(1)5 böcker som innehåller en stor dos magisk realism

2022-01-262024-04-07 | Sandra Jönsson

Magisk realism är den gemensamma nämnaren för de senaste dagarnas läsning. Jag vet inte hur jag halkar in på mina teman och när jag väl är inne på spåret fortsätter jag tills jag inte orkar läsa samma typ av böcker utan ett litet avbrott först.

Den här gången började jag med Hundra år av ensamhet. Därefter fortsatte jag med Räddaren av förlorade ting och nu läser jag Midnattsbiblioteket. Vad har böckerna gemensamt? Skulle jag ringa in en enda sak är det hur gränsen mellan realism och surrealism, mellan verklighet och dröm suddas ut i nästan omärkliga övergångar.

Hur absurd, magisk eller rentav övernaturlig handlingen än blir är den åtminstone i dessa fall förlagd till en faktisk plats och faktisk tillvaro. En kär väns bortgång kan röra upp vålnader från förr och förundran över ny teknik kan ge den ett magiskt skimmer. Vardagligheter som kryddas med förunderligheter.

Visst blir det otäckt ibland, men oftast bjuder böcker med inslag av magisk realism också på mysläsning. När jag tänker på det är det en ganska udda kombination. Gillar jag udda, eller? Javisst!

5 mysiga boktips – givetvis med en stor dos av magisk realism

Jag inleder mina boktips med att tipsa om fem mysiga böcker jag läst ganska nyligen, du kan även ta del av ytterligare tips på böcker med inslag av magisk realism längre fram i blogginlägget.

1. Räddaren av förlorade ting av Ruth Hogan

När den berömde författaren Anthony Peardew är redo att återförenas med sin sedan länge avlidna käresta överlämnar han sitt hus till assistenten Laura. Hon får inte bara ärva huset utan en besynnerlig samling av borttappade föremål, liksom det betydelsefulla uppdraget att återbörda dem till sina forna ägare.

Laura vet inte hur hon ska gå till väga. Men tack vare hjälpen från de nya vännerna Sunshine och Freddy lyckas hon i alla fall upprätta databasen Räddaren av förlorade ting. En efter en börjar de forna ägarna visa sig. Laura som dragit sig tillbaka efter skilsmässan med ett riktigt as till karl börjar finna sig till rätta i sin nya tillvaro.

Om det bara inte hade spökat i den gamle författarens hus…

2. Midnattsbiblioteket av Matt Haig

Från simning till pianospelning, Nora Seed har alltid utmärkt sig på allt. Det finns dock ett krux: så fort det börjar gå bra för henne raserar hon det hon byggt upp genom att helt och hållet vända ryggen till och gå vidare till nästa sak.

Eftersom hon aldrig riktigt fullföljt något känner hon sig misslyckad, inte minst känner hon att hon gjort sin familj och sina vänner besvikna på henne. Lika bra att avsluta det hela, tänker hon och försöker ta sitt liv.

I stället för att slockna hamnar hon i Midnattsbiblioteket där hon får chans att leva om sitt liv igen och igen. Och är det inte så med böcker att varje bok är ett litet liv i sig?

3. Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez

Jag vet inte hur jag ska kunna sammanfatta den oerhört rika romanen Hundra år av ensamhet, som är ett riktigt praktexempel på magisk realism. Boken är en släktsaga, i den följer läsaren sju generationer av familjen Buendía och deras liv i Macondo, en colombiansk by.

På grund av för mycket ingifte riskerar släkten att få ödlelika avkommor, och visst finns det de som har ett lite väl djuriskt utseende! Men i den här släkten råder man bot på det mesta genom att blanda magi och vetenskap, så även de utmaningar som främlingar för med sig till den lilla byn som en gång ska trona i glas…

Eller i is, beroende på vem du frågar.

4. Choklad av Joanne Harris

Jag älskar Choklad, alltså boken och filmen! Berättelsen. Jag har svårt att tänka mig magisk realism utan att se den här charmiga historien framför mig.

I en skenhelig fransk by slår Vianne Rocher upp dörrarna till sin nya chokladbutik. Alla är välkomna att stiga in. Och många gläds åt de vackra, vackra pralinerna, de makalösa små konstverken i choklad. De är inte bara vackra, de smakar himmelskt.

Påsken närmar sig och det blir därför än viktigare att motstå frestelser. Viannes butik försvårar den kristna fromheten, menar vissa, och några framstående bybor gör av den anledningen allt för att bli av med henne och hennes choklad.

Alla håller dock inte med! Tvärtom verkar Viannes choklad uträtta små underverk i bybornas hjärtan. Det är magiskt hur hat förbyts i kärlek och hur de mest slutna öppnar sig.

5. Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón

Jag har läst och läst och läst, ändå vet jag inte om jag är så mycket klokare på handlingen, varken på denna eller i bokens egen Vindens skugga. Men en sak vet jag och det är att jag läst denna moderna klassiker med stor behållning. Till en början med hakan hängande nere vid fotknölarna, faktiskt.

Daniel Sempere är tio år och upplever för första gången magin i De bortglömda böckernas gravkammare i Barcelona. Där hittar han boken Vindens skugga, som blir början på hans livs äventyr. Han fullkomligen slukar boken och plötsligt är det som att hela hans liv är förbundet med dess författares, Julián Carax.

I en labyrint av berättelser söker Daniel svar på Caraxs mystiska försvinnande och han finner sig snart vara förföljd av en hemsk person, den sadistiske kommissarien Fumero.

Ytterligare 10 böcker med starka inslag av magisk realism

Jag vet, jag vet! Oj, vad många böcker med starka inslag av magisk realism jag missat! Många bra sådana, dessutom. Och inte finns det en tillstymmelse till svenska verk bland boktipsen här ovanför. Så jag utökar listan med ytterligare tio tips, den här gången av det kortare slaget. Här kommer tio läsvärda böcker för dig som är nyfiken på magisk realism och på allt vad det kan innebära!

Andarnas hus av Isabel Allende (utspelar sig i Chile)
Boktjuven av Markus Zusak (utspelar sig i Tyskland)
Sötvatten av Akwaeke Emezi (utspelar sig i Nigeria och USA)
Midnattsbarnen av Salman Rushdie (utspelar sig i Indien)
Aprilhäxan av Majgull Axelsson (utspelar sig i Sverige)
Människohamn av John Ajvide Lindqvist (utspelar sig i Sverige)
Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov (utspelar sig i Ryssland)
Mot den glittrande snön vid världens ände av Eowyn Ivey (utspelar sig i USA)
Efter mörkrets inbrott av Haruki Murakami (utspelar sig i Japan)
Älskade av Toni Morrison (utspelar sig i USA)

Man skulle ju kunna tro att magisk realism är ”feelgoodig” i alla sina knasigheter. Många av exemplen som jag lyft i blogginlägget visar dock på motsatsen, åtminstone bitvis. Det är när världen blir lite för hemsk för att man ska stå ut med den som många av de mest fantastiska sakerna inträffar.

