Hemma i mina snår är jag bortskämd med massor av björnbär, hallon och slånbär. Jag kan gå ut på en liten skogsrunda och passa på att fylla skålen längs vägen. Hur underbart? Jag vet, helt fantastiskt! Men jag måste medge att jag blev besviken när jag vågade mig ut i värmeböljan och såg de bruna vildhallonen.
Jag tänkte att det var för sent att plocka hallon så som jag tänkt mig. Har nämligen fått mersmak efter förra årets björnbärsskörd, som jag hämtade från ungefär samma runda, och alltså kommit att uppskatta bärplockning.
En svalare vecka med regn har förvandlat landskapet. Nu är det som att hallonen fått den rätta färgen, här och var lyser det äntligen i knalligt hallonrött. I går gick jag ut med skålen i högsta hugg och lyckades i alla fall plocka en handfull vildhallon. I dag gick jag ut igen, men mest för att fota bären. Det gick sådär. Jag tycker bären är svårfotade, det är något med hur ljuset speglar sig i dem.
Bärplockning är som värsta naturterapin, och för mig innebär det en stunds intensivt fokus på att hitta de finaste bären till ljudet av fågelsång och trädknarr. Är det som att resten av världen upphör att existera? Ja, lite så känns det faktiskt när jag bland annat plockar hallon. Det är en speciell känsla. Kanske en aning mindful?
Hur jag gör för att plocka vildhallon är också det speciellt. När jag försöker se mig själv utifrån ser jag en stadsbo som roar sig i naturen.
Hallonen plockas damigt, ett och ett, samtidigt som jag blåser och borstar på dem. Jag äter ogärna larver och far därför över bären med min hökblick. Jag kan skratta åt det, för ja, det är fånigt hur ohemma jag kan känna mig.
Men att kunna äta en näve nyplockade vildhallon är faktiskt inte så dumt. För att inte tala om den välgörande stunden i att plocka hallonen!
Filosofiska rummet i P1 tycker jag väldigt mycket om. Allra mest tycker jag om radioprogrammet när temat är så spännande som ”Nybörjaren och modet att misslyckas”. Detta är ju något som jag själv skrivit om och som jag därmed funderar en del på.
Och inte bara det, man måste ha modet att fortsätta utvecklas även när det känns motigt. Det är inte direkt så att utvecklingskurvan pekar stadigt uppåt. Men ihärdighet och hängivenhet är fantastiska motvikter till de eventuella besvikelserna.
Filosofiska rummet-avsnittet ”Nybörjaren och modet att misslyckas” snuddar vid tankarna jag tänkt, men vidgar perspektivet tack vare att tre olika experter och en initierad samtalsledare bollar idéer med varandra.
Det här är alltså forskare inom bland annat ekonomi och kultur som samtalar om kreativitet och kunskap, och hur man kan skapa miljöer där människor känner att de faktiskt får vara nybörjare eller tänka ofärdiga tankar utan att bli klassade som dumma.
En viktig aspekt som lyfts är att det svenska utbildningssystemet premierar den som kan och följer mallen, snarare än att vara ett laboratorium där nya idéer och fält prövas. Eller så här: Man förväntas nästan vara expert på ett ämne innan man börjat. Och vad ger det?
Sorgligt nog är det många vuxna som går runt och inte törs börja med något nytt. Varför då, då? För att det känns pinsamt att vara nybörjare. Om man börjar måla ska kvaliteten på alstren vara så att de är säljfärdiga bums och om man börjar spela tennis ska man helt klart kunna ställa upp i – och vinna – ett mästerskap. Men riktigt så går det inte till.
Runt omkring mig är det fler och fler av mina kvinnliga vänner som känner att det är dags att prioritera sig själva. Många har vuxit upp med självuppoffrande mammor och har blivit lika självuppoffrande som vuxna. Fantastiskt att man inser att man vill ta bättre hand om sig själv, tycker jag.
Anar du ett men…?
Runt omkring mig märker jag också att denna vilja att satsa mer på sig själv har utmynnat i en viss dryghet hos en del. Jag uppskattar snällhet, personer som hellre friar än fäller och som kan stå upp för en gräns utan att i sin egen osäkerhet förminska andra.
