Så här är läget: Under coronaåren har jag byggt upp flera sajter som jag säljer sponsrade inlägg för, samtidigt som jag skriver om saker som jag är nyfiken på. En bra deal. Jag har typ gått från att ha en och en halv sajter i min portfolio till fem ganska hyfsade projekt.
Samtliga av dem kan jag tjäna mer eller mindre pengar på. Och mest av allt gör jag det för att man verkligen inte ska lägga alla äggen i en korg. Det är tur att jag kan kära ner mig så totalt i olika ämnen, det hjälper mig framåt.
Men skit vad jag plötsligt inte räcker till. Och faktiskt är jag inte heller lika pepp på att skriva fem – eller ännu fler artiklar – om dagen. Jag fixar inte att pressa så. Det tär för mycket på kroppen och orken.
Därför är det inte så konstigt att jag under en längre tid velat prova att skapa AI-texter… Och i dag gjorde jag faktiskt slag i saken genom ett av marknadens bästa verktyg. På sistone har jag följt en del som jobbar med AI-genererat innehåll och tänkt att det ser bra ut.
Det gör det också. På engelska.
Mitt innehåll skriver jag på svenska, jag har inte kommit dit att jag vill blogga och skriva på engelska. Är för nöjd och trygg i min egen lilla språkbubbla. Tack och lov finns det AI-verktyg för texter på svenska, har jag tänkt. Verktyg som det jag alltså provade i kväll.
Och nej. Haha, NEJ!
För att vara rättvis gav jag det inte många timmar, men jag insåg nästan direkt att ett sådant verktyg skulle vålla mig fler problem än att hjälpa mig framåt. Inte en enda textrad blev rätt och då var inställningarna liksom rätt.
Jag tycker det är en stor besvikelse. Men det visar på att det inte finns några genvägar till skrivande. Åtminstone inte på svenska och för tillfället.
Tror jag att AI kan göra jobbet längre fram? Till viss del, absolut.
Jag har varit så lamslagen av allt det som händer i Europa att jag glömt att berätta om det som jag längtat efter. Exempelvis skulle jag berätta om Christoffers senaste pysselprojekt, nämligen att gravera in vackra mönster i speglar med hjälp av den nya laserskäraren.
På bilderna ser du en snirklig form av spegelgravyr, men eftersom det finns en digital aspekt av maskinen går det att gravera nästan vad som helst i spegelglaset. Trots datorfunktionerna är det ett ganska pilligt pyssel.
Än så länge provar Christoffer sig mest fram i skapandet. Han har graverat på dricksglas och speglar, i olika träföremål och så har han designat flera träprylar från grunden. Han ritar bland annat miniatyrer i Lightburn och Sketchup som han sedan tar fram med laserskäraren som redskap. Jag tycker det är jättehäftigt, detta hans nya skapande!
Målet är förstås att lite längre fram kunna sälja unika speglar, liksom en massa andra inrednings- och pysseldetaljer. Jag skrev om det här i början på året och kände samma glädje inför det då. Men saker tar tid, och Christoffer försöker hitta tillbaka till rutinerna efter sågolyckan. Han är fortfarande deltidssjukskriven.
En så nygraverad spegel att man fortfarande ser spegelflisorna på glaset. Jag har inte dammat bort dem ännu.
I veckan blev han klar med ett sitt största finsnickeri sedan olyckan, och det gick bra. Så klart. Däremot är det inte riktigt samma för honom att snickra med handen som det var förut och att införskaffa laserskäraren är ett av hans sätt att successivt ställa om.
Christoffer är en fantastisk pysseltalang och det märks så tydligt när han ritar och skapar med laserskäraren. Förundrat tänker jag att det ser ut som att han aldrig gjort något annat i sitt liv än det här, och det överstiger mitt förstånd att han greppar det så enkelt.