Läs Björn Natthiko Lindeblads bok Jag kan ha fel…

2022-01-232022-04-15 | Sandra Jönsson

Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk är Björn Natthiko Lindeblads självbiografiska bok. Han har inte skrivit den helt på egen hand. Tvärtom har han fått hjälp av flera personer och han uttrycker många gånger sin tacksamhet gentemot dem.

Med tanke på bokhyllningarna som strömmar in känner nog många, många fler sig tacksamma. Dels mot Natthiko själv och dels mot de som hjälpt honom få sina tankar på pränt. För många kommer nog Jag kan ha fel fungera som ett slags bibel, det är dock inte så jag läser boken.

jag kan ha fel av björn natthiko lindeblad bok

Jag känner en viss skepsis mot föreläsarkulturen och det är det som gjort att jag skippat sommarpratet i P1 från 2020, fram tills för någon dag sedan. Skepsisen har också gjort att jag undvikit att läsa boken, trots att jag sneglat nyfiket på den.

I samband med Lindeblads död den 17 januari 2022 kände jag att det var dags att se bortom fördomarna och att läsa och lyssna i alla fall. Det är jag glad att jag gjort. Personlig bibel eller inte, Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk har gett mig mycket att tänka på. Jag menar det i den mest positiva av bemärkelser.

Vad handlar Jag kan ha fel om?

I Jag kan ha fel berättar Björn Natthiko Lindeblad om hur den lysande karriären som ung chef och ekonom kanske inte var så lysande trots allt. I karriärjakten fann han föga mening och han gick runt med känslan att han ville söka sig bort.

Sökte sig bort gjorde han också. Efter några turer bestämde han sig för att lämna ekorrhjulet i Sverige och bli buddhistmunk i den thailändska skogstraditionen.

Mycket tid för självreflektion i klostret

Utmaningen med munklivet låg kanske inte lika mycket i den nya tillvaron – inte för att den inte var utmanande – som i försöken att på många sätt göra upp med sig själv. I klostervardagen gavs Lindeblad mycket tid att vända blicken inåt.

I boken berättar han om de höga krav han ställer på sig själv och om rädslan att inte bli accepterad av andra. Men i munkklostret börjar han i stället göra upp med dessa sidor hos sig själv och han lär sig en viktig sak: Du ska inte tro på allt som du tänker.

Tro inte på allt du tänker blir också ett av hans motton.

Framtiden kan omöjligt förutses

Ett annat motto är Kanske, kanske inte. Det är omöjligt att förutse framtiden och därför kan man ha en mer öppen approach till den, som liksom inte tar ut det bästa eller värsta i förskott. Saker blir vad de blir, och det gäller att hysa tillit till sig själv och omgivningen.

Känna tillit – en viktig lärdom

När Lindeblad pilgrimsvandrade i enbart sina kläder ställdes tilliten till omgivningen på sin spets. Det var tack vare andras hjälpsamhet som han lyckades gå de 40 milen i oländig terräng på den thailändska landsbygden.

Jag kan ha fel innehåller många fina berättelser från Lindeblads tid som skogsmunk – visste du att han levt som eremit i ett år?

Obeskrivligt svårt med avsked

Den är även en fin berättelse om relationerna här i Sverige och om hur han när han nu har landat hemma igen drabbas av ALS. Det är obeskrivligt svårt att säga hej då till människorna man älskar och till kroppen som tagit en så långt, men döden är bara början på ett större äventyr.

Vad tycker jag om Jag kan ha fel?

Jag förvånar mig själv med min förtjusning i Björn Natthiko Lindeblads Jag kan ha fel och andra visdomar från mitt liv som buddhistmunk.

Än mer förvånar jag mig när jag ivrigt berättar om budskapet Tro inte på allt du tänker för Christoffer och säger att jag borde leva lite mer så. Jag som tenderar att låta tankarna skena.

Över lag är jag inte så mycket för föreläsarkulturen i Sverige, jag har mina skäl. Men i ärlighetens namn är Lindeblad av en helt annan vigör än den bild mina erfarenheter och fördomar målar upp. Han känns äkta och ödmjuk. Och han säger sig aldrig ha en lösning för hur jag eller någon annan borde leva.

Inte heller hemfaller han åt positivitetshets eller konstiga ryck-upp-dig-perspektiv på tillvaron. Snarare vänder han blicken mot sig själv, de egna tankarna och erfarenheterna blir hans verktyg när han förmedlar sina perspektiv. Inget fingerpekande, inte!

Det är ganska avväpnade att läsa om någon annans brister, haha!

För att summera vad jag tycker om boken Jag kan ha fel är jag glad att jag fått ta del av en spännande livsberättelse. Jag gillar ju att lära mig mer om olika sätt att leva.

Jag är också glad över hur Lindeblad på ett anspråkslöst vis får mig att reflektera kring mina egna (tanke)mönster. Sådant är alltid välbehövligt!

Och sedan är Lindeblads ALS-berättelse stark, gripande. Likaså hans tankar kring att Ha en kropp i stället för att Vara en kropp. Det finns en väsentlig skillnad. Genom att ha en kropp blir kroppen inte den enda tillgången och något man är bunden till.

Nej då, det här är ingen västerländsk mind-over-matter-berättelse, bara ett uttryck för att man Kanske, kanske inte finns kvar även efter slutet. Detta Kanske finner jag hoppingivande.

Bergmans fantastiskt obehagliga Fanny och Alexander

2022-01-222022-04-15 | Sandra Jönsson

På trettondagen nådde jag ett genombrott: Jag lyckades se klart på Ingmar Bergmans klassiska film Fanny och Alexander (1982). Jo, det är faktiskt ett genombrott. Heja mig! Har påbörjat filmen oändligt många gånger och slutat någon gång efter delen med julfirandet. Därmed har jag ju också missat den tragiska utvecklingen OCH filmen i stort.

Varför har jag avbrutit tittandet? Jag vet inte varför. Tycker att det jag sett varit fantastiskt bra, om än lite besvärande vad gäller könsrollerna. Och så är det ganska krävande att titta på en film som är så teatral som Fanny och Alexander är. Den är mer teater än film, om du förstår hur jag menar?

Men det är just det teatrala som jag gillar, som trollbinder mig och som gör att jag ser om åtminstone första delen igen och igen. Sedan är första delen festlig, och jag som intresserar mig för julens historia fascineras av hur väl den representeras i Bergmans rulle. Det är som att allt jag läst om julfirande förr har klämts in på en timme.

Sedan är det mest vår och sommar, så nej, Fanny och Alexander är egentligen ingen typisk julfilm.