Jag uppskattar också när man tar sig tid för andra, när man försöker se andra. Det är verkligen inte mycket som krävs för att få en människa att känna sig sedd. Man kan exempelvis fråga hur dagen varit eller återkoppla till något som man fått berättat för sig.
Om man tycker att man får höra för mycket ”gnäll” och inte är på humör för det kan man vänligt och samtidigt bestämt säga att man inte orkar höra i dag, att man själv är trött. Det är en tydlig gräns som man ibland kanske måste dra för att orka själv. Inget fel med det.
Jag kan lova att en sådan gräns gör mindre ont än ett Ryck upp dig eller att man byter samtalsämne till sig själv och har en monolog. Och ibland måste man kanske också påminna sig själv om alla de gånger andra lyssnat på en, för i en meningsfull relation kan man ibland behöva finnas där.
Om man skulle vara den som alltid ger är det självklart att man ska sätta en gräns och kanske lyfta att man behöver bli hörd den här gången, och inte var den som hör igen.
Jag tycker själv det är svårt att sätta gränser, och jag jobbar med min egen gränssättning och mitt dåliga samvete varje dag. Men någonstans förstår jag att mitt dåliga samvete handlar om mig, om sidor jag behöver utveckla hos mig själv och att jag inte kan rasa mot andra för dem.
Skulle jag kunna få efterlysa lite mer självreflektion och ansvarstagande för sina reaktioner? Känslor kan man inte rå för, men hur man hanterar dem gentemot andra kan man faktiskt påverka.
Passiv aggressivitet för att man brottas med sig själv är ett exempel på ett val. Jag vet inte ens om jag tycker att den fördämda ilskan och uttrycken den tar sig är särskilt snällt mot sig själv, faktiskt. Jag är övertygad om att man kan vara snäll mot sig själv och andra samtidigt, och att de bästa gränserna är de som sätts i en form av självinsikt.
Visste du att det finns flera olika färger på blåklint? Det visste inte jag. Tills i går. Jag gjorde mig själv den stora tjänsten att trotsa värmen och ta med mig makrot ut i hopp om att hitta vackra blommor.
I planteringarna på gården hittade jag mycket fint att plåta, däribland blåklintar i nyanser av blått, lila och rosa. Till och med i rött. Det var i en perfekt färgskala, där den ena färgen gick in i den andra.
Efteråt var jag tvungen att gå tillbaka till blomlådorna för att ta ännu fler bilder – för wow! Och nu undrar jag om jag kanske skulle kunna så blåklint men för inomhusbruk? Sådana här ljuvligheter skulle jag vilja njuta av året runt. Som med luktärter och stockrosor.
När jag fann de olikfärgade blåklintarna kände jag tacksamhet för att det ännu finns blommor kvar, jag menar efter den här torkan. Det kommer inte mycket till regn, alltså, och har inte gjort det på hela sommaren trots det slagiga vädret.
Juli månad är sällan en sommarmånad så som jag fantiserar om. Det är mest brunt och bränt utomhus, och inte alls blomkantade diken eller surrande blomsterängar. I kombination med orimligt mycket värk i värmen lockas jag inte utomhus på samma sätt.
Men så har jag mina stunder och så får jag dessutom syn på något så fantastiskt som blåklint i flera olika färger, och hittar tillbaka till glädjen i att fånga skönheten på bild oavsett väder.
Studietiden är en tid jag förknippar med lust och glädje, en tid när jag fick chans att lära mig nya saker och växa. Jag var sällan understimulerad. Det kan vara så att jag tyckte så mycket om tiden att jag så här efteråt idealiserar den något. För när jag väl slutade – typ tre år för sent eller något – kände jag mig klar. Och man måste ju inte utbilda sig för att bilda sig, så att säga.
Den här sommaren gick jag tillbaka till universitetet igen – och jag slutade inom en månad. Igen. Jag hade kommit in på mina toppval i kreativt skrivande och var supertaggad. Men efter att ha läst kurslitteraturen, deltagit på lektionerna och skickat in 25 A4-sidor text (läste 150 procent) kände jag nej. Kurserna tappade helt enkelt i meningsfullhet för mig personligen. Jag kände att jag egentligen söker efter ett annat slags stöd i min skrivprocess än det jag kan få via skrivkurser på universitetet.
