Järntorgsbrunnen eller De fem världsdelarna i Göteborg

Det är med Järntorget som med Avenyn. När man befinner sig där befinner man sig verkligen i Göteborg. Detta kom jag att tänka på när jag i dag ögnade igenom gamla foton och fick syn på förra årets bilder av Järntorgsbrunnen, egentligen kallad De fem världsdelarna.

järntorgsbrunnen göteborg
De fem världsdelarna är från 1927 men har inte alltid stått på samma plats.

Till och med i en stad så nära hemmet finns spår av världshistorien. För den här fontänen är inget mindre än en tankekvarleva från den koloniala tiden och den transatlantiska handeln från vilken en viktig hamnstad som Göteborg omöjligt kan skrivas fri från, om man nu ser till den stora bilden.

För några hundra år sedan var Göteborg en betydande hamn för den internationella järnhandeln. Skeppet och de fem exotifierade kvinnorna som utgör själva fontänutsmyckningarna representerar den fria handeln över världshaven, och givetvis de fem kända kontinenter man bedrev handel med.

Kan väl bara konstatera att fontänen hade sett väldigt annorlunda ut om den hade gjorts i dag. Men självklart är den otroligt vackert gjord, rent hantverksmässigt.

Järntorget har fått sitt namn efter järnhamnens storhetstid. Det var på denna plats som järnet vägdes in innan det skeppades ut i vida världen. En del av Järntorgsbrunnen är passande nog gjord av järn och konstnären bakom den är Tore Strindberg.

de fem världsdelarna fontän järntorget

Vid närmare eftertanke är det fascinerande hur mycket historia en fontän i Göteborg kan rymma… Och kanske inte alltid en så trevlig del av historien, beroende på hur man ser det, hur spännande den än är.

Källa: Goteborgkonst.se

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.

2021 – året när jag började se skönheten i markfrost

2021 året när jag började se skönheten i markfrost

Under extrema tider kan man behöva göra extrema perspektivskiften och det är precis det jag gjort under 2021. Faktiskt är jag ganska nöjd med hur jag börjat se skönheten i de enklaste saker, såsom skönheten i tång eller frost på marken. I saker jag aldrig lagt märke till förut.

Har du sett färgglittret i markfrost? Magiskt!

För att inte tala om färgerna i en solnedgång, de är häftiga.

Jag har länge haft en längtan att få känna mig i samklang med omgivningen, särskilt med naturen runt knuten. Det är en poetisk längtan som jag många gånger frustrerats över att jag liksom inte lyckats nå hur jag än försökt.

Och så kom pandemin, isoleringen och nya rutiner.

Till en början var jag jävligt understimulerad men…

Plötsligt kändes det bara självklart att jag skulle vara ute på små strövtåg i hembygden, ta med mig kameran och insupa så mycket sinnena bara orkar med. Belöningen blev omedelbar, en större tillfredsställelse med livet i stort, även i smärtan och sorgen.

Jag är själv förvånad över hur många känslor och tankar jag bearbetar under skogsdungevistelser, förstås i all min enslighet.

Så om jag ska sammanfatta året landar jag i detta: storheten i det lilla.

Dagdrömmarna, jag tror inte jag kan leva utan dem…

Som barn fasade jag för att växa upp av en orsak: jag var livrädd för att jag skulle bli vuxen att jag tappade förmågan att dagdrömma. Kunde knappt tänka mig något värre då och ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på vad livet vore utan dagdrömmarna. För min del vore det i alla fall tomt.

hur dagdrömmer man

Kan jag ens leva utan dagdrömmarna? Vet liksom inte hur man gör.

Jag dagdrömmer sällan om min egen tillvaro, eller inte sällan. Typ aldrig. Snarare kretsar mina inre bilder kring dramatiska historier i en salig blandning av nutid och dåtid, av saga och sanning. Och i de olika historierna placerar jag återkommande karaktärer som jag fantiserat fram genom åren. En del har följt mig i över tjugo år… Gissa om de utvecklats!

Man skulle nog kunna säga att mitt dagdrömmande är som att jag skriver böcker i huvudet, berättelser som bara är till för mig själv. Kommer aldrig pränta ner historierna, det skulle vara som att ge bort den bästa biten av mig själv.

Jag har uppenbarligen ett produktivt liv, en arbetsam tillvaro. Det är inte så att jag har tid att försvinna in i dagdrömmarna hela dagarna. Jag har också ett socialt liv, jag dagdrömmer inte för att jag är ensam. Som jag har levt och lever mina dagar finns det ingen risk att jag fastnar i det blå.

När jag inte tar mig tid att dagdrömma känner jag dock av konsekvenserna. Dagdrömmandet är en av de sundaste sakerna jag kan göra för mig själv. För mig är dagdrömmarna nämligen ett föremål för meditation, för vila. Det är en stunds intensivt fokus som riktas inåt och som stoppar om själen inför exempelvis natten.