Vad handlar Fanny och Alexander om?

Fanny och Alexander är barn i en stor och lycklig släkt. När filmen inleds med ett svulstigt julfirande i släkten kan man nästan inte tro sina ögon hur rolig uppväxt de båda har.

Visst, allt är inte helt frid och fröjd bland de vuxna men det är knappast något barnen ser. Nej, en av deras farbröder är en rolig gubbe som blåser omkull dem med sina pruttar, när han i själva verket är alldeles eländig av olycka och spyr sitt självhat över den ömkande hustrun.

Föräldrarna är skådespelare och driver stadsteatern. Alexander, spelad av en mycket ung Bertil Guve, älskar att vistas på teatern och han älskar att omges av de fantasifulla berättelserna han får ta del av varje dag. Livet kunde inte vara bättre! Men då dör fadern, Allan Edwall.

Utom sig av sorg söker modern, Ewa Fröling, tröst hos biskopen, Jan Malmsjö, i staden. De två blir ett par och gifter sig.

Efter detta är de lyckliga barndomsdagarna över för Fanny och Alexander. Styvfadern terroriserar hela hushållet med sin enorma kontroll och förakt. Han förefaller hata Alexander särskilt mycket och drar sig inte för att plåga honom med såväl fysisk som psykisk terror.

Modern som varit en färgstark dam bryts successivt ner till en blek kopia av sitt forna jag och vet inte hur hon ska lyckas frigöra sig från den nye makens våldsamma grepp. Släkten blandar sig i och det gör biskopen ännu grymmare.

Vad tycker jag om Ingmar Bergmans film?

Fanny och Alexander är en märklig blandning av film och teater, av realism och surrealism. När biskopen låser in Alexander på vinden i det stora, stora huset tror sig Alexander se vålnaderna av biskopens förra familj, tragiskt drunknad och synnerligen hämndlysten.

Biskopens grymma handlingar försvaras genom hans tro, hans slag är ett uttryck för Guds kärlek. Gränserna mellan Guds och Djävulens verk suddas ut och till slut börjar Alexander se ondskan i dess rätta skepnad – eller hallucinerar han?

Flytande, besynnerligt. Inte ens jag vet vad som är vad, händer det på riktigt eller i Alexanders huvud? Och så är det ju den avlidne pappan som tröstande visar sig då och då.

Ja, alltså, surrealistiskt är ordet för det. Men i fantasifullheterna finns realismens grymhet och jag överdriver inte när jag påstår att Fanny och Alexander är en av de sjukaste filmer jag någonsin sett. Illamåendet vällde fram på en del håll.

Komplex och nyanserad Ingmar Bergman-film

Och hur sjukt är det inte att svekfulla kvinnokarlar – jag tänker på en av farbröderna – framställs som världens snällaste. Till och med jag tjusas av personen, trots att jag å det djupaste suckar beklagligt över honom. Det finns egentligen inget charmigt med en sådan tafsare som förför tjänstefolk och som hyllas som en hjälte när han sedan sörjer för dem.

Samtidigt är ju Ingmar Bergman känd för sina komplicerade personporträtt och rikligt nyanserade berättelser. Dessutom samarbetar han med skådespelare som är skickliga nog att bära upp de mångfacetterade rollerna.

Jag vet inte vad jag själv tycker om Fanny och Alexander efter juldelen, förutom att jag tycker den är just komplicerad och nyanserad. Första timmen är jag oändligt fascinerad, då talar filmen till min föreställning om den ”perfekta” julen förr.

Resten av tiden – fyra timmar – sitter jag som på nålar av obehag. Men kanske att omdömet fantastiskt obehaglig ändå är vad jag till slut landar i.

Vill du läsa mer om Fanny och Alexander?

Om du vill läsa mer om Fanny och Alexander kan jag rekommendera Ingmar Bergmans bok med samma namn. I denna samlar han hela sitt världsbygge kring filmen.

Jag började läsa skriften i samband med att jag såg filmen och tänkte att den kanske är ett slags manus. Blev en aning besviken. Skriften är mest en bakgrundshistoria, om än en väldigt intrikat sådan.

Jag imponeras av hur noggrant Bergman förefaller skapa sina världar, däremot orkade jag inte med sida upp och sida ner av utdragna beskrivningar vid detta tillfälle. Kan ju ändras framöver.

Jag hittade Fanny och Alexander-boken på Storytel, den verkar finnas som e-bok på de flesta bokstreamingtjänsterna.

Var kan du se filmen, btw? Den streamar på Svt play.

Javisst råkar jag vara en (o)botlig perfektionist!

2022-01-172022-04-13 | Sandra Jönsson

Att jag är perfektionist är något jag alltid varit lite stolt över, även om jag börjat förstå vad andra menar. Perfektionism kan vara osunt. Eller inte bara kan vara, den är det när den får styra.

Den blir definitivt osund när man inte vågar prova nya saker av rädsla för att man inte ska lyckas leverera så bra som man vill.

Den blir också förödande när man inte förmår skatta sin insats objektivt och därför pushar sig själv nästan över gränsen gång på gång.

Jag kan känna igen mig lite i det förra exemplet och desto mer i det andra. Jag piskar mig själv hårt och jag har inte alla gånger varit medveten om hur hårt.

Samtidigt som perfektionismen definitivt ger mig driv att bli bra på saker snabbt, gör den att jag inte ser hur långt jag kommit. Det är ju faktiskt ganska sorgligt.

Oförmågan att bekräfta min egen insats gör mig till ett lovligt byte för en girig marknad som frossar i oss som inte inser vårt värde som kreatörer, bland annat, bland annat.

Läste en artikel med vettiga tips för en perfektionist

Jag försöker sätta en ny rutin med att läsa tidskrifter varje dag. Gratiserbjudandet på Readly kom väl till pass och i går läste jag det nya januarinumret av Modern Psykologi.

I detta finns ett reportage om just perfektionism och med ett gäng tips för perfektionisten. När jag läste reportaget började jag så klart reflektera kring mig själv, hur jag är.

”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav”, så heter artikeln i Modern Psykologi (1:2022).

Något jag tycker artikeln lyckas bra med är att nyansera perfektionismen, att vara perfektionist är verkligen inte bara dåligt. Det medför mycket gott i form av exempelvis prestation. Ibland krävs ju hög prestation, i alla fall i min bransch.

Men prestation är inte allt, det finns andra saker som räknas. På en arbetsplats kan det vara minst lika viktigt att närvara i sina kollegor, som exempel.

Perfektionism kan leda till att man satsar ensidigt

Medan perfektionisten ibland lägger ner överdrivet mycket tid på att excellera i detaljer skuffas andra viktiga saker åt sidan såsom vila.

