A Haunting – en dokumentärserie om demoner och spöken i USA

Nu ska jag berätta om en av mina vardagligaste rutiner, som hängt med mig i över 15 år. När jag behöver slappna av tittar jag på spök-tv. Spök-tv är mitt begrepp för främst dokumentärserien A Haunting, men det innefattar även annan typ av dokumentärt berättande kring övernaturliga fenomen.

Det finns ingen annan serie som jag sett så många gånger som A Haunting. Jag har faktiskt tappat räkningen på hur många gånger jag sett om den. Vad handlar den om? Jo, om folk som mött demoner och spöken i USA. Mycket fokus ligger faktiskt på det demoniska i sann Ed och Lorraine Warren-anda, och just Lorraine medverkar till och med i de första A Haunting-säsongerna. Hemsökta hus är det vanligaste temat.

a haunting demoner och spöken i usa
Den här demonbilden tog jag under mitt besök på Halloween på Liseberg.

Varje avsnitt skildrar ett personligt möte med demoner och/eller spöken. En eller flera personer berättar vad de varit om och så dramatiseras upplevelserna med hjälp av ett skitdåligt skådespeleri, liksom för att tydligt illustrera händelserna. Det dåliga skådespeleriet gör mig inte så mycket, för varje avsnitt leds av en stämningsfull berättarröst.

Numera finns A Haunting gratis på Youtube, alltså som en egen kanal. Jag brukar sätta på ett avsnitt när jag ska vila och så sluter jag ögonen och dåsar bort. Då är det nästan som att lyssna på en spökhistoria för vuxna. Samma relation har jag till Creepypodden, som jag brukar komma till ro med när jag vaknar runt femtiden på morgonen och vill somna om.

Att titta på skräck kan ju låta som en knäpp grej att göra när man vill slappna av, men det funkar för mig! Gillar du också dokumentära spökberättelser? I så fall kan jag å det varmaste rekommendera A Hauntings gratis avsnitt på Youtube. Du kommer till avsnitten via länken.

Och du, btw, A Haunting har sänts på Discovery Channel och Travel Channel och är ett kul sätt att upptäcka USA.

Jag måste ta mig tid för att njuta av färgprakten utomhus

Se på dem! På de vackra färgerna. Höstnaturen sprakar. Och fina dagar har det varit. Så fina att jag borde tillbringat ännu mer tid utomhus. Ljuset har bjudit in till många fotostunder. Ändå har jag suttit som fastklistrad på skrivbordsstolen, skrivit och skrivit. Jag har fastnat i ett jobbuppsving, för nu åker frilanslivet berg-och-dalbana. Antingen för lite eller för mycket, inget däremellan. Och har man mycket att göra är det bara att tacka och ta emot.

tid för att njuta av färgprakten utomhus

När man hetsjobbar ser man inte alltid vilotillfällena som uppstår. Man jobbar och jobbar, och glömmer sig. Men små pauser kan man faktiskt njuta av. Att gå ett varv runt kvarteret och beundra färgprakten är inte så tidskrävande. Däremot ger det välbehövlig energipåfyllnad så att man orkar sträva uppåt mot toppen. Jag måste bättra mig för min egen skull, och alltså åter ge mig ut på mina fotovandringar i hemmasnåren.  

Det monokroma ögonblicket före solnedgången

Många gånger hinner jag knappt titta bort innan molnen drar fram över havet och förvandlar landskapet till ett mörkt, mörkt oväder. Väderskiftningarna – och så även ljusskiftningarna – vid kusten går snabbt. Snabbare än vad jag finner ord för. Och det är alltid lika mäktigt att befinna sig mitt i förvandlingen.

färger solnedgång

Det var dags att bege mig till Kåsas strand i dag, har inte besökt platsen på ett tag. Dagarna rusar i väg och jag märker hur jag fastnar i det digitala. Men den här veckan har jag känt att jag inte riktigt orkar mer skärmtid och därför kändes det enkelt att ge mig hän åt en solnedgångspromenad. Måste ofta nå ett stopp, nu kan jag inte mer.

Som vanligt underskattade jag vädret och kylan. Skippade halsduken och vantarna eftersom solen strålat hela dagen. Det var isande kallt vid havet – har du erfarit de bitande västkustsvindarna? Då förstår du nog misstaget i att inte pälsa på sig.

vågor skum blåst
När vågorna skummar så här är det ett tecken på blåsväder.

Det vore lögn att påstå att jag glömde bort kylan som gnagde sig in i fingrarna medan jag fotade och häpnade. Förtränga lyckades jag bara nästan göra. När jag ändå står inför en så vacker kvällning är det ju liksom bara att bita ihop och hoppas att värken inte triggas.

Av dagens foton gillar jag nog visningsbilden för det här blogginlägget mest. Bilden avspeglar det snudd på monokroma ögonblicket precis före solnedgångens färger fyller himlen.