Eftersom jag redan skriver varje dag – är yrkesskribent – vill jag ha stöd för att hitta nya vägar utifrån var jag befinner mig. Lika gärna som att skicka in texter och analyser i kreativt skrivande kan jag skriva efter eget huvud. Sedan kan jag ta hjälp av en lektör som kan bokbranschen och som kan ge handfasta tips på vad jag behöver förbättra. Jag vill inte längre skapa storslagen konst, utan skriva läsvärda texter som många kan ta till sig.
Jag landade i att jag inte gjorde inlämningarna för min egen skull och utifrån det jag behöver. Därför drog jag mig ur. Det har hänt ett par gånger det senaste året. Vid båda tillfällena har jag haft några väldigt lärorika veckor – efter det här kommer jag exempelvis aldrig se på poesi på samma sätt igen – och sedan insett hur fantastiskt bra jag har det i mitt eget skapande.
På ett sätt är jag glad att jag fortfarande försöker börja studera igen. Nu kan jag försöka enbart för min egen skull. För att jag tycker det verkar roligt och spännande, helt enkelt. Jag är inte beroende av kurspoäng eller -betyg. Har så att det räcker även inom kreativt skrivande, och allt över det är bara en bonus. Dessutom har jag min drömkarriär, inte för att jag inte ledsnar på den ibland och då får ett nytt pluggryck.
I djupet av min själ älskar jag det jag gör. Och att söka ny kunskap kommer jag aldrig sluta vilja göra.
Jag sitter här och segar när jag plötsligt minns en särskilt pinsam anställningsintervju. Den hände för många år sedan nu men ibland tränger minnet av den sig på. Jag har faktiskt inte varit på så många anställningsintervjuer. Sköter mig mest själv som frilans och brukar vanligen pitcha idéer skriftligen. Bara en handfull intervjuer har det blivit. Det var innan jag blev frilansare inom skrivande och sociala medier, och på riktigt kom i gång med mina egna sajter.
En pinsam anställningsintervju innan den pinsammaste
Var jag någonstans mellan 25 och 30, kanske, och hade precis bestämt mig för att börja jobba med kultur? Trots digra utbildningar visste jag inte riktigt hur det skulle gå till och allra helst ville jag bli frilansare, precis som jag är nu. Jag hade dessutom tröttnat på lärarvikarierande och kände att det var dags för mig att slå rot i en ”riktig” karriär, i något som låg i linje med mina färdigheter, vill säga.
Det enda 9 till 5-jobbet jag sökte lyckades jag komma på anställningsintervju till, och av 200 sökande lyckades jag till slut hamna i topp tre. På den tiden hade jag en begynnande kulturkarriär, jag hade publiceringar på g och hade utvecklat mina egna distanskurser. Men en stadig karriär inom det hade jag alltså inte, och skolan skulle jag bort från så jag sökte första bästa jobb och gjorde ett bra första intryck.
Väl i topp tre tog det stopp. Då blev jag intervjuad av mina framtida kollegor och deras frågor visade tydligt bristen i det faktum att jag egentligen inte ville jobba där, att jag hade något annat jag hellre ville göra. Jag grillades ordentligt och pressades på att jag skulle behöva välja karriären där framför mitt eget utvecklande av saker. Det sa jag blankt nej till, om jag har arbetat hårt för mina skapelser kommer jag inte överge dem, resonerade jag då som nu.
Det var inte alls populärt. De andra menade på att de själva försakat sina kulturkarriärer för att prioritera detta yrke. Jag är glad för att det gick som det gick på intervjun; dåligt. Frilansare blev jag efter det och sedan dess har jag jobbat efter eget huvud. Jag kan nog fortfarande bara inte släppa våndan jag kände under anställningsintervjun och särskilt inte hur anklagad jag kände mig och hur irriterad jag blev.
Den pinsammaste anställningsintervjun jag varit med om
Men inte var detta den pinsammaste jobbintervjun, inte. Nej då, det har jag ett annat exempel på. Jag kontaktade en mycket känd nyhetssajt då jag ville börja frilansa för den. Efter ett tag hörde den av sig och ville göra en anställningsintervju via Skype, eftersom jag bodde långt ifrån redaktionskontoret.