För de olika spegeldesignerna använder Christoffer så kallade svg-filer för kommersiellt bruk, får se om han kommer rita egna mönster. Ibland är det inte värt att rita själv. Särskilt inte när man hittar något som är exakt så som man vill ha det. Det gäller bara att göra köpen rätt, grafik är ett snårigt träsk beträffande användarrättigheter.
Att hitta grafik till spegelgravyren är både inspirerande och tidskrävande, så jag får vara med på ett litet hörn. Vi bollar mycket, jag och Christoffer, och stöttar varandra i skapandet.
Halsband, ringar och örhängen, jag har varit förtjust i bijouterier så långt tillbaka jag kan minnas. I tonåren hade jag en särskild byrålåda med smycken jag samlat på mig från lite varstans. När jag närmade mig 30 blossade kärleken för krimskramsupp igen och jag började shoppa vintagesmycken på Etsy, gärna sådana från 1920- till 1940-talen.
Det hela låter lyxigare än vad det är, för det var nämligen bijouterier jag köpte. Ett bijouteri är traditionellt sett ett billigt smycke, eller åtminstone ett smycke som är gjort i billiga material såsom i billiga metallegeringar, glas- och halvädelstenar.
På ett par av bilderna i inlägget ser du min vackra art deco-brosch som är helt beströdd av glasstenar – rhinestones – i regnbågens färger. Jag tror jag betalade 150 eller 200 kronor för den inklusive frakt från USA och jag är lika förtjust i den nu som då. Det här är alltså ett exempel på hur billiga smycken ändå kan vara urtjusiga.
Jag är svag för art deco-smycken, väldigt svag, faktiskt.
Bijouterier och accessoarer tillverkas i olika material
Både kläd- och smyckesbutiker säljer bijouterier – ja, till och med de större mataffärerna har sina snurrställ med gnistrande accessoarer. Smycken i exempelvis stål, sterlingsilver och medicinsk titan räknas också som bijouterier, men i dessa fall kan materialvalen vara något hudvänligare än andra legeringar.
Jag är överkänslig mot vissa metaller och därför föredrar jag att använda Blomdahls allergivänliga örhängen, som är gjorda i just medicinsk titan och/eller plast. Sterlingsilver fungerar bra att bära i armband eller halsband, som exempel, men när jag bär metallen i öronen kan det börja klia något infernaliskt.
Vad vill jag ha sagt med detta? Välj material med omsorg och utifrån din specifika situation. När man handlar vintagesmycken, som jag, är det inte alltid så lätt att veta vad materialen består av. Min art deco-brosch är full av skit, det är jag övertygad om. Men det fina med broscherär att plagget man fäster dem på skyddar från direktkontakt med huden.
Köpa billigt material inför egen bijouteritillverkning
Sedan måste ju bijouterier inte nödvändigtvis vara gjorda av metaller, och inte heller av glasstenar. Smycken av elastiska snoddar och plastpärlor är ganska populära för tillfället, du vet sådana där armband med text, och det är också populärt att göra dem själv. Under mina tidiga 20 höll jag själv på med smyckestillverkning, men då med billiga halvädelstenar.
Jag har successivt börjat samla på mig material för att kunna tillverka egna smycken. Jag köper halvädelstenspärlor från bland andra Fyndiq och Wish. Även om smyckesdelarna är relativt billiga behöver man ju ha en del material för att kunna skapa på. Därför köper jag det bitvis.
Här har du den, min art deco-brosch från kanske 1930- eller 1940-talet.
Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att jag gillar bijouterier, både att köpa och att göra dem. Och inte minst gillar jag att fota dem, insåg jag i går när jag plockade fram makroobjektivet och knäppte av några bilder på min fina, fina art deco-brosch. Wow, vilken snygg bokeh-effekt det blir när ljuset och linsen faller på glasstenarna!
Alltför eller allt för, hur skriver man det egentligen?
