Det finns så mycket jag vill säga och visa, små och stora saker jag varit med om under våren. Och nu har det redan hunnit bli sommar! Men jag kan bara inte låta ögonblicket när de japanska körsbärsträden blommade glida obemärkt förbi.
För mig är körsbärsblomningen en av årets höjdpunkter, och detta tillsammans med vitsippeblomningen. Så här gör jag en liten visuell tillbakablick genom att lägga upp bilder på såväl knoppar som blommor från ett japanskt körsbärsträd i hemmasnåren.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod
av kråkor –
barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Du känner mig; det är mycket jag tycker är roligt och spännande. Ja, jag blir lätt överentusiastisk, men det är ju så jag är. Rätt och slätt. Och en av de saker som får mig att känna å, så roligt (!) är abstrakt blomfoto med makrot. Faktiskt kan detta vara något av det roligaste jag vet att göra. Det är också ett ganska nyfunnet intresse som gör mig väldigt, väldigt gott. Jag har upptäckt att fotograferandet av blommor gör mig mer närvarande och avslappnad, två saker jag annars kämpar med.
Tanken med ett makroobjektiv till kameran är kanske inte i första taget att ta abstrakta bilder. Med rätt schvung kan man liksom få till en kristallklar skärpa och därtill en tämligen porträttlik avbildning av blomman. När jag gör abstrakt blomfoto frångår jag detta helt och hållet, och fokuserar enbart på ljusspelen i växterna. Fotona jag visar här i blogginlägget är inte redigerade det minsta, det är rent förvandlande ljus som gör dem så udda. Egentligen är inte naturen särskilt tillrättalagd och det är så här jag oftast ser blommorna.
Jag har skrivit om det förut, för mig är det perfekta fotot ett operfekt foto. Det är bara så det är. Med det abstrakta försvinner också delar av min perfektionism och prestationsångest, motsägelsefullt nog. Det är en konstform som ger mig andrum, som när jag fotade mina abstrakta scillor.
Jag har hittat tio kreativa saker att göra utifrån maskrosor – och jag ska prova varenda en av sakerna. Någon gång. Men till dess kan jag få spåna lite. Ska vi spåna tillsammans?
1. Koka maskrosrötter och ät dem i stället för rotfrukter. För att bli kvitt den beska smaken måste rötterna kokas två eller tre gånger.
2. Gör maskroslejon av gula papper som du lägger på maskrosorna. På engelska heter ju maskros dandelion, så det här pysslet på den engelska bloggen The pinterested parent är både roligt och lärorikt. Du klipper helt enkelt små cirklar ur det färgade pappret, ritar lejonansikten på cirklarna och lägger dem över maskrosorna där de växer.
3. Använd maskrosblad i stället för ruccola i salladen.
4. Samla överblommade maskrosor på burk och använd dem som magiska önskningar när du behöver lyfta humöret. Då plockar du upp en maskros och blåser på den så att fröna flyger i väg. Du kan läsa mer om detta på bloggen Laughing kids learn.
5. Gör maskrosmarmelad och pimpa mackan med den. Maud på Allas bjuder på ett recept för att göra marmelad av maskrosor.
6. Skapa krumelurer av maskrosstjälkar. Vilket pyssel är väl mer klassiskt än detta? Du river jack i stjälken – så många du vill – och lägger den sedan i vatten. Då formar stjälken sig till vackra skruvar. Sådana här krumelurer sålde jag för 50 öre styck när jag var barn. Det är en annan historia.
7. Gör maskrossirap och få på så sätt ett veganskt substitut för honung. Du hittar receptet på Mitt kök.
8. Experimentera med överblommade maskrosor och se vad som händer när du doppar dunbollen i ett glas med vatten. Löses den upp eller förblir den intakt…?
9. Stek maskrosknoppar i smör. Krydda med salt, citron och annat gott.
10. Måla med maskrosor, blommorna blir nämligen spännande penslar. Prova även att trycka färg med maskrosbladen.
Det här var tio kreativa idéer för att skapa utifrån maskrosor. Visst blir man pepp?!