Jag ville frilansa som skribent, få in lite beställningar då och då, men i stället hamnade jag på en intervju för jobbet som redaktör med ett visst ansvar. Och det var i Stockholm jag skulle placeras. Helt ärligt kom jag av mig så totalt att jag liksom först inte visste vad jag skulle säga.
Sedan började jag röra ihop saker och erkände att jag trodde att jag på min höjd skulle behöva åka till Göteborg. Ni har väl kontor i Göteborg, eller? Det hade de så klart inte. Vet du ens vad du sökt till, vilka vi är? Deras fråga var förstås befogad. Jag hade faktiskt inte jättekoll, då det var en liten pitch jag gjort på måfå, för att sondera terrängen.
Eftersom jag var tydlig med att jag inte ville ha något större ansvar än att skriva riktigt jävla bra texter och leverera dem i tid, hörde vi sedan aldrig av varandra igen.
Vad har jag lärt mig av mina pinsammaste jobbintervjuer?
Det är inte så farligt att göra bort sig, eller att göra fel, eller vad man nu gör, så länge man lär sig något av det. Mina pinsammaste anställningsintervjuer har lärt mig att jag aldrig ska söka jobb bara för att. Ska jag söka ett jobb, ska jag söka det för att jag verkligen vill jobba där. Jag har också lärt mig vikten av att förstå vilket företag jag söker jobb eller uppdrag hos. Saker och ting brukar gå bra om man visar intresse för jobbet eller uppdraget man söker, har jag insett.
Hur lär jag mig bäst? Låt mig introducera begreppet autodidakt.
Aldrig i livet att jag vill tona ner vikten av att lära sig av och tillsammans med andra. Folkbildning – utbildning överlag – är något jag tror på. Och visst är det så att jag får ut hur mycket som helst av ett samtal. Särskilt om jag får ställa tusen frågor i nyfikenhetens sanna anda och en vänlig själ tar sig tiden att besvara dem. Jag hade en helt underbar lärare påkonstkursen från sent i våras. Tack vare henne är mitt skapande berikat med ny färg- och materialkännedom.
Och aldrig, aldrig att jag vill förminska alla de kreativitetssamtal jag har med Christoffer och mina kreatörsvänner. Det här är samtal som på ett eller annat sätt pågår nästan varje dag och som hjälper mig lära känna mig själv väldigt mycket bättre.
Vad betyder autodidakt?
Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet autodidakt en person som rätt och slätt är självlärd.
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Men trots nästan tio års studier och åtskilliga samtal lär jag mig allra bäst för mig själv. Bland annat genom ett dagligt nötande och kanske just för att jag är en obotlig perfektionist som piskar mig själv till att bli riktigt bra. Det finns inga genvägar i skapande eller kunskapande. Man måste helt enkelt göra, göra och göra lite till, både genom teoretiska och praktiska studier.
En autodidakt är en person som lär sig saker genom självstudier. Ordet kommer från grekiskans autos som betyder själv respektive didaskein som betyder undervisa. Det är också ett begrepp inom konst- och litteraturvetenskapen, och det beskriver en kreatör som i stort sett är självlärd. Inte så sällan var personen en kreatör som kom från arbetarklassen och som inte fick formell läs- och skrivträning i skolan men som blev författare ändå.
I mina 30 har jag vid ett par tillfällen försökt börja med universitetsstudier igen. Jag pallar några veckor och sedan slutar jag tvärt när jag inser att jag hellre vill göra, göra och göra på egen hand, låta kärleken till ett ämne leda mig framåt hellre än att följa en kursplan. När drivet till att lära och växa finns hittar man ständigt vägar till nya färdigheter.
För inte så länge sedan spirade blommor längs vägkanterna och i dikena, och bara det gjorde bilåkande till en fröjd. På vår färd till ett kalas i går var grönskan inte lika vacker. Däremot var himlen med sina stora, vita fluffmoln fantastiskt fin. Och vackert var det ändå, för hur kan vägar på landet någonsin vara annat än vackra? Det är så att man blir glad på djupet när man skumpar fram!