Så är vi här igen, ännu en skrivkväll när jag själv måste tänka till kring om man ska skriva isär eller ihop. Även den vana skribenten ställs inför situationer när hen måste göra en extrakoll, inget konstigt med det.
Trots att magen säger alltför tvekar jag och när jag tvekar vänder jag mig till TT:s guide för att skriva isär eller ihop, för övrigt en bra skrivguide som jag redan jämfört med de officiella skrivreglerna och som jag därför okejat för mig själv.
Jodå, alltför och inte allt för är det mest rätta, trots att båda varianterna funkar. Det är ju det som är kruxet, många gånger kan man skriva orden på båda sätten. Då är det skönt att kunna stämma av med en skrivguide, alternativt med Språkrådet och Svenska Akademien (SAOB).
Vad gäller att skriva ihop respektive isär ord kan jag också varmt rekommendera Språktidningens artikel om ämnet.
Här vill jag ge en liten heads-up för vikten av att vara konsekvent när två sätt att skriva ett ord kan vara rätt. I många skönlitterära verk skrivs ord ihop även när särskrivning har så kallad hävd. Vanligen görs detta så konsekvent att det liksom inte stör.
När jag började fota på allvar förra året hade jag en vision för mina foton: jag ville uppnå en snygg bokeh-effekt. Då visste jag inte ordet för det och jag visste än mindre hur jag skulle bära mig åt för att lyckas.
Föga förstod jag att det mesta av de vackra ljuseffekterna hänger på objektivet. Om inte heller du visste vet du nu. För att få till bokeh i ett foto bör du använda ett snabbt kameraobjektiv med en bländare på minst f/2,8. Finns ju även snabbare än så!
Bokeh är den oskarpa bakgrunden i ett foto
Boke är det japanska namnet på effekten och ordet betyder oskärpa. Min favoriteffekt är ljusglittret, de suddiga fläckarna som lyfter fotot till en annan nivå. Men traditionellt sett kan effekten också innebära en oskarp bakgrund, samtidigt som motivet i förgrunden är skarpt.
Ett bra makrobjektiv kan locka fram effekten
Min personliga erfarenhet är att ett bra makroobjektiv kan locka fram bokeh-effekten. Jag använder mitt makro från Nikon för jämnan och när jag knäpper av bilder i de naturliga ljusspåren så uppstår nästan magi.
Det medföljande motljusskyddet – jag fick det när jag köpte mitt Micro-Nikkor 105 mm – gör att jag kan pressa på i värsta ljuset. Just detta är en av mina gladaste upptäckter under mitt första seriösa fotoår.
Så förutom att ha ett bra kameraobjektiv gäller det alltså att hitta en plats med mycket ljus. I dessa foton strålade ljuset genom en enebuske (?), och givetvis var jag där med kameran. Över lag lämpar sig närbilder för den här effekten.
Kamerainställningar för att fota bokeh-effekt
Förra året fick jag ett supertips från min vän Sara. Som den proffsfotograf hon är kunde hon ge en hel del värdefulla råd och ett av råden var att fota i A-läget. Detta har revolutionerat mitt fotograferande, jag som går mycket på känsla och kanske inte läser manualer i första taget.
A-läget är ett bländarstyrt läge i systemkameran. Ju mer du öppnar bländaren, desto mer ljus tar kameran in, och detta är något bra när du vill få till bokeh. Du kan också trixa runt med ISO-inställningarna. När det är ljust ute bör du ha låg ISO, men du kan ju prova att höja den något.
Läs en fotoguide om hur du får till effekten
Jag håller själv på att lära mig kameran och objektiven, helt enkelt fotokonsten. Som med allt annat går jag mycket på känsla, ser jag en vacker ljusfläck vill jag uppslukas av den och det är väl exakt det jag gör.
I stället eller istället, hur skriver man det egentligen?
Sådana här frågor ställer jag mig under mina arbetsdagar och så letar jag upp svaren. De svar som inte redan sitter i ryggmärgen efter år av skrivande, vill säga.