Perfektionism kan leda till ganska så ensidiga satsningar. Av den anledningen tipsar Modern Psykologi-reportaget om att man ska vidga livet så att allt inte bara kretsar kring prestationen i ett enda fält.

Genom att bygga upp livet kring många olika saker minskar risken att självbilden skadas när man inte lever upp till sina egna eller andras förväntningar.

Viktigt att nyansera den faktiska prestationen

Ett annat tips är försöka hitta gråskalan i prestationen, måste resultatet vara i botten eller i toppen? Kan det vara någonstans mitt emellan, eller rentav dra lite mer åt ett toppenresultat även om det inte är 100 procent?

Det är sällan folk förväntar sig 100 procent av en.

Artikeln tipsar vidare om att det är viktigt att försöka se till det positiva. Perfektionister har en tendens att diskvalificera sig själva – hög igenkänning på detta!

Jag jobbar aktivt med att inte trashtalka mig själv och det jag skapar, både för min egen och för min omgivnings skull. Min sambo blir ledsen av hur jag ibland pratar om mig själv och min insats.

På senare år har jag faktiskt börjat notera det jag själv tycker är bra, jag har däremot inte spaltat upp de positiva (och de negativa) sakerna för att få en mer nyanserad bild.

Och i ärlighetens namn har jag ganska långt kvar med det här att tala snällare om mig själv. Inte minst när det kommer till att prata snällt om det jag skapar.

Hur är det med dig – är du också perfektionist?

Det här var reflektioner kring att vara perfektionist, sådana tankar jag tog med mig från läsningen av artikeln ”Tygla din perfektionism: Sju tips för att hantera dina höga krav” i Modern Psykologi.

Artikeln är skriven av psykologiforskaren Alexander Rozental. Han har skrivit en bok om ämnet, nämligen Bättre än perfekt (Natur & Kultur, 2021). Den ska jag läsa.

Hur är det med dig, är du också perfektionist och hur gör du i så fall för att krångla dig ur perfektionistfällorna?

Ibland går det väl lite si och så med läsprojekten…

2022-01-152022-04-13 | Sandra Jönsson

Förra veckan föresatte jag mig att delta i blogg- och läsutmaningar, liksom för att nätverka med likasinnade. Kanske få ett och annat hejarop, definitivt känna mig mer delaktig.

Känslan av tillhörighet kan vara viktig även här i bloggvärlden. Nu är jag inne på andra veckan och känner mig glad att jag deltar i bland annat Helgfrågan på Mias bokhörna igen.

Den här veckan undrar Mias bokhörna om vi bloggare har någon bokutmaning för 2022. Har jag en bokutmaning på gång?

Både ja och nej, blir svaret. Att delta i Helgfrågan och Tisdagstrion, som jag planerar att göra, innebär ju en form av bokutmaning. Annars har jag mest små läsprojekt. Ett av dem berättade jag om i förra veckans blogginlägg. Jag har helt enkelt några bokserier jag vill läsa klart.

I slutet på 2021 köpte jag fem samlingsverk av fem olika amerikanska poeter: Emily Dickinson, Sylvia Plath, Audre Lorde, Maya Angelou och Louise Glück. Starka kvinnliga poeter allesammans och dessutom riktiga litterära ikoner, som jag av hela mitt hjärta vill lära känna bättre.

Men dessa verk är på engelska, och eftersom hjärntröttheten slår till ordentligt då och då läser jag i perioder enbart böcker på svenska. Hjärnan hanterar nämligen svenskan bättre.

Jag kan planera hur många läsprojekt som helst, i slutänden hoppar jag ändå mellan dem. Lusten får styra. Som i går när jag egentligen skulle fortsätta med Ers Majestäts olycklige Kurt och jag i stället nästan sträckläste Den röda adressboken. Eller som tidigare i veckan när Ers Majestäts olycklige Kurt fick stå tillbaka för självbiografier om att lämna ekorrhjulet.

Ibland blir läsningen vad den blir, lite si och så, och det är ju faktiskt ganska skönt att låta stundens ingivelse styra.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet för gott?

2022-01-132022-04-13 | Sandra Jönsson

Det här blogginlägget innehåller två boktips. Men en så pass personlig anknytning känner jag till böckerna att jag först måste få reflektera fritt kring temat att lämna ekorrhjulet.

Ekorrhjulet är inget för mig. Jag mår inte bra av det, värkkroppen pallar inte.

Min sambo Christoffer är inte heller han så mycket för det snurrande hjulet, så i honom har jag mycket stöd när jag successivt försöker arbeta mig bort från det. Bland annat genom bloggarna, då.

FIRE-rörelsen som ett sätt att lämna ekorrhjulet

Det finns många sätt att försöka lämna ekorrhjulet, de flesta sätten brukar utmynna i olika ekonomiska lösningar. Du har kanske hört talas om FIRE-rörelsen? Den är ganska omtalad just nu. Finns till och med ett avsnitt om rörelsen i Svt:s Ekonomibyrån.

Christoffers bror är lite av en FIRE-anhängare och det går riktigt bra för honom i hans extremsparande och -investerande. Jag är jätte-jätteimponerad av hans ihärdighet, men tänker att den livsstilen nog inte är något för mig.

Han jobbar, sparar, jobbar. Typ så.

Vill hitta lösningar för att jobba mindre redan nu

Jag vill nämligen inte jobba mer, inte ens under fem eller tio års tid. Jag vill hitta lösningar för att kunna jobba mindre här och nu. Det är nu jag behöver vilan, liksom. Friheten, måste den skjutas fram så länge?

Det finns lika många vägar till frihet som det finns människor, gissar jag. Mina och Christoffers familjevänner försöker exempelvis bli självförsörjande på grönt genom ett fantastiskt roligt trädgårdsprojekt.

Och jag har ju den här idén om att blogga mig ut ur ekorrhjulet och har kommit ganska långt på min resa. Min målsättning är att kunna känna att jag kan jobba 50 procent och ändå ha en rimlig heltidslön snarast möjligt.

Älskar det jag gör för mycket för att vilja sluta jobba helt. (Inte för att man måste sluta jobba när man väl sparat ihop till sin tidiga pension. Det skulle säkerligen heller ingen FIRE hävda, så ambitiösa som de är.)

Jag är också övertygad om att det finns utgifter jag kan dra ner på bums. Bara en sådan sak som alla abonnemang! Det är egentligen sjukt hur mycket pengar som försvinner på… på vad?

Drömmen om frihet – den privilegierades dröm?

Som den i grunden beteendevetare jag är kan jag inte låta bli att göra en liten parentes kring drömmen om frihet.