Bilmusik är obligatoriskt. Helst ska det var sådan musik man kan tralla med i. Man och man, för mig är igenkänningen helt enkelt viktig. Igenkänningen får gärna vara rotad sedan flera decennier tillbaka. Under gårdagens bilresa började det med Journey – så bra (!) – och sedan fortsatte det med det gamla bandet Middle of the Road. Jag fick feeling på dem och ville att Christoffer skulle höra några av de låtar jag brukade lyssna på som barn, oftast när jag åkte bil med familjen.
Jag vet att jag svär i kyrkan nu: För mig är Middle of the Road en bättre variant av ABBA. Så himla roligt jag dessutom haft till deras 70-talsmusik. Jag har ett kul minne från när jag mimade och dansade till detta hippieband-ish på Småstjärnorna i mellanstadiet. Det var säkert hur töntigt som helst, men jag har aldrig haft problem med töntigt. Spela låten ”Chirpy Chirpy Cheep Cheep” (länk till Youtube) så kommer du också få feeling!
Den absolut trallvänligaste musiken är annars Disney-låtar, så detta brukar jag och Christoffer lyssna på när vi åker bil. Vi brukar också lyssna på Blues Traveler, som är ett av de band Christoffer introducerat mig för och där jag upptäckt hur mycket jag älskar deras ”Hook” (länk till Youtube). När jag tänker på det är nog bilåkande ingen favorit hos mig, men tack vare vackra vyer och trallglad musik blir färden härlig.
Ännu en ny dag på keramikkursen och den blev inte som jag tänkt mig, vad jag nu hade tänkt. Jag gjorde nya försök med ringlingstekniken och provade även drejning. Det blev lite som när jag provat klättring eller vindsurfing, värken satte stopp för äventyret.
Sådant här kan man ju aldrig veta innan man provat, men nu vet jag alltså att vissa typer av keramik helt enkelt inte passar mina värkhänder. Lera är ganska svårjobbat, faktiskt. I morgon blir det nya tag, då i form av kavling. Christoffer har hjälpt mig laserskära en plywoodmall till en blomformad skål jag ska göra, det är så snällt av honom.
En vecka som denna, när vi buss- och tågpendlar fram och tillbaka till kursen, blir dessutom en påminnelse om varför hemarbete är det absolut bästa för mig. Heldagar bortom hemmet är jätte-jättekrävande, tyvärr.
Två dagar in i veckan och jag känner mig knockad. Missförstå mig inte, det är tufft men jag är ändå glad för att jag går keramikkursen och därmed pushar mig själv. Hellre att ge saker en ärlig chans än att längta och undra hela livet.
När jag kommer hem på eftermiddagarna måste jag sätta mig ner och jobba. Har en hel drös av texter som inte kan vänta. Sent i går kväll begav jag mig trots allt detta ut i solnedgången. De mäktiga molnen och den nästan fulla månen drev ut mig. Jag älskar mina kvällspromenader, som alltid är lika välgörande.
Och när jag tänker på det är det positivt att jag klarar av så mycket trots värken. Jag har ju mitt fotograferande, som exempel. Konstkursen jag gick på senvåren och inpå försommaren klarade jag ju också alldeles utmärkt, oavsett hur det stod till med värken under kurstillfällena. Det finns massor av roliga saker att göra även för mig. #notetoself
Så har jag och Christoffer äntligen börjat på keramikkursen i Kungsbacka! Vi har väntat på starten sedan i juni, laddat som bara den. Och nu är alltså kursveckan här. Vi har bokat en allmän kurs i keramik via studieförbundet Folkuniversitet, vilket innebär att vi ska få prova på olika tekniker.
Christoffer håller på att släta till sin ringlade skål med mjuka fingerdrag.
Redan under denna första dag har vi gjort kavling, ringling och tumning, som är tre olika keramiktekniker. Dessutom har vi tittat närmare på olika sorters leror och glaseringar, liksom på mängder av verktyg. Det mesta av tiden gick dock åt till att just kavla, ringla och tumma leran enligt olika instruktioner.
Ärligt talat var det inte helt lätt alla gånger. Men vi går ju en kurs för nybörjare och lär oss allteftersom.