Kruxet med att skriva isär eller ihop ord är att det inte alltid finns ett direkt ja eller nej, även om det finns ett alternativ som är lite mer rätt än det andra. I det här fallet är i stället att föredra framför istället. Hur kommer det sig?
Det enkla svaret är att Språkrådet rekommenderar att i stället skrivs isär. Den något svårare förklaringen är att det har att göra med var i ordet betoningen ligger. I i stället är det stället som betonas, och därför bör ordet skrivas isär.
Så länge man skriver ihop eller isär ord på ett konsekvent sätt brukar stavningen inte spela jättestor roll, alltså när det står och väger mellan två alternativ.
Eftersom jag går all in för den redaktionella approachen håller jag mig till de officiella skrivreglerna, som bestämts av Språkrådet och Svenska Akademien. (När jag inte själv väljer att bryta mot dem.)
När man rör sig i samma spår nästan varje dag inser man att de aldrig är riktigt samma. I går var detta sannare än någonsin. Stormen Malik hade dragit fram över Apelviken i Varberg och landskapet var som förändrat. Inte minst var stranden översvämmad.
Översvämmat Apelviken.
Så här har jag aldrig sett Apelviken förut och det var en häftig syn.
Det fanns liksom ingen strandremsa kvar, denna sandstrand som är känd för att vara vidsträckt. Och även i Kåsa hade vindarna tvingat vattnet upp, upp. Och på Strandpromenaden, som du kan se på bilden längst upp i detta inlägg.
Jag hade tagit med mig makrot ut för att fota tång i vattenbrynsglittret, gårdagen var en fantastiskt vacker glitterdag. Men det fanns inget vattenbryn att ligga med näsan i, så i stället traskade jag hem för att byta till landskapsobjektivet.
Soliga dagar, du vet sådana dagar när himlen är klarblå, är inte mina favoritfotodagar. Åtminstone inte när jag ska ta landskapsbilder. I går dokumenterade jag Maliks stormeffekt snarare än att försöka fånga skönheten i den, ibland blir det lite själlöst och det är okej.
Översvämmat Kåsa.
Att dokumentera med hjälp av kameran kan vara givande det också, men mest av allt är det en ynnest att få följa hur ljus och väder omdanar samma plats igen och igen. Att bara få vara mitt i det.
Solig januaridag, förutom att ha varit ute och fotat har jag kollat igenom mina foton från förra årets hemmasnårsäventyr. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg om trädgårdsböcker känner jag hopp om våren och blommorna. Jag kan väl tillägga att jag även känner hopp om insekternas ankomst.
Jag vet inte om coronalivet har krympt tillvaron, men jag kan känna en bubblig glädje när jag plötsligt får syn på en vacker blomma eller insekt. Tänk dig då när jag får syn på båda! Förra våren och sommaren låg jag med näsan i snåren och det fanns nästan ingen ände på de små förunderliga världarna som bredde ut sig framför makroobjektivet.
Något annat som gör mig glad? Att kunna gå igenom fotografierna och känna Wow, har jag fått vara med om ALLT det här!? Det är kanske inga stora saker, ändå är de större än störst, som jag brukar skriva. Och det är så jag känner inför dem. Så mycket skönhet runt omkring, jag vet knappt vart jag ska ta vägen och snart, snart når den sin fullaste prakt.
På tal om glädje, har du hört låten ”Dos Oruguitas” från den nya disneyfilmen Encanto?
Tekniskt krångel på bloggen, ja. Precis så var det, stressigt nog. Månaders tänkande och pysslande kring det visuella gick om intet. Ibland måste man ju också döda sina älsklingar i vetskap om att saker kanske, kanske blir bättre i det långa loppet.
En radikal förändring av bloggutseende gjorde att jag vaknade till världens överraskning. Äntligen har Google Adsense accepterat Sandras dagar för annonsvisningar. Samma innehåll, men med en något annan struktur på grund av den nya designen verkar alltså gjort susen.
