Jag funderar mycket på vad som verkligen gör mig lycklig, då menar jag ihållande lycka och inte bara något som boostar i stunden. Ganska jobbiga tankar, jag vet!

När jag väl börjar grubbla kan jag ha svårt att sluta. Sådan är jag att jag liksom vrider och vänder på perspektiven.

När jag begrundar mina bästa stunder blir jag överraskad av enkelheten i dem, jag som alltid drömt om de stora äventyren och sällan nöjt mig med måttfullheter.

Numera är jag som allra gladast när jag traskar runt i hemmasnåren med makroobjektivet fokuserat på allt det vackra jag ser, oftast i all min enslighet.

(Jag är också som gladast när jag får vara med människorna jag älskar. Men det är inte det jag ska berätta om här, har nämligen en annan poäng.)

Svårt att förklara, men när jag är ute med kameran och makrot känner jag mig som värsta upptäckaren. Världen ter sig som ny och jag blir plötsligt VÄLDIGT närvarande.

Jag lägger märker till saker jag aldrig sett eller tänkt på förut, som i förrgår när hela mitt fokus var riktat mot ljusfläckar i träden och buskarna.

Ljuset förvandlar allt, visset gräs brinner likt koppartrådar och hårda färger mjuknar. De här ögonblicken är inte stora, ändå är de störst.

Trots att inte mycket alls hänt – jag har kanske gått 4 000 steg – kan jag tänka på just dessa förvandlande ögonblick i flera dagar efteråt. Känna mig alldeles rusig av glädje att jag fått vara med om något så grant.

Jag har levt i ett slags tro att jag måste korsa hav för att känna meningsfullhet, att saker händer mig på riktigt. Omtumlande att inse att jag bara behöver öppna dörren…