Vitsippor över hela marken, det är nog ändå det vackraste jag vet. Otaliga gånger har jag drömt mig bort till markblomningen i den belgiska skogen Hallerbos och tänkt att jag måste få uppleva den med egna ögon. Och så har jag redan blomprydda skogsdungar runt knuten! Både i form av scillor och vitsippor.
Konstigt hur blind man kan vara för det som finns rakt framför näsan på en. Särskilt inför de saker som förtjänar den största uppskattningen. Det börjar gå upp för mig mer och mer.
Skulle jag välja en favorittid på året är det just den här tiden jag föredrar. Visst, de längre dagarna och lagom temperaturerna är två starka skäl att bli extra glad, men det är ändå vitsipporna som ger ett totalt glädjerus. Att gå runt i skogssnåren är som att vandra i en sagoskog, och jag föreställer mig att jag snart kommer få se en älva eller enhörning bland de vitskimrande blomstren… Just så sagolikt är det utomhus nu!
Lite av magin ligger säkert i att underbart är kort och vitsippeblomningen varar bara en kort, kort stund på året. Men om jag fick önska skulle jag vilja ha det så här jämt. När främst vitsipporna försvinner är det nämligen som att också en bit av mig försvinner. Men nu är de i allra högsta grad här, och jag lever med dem.
Den vackraste synen? Det måste ändå vara uppenbarelsen av blommor som breder ut sig på marken, det blåaste skimret av scilla. Jag har längtat efter scillornas ankomst ända sedan de vissnade förra våren. Men nu är de alltså här och jag vet precis var de växer. I hemmasnåren finns en liten kulturmarksglänta, så under skogsturen kan jag nu stanna till vid havet av scilla. Det gör jag också.
Två sorters scillor växer i gläntan: rysk blåstjärna (scilla siberica) och stor vårstjärna (scilla lucilae). Den ryska blåstjärnan är min favoritvariant av blomman av den enkla anledningen att den gnistrar mest. För mig representerar den idealvarianten av scillablomstren.
Förra våren smög sig grönskan på, i år är det som att allt exploderat samtidigt. Jag har inte riktigt hunnit – eller orkat – vara ute med makrot varje dag. Däremot har jag haft några fotosessioner och på bilderna här i blogginlägget ser du just rysk blåstjärna i närbild.
I jämförelse med förra årets bilder tycker jag att jag fått till blåskimmerkänslan bra, det är för att jag lärt mig pressa på i ljusfläckarna och gå riktigt nära med kameran. Jag trodde inte det skulle vara så tillfredsställande att spåra min egen utveckling, men det har visat sig vara fantastiskt roligt att ha utvecklingskurvan rakt framför näsan i form av bilder. Fotandet är så himla konkret, till skillnad från skrivandet…
Men den största tillfredsställelsen har jag nog funnit i det cykliska, i hur scillorna kommer igen och igen. År efter år. Och jag går runt med känslan av att vara den mest privilegierade människan i världen så länge jag bara får njuta av den vackra blåskimmersynen.
I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.
Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.
Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.
För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.
Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.
Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.
Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.
Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.
Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.
Vårdagjämning i dag, ja, och tiden för förundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)
Jag vet inte om hjärnan orkar skriva mer i dag, den är trött. Och när hjärnan är tröttast börjar tankarna irra bort, bort. Vad tänker jag på? På hur vackra dagarna är, solen som glittrar i snåren och blommorna som skjuter upp ur lövtäcket. Krokusar. Just det, krokusar var det!
Krokusar tänker jag på medan jag prokrastinerar måstena genom att kolla på konstnärer som skapar, typ på Youtube.
Och så kollar jag runt och runt på olika konstnärsmaterial, och dagarna liksom försvinner medan jag tänker på vad jag själv skulle vilja skapa. En krokusbild, kanske? Men eftersom jag varken kan rita eller måla – eller så kan jag det – vet jag inte i vilken ände jag ska börja.