Om jag känner smärta eller oro innan sömnens ankomst hjälper dagdrömmandet mig att varva ner, lite som att ta några djupa andetag och bli uppfylld av glädje. Det är fantastiskt att kunna somna med ett leende på läpparna, oavsett vad dagen fört med sig.

Hur dagdrömmer du?

Kan hemtrakterna vara nog för den digitala nomaden?

skriva om hemester

Jag längtar ofta bort, det gör jag. Ända sedan barnsben har jag tänkt att jag ska korsa världshav och leva äventyrarens kringflackande liv.

Jag har till och med lagt grunden till livsstilen karriärmässigt. Har alla de flexibla förutsättningarna exempelvis en digital nomad måste ha för att kunna resa runt och frilansa i världen.

Är dessutom utbildad inom antropologi och arkeologi – inte så lite heller – så fördjupad kunskap om olika länder har jag.

Världshav har jag förvisso korsat och visst lever jag kringflackande, men kanske inte så som jag föreställt mig att jag skulle göra.

Sjukdom i familjen har omförhandlat min syn på vad jag behöver för att känna meningsfullhet. Det visade sig att jag hellre tillbringar så mycket tid som möjligt med de jag älskar än att vara bortrest flera veckor i sträck flera gånger om. Sedan är jag själv sjuk, har levt med värk och följdsymtom länge, länge.

bli digital nomad tips
Världen blir en annan i ljuset… Jag kan inte få nog av hur en plats förändras så totalt beroende på dagens ljusskiftningar.

Trött, man blir faktiskt det, och man kan inte få allt. Inte alla gånger.

Även om jag stundvis känt mig misslyckad eftersom jag inte är den upptäckare jag alltid drömt om att bli, har jag på sistone landat i att det är okej. Livet ändras och man finner nya vägar. Bokstavligen.

Upptäcker gör jag, trots allt. Bara på andra sätt.

Jag vandrar runt i hembygden, i Varberg. Vissa veckor trampar jag samma stigar varje dag, men de är aldrig riktigt desamma. När man går i samma spår lägger man märke till skiftningarna, de små, små detaljerna. Det kan vara detaljerna i en blomma eller i en gren.

Det viktigaste av allt är att jag till fots upptäcker nya platser för mig och att jag tar mig tid att dokumentera det jag ser med kameran. Två, fyra eller sex timmar, jag bestämmer själv hur länge upptäcktsfärden varar.

Vad gör en digital nomad?

Efteråt går jag hem, laddar upp fotona och skriver medan jag fortfarande är uppfylld av dagens upplevelser.

Lite av en digital nomad är jag nog ändå, även om jag förstår att mitt sätt att vara det går emot den gängse uppfattningen om att man bör vara det någon annanstans än hemma.

Vad gör då en digital nomad?

Den digitala nomaden är inte bunden till en fast arbetsplats, i stället bär man med sig arbetet i datorn eller mobilen. Där det finns internet finns det jobb. I och med att internet finns i stora delar av världen kan man jobba nästan var som helst.

Digital kreatör och/eller virtuell assistent är två passande karriärer för den kringresande – och det finns ganska gott om sådana frilansjobb. Jag jobbar ju själv i branschen och har aldrig känt av någon direkt arbetsbrist. Dåligt betalda jobb, så klart. Men det är en annan fråga.

Flexibiliteten möjliggör alltså att man kan jobba lite här och var, oftast på tider som passar en själv så länge man levererar enligt deadlines.

Jag kan vandra runt hela dagen, men medan jag är utomhus förblir blogginläggen och beställningarna ogjorda. Oavsett när och var jag gör uppgifterna måste jag dra in pengar för att dels kunna överleva och dels för att kunna bygga vidare på mina projekt.

Känslan av frihet när jag numera vandrar omkring i hemmasnåren har en hake i form av att jag jobbat hårdare än de flesta andra. Det har liksom inte varit sju-till-fyra- eller nio-till-fem-dagar.

Jag jobbar fortfarande hårt och med detta vill jag bara uppmärksamma dig på att digitala nomader för det mesta skapar på. Livsstilen är inte så glamourös och glidig som man kanske tror. Bakom den där vackra solnedgångsbilden finns massor av flit och slit.

Var någonstans finns inspirationen?

Inspirationssökande är en essens i den digitala nomadens vardag, det vågar jag påstå. För vissa finns inspirationen i Barcelona, på Maldiverna eller på Disney World. För andra är det människomötena, museiturerna eller strandbesöken som tänder gnistan.

När man känner sig inspirerad blir hela tillvaron genast mycket roligare och skapandet flödar fram.

Jag har rannsakat mig själv för att försöka finna min absoluta gnista – vad driver mig? Jag älskar att gå till fots, ta del av spännande berättelser och titta på vackra saker.

tips digital nomad

Helst ska allt detta smälta samman i ett storslaget möte mellan natur och kultur, mellan verklighet och dikt. Hur flummigt det än låter reflekterar jag över saker jag hört och läst medan jag fångar ljuset i en skogsdunge eller på en strand.

