När man tänker på årets aprilväder har den här månaden verkligen varit April, april, din dumma sill… Ena stunden har jag varit ute och fotograferat vårblommor i strålande sol. I nästa stund har jag stått på en strand över vilken värsta vintermolnen rullat in.
Men i dag skiner solen och lockar temperaturen uppåt. Nu kan man nog förvänta sig flera dagar med en värme på runt 15 grader och en grönska som därmed exploderar i ett fyrverkeri av blommor och blad.
Mäktiga snömoln över Kåsas strand. För någon vecka sedan såg det ut så här i solnedgången.
Jag sitter på hemmakontoret och försöker skriva i gång mig inför veckan. Var ifrån skärmarna i går, då jag och Christoffer vårstädade hela dagen och sedan fick besök av ett par av våra närmaste på kvällen, och jag måste därför hitta tillbaka till flödet.
Senare på eftermiddagen kommer jag alldeles säkert ta med mig kameran ut för att fotografera de spruckna trädknopparna och utspridda vitsipporna. När aprilvädret visar sig från sin vårligaste sida är detta min bästa tid på året. (Minus allergin.)
Är det dags för vår på riktigt nu, utan att vädret visar Haha, lång näsa?
Nu har årets hyreshöjning kommit, och vet du? Det känns helt okej, faktiskt. I och med höjningen får jag och Christoffer en månadshyra på 6 432 kronor. Billigt. Det är för en trea på 76 kvadratmeter, en lägenhet som är i ett väldigt fint skick men som kanske inte ligger på den bästa adressen.
Men det här med adressen gör mig inte ett dyft. För jag har fem minuters promenad till skogen, tio minuters promenad till stranden och femton minuters promenad till centrum. De platser jag gillar att röra mig på ligger typ runt knuten och därför är adressen perfekt för mig.
Att jag skulle älska att bo i området visste jag också när jag först flyttade hit från centrum. Den då ännu lägre hyran var inte direkt avskräckande, den heller.
Jag och Christoffer har en deal för tillfället och den innebär att vi båda ska satsa allt på vårt skapande. Tid är det absolut dyraste man kan köpa sig, för tid är pengar heter det, ju. Att köpa material och utrustning är inte jättebilligt det heller, vilket vi båda erfar, och någonstans får man bestämma sig för vad som är viktigast för en själv.
Ju lägre månadsutgift, desto mer tid får exempelvis jag över till fotovandringar och flumskrivande, liksom till att utvecklas åt oanade håll. Och det här med min kreativa utveckling är det viktigaste för mig nu. Det är den jag gläds åt, trots att den medför att jag måste göra avkall på vissa saker.
Skönt att Christoffer är inne på samma spår för sin egen del. Just nu känner jag bara tacksamhet att vi kan göra den här resan tillsammans utan att jaga runt efter saker åt alla tänkbara håll. Faktiskt är det skönt att vara i 35-årsåldern och att inte känna att man måste bilda familj eller köpa hus, att man kan leva i sin lilla bubbla av meningsfullhet utan press.
Vad vill jag ha sagt med det här blogginlägget som inleddes med årets hyreshöjning? Jag vill nog mest bara visa på att många av oss kreatörer prioriterar gällande tid och pengar, och detta för att ha råd att skapa på utifrån eget huvud och hjärta. Det är lite svårt att ha allt samtidigt.
Familjen Jönsson inledde påsken med att ha äggjakt för [syskon]barnen redan i onsdags. Det var en färgkodad skattjakt, där de två deltagarna fick var sin färg på chokladägg som de skulle leta efter i trädgården. Den ena fick gul och den andra fick rosa. Och det gick hur bra som helst! Äggjakten var på en alldeles lagom nivå, enkel men ändå rolig.
Den här gången var det barnens farmor, min mamma, som hade planerat allt. Jag hängde mest på, för det är klart att barnen ska få fira påsk med oss gamlingar. Förra året hade vi liknande planer, men då blev äggletandet inställt eftersom minstingarna åkte på en förkylning. Så himla fint att vi alla var friska i år och kunde genomföra detta.
Barnen i familjen Jönsson är sju respektive fyra år, så det gäller att hitta något som passar båda åldrarna. Att färgkoda en äggjakt fick jag tips om inför förra påsken, det var av en bloggbekant på Lingon och musslor. Jag föll pladask för idén och har velat testa den sedan dess. Nu fick jag ju vara med på ett hörn, och ja, barnen älskade det!
