vill ännu mer ha en arvinge.
När den forna adelsdamen och numera sömmerskan Emma dyker upp i bröllopsklänning utanför hans dörr ställer han till med ett spontant frieri. Att hon inte var den tilltänkta bruden är lite strunt samma! Mycket må gå i hertigens väg men i Emma har han mött sin överkvinna i envishet. Hon kräver romantik och hon kräver att bli älskad.
I samma veva som jag skriver det här blogginlägget får jag även nys om den nya Jane Austen-inspirerade romanen Frestelser av Lex Croucher. Som en blandning mellan Jane Austen och Mean girls, lyder bokbeskrivningen. Måste läsas!
Okej, så jag känner mig aningen rädd inför utvecklingen i Europa, läser om och förfäras av Rysslands framfart. Vad fasen, Putin!? Men jag inser samtidigt hur lite jag förstår om Rysslands och Krimhalvöns historia. Vad göra? Läsa en bok om det, så klart. Valet föll på Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland av Johanna Melén.
Vad handlar Mina ryska vänner om?
Som undertiteln En berättelse om Putins Ryssland antyder handlar Meléns personligt skrivna essä eller reportage om hur landet i fråga formats under president Vladimir Putins år vid makten. Även om tiden före hans maktövertagande, när Boris Jeltsin var Rysslands president och valde att lyfta fram sin efterträdare.
Det var en omskakande tid. Landet försökte göra sig kvitt Sovjets tunga ok och var, om man ska tro ryska makthavare, föremål för terrorattacker från Tjetjenien.
På bilden ser du bokomslaget till Johanna Meléns Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Ryssland. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Folket försökte resa sig ur fattigdom och decennier av instabilitet, och det var just då som Johanna Melén anlände till Sankt Petersburg för att studera ryska. Närmare bestämt 1999. Hon hade fått ett saftigt stipendium och kunde vraka och välja bland studentboenden i staden.
Valet föll på ett boende där Rysslands egna studenter bodde, liksom för att komma språket och kulturen ännu närmare. Genom mötena med bland annat de ryska studenterna målar Melén upp ett porträtt av Ryssland runt millennieskiftet, och det är ett mångfacetterat porträtt som hon följer upp cirka 20 år senare.
Vad tycker jag om Johanna Meléns bok?
Jag frågar mig själv Varför gör inte den ryska befolkningen mer motstånd mot Vladimir Putin och Kreml? Kan inte förstå det. Men det är ju för att jag inte levt i Sovjet och i ett fullt så skakigt politiskt klimat som i 1990-talets Ryssland.
En av Mina ryska vänner: En berättelse om Putins Rysslands stora förtjänster är hur den lyckas problematisera såväl Ryssland som landets medborgare. Efter läsningen känner jag mig lite klokare, eller åtminstone mer ödmjuk inför hur olika liv vi människor lever.
Melén raddar upp mängder av fakta, sida upp och sida ner. Där blir läsningen lite väl mäktig, kanske. Personligen föredrar jag delarna när hon lyfter fram sina egna och de ryska vännernas reflektioner. Sådana finns det också gott om!
I dessa delar fördjupas nämligen rysslandsporträttet till att handla om allt från drömmen om att ha råd att studera till besattheten av att leva upp till de ryska skönhetsidealen. För att inte tala om könsideal!
Medan Melén försöker prata politik blir det uppenbart att hennes ryska vänner inte är lika villiga att snacka om samhället. Många av dem röstar inte ens i valen. Somliga tycker inte att det är lönt, andra tycker att Ryssland är bra som det är. Många människor, många skäl.
Harvey är den första boken av Emma Cline som jag läser. Men bara av den här bokens handling förstår jag att författaren gärna skriver om det obehagliga, om det som skaver. Att skriva en kortroman om Harvey Weinsteins sista dag före rättegången låter väl som ett tema som kan bli såväl obehagligt som skavigt?
Vad handlar boken Harvey om?