De 3 teknikerna jag hittills provat på keramikkursen
I ett inspirationsrus, för nu sprudlar jag av alla nya intryck, kommer jag berätta mer om de olika teknikerna vi provat. Läs om kavling, ringling och tumning!
1. Kavling av lera
Kavling är vad det låter som, man kavlar helt enkelt leran. Eftersom lera är organiskt och nästan har som ett minne kommer den ihåg när man kavlar mycket åt ett håll. Av det här skälet är det bra att kavla åt olika håll, bland annat genom att vrida på leran. Om man lägger leran på en kökshandduk eller tygbit blir den enkel att flytta.
Det är också bra att kavla leran jämnt. När man har ett jämt lerlager kan man kavla in mönster i det, däribland genom att använda mönsterkavlar eller spetsdukar, eller något annat som ger en fin struktur. Kavling ger snabbt mycket lera att arbeta med, lägg leran i en form eller skär delar ur den.
Det går också att forma skålar och muggar genom kavling. Då skär man först till själva plattan, förslagsvis en rund platta. Sedan gör man själva väggen, förslagsvis en jämnt utskuren remsa som motsvarar plattans omkrets. Ett annat sätt att exempelvis göra en skål är att lägga den kavlade leran över en annan skål, så att den får formen av den.
Ganska enkelt! Och definitivt ett snabbt sätt att skapa fin keramik av olika slag.
2. Ringling av lera
Ringling är en desto svårare teknik, tycker jag. Men det beror så klart på vad man gör med den. Vi fick prova på att ringla en skål. Som jag föreställt mig ringling är det just keramikföremål i ringlor, där man tydligt ser ringlorna som går runt, runt, från bottnen till toppen. Men här skulle vi mer släta till leran.
Ringeltekniken går ut på att man rullar leran till strängar. Dessa lersträngar ringlar man sedan. Vi ringlade leran runt och runt i samma lager för att göra bottnen till skålen. När detta var gjort slätade vi så till strängarna, och till slut kunde man inte se att det var ringlat. Förvånande. Efter detta byggde vi på med ringlor i lager på lager, det vill säga på höjden och allra längst ut på plattan.
Samma skål som i bilden ovanför men på den här bilden syns ringlorna.
Som du kan se på bilden här ovanför gick det hur bra som helst för Christoffer. Jag kämpade med tekniken och gjorde om skålen fem gånger. Ringling ska jag öva mer på i veckan! Som läget är nu har jag bara en bottenplatta, och inte ens det eftersom jag låtit den stå fritt ute och därmed torka.
Men ringlor, tänk alltså rullar av lera som du lägger bredvid eller på varandra och som du bearbetar på olika sätt.
3. Tumning av lera
Även tumning var ganska svårt. Faktiskt kämpigt för värkhänderna, både på grund av värken och motoriken. I den här keramiktekniken använder man tummarna och händerna. Leran snurras med hjälp av ena handen och tummas med hjälp av främst tummen på den andra. Vi tummade som två lika stora skålar, men i miniformat.
Uppgiften gick ut på att göra två delar som vi sedan kunde sätta ihop till en ihålig boll. För att limma samman de två delarna använde vi något som heter slickers, och detta är gjort på lera. Det yttersta lerlagret torkade och sprack och då lagade jag sprickorna med hjälp av slickers. Användbar blandning!
Den här bollen är tummad och ihålig.
På bilden ser du min ihåliga keramikboll. I morgon ska vi utveckla bollarna till jag-vet-inte-vad. Det blir en överraskning. Jag vet inte om vi ska dreja eller fortsätta tumma bollarna. Från tiden som arkeologistudent har jag fått lära mig att tumning är en av de äldsta keramikteknikerna. Man kan skapa oväntat mycket tjusig keramik med bara händerna!
Både jag och Christoffer ser fram emot att lära oss drejning, och likaså detta ska vi prova under morgondagen. Vad mycket kul vi har framför oss! Jag är glad för alla våra skaparäventyr.
På sätt och vis jobbar jag för en tidigare pension. Du vet hur en del investerar pengar för att kunna pensionera sig när de är fyrtio? En sådan effekt hoppas jag att mina sajter ska få om fem år-ish. Men vem vet, då kanske bloggande är dött i och med Metaversum?