När de hittat alla sina gömda ägg fick de en lite större påskpresent, något i stil med ett godisfyllt påskägg. Är det påsk så är det, och ingen påsk utan godis.
Förra veckan bjöd på många spännande tankar, exempelvis en tanke om ordet amatörs verkliga betydelse. När det tas i mun sägs det nästan som ett skällsord. Vilken amatör, ha! Och då menar man att personen är mindre bra på det hen gör, att hen inte direkt är ett proffs.
Men egentligen är amatör den vackraste beskrivningen av en persons kärlek till det hen gör. Ordet kommer nämligen från franskans amateur som i sin tur kommer från latinets amare (verb) och amator (substantiv). Själva betydelsen blir då en helt annan: en som älskar.
Subbe fyr i kvällen.
När man tänker på hur mycket tid och omsorg man ger sina intressen kan det inte vara annat än kärlek. Att älska det man gör är en av de största gåvorna, och jag tänker tillbaka på hur mycket glädje jag själv haft av att nörda ner mig i eller kreera nya saker. Många gånger utan någon som helst tanke på prestation och med passionen som en starkt lysande fyr framför mig.
Vad betyder amatör?
Enligt SAOL, Svenska Akademiens ordlista, betyder ordet amatör en person som inte är en yrkesmässigt utövare av en sak. Det här gäller främst inom konst och idrott. Ganska neutral betydelse, ändå!
Som seo-skribent och content writer gillar jag att vrida och vända på orden, och alldeles särskilt mycket att bygga texter utifrån dem.
Innerst inne hade jag nog velat vara en amatör hela tiden, reflekterar jag och refererar till blogginlägget jag för någon vecka sedan skrev om den stora nackdelen i att jobba med det man älskar. När man förväntas vara ett proffs på något har man inte längre samma valmöjlighet, passionerad eller inte ska man oavsett skapa på.
Missförstå mig inte, jag har utvecklats något enormt på senare år. Såväl inom skrivande som skapande i stort, och mycket tack vare förväntningarna. Men jag kan ändå inte komma ifrån känslan av att jag finner det där lilla extra när jag låter kärleken lysa vägen framåt längs alla sidospår. När man verkligen älskar det man gör finns inga gränser för hur långt man kan nå.
Under veckorna har jag stuvat om rejält i sparandet. Har ett IPS-konto sedan länge och kände att det var dags att öppna ISK. Som alltid när jag ska göra något läser jag på som sjutton och därför tog jag i går kväll chansen att skriva en guide om att bygga en pengamaskin i form av en stadig utdelningsportfölj.
Med detta började jag alltså helgen, med att pröva vingarna lite grann genom att skriva content. Jag är faktiskt riktigt nöjd med texten, som jag dessvärre inte kan dela med mig av här. Däremot kan jag dela med mig av den nya kunskap jag fick genom researchen jag gjorde, och ibland är det ju så att bitarna liksom faller på plats när man skriver ner dem.
Jag fylldes av aha i går (och i dag när jag korrekturläste artikeln jag skrivit).
Tanken med en utdelningsportfölj är att få ränta-på-ränta
Själva grundtanken med en utdelningsportfölj är att den ska ge årliga aktieutdelningar som man återinvesterar i aktier. Från ett år till ett annat har man lyckats få ännu mer i utdelning, och så fortsätter det år efter år. Det här blir en så kallad ränta-på-ränta-effekt.
Sett i ett kortsiktigt perspektiv ter det sig inte direkt som en pengamaskin. Men i det långa loppet kan det bli det, för ju fler aktier desto mer i utdelning. Man får helt enkelt ge det ett x antal år! Förhoppningsvis blir åren roliga och lärorika.
Och sparande blir trots allt som bäst när perspektivet är långsiktigt.
En utdelningsportfölj bör innehålla stadiga utdelningsaktier
Inte vilka aktier som helst passar i en utdelningsportfölj, det ska vara stadiga utdelningsaktier. En utdelningsaktie är en aktie som rent historiskt kunnat leverera årliga utdelningar och som dessutom verkar ha en framtid kantad av stabilitet och tillväxt. För att hitta dessa aktiepärlor måste man gräva lite – men det är ju skojigt!