Harvey må ha fått ett slags sammanbrott, men helt bruten är han inte. Tvärtom är han full av hopp inför morgondagens rättegång. Då kommer hela världen förstå att anklagelserna är överdrivna, att han inte våldförde sig på kvinnorna.
Han fick dem bara att göra som han ville genom att upprepa mantrat Jo, jo, jo-ish. Om man bara säger en sak tillräckligt många gånger, liksom pressar på, är det som att en människas sista betänkligheter överger henne.
I väntan på rättegången fantiserar Harvey om hur livet kommer bli igen. För tillfället bor han granne med en berömd författare. De borde göra en film tillsammans! För sin inre syn ser han framför sig vilket klassiskt mästerverk den kommer bli. Den bästa comebacken.
På bilden ser du bokomslaget till Emma Clines Harvey. Boken gavs ut av Natur & Kultur 2021.
Harvey har redan börjat förbereda sin storstilade återkomst. Bland annat kontaktar han en av sina gamla journalistvänner, hon har själv varit med och behandlat andra som skit. Förnedrat och skrattat åt kvinnor. Hon ska få den exklusiva sanningen om honom, för inte kan väl hon om någon döma honom?
Och så är det den där vackra, ryska sjuksköterskan som ger honom intravenöst morfin (?) mot ryggsmärtorna. Henne ska Harvey göra något fint för. Och för dottern och barnbarnet.
När rättegången är över och han går fri borde de alla unna sig en dos morfin och sväva bort på drömmoln tillsammans.
Vad tycker jag om Emma Clines bok?
Jag kan inte låta bli att tycka att Harvey Weinstein är ett udda tema för en skönlitterär bok, säkert för att metoo och rättegången ligger så nära i tid. Men det är ju också detta som lockar mig till att läsa Harvey från början.
Även boken i sig är ganska udda, konstig i all sin vardaglighet. Ändå känns det så rätt att läsa om filmagnatens väntan, om de högst alldagliga handlingarna som varvas med bombastiska framtidsplaner.
Något Emma Cline lyckas särskilt väl med är att skapa sympati för Harvey – bara för att i nästa stund få mig som läsare att våndas över hur man kan leva i en så total förnekelse över hur illa man gjort andra människor. Jag pendlar mellan ömkan och ogillande.
Harvey är en jättekort bok – alltså JÄTTEKORT – och som sådan är den blott ett litet, litet nedslag i något väldigt stort. I det här fallet funkar det bra, jag läser trots allt in resten av kontexten. Dock kan jag, liksom andra med mig, känna Meh, var det inte mer än det här?!
Historiska romaner hör till de böcker jag helst läser och jag har därför försvunnit in i min beskärda del av svunna äventyr. Det är svårt att skala ner all läsning till endast tre fantastiska verk – jag ska ändå göra ett försök. Och när jag tänker närmare på det finns det faktiskt tre historier som berört mig på djupet.
1. Pachinko av Min Jin Lee
Min Jin Lees Pachinko är en släktkrönika i vilken man får följa en koreansk familj under nästan ett sekel. Berättelsen tar avstamp i Korea vid 1900-talets början. Den fattiga men lyckliga flickan Sunja förälskar sig i en rik, äldre man som uppvaktar henne intensivt. När hon blir gravid med hans barn uppenbaras sanningen: han är redan gift och har en annan familj i Japan.
Sunja förkastar deras relation och gifter sig i stället med en oerhört snäll präst som hon och hennes mamma räddat livet på. Tillsammans flyttar det nygifta paret till Osaka i Japan. Med tanke på att bokens handling utspelar sig under kolonialtiden är flytten inte märklig, många koreaner bosatte sig nämligen i Japan på den tiden. I Osaka behandlas Sunja och hennes lilla familj som tredje klassens invånare.