Det tomma, vita pappret. Bristen på färger och penslar, på material. På onsdag ska jag unna mig något nytt i målarväg. Då har jag rott ett par av måstena i hamn. Om jag bara kan sluta tänka på att rita och måla, på hur fint det är ute nu. På de där krokusarna jag hellre tittar på än skärmen.
Du ser ju själv på fotona här i blogginlägget, det är fint med krokus.
Rita och måla krokusar, hur gör man egentligen?
Det är just det här jag kan försvinna in i timme efter timme. Jag vet inte om det kommer leda någon vart, men ja, nu har jag i alla fall kollat igenom ett antal instruktionsfilmer för att skapa krokusar utifrån olika konstnärsmaterial.
Och något leder det ju till, jag skriver trots allt ett inlägg om det (och i vilket jag visar upp några av mina naturfoton). Dessutom får du med dig tips på gratis instruktionsfilmer för att rita och/eller måla krokus. Se här!
Det var det. Förhoppningsvis kan jag lägga krokusar, konstnärer och konstnärsmaterial åt sidan ett par dagar. Det hade varit bra. Och så vila mig till fokus. Det ska jag försöka göra nu. Eller snart.
När jag ser snödroppar börjar jag tänka filosofiskt.
Jag tänker på hur de liksom reser sig och lätt böjda står pall för snö, regn och sol, på hur de blommar även i den bistraste kylan. Och då börjar jag vidare tänka på oss människor, på hur jävla starka vi är även när livet tvingar ner oss på knäna.
För hur otroligt det än är att aldrig behöva tyngas ner av bördor är det lika otroligt hur vi reser oss och reser oss, igen och igen. Till och med när man kan känna sig, eller av andra kan uppfattas, som bruten reser man sig. För så är det.
Låt inte den något hängiga gestalten bedra, liksom. Man härdar och härdas.
Och därför kan jag i min tur bli sur och less på hur vi är så snara med våra ryck-upp-dig-varianter. För en människa reser sig, det gör hon. Även när det inte ser så ut. Hon klarar de bistraste tider på sitt eget sätt, står pall på det sätt hon behöver. I stunden. Och behovet kan vara i skratt eller tårar, det vet bara hon.
Positivitetshets är ett falskt solljus, den verkliga värmen finns i lyssnandet och accepterandet. Ibland behöver man inte mer än så, inga hejarop eller sparkar utan bara ett tyst erkännande att man faktiskt gör vad man kan utifrån vad man orkar och behöver.
Det här var något i stil med mina skogsdungegrubblerier, jag har ju sådana.
Är den inte förtjusande, fågeln från Rosa Ljung? Jag hittade den på loppis. Kostade 20 spänn, eller så.
För ett par veckor sedan bröt jag nämligen coronatristessen och besökte Varbergs loppmarknader. Behövde införskaffa lite rekvisita till hemmafotograferandet och när jag fick syn på fågeln var jag ju bara tvungen att slå till.
Jag kan förstå varför somliga tycker dessa porslinsfigurer är kitschiga, men samtidigt kan jag inte låta bli att falla pladask för just kitschen. Jag älskar de färgstarka blommorna på det vita, hur naturen ges fantasifulla uttryck.
Förutom fågeln köpte jag en Rosa Ljung-katt, också den med lila blommor. Allra helst skulle jag vilja stöta på de snudd på legendariska ansiktsvaserna.
Rent ekonomiskt har prydnadssakerna i fråga inga större värden, vad det verkar som. Jag såg en hel del fåglar och katter under loppisbesöken häromveckan och då blev det ganska tydligt hur populära figurerna var en gång i tiden.
Om jag inte missminner mig tror jag att även mina föräldrar haft en Rosa Ljung-katt, ett vagt minne från sent 1980-tal.