Över lag är det ”mogna” företag som har utdelningsaktier. De har ett facit av tillväxt, har blivit etablerade och måste inte pumpa in hela vinsten för fortsatt expansion. Snarare kan de kosta på sig en utdelningsandel på 50 procent, som är en policy hos många av de största och stabilaste börsföretagen.
Utdelningsandel, utdelningstillväxt och direktavkastning
Förutom utdelningsandel säger utdelningstillväxt och direktavkastning en hel del om en akties potential att ingå i en utdelningsportfölj. Utdelningsandelen bör ligga på 50 till 70 procent, utdelningstillväxten bör ha inneburit årliga och ökade utdelningar samt direktavkastningen bör ligga på 3 till 5 procent.
Den perfekta utdelningsaktien bör vara förutsägbar
Det är inga hisnande siffror, det här. Men det är som det ska vara. Den perfekta utdelningsaktien – om det nu finns en sådan (?) – bör nämligen vara förutsägbar. Hellre stabila och lagom utdelningar än tvära kast med tomma löften som ändå inte kommer hålla i längden och som kan tömma företagets pengakistor.
På den svenska börsen är det vanligt med utdelningar en gång om året, oftast under våren. När, var och hur en aktie har utdelning är offentliga uppgifter, som du kan läsa mer om på exempelvis din banks webbplats. Avanza.se och Nordnet.se har ju väldigt smidiga aktieinformationssidor! Även Di.se, som jag hänger en del på.
När utdelningen kommer sätts pengarna in på exempelvis ISK. Sedan är tanken att de ska återinvesteras i utdelningsportföljen och detta genom att köpa ännu fler av de utdelningsaktier man redan har.
#nofilterneeded. Det måste ändå vara helt sant för förra veckans kvällshimlar, som jag gärna blickar tillbaka på en gråmulen afton som denna. Jag känner inte till de naturliga orsakerna bakom det, men på sistone har kvällarna lysts upp som av neonfärger ungefär en kvart efter solnedgången.
Det kan ju bero på gammal hederlig luftfuktighet… men vem vet? Inte jag, i alla fall. En sak vet jag däremot med säkerhet: Jag njuter till fullo av skönheten.
När man ger sig ut i solnedgången vet man aldrig riktigt vilken himmel man har att vänta. Den här lila kvällshimlen över Varbergs Kusthotell överraskade mig med sin kaxighet. Har du sett en så lila himmel förut? Jag har inte gjort det under mitt första år som ivrig fotograf.
Då har jag ändå bevittnat min beskärda del av solnedgångar och kvällshimlar. Spelar det någon roll? Inte egentligen. Det är mest jag som rantar runt medan jag sitter här och förundras i min enslighet.
Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.
Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistrar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.
Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.
I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…
Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.
Medan jag fortfarande studerade kreativt skrivande och försökte etablera mig som skribent jobbade jag för brödfödan. Jag menar alltså ett vanligt jobb med vanliga arbetstider på en vanlig arbetsplats. Då längtade jag hela tiden bort, eller närmare bestämt till mitt hemmakontor där jag ville sitta och skapa i lugn och ro. Och nu har jag suttit här hemma och skapat i ett antal år…
Och vet du, jag tänker allt oftare att jag vill släppa taget och gåvidare, kanske till och med ha det där vanliga jobbet med de vanliga arbetstiderna på den vanliga arbetsplatsen igen. Som ett alternativ till att behöva skriva och skapa för att tjäna pengar. Vad hade inte det gjort med min kreativitet, liksom? Varje gång jag hade satt mig här hade jag gjort det för att berätta utifrån hjärtat, ingenting annat.
Men det är ju det med frilanslivet, när man har levt det så länge kan det vara svårt att anpassa sig efter en annan tillvaro igen. Jag har faktiskt försökt. Under de tre fyra första åren av min frilanskarriär gick jag delvis tillbaka till mitt gamla jobb, och detta eftersom jag redan då blev skakig av det faktum att jag måste skapa på varje dag. Inspirerad eller oinspirerad, det spelade ingen roll när försörjningen hängde på en produktiv kreativitet.
Innan jag blev frilans på allvar ägnade jag mitt skapande åt konsten, jag skrev dikter och noveller, klurade på essäer. Kreativt skrivande, helt enkelt. Nu ägnar jag skapandet åt kommersen. I mångt och mycket känner jag så, även om det inte stämmer i praktiken med tanke på hur jag rantar runt på Sandras dagar, på det här stället.
