Jag har stressjobbat i flera veckor och känt hur vardagen successivt krympt till skärmen. I och med detta har jag inte skapat rum för fotandet och skrivandet, och det har liksom känts tomt i mig. Utan mitt skapande tappar dagarna i lyskraft. Samtidigt är detta något som hänger helt och hållet på mig. Jag kan bryta när jag gjort tillräckligt och i stället unna mig en stunds skaparglädje snarare än att pressa på med jobb.

I fredags var jag beslutsam: Jag ska fota något i dag. Därmed fick kameran följa med på min och pappas långrunda. Tur var väl det, för när jag sedan gick genom skogen hem fick jag den största gåvan av naturen. En ekorre var alldeles stilla i ett träd bredvid mig. Den var så stilla att jag hann plocka fram kameran och knäppa flera bilder innan den hoppade i väg bland trädtopparna. Jag har levt på detta ögonblick ända sedan dess.

Finns det något sötare än ekorrar? Jag blir alltid lika bedårad av mina möten med dem.