Vissa älsklingar är omöjliga att döda. Jag kunde helt enkelt inte förlika mig med en bloggdesign med inläggen rakt upp och ner. Det är liksom inte så jag jobbar. Tidningsformatet är mitt stora driv och inte minst min främsta inspirationskälla.
Så sent i går kväll gjorde jag vad jag kunde för att hitta nya designvägar med WordPress-temat Twenty Sixteen och byggde helt enkelt startsidan från grunden. Med block och så. Nu ser flödet avsevärt snyggare ut, även efter den lilla ansträngningen.
Och visst infinner väl sig tidningskänslan en aning?
I och med detta kan jag känna att balansen på bloggen är återställd, åtminstone delvis. Den är även ganska så återställd i mitt sinne – hatar verkligen röra på bloggarna – men jag skulle inte beskriva mig som helt zen. Mitt härliga, balanserade sommarfoto till trots, ska tilläggas.
Förhoppningsvis kan jag fokusera på fotograferandet och skrivandet i morgon, lämna det tekniska strulet därhän. Jag planerar att tillbringa dagen utomhus, givetvis med kameran i handen. Sedan måste jag ta tag i ett sponsrat blogginlägg för en av de andra bloggarna.
Dessförinnan: ett varmt, bubbligt bad och en pirrigt romantisk bok. En gnutta sömn på det, förstås.
Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?
Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.
Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.
Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.
Trädgårdsböcker med kulturella perspektiv på trädgårdar
Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.
En och annan trädgårdsbok om författare och konstnärer
Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.
Linnea i Målarens trädgårdär den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?
Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.
Inte för att jag besökt så många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.
Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.
Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.
I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.
Exempel på trädgårdsböcker om konst och litteratur
Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:
Linnea i Målarens trädgård av Christina Björk och Lena Andersson (barnbilderbok)
Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker.I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?
Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.
Därutöver har Unnes skrivit Herbarietoch The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.
Pms, värk och två veckor av tekniskt krångel runt om på sajterna.
Nu senast på Sandras dagar och mitt hjärta blöder för den vackra, vackra designen som typ gått om intet. Okej, så kanske inte helt om intet. Men jag var liksom tvungen att göra mig av med den, har varit liiite för många saker som inte lirar och jag är ingen programmerare.
Så nu back to basics och jag försöker banka in följande budskap i min hjärna: Keep it simple, stupid!
Ju mer avancerade jag försöker göra sajterna, desto oftare krånglar dem. Har tappat räkningen på alla krascher jag och webbhotellet har löst de senaste åren. Det har varit något varje vecka, är det inte teman så är det tillägg eller servrar. Och det tar så jävla mycket fokus från det jag ska göra: Skriva och fota. Och skapa i allmänhet.
Med tanke på att jag roddar fyra fem ganska stora projekt helt själv blir varje lite grej som läggs på att-göra-högen bara för mycket.
Många gånger – särskilt när jag är mitt i en pms- och värksväng – vill jag bara lägga ner skiten. Jag vill sluta, sa jag till Christoffer senast i går. Han tittade på mig: Verkligen, Sandra? Nej, nej, det är väl egentligen inte det jag vill. Jag vill ha andrum från mina projekt, jag vill skala av och skala ner.
Och både skalat av och skalat ner har jag gjort när det kommer till den här bloggdesignen. WordPress eget tema Twenty Sixteen. Vete katten vad jag ska tycka och tänka! Just nu är jag för ledsen, besviken. Men när jag väl andats tror jag absolut att något gott kommer ur det hela.
För hur snyggt det förra temat än var – attans, vad jag hade fått till det (!) – ställde det till det med några tekniska grejer.
Nu ska jag alltså andas i nuet och sedan blicka framåt och förhoppningsvis lyckas go with the flow, du vet.
Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.
Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.
Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.
Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.
Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.