I och med prylarnas popularitet finns det numera ett överflöd av Rosa Ljung-saker, därför är föremålen i regel inte värda så mycket. Faktiskt oförtjänt, enligt min mening. Föremålen är fortfarande lika vackra, och visst är väl den här typen av kitschiga design ändå tidlös?
I ett av Loppmarknadsarkeologernas korta P1-reportage diskuteras hur vanligt förekommande – och därav billiga – prydnadsföremålen är.
Eftersom jag för tillfället snöat in på Rosa Ljung tycker jag det är ett trevligt radioreportage. I det görs en kort intervju med Rosa Ljungs dotter, som passande nog jobbar på loppis. Klicka på länken för att lyssna på reportaget via Sveriges radios webbplats.
Rosa Ljung (1917-1983) var formgivare och keramiker, med ett ben i göteborgska konstskolan Valand och ett ben i helsingborgska Deco keramikfabrik.
Om du har tur hittar du en figur som har båda originalklisterlapparna kvar. På dessa står ”Rosa Ljung” respektive ”Deco” i kursiv, handskriven stil. Bakgrunden på lapparna är vit och texten svart.
Jag är absolut ingen van loppisbesökare, tvärtom. Men under besöket på loppmarknaderna i Varberg slogs jag av vilken spännande inblick man får i svenska hem genom tiderna. Så många stilar!
När mina föräldrar var unga var en fågel eller katt från Rosa Ljung säkert något av det coolaste man kunde inreda med.
Med tanke på denna keramikers storhet skrivs och talas det förvånansvärt lite om henne. Undrar vad det beror på, är det för att hon var kvinna?
Solig januaridag, förutom att ha varit ute och fotat har jag kollat igenom mina foton från förra årets hemmasnårsäventyr. Som jag skrev i gårdagens blogginlägg om trädgårdsböcker känner jag hopp om våren och blommorna. Jag kan väl tillägga att jag även känner hopp om insekternas ankomst.
Jag vet inte om coronalivet har krympt tillvaron, men jag kan känna en bubblig glädje när jag plötsligt får syn på en vacker blomma eller insekt. Tänk dig då när jag får syn på båda! Förra våren och sommaren låg jag med näsan i snåren och det fanns nästan ingen ände på de små förunderliga världarna som bredde ut sig framför makroobjektivet.
Något annat som gör mig glad? Att kunna gå igenom fotografierna och känna Wow, har jag fått vara med om ALLT det här!? Det är kanske inga stora saker, ändå är de större än störst, som jag brukar skriva. Och det är så jag känner inför dem. Så mycket skönhet runt omkring, jag vet knappt vart jag ska ta vägen och snart, snart når den sin fullaste prakt.
På tal om glädje, har du hört låten ”Dos Oruguitas” från den nya disneyfilmen Encanto?
Inlägget innehåller reklam genom annonslänkar
Trädgårdsböcker…
Ja, nu måste man väl ändå få hoppas på våren och blommorna? På deras snara ankomst. Snart februari och grönskan känns inte längre som en orimlighet. Kanske, kanske tittar snödropparna fram snart?
Jag hade en fantastisk vår och sommar förra året, jag och makroobjektivet. Kan knappt bärga mig inför reprisen.
Om coronaläget lugnar sig kanske jag till och med kan besöka Botaniska trädgården i Göteborg eller Sofiero i Helsingborg. Det hade jag tyckt mycket om.
Som du säkert märker gillar jag blommor och trädgårdar, även om jag inte har en egen trädgård eller odlingsvana.
Jag uppskattar helt enkelt skönheten i blomstren, kan inte få nog av den. Så med eller utan trädgård, jag försvinner gärna bort i en trädgårdsbok i väntan på praktens återkomst.
Man kan betrakta trädgårdar på många olika sätt, jag föredrar de mer filosofiska betraktelsesätten som bland andra Jamaica Kincaid har. Hon har skrivit (Boken om) Min trädgård, en trädgårdsbok som inte liknar någon annan.