Men i ärlighetens namn är det inte så enkelt att vara ifrån det egna skapandet. Det var därför jag aldrig riktigt klarade att arbeta så värst vanligt igen. En gång var jag på en anställningsintervju för ett redaktörsjobb och där beskrev en av cheferna oss frilansare som egentligen ganska hopplösa fall, i och med att vi snabbt lägger oss till med våra vanor.
Jag förnekade det häftigt då, nu kan jag däremot förstå vad hen menade. Har man en gång fått styra sig själv – hur styrd styrningen än är – är det svårt att ge upp den lilla frihet man haft.
Många skulle nog tycka att det är rena rama drömmen att kunna leva på sitt skapande. En gång i tiden tyckte jag också det. Då ville jag inget hellre än att kunna leva på mitt skrivande och jag gick all-in för att bli yrkesskribent.
Sedan kom jag på att jag ville börja blogga och det gick så bra att jag bestämde mig för att försöka leva på bloggande. När jag så kunde börja göra det vidgade jag vyerna till skapande generellt.
Jag mer eller mindre lever på mina idéer. Det är sällan jag åtar mig beställningsjobb, då och då åtar jag mig textprojekt i en form av frilanspool för skribenter och sedan återgår jag snarast till det jag egentligen håller på med.
Många skulle nog betrakta mig som relativt fri, tack vare det jag gör. Men här är själva grejen, jag är inte så fri. Inte ännu, i alla fall, och jag kanske heller aldrig blir det. För även om jag jobbar med det jag älskar är denna min kärlek behäftad med måsten.
Det finns inget utrymme för att känna mig oinspirerad en dag, jag måste ändå kavla upp ärmarna och skapa på. Jag måste försöka tända gnistan, ibland tvinga fram den. Och det kan ta emot ganska rejält. Därför skapar jag på rutin, en ganska så strikt sådan faktiskt.
Den stora nackdelen med att jobba med din passion är att det ibland kan kännas så kämpigt att kärleken liksom tynar bort. Försvinner helt gör den förstås inte, men särskilt starkt brinner den då inte heller. Men eftersom skapandet är ditt jobb spelar det ingen roll, skapa måste du göra ändå.
Kreativa jobb är ganska komplexa, för kreativiteten balanserar alltid input och output. När du haft en viss output är det inte säkert att du kan skriva mer efter arbetsdagens slut. Då har du kanske lagt ner kraften på att skriva en reklamtext när du i själva verket vill skriva en litterär novell. Bara som ett exempel.
På så sätt blir skapandet ett ekorrhjul, trots visionen om total konstnärlig frihet i vardagen.
Se vad jag har i gömmorna! Ett ärvt smyckeskrin. Jag fick det av min mormor medan hon ännu levde och hon har i sin tur haft det sedan barnsben… Dessvärre har jag inte full koll på dess historia. Ska fråga mamma om saken! Hon vet säkert.
Vi har våra små klenoder i släkten, somliga av dem är gjorda av superpyssliga anmödrar och andra av hantverksskickliga anfäder. Min gammelmorfar Ragnar var guld- och silversmed, som exempel, och min gammelmorbror gick i hans fotspår på fritiden.
Smyckeskrinet och smyckena jag ärvt är kanske inte så värdefulla i pengar, men i min familj har de ett oerhört stort affektionsvärde. Vi är lite malliga över våra föregångares skills, och faktiskt har både jag och min kusin gått helgkurser i silversmide bara för att hylla familjetraditionen.
Kusinen min är för övrigt grymt bra på smyckestillverkning.
Ett gammalt smyckeskrin för gamla bijouterier
I mormors lilla smyckeskrin förvarar jag en stor handmålad brosch liksom handmålade knappar. Det är någon av mormors fastrar som målat blommor på bijouterierna – och jag älskar dem, så klart! En stor gammelrosa ros på en elfenbensvit bakgrund, hur kan jag inte älska det?
Jag älskar bijouterier och krimskrams, små och omsorgsfullt skapade föremål med ett affektionsvärde snarare än pengavärde. Nu ser jag ju inte på mina arvegods som krimskrams, men jag har samlat på mig en del bijouterier genom åren. Bland annat en del vintagesmycken som har en annan känsla än dagens smycken.