Jag sitter här och tänker shit (!), vad privilegierad man är om man ens kan planera för en framtid utan lönearbete, eller åtminstone för en framtid med korta arbetsdagar och ändå reda sig bra ekonomiskt.

en sådan här arbetsplats hade inte alls varit dum — *Man kanske bara vill ha mer av andrum i vackra solnedgångar…*

Samtidigt kan ett i-landsproblem vara ett problem. Jag menar, att känna att man inte räcker till för familjen eller att man håller på att bränna ut sig är ju faktiskt verkliga bekymmer.

Och det är väl inte så dumt att ta sig en funderare kring vad som spelar roll i livet och vad man helst vill lägga sin tid på, eller?

Två böcker om hur man kan lämna ekorrhjulet

Okej, så det är väl lite jobbigt att grubbla över ekorrhjulet. Men jag tycker också det är ganska spännande att fundera på det. Därför har jag valt att läsa två böcker om ämnet, Ut ur ekorrhjulet och Jag lämnar ekorrhjulet.

Efter läsningen konstaterade jag just det här med privilegiet, i båda fallen finns någon form av ekonomisk förutsättning att bli ekonomiskt fri.

Ut ur ekorrhjulet av Oskar Lindberg

Ut ur ekorrhjulet (Pug förlag, 2019) är skriven av Oskar Lindberg och Maribel Leander Lindberg och handlar om deras resa mot ett liv i ekonomisk frihet. Just den här boken har vissa kopplingar till FIRE-rörelsen, som jag tänker mig den.

Lindbergarna bestämde sig för att sluta (lyx)konsumera och att börja spara pengar så att de kunde jobba mindre. Tillsammans lyckades de spara ihop så mycket pengar att de nu kan leva på avkastningen från investeringarna i enlighet med fyraprocentsregeln.

Jag vet ärligt talat inte hur många som kan möjliggöra den här livsstilen, den kräver trots allt att man har riktigt bra inkomst och dessutom vet hur man ska investera pengarna. Givetvis kan jag ha fel. Jag välkomnar nya perspektiv, ge mig gärna sådana.

Något Ut ur ekorrhjulet faktiskt gör bra är att visa hur viktigt det är att tänka till kring utgifterna. Genom att omsorgsfullt planera sin hushållsekonomi lyckas Lindbergarna leva kvalitativt på cirka 20 000 kronor i månaden. Nu har de all tid i världen att umgås som familj, de vistas utomhus så mycket det bara går.

Det kan ju vara så att FIRE och fyraprocentsregeln är din grej i livet, din väg ut ur ekorrhjulet. Då är den här boken säkert något för dig.

Jag lämnar ekorrhjulet av Åsa Axelsson

Jag föredrar Åsa Axelssons bok Jag lämnar ekorrhjulet (Norstedts, 2019). Varför? Jag kan enklare relatera till innehållet, till tipsen. Svårare än så är det inte.

På många sätt kan jag känna igen mig i den utbrända läraren Åsa som hellre vill må bra än bränna pengar på onödiga prylar som i längden gör henne sjukare. Den onda cirkeln av att jobba, må dåligt, tröstshoppa, må dåligt, jobba. Känner du igen dig?

Efter en lång sjukskrivning kände Åsa att hon inte kunde återgå till sitt tidigare liv. Det var ett liv som innebar massor av jobbvånda, hög konsumtion och lite tid över till både levnadskonsten och familjeumgänget.

Hon började då räkna på det – måste det verkligen vara så mycket dyrare att jobba mindre än att jobba för att slösa? Genom att redovisa ekonomin för ett år utan lönearbete framgår det att små förändringar kan revolutionera vardagen pengamässigt.

Förutom att ge många handfasta råd är Jag lämnar ekorrhjulet roligt skriven. Boken är definitivt en medryckande vardagsberättelse med en hel del dråpliga situationer.

Observera att Åsas man fortfarande jobbar och drar in pengar till familjen, att de till viss del har pengar att röra sig med. Det gör inte spartipsen mindre kreativa. Man måste beundra författarens påhittighet!

Här ligger mycket fokus på de där små glädjande stunderna i livet, som i att plocka bär i skogen eller att kunna leka med barnen hela eftermiddagen.

Vad skulle jag göra om jag kände mig ekonomiskt fri?

Vet du, jag är inte så säker på att jag hade levt mitt liv så mycket annorlunda om jag varit ekonomiskt fri. Inte mot vad jag gör numera. Jag skulle bara gjort mer av det jag mår bra av, som att läsa och skapa mer. Vandra mer. Självklart i ett lugnare tempo.

Tempot är viktigt, så även känslan av att man har tid att närvara, att inget är viktigare än att bara vara i stunden. Det hade nog varit den yttersta lyxen för mig.

Kanske skulle jag också haft mer ork för att träffa andra, gå med i en förening och så. Det är så krävande att jobba med värken att jag inte orkar med umgänge alla gånger. Att umgås kan dränera mig helt, vara det som pushar mig över kanten till att ligga utslagen.

Drömmer du också om att lämna ekorrhjulet, på vilket sätt vill du i så fall göra det?

3 bokserier jag med glädje ser fram emot att läsa 2022

2022-01-112022-04-15 | Sandra Jönsson

2022 får bli bokseriernas år, tänker jag. Inte på så sätt att jag kommer stressläsa mig igenom digra högar, snarare så att jag ger mig själv tiden att utforska bokvärldar jag tror kommer ge mig glädje. Och jag kommer så klart läsa en och annan fristående bok mellan varven. Vad gäller bokserier fixar jag sällan att läsa mer än ett par böcker i sträck.

Under denna årets första Tisdagstrion på Ugglan & Boken kommer jag därför lyfta tre bokserier jag ser fram emot att läsa 2022. Temat för Tisdagstrion är nämligen ”överst i min läshög”, och just i läshögen ligger serier jag börjat på men av flera anledningar inte läst klart, trots att jag gillat det jag läst.

Förutom de tre bokserierna har jag en förhoppning om att läsa om Narnia och Sagan om ringen i år. Narnia måste ju vara hundra år sedan, Sagan om ringen läste jag däremot för ett par vintrar sedan.

3 bokserier att läsa 2022

Men nu till de tre främsta bokserierna på min att-läsa-lista!

1. De sju systrarna av Lucinda Riley

Jag kom bra in i De sju systrarna i slutet på 2021 och längtar efter att fortsätta läsningen av Lucinda Rileys bokserie. Böckerna i den handlar om en syskonskara bestående av enbart adopterade barn, som efter adoptivfaderns mystiska död börjar söka efter sina rötter. Nutid och dåtid går in i varandra medan syskonen nystar i det förflutna.

2. Witcher av Andrzej Sapkowski

Kan inte annat än att älska häxkarlen Geralt av Rivias fantastiska värld! Jag har redan bekantat mig med den i Andrzej Sapkowskis novellsamlingar Den sista önskningen och Ödets svärd, liksom i spelet Witcher 3.