Men så kanske den ändå gör det. Jag vet att även Göran Greider, Nina Burton och Rebecca Solnit skriver om liknande teman.
Vilka teman? Jo, om människans relation till växterna. Så fort människans blick snuddar vid en blomma är den inte längre ”bara” en blomma.
Vad de här författarna gör är alltså att reflektera kring trädgårdarnas och blommornas politiska dimensioner.
Om du frågar Jamaica Kincaid kan en botanisk trädgård mycket väl vara ett uttryck för kolonialistiskt förtryck – och jag är beredd att hålla med.
Nedanför listar jag tipsen på läsvärda böcker för dig som bättre vill förstå trädgårdarnas kulturella sammanhang:
Besöken till Monets trädgård i Giverny värmer ännu gott i hjärtat, och detta trots att det gått många, många år sedan jag senast besökte platsen.
Linnea i Målarens trädgård är den något annorlunda trädgårdsbok som fick upp mina ögon för Claude Monets vackra, vackra näckrosdamm. Kommer du ihåg Christina Björks och Lena Anderssons bilderbok?
Jag kan tycka att det är något alldeles särskilt med författares och konstnärers trädgårdar, jag menar generellt i hur kreatörerna aldrig verkar sakna visioner för sin egen lilla oas på jorden.
Inte för att jag besökt så många författar- eller konstnärsträdgårdar. Men läsa och drömma om trädgårdar kan jag göra när som helst.
Och visst finns det många trädgårdsböcker som får fart på dagdrömmarna. Jackie Bennett har författat trädgårdsböcker med litterära och konstnärliga kopplingar, läs exempelvis Författarens trädgård och Konstnärens trädgård.
Detta är två praktexemplar, rikliga på såväl bilder som texter. När jag bläddrar i böckerna kan jag föreställa mig att det jag är jag som vandrar längs de blomsterkantade stengångarna.
I skrivande stund får jag nys om Virginia Woolfs trädgård av Caroline Zoob, även den ska jag läsa med dagdrömmarens stora glädje. Virginia Woolf är nämligen en av mina favoritförfattare så temat kommer passa mig fantastiskt bra.
Nedanför listar jag exemplen på trädgårdsböcker om konst och litteratur:
Kombinationen av fina boktitlar och -omslag har gjort att jag många gånger tänkt att jag måste läsa journalisten Elin Unnes trädgårdsböcker. I odödliga odlares sällskap och Den parfymerade trädgården, hur tjusigt, liksom?
Nu har jag alltså slagit upp pärmarna till I odödliga odlares sällskap – och Wow! Det är lite av kärlek vid första ögonkastet, så tagen som jag blir av den visuellt snygga layouten och de alldeles lagom, nyfikenhetskittlande texterna som handlar om allt från Sissinghurst i engelska Kent till vinterodling i franska Normandie.
Därutöver har Unnes skrivit Herbariet och The secret gardener, allt som allt fyra tematiska böcker om blommor, odling och trädgård. Alltid med en kulturhistorisk touch, som jag föredrar det. Uppenbarligen, med tanke på axplocket i det här blogginlägget.
Nedanför listar jag Elin Unnes trädgårdsböcker:
Hella Nathorst-Böös böcker om häxans trädgård är andra exempel på vackra trädgårdsböcker – och så är de läsvärda och lärorika på ett spännande vis.
För visst är det väl fascinerande att läsa om traditionella läkeväxter?
Häxans trädgård är alltså första titeln i bokserien och den följs av Häxans årstider, Häxans handbok för ett giftfritt liv samt av Häxans kokbok.
Nedanför listar jag Hella Nathorst-Böös böcker, kanske att även du hittar en passande trädgårdsbok i exemplen?
Blogginlägget blev längre än vad jag tänkt mig, ville ju bara berätta om min längtan efter våren och blommorna.
Och så ville jag drömma mig bort ett slag. Nog finns det gott om möjligheter för drömmar när man bläddrar i en inspirerande trädgårdsbok.