När jag köpte födelsedagsblommor till mamma i går fylldes jag av en längtan att i lugn och ro kunna vistas bland blomster dagligen. Jag hade ju kunnat bli florist eller trädgårdsmästare, men det var inte riktigt den känslan jag hade.
Däremot kände jag en längtan efter att odla blommor och binda buketter av dem, bara för min egen skull. Och så var tankekarusellen i gång, för det ena ledde till det andra och till slut landade jag i en vision av mig bland blommorna och böckerna.
Jag tror jag såg min pension framför mig. Haha!
I en lååång rant om att vilja lämna ekorrhjulet skrev jag att jag inte hade velat leva så mycket annorlunda mot vad jag gör nu, om jag väl hade kunnat pensionera mig. Det är fortfarande sant. Jag tar mig alltid för saker, och drivs av skapande och kunskapande.
Men i kravlösheten blir jag väldigt effektiv. När lusten får styra finns det inga gränser för vad jag åstadkommer. En ledig dag kan utmynna i fem nya blogginlägg eller i femtio nya foton bara för att jag får feeling.
Om jag fick styra helt över min egen tid skulle jag ägna dagarna åt att läsa, skriva och titta på vackra saker, gärna blommor och natur, och då helst till fots. Och så hade jag så klart begett mig till kulturtantsäventyr och förkovrat mig i allt tänkbart.
Skulle du vilja gå i en (självvald) tidig pension och vad skulle du i så fall vilja göra med dagarna?
Jag har jobbat på som tusan med sponsrade artiklar för min battrehalsa.nu. Därför vill jag unna mig lyxen att glädjeskriva om en av gårdagens fina utflykter, nämligen om besöket till Iglasjön i Veddige utanför Varberg.
För någon vecka sedan skrev Hallands nyheter om Iglasjön, en dold skogspärla med turkost vatten. Jag tyckte det lät vackert och tänkte – precis som tusentals andra – att dit ska jag. Ett måste-besök upp till Landvetter för Christoffers del bjöd in till avstickare på hemvägen, så jag slog följe med honom.
Vi körde vägen genom Borås, Horred och Veddige hem, och kunde på så vis stanna till vid först Seatons kulle och sedan vid just Iglasjön. Som vanligt hade jag inte planerat något, och det är ju faktiskt väldigt typiskt mig. På ett mindre bra sätt, alltså.
Väl vid Iglasjön gick jag och Christoffer vilse. Vi missade helt enkelt den lilla, lilla stigen som skulle leda oss direkt till sjön och hamnade i stället i en ond cirkel av backe upp och backe ner. Skulle kollat kartan innan vi marscherade ut i skogen!
Jag som annars är promenadpigg trodde jag skulle dö i uppförsbackarna, det var ingen bra värkdag i går, men Christoffer knallade på som värsta hurtbullen. Annars brukar det vara ombytta roller. Räkbaguetten, chokladrullen, energidrycken och vattenflaskan han hade smällt i sig på mindre än fem minuter innan promenaden måste ha gjort susen för honom.
Iglasjöns turkosa färg skiftar med ljuset.
Efter mycket stånk och stön, för min del då, och säkert fem kilometer i eländig terräng nådde vi så fram till sjön. Och det var helt klart värt mödan! Det klara vattnet glittrade definitivt i turkost, nästan som vattnet i Medelhavet.
Jag har aldrig sett något liknande i sjöväg. Egentligen är det väl tur, för Iglasjön är nämligen en död sjö med försurat vatten. Skulle jag likna vattnet vid något är det vid en av de varma källorna jag badat i strax utanför Santorini. Du vet sådant där vatten som innehåller en massa svavel? Nu vet jag inte vad Iglasjöns vatten innehåller…
I vilket fall berättade jag om sjön för min bror Daniel. Han suckade lite och uppmärksammade mig på att Iglasjön minsann inte är en nyhet för oss gamla veddigebor. Han brukade bada i den i tonåren. Men jag som inte gillade sjöbad följde aldrig med på sådana äventyr då.
Kan åter konstatera att närmiljön levererar många unika äventyr, bara man är öppen för dem. Men äventyren kan kosta på, i dag är jag halvt död i kroppen.