Nu vill jag alltså läsa resten av böckerna i serien Witcher. Serien har äntligen kommit ut på svenska.

Vad är det med dessa böcker som lockar mig så? De utspelar sig en fantasyvärld som minner om de gamla sagorna i Europa – och gamla sagor kan jag inte få nog av.

3. Outlander av Diana Gabaldon

Den engelska titeln på bokserien till trots finns även Diana Gabaldons Outlander i svensk översättning. Egentligen finns det nog få serier som är så mycket Sandra som den här. Ändå är det något som gör att jag bara läser någon bok i taget.

Jag vill verkligen följa Claire Randall på hennes romantiska tidsresa till 1700-talets Skottland. Dags att se till att det händer!

Först Fem en fredag, sedan Helgfrågan och nu Tisdagstrion, det blir medverkan i tre bloggutmaningar på mindre än en vecka. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle orka ro hem Tisdagstrion i dag, känner mig enormt värkig och hjärntrött och måste fixa en massa jobb. Så roligt att det ändå gick vägen!

Har du själv någon bokserie på gång?

Låt mig få tipsa om de bästa böckerna jag läste 2021

2022-01-082022-04-15 | Sandra Jönsson

2021 bjöd på en spännande bokkompott, allt från romantik till skräck. När jag summerar läsåret ser jag att jag läste 70 böcker. Långt från alla gjorde ett starkt intryck på mig.

Bloggutmaningen Helgfrågan på Mias bokhörna ger mig ett ypperligt tillfälle att tipsa om de böcker som faktiskt berörde mig starkt, för utmaningen går bland annat ut på att tipsa om lästa böcker.

Jag fastnade främst för två historiska romaner…

Pachinko av Min Jin Lee

Jag började 2021 med en jätte-jättestark bok, nämligen med Pachinko av Min Jin Lee. Berättelsen utspelar sig under kolonialtidens Korea och är en släktsaga som spänner över flera generationer.

Den unga Sunja är gravid men vägrar låta sig utnyttjas av sin älskare. I stället gifter hon sig med en annan man, en oerhört snäll sådan. Tillsammans flyttar de från den koreanska by där hon är uppväxt till Osaka i Japan.

I Osaka behandlas de koreanska stadsborna sämre än tredjeklassens invånare, det är svårt att slå sig fri från samhällets hat och fördomar. Det visar sig också vara svårt att frigöra sig från det förflutna. Sunjas gamla älskare släpper aldrig riktigt taget om henne, eller om hennes barn.

Pachinko var den första boken jag läste om Koreas historia. Jag fortsatte grotta ner mig i ämnet efter det och känner mig långt från klar.

Hamnet av Maggie O’Farrell

I Hamnet fantiserar Maggie O’Farrell fram bakgrunden till varför William Shakespeare skrev den berömda pjäsen Hamlet. Historien som växer fram över relativt få sidor ger ett fint författarporträtt, samtidigt som författarens kanske något mystiska familjeliv blir något klarare.

Hamnet är en berättelse om kärlek och sorg, om den fasliga förlusten av att ett älskat barn och hur den kan slita en familj i stycken.

Jag som älskar historia grips av O’Farrells målande gestaltning av 1500-talets Stratford utanför London. Det är en tid som kännetecknas av pesten, bland mycket annat. Gissa om hon lyckas ingjuta skräck i mig som läsare! Skickligt, mycket skickligt.

Kommer sannolikt läsa om de båda böckerna 2022

Så stor läsglädje har Pachinko och Hamnet gett mig att jag sannolikt kommer läsa om dem båda under 2022. Jag ser fram emot ett bra läsår, som jag hoppas blir rikt på olika upplevelser.

För min del är årets första bok Ers Majestäts olycklige Kurt av Lena Ebervall och Per Samuelsson. Kan ännu inte bestämma mig för vad jag tycker om den… Du lär få reda på mina tankar om boken i ett kommande blogginlägg.

Anledningen till att jag börjat med Ers Majestäts olycklige Kurt är för att jag gärna vill se den nya SVT-serien En kunglig affär. Har fått för mig att serien bygger på boken – gör den det? I vilket fall brukar jag läsa boken före jag ser filmen eller serien.

Hercule Poirot nystar i mordet på Orientexpressen

2022-01-042022-04-26 | Sandra Jönsson

Hercule Poirot är en av mina favoritkaraktärer och i Mordet på Orientexpressen tycker jag han briljerar med sina små grå. Eller egentligen är det ju författaren Agatha Christie som glänser i denna klassiska mordgåta, som kanske är den bästa pusseldeckare jag läst och sett hittills.

agatha christie mordet på orientexpressen

Mordet på Orientexpressen har filmatiserats flertalet gånger, häromsistens i Kenneth Branaghs regi 2017. Jag gillar filmen MEN i mina ögon finns det inget som slår ITV:s Poirot-serie med David Suchet i huvudrollen. Jag tror den finns på TV4 Play.

Själv har jag DVD-boxen hemma, det är en av de få boxar jag kommer klamra mig fast vid så länge jag lever, typ.

Vad handlar Mordet på Orientexpressen om?

Detektiven Hercule Poirot är med om många äventyr i världen, Mordet på Orientexpressen eller Murder on the Orient Express är ett av dem.

Efter att ha rest runt i Främre Orienten ska Poirot bege sig hem till Europa och givetvis vill han lyxa till det med en tågfärd mellan Istanbul och Calais.

Just den här avgången är Orientexpressen fullbelagd, men Poirot lyckas ändå få en sovplats tack vare inflytelserika kontakter.

Poirot och tretton andra resenärer reser i samma tågvagn. Tåget hinner knappt börja rulla innan dramat drar i gång.

mordet på orientexpressen bok recension — *På bilden ser du bokomslaget till Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Boken gavs ut av Bookmark förlag 2014.*

Mr Ratchett närmar sig Poirot nästan med en gång. Han har gjort sig en förmögenhet på tvivelaktiga sätt och inger ett högst osympatiskt intryck. Poirot tycker då rakt inte om honom, så när Ratchett ber om hans beskydd undan någon som vill honom väldigt, väldigt illa säger detektiven bestämt nej.

Tåget fastnar också i en snöstorm och resan får ett abrupt avbrott i ovädret. Strandsatta i snön händer det som inte får hända: Mr Ratchett mördas. Han hittas död med många, många knivhugg.

Vilken tur att Poirot är på plats och redo att nysta i händelsen!

Med hjälp av sin förståelse för det mänskliga beteendet lyckas Poirot röra om rejält i grytan medan han förhör sina medpassagerare.

För att hitta Mr Ratchetts mördare måste Poirot gräva i det förflutna och sakta uppenbarar sig den mörkaste av hemligheter. För länge sedan rövades en flicka bort och mördades brutalt. En hel familj slogs i spillror.