Varje gång de behöver hjälp dyker hennes första älskare upp och sträcker ut en hand, om än inte kravlöst. Han lämnar inte Sunja och familjen ifred och så fortsätter det i flera generationer. Pachinko är en resa genom ett händelserikt århundrade, givetvis skildrat utifrån Sunjas och hennes ättlingarnas perspektiv. Av alla böcker jag läst har jag svårt att erinra mig en rikare berättelse än denna historiska roman.
2. Hamnet av Maggie O’Farrell
William Shakespeares biografi har så många luckor att fylla att det är lätt att låta fantasin flöda. Och det är just detta Maggie O’Farrell låtit göra i den historiska romanen Hamnet. Samtidigt finns det så mycket sanningsstoff i boken att berättelsen om Shakespeares familjeliv ter sig högst trovärdig.
Det sägs att Shakespeare hade en son vid namnet Hamnet. Påminner namnet dig om något? Just det, om pjäsen Hamlet! Pjäsen var redan på Shakespeares tid ett hyllat verk och i författarens svåraste tid av sorg skriver han den som en tröst. Åtminstone är det så O’Farrell tänker sig Hamlets tillblivelse.
Boken Hamnet är en skildring av 1500- och 1600-talens Stratford-upon-Avon och om pesten som drabbade London med omnejd hårt. Inte heller Shakespeares familj förskonades, sonen tycks ha dukat under för sjukdomen. Samtidigt som det ges inblickar i familjens sorg skickas man som läsare tillbaka till när William blott var en fattig latinlärare och för första gången träffade den excentriska Agnes, hans blivande maka.
3. En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie
Det är flera år sedan jag läste Chimananda Ngozi Adichies En halv gul sol, men jag tänker fortfarande på den. På hur den träffade mig rakt i hjärtat och gav mig helt nya perspektiv på Nigerias moderna historia och Biafrakriget, som varade mellan åren 1967 och 1970.
Olanna och Kainene är tvillingsystrar. De är också så olika varandra som två personer kan bli. Olanna är varm och mjuk, Kainene kall och hård. Därför är det kanske inte konstigt att det oftast skär sig mellan dem båda.
Ingen hade kunnat tro att Olanna skulle vara den som svek sin syster, men hon begår ett oförlåtligt övertramp som skapar ett ännu större avstånd till Kainene. Kan de ändå lägga det förflutna åt sidan och försöka ta sig ur krigets fasor tillsammans?
För snart dras nästan alla in i inbördeskriget. Människorna i Nigeria kan inte längre leva sina vanliga liv och många tvingas in i flykt och armod.
Som du säkert förstår av beskrivningen innehåller En halv gul sol mycken tragik, men det är också en historisk roman om stora politiska visioner, utsträckta händer när man som mest behöver det och inte minst om försoning med såväl landet som människorna i ens närhet.
Det här var alltså tre historiska romaner som gett mig oändligt mycket, hoppas du också får glädje av att läsa dem.
Det började med Ett jävla solsken, boken som öppnade en helt ny värld för mig. Medan jag läste denna biografi om Ester Blenda Nordström slog det mig hur lite jag vet om de kvinnliga författarskapen i svensk litteraturhistoria.
Det var en jobbig insikt.
Så jag gjorde som jag brukade göra när jag känner att min kunskap är otillräcklig, jag förkovrade mig. Denna förkovran fortsätter än i dag. Jag vill därför tipsa om tre biografiska böcker genom vilka jag delvis upptäckt svenska kvinnliga författare.
Häng med på den här resan in i 1800- och 1900-talens litterära Sverige! (Och ja, jag vet att det finns många, många fler fenomenala kvinnliga författare i Sveriges litteraturhistoria.)
1. Ett jävla solsken av Fatima Bremmer
Ester Blenda Nordström (1891-1948) arbetade som författare och journalist i början på 1900-talet. Hon rörde sig i Elin Wägners krets och var med andra ord en av dessa kvinnliga pionjärer som banat väg för oss i dag.
Redan på sin tid betraktades hon som en pojkflicka. Hon älskade snabba fordon och föreföll alltid vara redo för nästa äventyr. Nordström wallraffade till och med innan begreppet fanns.