Som jag skrev i ett inlägg förra veckan finns det jag söker efter utanför dörren, jag har bara inte vetat om det. Och en sak är jag övertygad om: Jag hade inte älskat fotandet eller skrivandet mer om jag befann mig i Grekland eller New York. Jag är inte ens så säker på att jag hade älskat vandrandet mer. Har liksom inte känt mig gladare där än här.

För mig har den digitala livsstilen blivit friheten att äga mitt skapande. Så länge jag kreerar är det lugnt, om du förstår hur jag menar? Beskrivet i enklaste laget kan jag skriva om det jag känner för när jag vaknar på morgonen. Jag har plattformarna och redskapen för det.

Så är det säkerligen även för världsresenären, det som händer händer och så pass mycket frihet har man förhoppningsvis som digital nomad att man kan låta sig dras med.

Hur blir man digital nomad?

För att bli digital nomad bör du utveckla dina digitala skills. Många av jobben har en koppling till media och kommunikation, så du kommer ha stor hjälp av till exempel design-, foto- och skrivkurser. Sådana kan du läsa typ gratis på folkhögskola, universitet eller yrkeshögskola.

Att äga sina egna plattformar är en stor drivkraft för många digitala nomader. Därför har många i skaran egna bloggar och sociala medier-konton. De är rent av influencers och delar med sig av sin passion till andra. Alternativt säljer de sitt material till bildbanker och tidningar på frilansbasis.

bli reseskribent tips

Någonstans är just vad man gör av tiden en sorts kärna i det hela, det och hur man använder sina färdigheter för att få göra det man vill i stort som smått.

I morgon ska jag unna mig friheten att utforska ljuset under den gyllene timmen och stå nere vid havet när solen försvinner i det. Mina stunder, tio minuters promenad bort.

Först nu jag lägger märke till tångens färgskiftningar

vackra färger tång

Apelvikens strand är full av naturskatter. Varje dag finns där något nytt att titta på och fascineras av, glittret i vågorna, snäckorna på stranden och tången i vattenbrynet.

färger på tång

Jag såg Hayfenans fantastiska tångkonst i somras och har sedan dess ägnat tång extra mycket uppmärksamhet. Hayfenan gör något så unikt som att samla och pressa tång, såsom andra samlar och pressar blommor.

Brun, ganska tråkig, så har jag tänkt på tången. Men vid närmare anblickar ser jag numera hur rik den är på färger. Brun, rosa, grön, orange, vackra färgskiftningar.

tång i vatten

Jag lägger mig på mage i vattenbrynet och fotograferar med makrot. Blött, sandigt och nära.  

Kan det största äventyret finnas i hemmasnåren?

hortensia ljus

Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!

När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.

ljus brännässla

När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.

Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.

(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)

ljus ängsgräs

Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.

Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.

Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.

ljus brända blommor

Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.

Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…

Historisk atmosfär vid Kronhuset och Kronhusbodarna

kronhuset i göteborg

Jag vill berätta om en plats jag tycker om: Kronhuset och Kronhusbodarna i Göteborg. Göteborg är över lag stället för mig, staden i mitt hjärta. Därför känns det kul att inleda den här bloggen med att skriva om just Kronhusplatsen. Och sedan är jag så barnsligt nöjd med fotona från sommarens besök dit, vilket ju gör det extra roligt att knåpa ihop en liten, liten inspirationstext.

göteborg kronhuset bilder

Kronhusets historia sträcker sig tillbaka till 1600-talet, till stormaktstidens Sverige. Då förvarade man krigsmateriel i byggnaden. Med tanke på Göteborgs strategiska läge vid älven var man i behov av bra krigsförvaring. Senare fungerade Kronhuset som soldatkyrka och museimagasin – numera håller Göteborg Wind Orchestra konserter i byggnaden. Dessa kan man gå och lyssna på. Jag tror inte det är så dyrt, faktiskt.

Fantastiskt nog är Kronhuset en av Göteborgs bäst bevarade 1600-talsbyggnader. Samma sak kan man dessvärre inte säga om de ursprungliga träbyggnaderna som fanns på Kronhusbodarnas ställe. Dessa brann nämligen ner i den stora branden på 1700-talet. Stenhusen som finns på platsen i dag är resultatet av återbyggnaden av området kring Kronhuset, och de så kallade Kronhusbodarna rymmer mysiga butiker.

kronhusbodarna göteborg bilder

Jag älskar den historiska atmosfären vid Kronhuset och Kronhusbodarna. En annan sak jag verkligen gillar med platsen är att den är som en oas mitt i centrum. Stället har till och med ett litet kullerstensbelagt torg med uteservering. Supercharmigt! Av alla småbutikerna är Göteborgs chokladfabrik- och konfekt min favorit. Men så är jag också världens värsta godismonster. Inget snack om saken!