Vad tycker jag om Agatha Christies bok?

Som jag redan nämnt är jag förtjust i både Hercule Poirot och Mordet på Orientexpressen – vad är det med karaktären och boken som jag tycker så mycket om?

Jag har läst en del av Agatha Christies böcker och tycker hon är en mästare på att skriva fram psykologiska porträtt. Varje karaktär – även birollerna – känns unik och djup, även trots det faktum att berättelserna är ganska korta.

Samspelen mellan karaktärerna är också de dynamiska. När Poirot börjar skrapa på ytan pågår hur mycket som helst, hela känslogalleriet finns representerat. Och varken karaktärerna eller händelserna målas svart på vitt, tvärtom är Christies litterära värld full av nyanser.

Poirot, då? En otroligt väl sammanhållen karaktär i bok efter bok. Kanske är han rent av lite dryg i sin självmedvetna arrogans och ändå är han så älskvärd. Excentricitet ursäktar det mesta!

Enligt min mening fångar Mordet på Orientexpressen allt det som gör en Agatha Christie-bok så himla bra.

Sedan tycker jag tågmiljön är spännande. Är den inte lite klaustrofobisk med tanke på den begränsade ytan och snöstormen? Man kan liksom inte fly därifrån…

Jag har drömt om att få åka Orientexpressen ända sedan jag första gången tog del av den här berättelsen någon gång i tonåren. Har läst och sett den många gånger om just för att jag gillar den så. Bästa betyget, väl?

Änglarna griper in i julfilmen Livet är underbart

2021-12-252022-04-26 | Sandra Jönsson

Jag har firat juldagen i ett lugnt tempo, suttit vid datorn, promenerat, sovit och tittat på Livet är underbart. Livet är underbart eller It’s a wonderful life är en klassisk julfilm från 1946 och precis den sortens rulle jag föredrar när jag ska varva ner. Över lag gillar jag klassisk film, helst svartvita rullar och långsamma draman med en episk inramning.

Livet är underbart är en stor berättelse om vikten av det lilla. Hur mycket kan en enda människa påverka åtskilliga människors liv? I ren desperation önskar George Bailey, spelad av James Stewart, att han aldrig blivit född. Hans julängel hörsammar önskningen och visar George en alternativ värld utan honom i den.

Vad handlar Livet är underbart om?

Filmen inleds ganska så fantastiskt. Uppe i himlen hör änglarna de många bönerna för George Bailey. De bestämmer sig för att ingripa i något som kan bli en katastrof genom att skicka ängeln Clarence till jorden. Om Clarence lyckas rädda George kommer han äntligen få sina efterlängtade änglavingar.

Livet är underbart börjar alltså in medias res och först efter att änglarna haft sitt samtal spelas alla milstolparna i Georges liv upp i kronologisk ordning. Det här är en man som kastat sig i minusgradigt vatten för att rädda lillebrodern undan drunkning. Det är en person som fått familjeföretaget på fötter och som hjälpt massor av fattiga människor att få värdiga bostäder.

George är vidare en man som genom sin generositet fått mängder av goda vänner, som haft turen att gifta sig med kvinnan han älskar över allt och som nu har fyra härliga ungar som är lika godhjärtade som han. Men kan allt detta finnas utan honom? Det är en nästan existentiell fråga, ett spännande tankeexperiment.

Vad tycker jag om julfilmen?

Det är Frank Capra som regisserat Livet är underbart och i rollen som Georges fru ses Donna Reed, kan tilläggas. Med andra ord medverkar en enastående ensemble till denna utomordentliga julfilm.

Om jag skulle betygsätta filmen skulle jag ge den fem av fem. Med tanke på att filmen fått flera Oscarsnomineringar och visats på tv typ varje jul sedan ever är jag inte den enda som är lyrisk över den.

För mig är det berättelsen som gör det, jag tycker den är vacker och att den dessutom är vackert berättad. Den dramaturgiska uppbyggnaden är storartad i hur man direkt kastas in i händelsen, sedan får en kronologisk återblick av Georges liv och i hur livet på slutet återges i en annan vinkel.

Många trådar går i varandra och knyts samman. Att lyckas med detta kräver en skicklig berättare med ett sinne för såväl detaljerna som för helheten, tänker jag. Jag önskar att jag hade kunnat berätta så här och blir alldeles varm i hjärtat av kärleken Livet är underbart förmedlar från början till slutet. Jag tycker inte det snälla budskapet är cheezy alls. Mer sådant här!

När jag nu tänker på det finns det en del likheter mellan Livet är underbart och Charles Dickens klassiska verk En julsaga. Under juldagarna får två personer chans att omförhandla sin syn på sig själva och andra. Givetvis till det bättre i sannaste julandan! Men för att kunna göra detta krävs en gnutta julmagi, exempelvis i form av en ängel.

Vilken berättelse bygger filmen på?

Livet är underbart bygger på Philip Van Doren Sterns numera klassiska julberättelse The greatest gift från 1943. Berättelsen är ett slags novell, kort som den är.

De dödas julotta – har du hört den gamla berättelsen?

2021-12-252022-04-26 | Sandra Jönsson

Kom för allt i världen INTE för tidigt till kyrkan!

Spökhistorien om de dödas julotta har följt mig under många, många år. Läste den i boken Spöktimmen när jag var sju-åtta-år-något och blev djupt inspirerad av läskigheterna. Vad annars, liksom?

Mina syskonbarn var sjuka förra veckan och eftersom den äldsta av dem hade tråkigt under hemmavistelsen ringde hon till mig i hopp om att jag skulle berätta spökhistorier för henne.

Jag trappade successivt upp läskighetsnivån på berättelserna, De dödas julotta var en bra början.

Efter den här gamla klassikern fick hon höra om både getmannen och black eyed children – till deras farmors förskräckelse. Ha! Jag älskar att berätta spökhistorier, nästan lika mycket som jag älskar att läsa dem, faktiskt.

Jag har kommit fram till att jag ska skriva ner berättelserna, så att mitt syskonbarn kan läsa dem själv. (Eller så att någon vuxen kan läsa dem för henne.) Du hittar länken till en gratis printable med De dödas julotta längre ner i det här blogginlägget.

Först en liten introduktion till ämnet.

De dödas julotta är en gammal, gammal folkberättelse

Även folktro ligger mig varmt om hjärtat. Utbildningsmässigt har jag examina i både antropologiska och arkeologiska ämnen, någon gång skulle jag vilja fortsätta med detta och bli vad man kallar folklorist. Vi får se!

De dödas julotta är en sådan sak som jag hade kunnat studera som folklorist. Spökhistorien är nämligen en gammal, gammal folkberättelse med rötter som sträcker sig tillbaka till 500-talet på Kontinenten.