Under falska förespeglingar levde hon som piga på en bondgård, hon samlade egentligen material till sina texter. Dessa erfarenheter kan du läsa om i boken En piga bland pigor.
Hon levde även med samer i Lappland i ett halvår och åkte till Amerika som en tredjeklasspassagerare. Fick kampen om att leva livet så som hon ville henne till slut att tappa modet, denna kanske Sveriges våghalsigaste skribent?
Ett jävla solsken är en sympatisk skildring av Ester Blenda Nordströms uppgång och fall. Med tanke på denna enorma hyllning i biografisk form tror jag att Nordström fått en viss upprättelse och inte minst ett erkännande.
2. Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson
Elin Wägner (1882-1949) fängslar mig. Jag fängslas av hennes outtröttliga övertygelse om att samhället går att göra bättre och jag kan inte få nog av hennes kamp för kvinnlig rösträtt. Det här var en kvinna som vägrade ge upp – och ja, hon måste ha varit besvärlig i sin orubblighet.
Men jag älskar besvärliga kvinnor! Och det är så fantastiskt att i Den besvärliga Elin Wägner få tal del av hur de svenska kvinnliga författarna levde på 1900-talets början.
I Elins fall blandades de litterära framgångarna med att hon måste slå sig fram i ett sexistiskt och stundom svekfullt manssamhälle, där vissa manliga kollegor inte drog sig för att tjata sig till sex. Som exempel.
Romanerna Pennskaftet och Norrtullsliganskildrar såväl hur kvinnan drabbas av mannens krav och lust som hur hon frigör sig från den och går sin egen väg. Eller helt ensam står hon ju aldrig, hon har trots allt sina kvinnliga bundsförvanter vid sin sida.
3. Jag vill sätta världen i rörelse av Anna-Karin Palm
Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av mina stora litterära idoler, det är typ hon, Jane Austen och Charlotte Brontë. Det är först på senare år jag upptäckt hennes fantastiska litteraturskatt. Jag är så himla tacksam att jag äntligen fattat grejen med Selma.
Om du vill följa Selma Lagerlöf genom hela hennes liv finns knappast en mer komplett eller välskriven biografi än Jag vill sätta världen i rörelse. Inte för att jag läst alla biografier om denna svenska kvinnliga författare, ska tilläggas.
Men det jag tycker den här författarbiografin gör så himla fint är att den lyfter Selma Lagerlöf som den visionär hon var. Det här görs genom att väva samman sakprosa med författarens egna brev.
Särskilt spännande blir det när recensioner om de lagerlöfska verken tar plats. Det är då det blir så tydligt vad Selma kämpade emot. Det var inte alltid böckerna Gösta Berlings saga eller Kejsarn av Portugallien mottags med snälla ord.
Och visst är det vackert hur den speciella vänskapen mellan henne och Sophie Elkan målas upp? Om än ganska sorgligt på sina håll, skulle jag nog påstå.
Jag har inte läst Elin Wägners Selma Lagerlöf-biografi ännu, jag vill ändå lyfta den här. Tycker den förtjänar ett omnämnande i sammanhanget svenska kvinnliga författare.
Ännu fler böcker om svenska kvinnliga författare
Sophie Elkan, Fredrika Bremer och Ellen Key är exempel på andra framstående kvinnliga författare jag borde skriva om… Det finns bra biografier även om dessa – se boktipsen här nedanför!
Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?
Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.
Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.
Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.
Trädgårdsböcker med kulturella perspektiv på trädgårdar
Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.
En och annan trädgårdsbok om författare och konstnärer
Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.
Linnea i Målarens trädgårdär den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?
Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.
Inte för att jag besökt så många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.
Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.
Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.
I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.
Exempel på trädgårdsböcker om konst och litteratur
Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:
Linnea i Målarens trädgård av Christina Björk och Lena Andersson (barnbilderbok)
Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker.I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?
Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.
Därutöver har Unnes skrivit Herbarietoch The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.