Har alltid samlat på mig vackra askar och skrin
Jag vet inte riktigt var den kommer från, fascinationen jag har för små saker. För det är lite samma sak med askar och skrin som med bijouterier, jag har alltid dragits till och samlat på mig sådana. Och jag kan inte rationalisera det hela med att jag ju måste ha något att lägga smyckena i. Det är inte det som lockar.
Som barn hade jag en sådan där klassisk snäckskalsask. Den var hjärtformad och hade röd sammet inuti, som jag minns det. Jag hade också ett smyckeskrinmed en ballerina, en sockersöt speldosa och smyckesask i ett. När musiken spelade snurrade ballerinan runt, runt. Hon hade tyllkjol och allt. Fantastiskt! Det finns liknande smyckeskrin även i dag.
Genom åren har jag likaså haft rustika skrin i trä och delikata askar med pärlbroderi. Mitt absoluta favoritskrin är dock mormors gamla, ingen ask och inget skrin går upp mot det.
Någon gång om året blickar jag tillbaka på vad jag skapat och inser att jag vill börja om. För det mesta gör jag också det. Det har resulterat i ett antal bloggar jag införlivat i min kreativa business – och många, många hundra målarbilder (!). Varför blir längtan efter att göra om så stark att jag lägger allt annat åt sidan och bygger något från grunden igen?
Efter att ha läst Austin Kleons böcker Steal like an artist, Show your work! och Keep going kan jag äntligen sätta ord på behovet. Det är helt enkelt för att jag aldrig riktigt börjar om från början. När jag börjar om gör jag det för att jag känner att jag vill göra om och göra ”rätt” utifrån de kunskaper jag fått sedan förra projektstarten.
Jag tar då med mig hela utvecklingen in i det nya och ibland utvecklas jag faktiskt i ett rasande tempo. Om det är något jag är bra på är det att driva på mig själv i kunskapandet. Och även om jag själv kan känna att jag står och stampar på samma ställe gör jag sällan det i praktiken.
Kunskapandet och utvecklandet är en livsstil jag har, mitt förnamn borde rentav vara autodidakt. Jag njuter av dess immateriella värde. Många gånger är det inte ens den färdiga produkten som spelar roll för mig. Det är resan jag gjort för att komma dit jag befinner mig som är viktig, blodet, svetten och tårarna – liksom den enorma glädjen och lusten – som drivit fram projektet.
Och just den här resan kan inte göras ogjord. Oavsett riktningen på nästa resa är detta mitt erfarenhets- och färdighetsbagage som jag bär med mig överallt. Så även när jag går vidare mot nya projekt.
Jag tror jag är lite rädd. Har trots allt gett så mycket av mig själv i de senaste årens projekt, för här görs nämligen inget halvhjärtat, att jag inte vet vem jag skulle vara om jag släppte taget. Ändå är det vad jag måste göra, alltså lossa greppet så att jag kan gå vidare mot nya saker.
Jag lossade greppet lite, lite i höstas. Började plugga 150 procent på universitetet men blev livrädd när jag insåg hur mycket tid som studierna tog från skapandet. Det blev ett tvärt avbrott och sedan var jag åter tillbaka i mitt eget kreativa ekorrhjul. Jag som ville slå mig fri från det genom att vidga vyerna. Genom att våga tänka och inte minst göra nytt.
Att gå vidare mot nya projekt innebär inte att jag vill sluta blogga helt, tvärtom. Däremot vill jag sluta se bloggarna som något jag utvecklar. Inte för att de någonsin blir färdigutvecklade, utan mer för att tillåta mig själv att tänka mindre på dem. När man utvecklat något i kanske fem års tid kan det vara dags att lägga fokus någon annanstans. I synnerhet om man nu känner att man inte växer lika mycket som förut.
Bloggande skulle bli min frihet i vardagen, ett sätt att frigöra mig från kraven på vad jag bör göra av mina arbetstimmar och i stället låta inspirationen styra. Men det är ju så även med de mest kreativa av verksamheter att när de blir business på riktigt behäftas de med måsten. Rent krasst kan man inte leva på att sälja sponsrade inlägg utan att faktiskt blogga dagligen.
Men vad skulle jag göra om jag inte bloggade på mina projekt? Jag har en och annan idé, och samtliga av dem inkluderar skrivande. Än så länge är idéerna vaga.