Hur länge har berättelsen funnits i Sverige, då? Det finns belägg för att den cirkulerat i svensk berättartradition sedan åtminstone 1600-talet.

Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet

Förr i tiden var julottan en viktig del av julfirandet, kanske till och med den viktigaste delen. Den här gudtjänstformen äger fortfarande rum tidigt på juldagsmorgonen, men har inte alls samma status som förr.

Under julottan firades Jesu födelse, så är det ju än i dag.

För att nå fram till den i tid började många sin färd mitt i natten, oftast i beckmörker. Man föreställde sig att man kunde stöta på nästan vad som helst längs vägen till kyrkan, allt från spöken till troll.

Berättelsen om de dödas julotta spinner vidare på rädslan för det okända i brytpunkten mellan julnatten och juldagen, som julottan är.

Julnatten var en tid när de döda troddes gå igen

Över lag troddes julnatten vara en tid när de döda gick igen.

Döingarna hade sin egen julotta, den ägde rum strax före de levandes gudstjänstfirande.

Men först hälsade döingarna på de levande, som ställde fram mat och bäddade sängarna för dem. Man ville ogärna förarga döingarna och gjorde därför sitt bästa för att mysa till det.

Helst av allt ville man nog inte få en påhälsning och därför tändes ljus genom hela julnatten. Tack vare ljuset kunde man kanske, kanske skrämma bort de ondskefulla krafterna.

När man sedan färdades hela vägen till kyrkan bar man ljuslyktor och gjorde en massa oljud, allt för att mota bort julnattsvarelserna.

Vad händer om en levande råkar gå på de dödas julotta?

Berättelsen De dödas julotta handlar vanligen om vad som händer när en levande råkar gå på döingarnas gudstjänst. Oavsett de otaliga versionerna av spökhistorien är det alltså det här skräckscenariot den målar upp.

Vad händer på de dödas julotta? Oftast springer en stressad person in i kyrkan, skyndar sig ner i kyrkbänken och andas ut i tron att hen kommit fram i tid. Då knackar en avliden släkting eller vän hen på axeln och ber hen se sig om i kyrkan. Ser du var du hamnat, min vän?

Efteråt följer instruktioner om att personen ska resa sig upp ur kyrkbänken och gå sin väg – men Vänd dig inte om för allt vad du gör! Blicken framåt. Hen kan inte lämna kyrkan helt obehindrat, givetvis inte. Döingarna rycker och sliter i hen.

Till slut lyckas personen fly, eller så slår dörrarna igen framför näsan på hen. Tack och lov dyker kyrkvaktmästaren upp till slut. Personen räddas undan spökenas händer.

Ladda ner en printable med spökhistorien De dödas julotta

Jag vill uppmuntra mitt syskonbarns nyväckta intresse för spökhistorier och tänker därför att jag vill skriva ner lättlästa versioner av de olika berättelserna, som hon kan få. Dröjer inte länge innan hon kommer läsa flytande.

Av den anledningen har jag gjort en printable med De dödas julotta, den klassiska berättelsen skriven med mina ord. Du är varmt välkommen att ladda ner denna printable gratis från min projektkatalog. Bara roligt om spökhistorien lever vidare. Vi får hjälpas åt så att den gör det!

I folkloristen Jan-Öjvind Swahns Stora julboken (Ordalaget bokförlag, 2016) kan du läsa vidare om julfirande då och nu, jag har haft jättestor glädje av den. Swahn skriver en hel del om hemsökelserna på julnatten och om de dödas julotta.

På Institutet för språk och folkminnens webbplats finns en kort text om juldagen och på deras Sägenkartan kan du själv söka efter dokumenterade berättelser om spökenas juldagsfirande. Ange ”de dödas julotta” i sökfältet så får du upp historier från Sveriges olika hörn.

Stilla natt berättar om den gripande julfreden 1914

2021-12-172022-05-23 | Sandra Jönsson

Julfreden 1914 visar hur komplext ett krig kan vara och just den här komplexiteten skildrar Stanley Weintraub i faktaboken Stilla natt, som jag nyligen läst. Jag tycker om att varva skönlitterära böcker med faktaböcker. Nu var det helt enkelt dags för facklitteratur igen.

Första världskriget hade nästan precis börjat och ingen hade kunnat ana att det skulle rasa till 1918. Än fanns en förhoppning om att det snart skulle vara över.

Inte heller hade man lärt sig hata fienden. Tvärtom skedde många utbyten mellan de olika lägren, ibland utlystes till och med eldupphör för att man ville ge varandra chansen att hämta och begrava sina stupade vänner.

Byte av saker var inte ovanligt, det heller. Cigaretter och chokladkakor var hårdvaluta, och en uppskattad sådan.

Mitt i stridigheterna stannade man alltså upp då och då, och i de delade erfarenheterna av skyttegravseländet växte ett slags gemenskap fram oavsett frontlinje.

Men det var kring julen 1914 som soldaterna tog det största klivet närmare varandra – och detta med utsträckta händer.

Under flera dagar lade de ner vapnen och umgicks över gränserna. Det är det här historiska ögonblicket som är känt som julfreden 1914, ögonblicket när första världskriget pausades.

Stilla natt innehåller skildringar av julfreden 1914

Tyskarna inledde freden med att sjunga Stilla natt och snart stämde engelsmännen in i kören. Plötsligt firade man jul tillsammans och man anordnade även en fotbollsturnering.

Genom historiska dokument – ögonvittnesskildringar – målar Weintraub en gripande bild av det vardagliga livet i första världskrigets skyttegravar. De små vardagsberättelserna levandegör inte bara tidevarvet, utan soldaterna som levde och dog för sina länder.

Stilla natt: När vapnen tystnade på västfronten julen 1914 (Leopard förlag, 2014) är den fullständiga titeln på Stanley Weintraubs faktabok om händelsen.

Jag måste medge att jag själv är överraskad av hur engagerad jag blev i boken, det kändes nästan som att jag var med soldaterna vid fronten.

Weintraubs verk blottlägger krigens drivkraft, inte är det alltid de vanliga soldaterna som hetsar fram krigsstämningen. Makthavarna tyckte det gick så snällt och trevligt till i skyttegravarna att de aktivt försökte förbjuda all form vänlighet mellan de olika lägren.

Till slut fick de också sin vilja igenom. Första världskriget blev betydligt råare och den vanliga soldaten fick betala priset för det.

Julfreden 1914 är ett spännande historiskt ögonblick och jag har bara skrapat på ytan här, skriver nämligen lite off på grund av hjärntröttheten i dag.

Det är fullt förståeligt om du vill läsa vidare, så jag har faktiskt några användbara länkar på lager. Läs mer om julhändelsen på Världens historia, Svenska dagbladet samt på Smithsonian magazine.