Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
På tal om att man måste börja någonstans. Dikten här ovanför är en fri haiku jag skrev och fick publicerad i en tidskrift när jag precis tagit mitt första skribentkliv. Det händer inte ofta men ibland gillar jag saker jag skapat och denna kortdikt råkar jag tycka mycket om. Den är jag och den speglar en trevlig barndomstid, snopenheten till trots.
För ett par år sedan läste jag gamla mejl från mina första år som skribent. Jag hittade då den här haikudikten, bland många andra, och blev glad. Men jag blev också förfärad. Det gör ont i mig hur jag ursäktade min existens som kreatör i mejlen som alltså skulle väcka entusiasm för mina dikter. Jag var antagligen så oredo och pinsamt självmedveten och trodde samtidigt att jag måste ha koll på exakt allt.
Kanske 10 15 år senare har jag förstått att det är okej att inte vara redo och att inte ha koll. Det är en del av utvecklingen. Som jag i gårdagens inlägg skrev om min första vernissage måste man börja någonstans och då blir det vad det blir. Med sig får man ny kunskap och denna berikar sedan resten av resan oavsett åt vilket håll den bär.
Jag grävde i arkiven och hittade en fri haiku jag skrev (och fick publicerad) för en herrans massa år sedan:
Körsbär driver på en flod av kråkor – barnens tomma händer
Den här kortdikten var alldeles säkert en tillbakablick till barndomskvarteren, som jag typ flyttat tillbaka till i mina 30. Då som nu gläds jag åt mängden vildkörsbärsträd. Jag kan titta på dem hur mycket som helst och de upphör ändå aldrig att förundra mig. Under vårblomningen, vill säga.
Passande nog kallas vildkörsbär fågelbär, och jag tror egentligen det är detta dikten jag skrev syftar på. Hur ofta får man liksom smaka på körsbären som blir av blomstren? Inte så ofta, för fåglarna hinner nästan alltid först. Det är ju som det ska vara, klart att fåglarna ska få sin mat! Inget ont om det. Det är bara aningen snopet, ja, bara så.
Vildkörsbärsträdets blommor är vita och blommorna blir ännu skirare när ljuset spelar i dem. För mig är dessa träd barndom, skönhet och en påminnelse om att underbart är kort. Om jag bara hade kunnat, hade jag klamrat mig fast vid blomningen för evigt. Dessvärre är den över innan den börjat. Men kanske är det just därför som jag skattar den så högt.
Louise Glück är en av mina stora inspiratörer. Jag upptäckte hennes författarskap i samband med att hon fick nobelpriset i litteratur 2020. Ända sedan dess har jag varit knockad av kraften i hennes dikter.
Temat i Vild iris: Vår, och efter vinterdöden börjar trädgården åter vakna till liv. Blommorna i den vill göra sina röster hörda och de förtäljer om alltings förgänglighet. Kaos möter ordning när trädgårdsmästaren härjar som en gud i grönskan. (Rámus, 2020).
Vild iris var den första av hennes böcker som kom i min väg. Förstås. Den här diktsamlingen blev hennes genombrottsbok i Sverige och därför är det just denna bok som stått för många svenska läsares första möte med nobelpristagaren. Jag är alltså inget undantag från detta.
Det här beundrar jag med Louise Glücks dikter
För några helger sedan sträckläste jag resten av Glücks diktböcker, och jag är inte mindre inspirerad efter detta.
Om jag med få ord ska ringa in vad jag beundrar med diktsamlingarna är det hur de är skrivna kring ett tema. Varje dikt är en del av en större berättelse, vill säga. Jag älskar sådana grepp! Berättelserna refererar oftast till gamla myter, men utspelar sig ändå i vardagen här och nu.
Louise Glück skriver om det som skaver, inte så sällan om hopplösheten i att inte göra sig sedd och hörd i sina nära relationer. Må det vara i en förälder-barn- eller i en äktenskapsrelation, det är alltid lika smärtsamt.
”Inte jag, din idiot, inget själv. Utan vi, vi – vågor / av djupblått som / en kritik av himlen: varför / håller du din egen röst så högt, / när att vara en enda / är att vara nästan inget?” (Dikt ur Vild iris och i översättning av Jonas Brun.)
Hennes sätt att skriva är så enkelt, självklart och faktiskt lite pikant att de jobbiga situationerna hon skildrar får en osentimental skärpa, så att orden liksom sticker till mitt i prick.
Det finns mycket mellan raderna i diktböckerna, det tycker jag ger dem ett bottenlöst djup.
Jonas Brun och Stewe Claeson har gjort de fantastiska jobben med att översätta, eller tolka, Louise Glücks böcker till svenska. Verkens originalspråk är engelska, då poeten är amerikanare.
Louise Glücks övriga diktböcker på svenska
Nedanför kan du läsa mer om de övergripande temana i böckerna:
Ararat: Det är jobbigt att gå i klinch med familjen, och det synliggör Glück med största tydlighet i denna diktbok. Här finns en död far och lillasyster, oändligt mycket sorg samt en tigande mor. Vad händer i en familj när locket läggs på och inget någonsin blir sagt? (Rámus, 2019)
Averno: Den italienska sjön Averno sägs vara porten till underjorden. Mycket passande titel med tanke på att diktaren knyter an till myten om Hades bortrövande av Persefone i boken. När temat vidgas handlar dikterna så om liv, död och om övergrepp. (Rámus, 2017)
Ett byliv: Glück diktar om byn där hon växte upp, åtminstone delvis. Mycket av berättandet är säkerligen fiktivt. Men vad hon gör så fint här är att hon levandegör byn genom dess invånare, och många av dem erfar förtvivlan i att vilja men inte kunna lämna platsen. (Rámus, 2021)
Meadowlands: I den här diktsamlingen skildrar Glück ett kämpigt äktenskap utifrån myten om Odysseus och Penelope. Glimtar ur mytologin fladdrar förbi och vävs samman med vardagsögonblick i en amerikansk medelklassförort. (Rámus, 2020)
Trofast och ädel natt: Gamla riddarsagor blir räddningen för två bröder som mister föräldrarna tidigt. Sagorna bär en av dem sedan med sig genom resten av livet. I dikterna möter vi denne och hans konstnärskap i en engelsk by. Vardag och magi blandas i tillbaka- och framåtblickar. (Rámus, 2021)
Det här var Louise Glücks översatta diktböcker i korthet. Jag är aningen avundsjuk på dig som ska läsa dem för första gången. Du har något väldigt fint att se fram emot.
Haiku kan vara något av det vackraste jag vet och den japanske poeten Matsuo Bashô (1644-1694) är en av diktformens främsta representanter. När han diktade på 1600-talet visste han dock inte att dikterna han skrev skulle komma att kallas haiku. Namnet kom nämligen till på 1800-talet.
Haiku är en japansk kortdikt med årstidskopplingar. Den består av tre rader med 5-7-5 stavelser, men när lyriken översätts tar man inte alltid hänsyn till stavelsemönstret. Det är trots allt viktigare att själva essensen – såväl känslan som symboliken – fångas.
Bashôs haikudikter utgörs inte bara av snärtiga betraktelser, de innehåller även kommentarer om tidigare litterära verk och händelser. Ingen är väl bättre rustad att förstå språket och kontexten än Lars Vargö.
”Den gamla dammen en groda hoppar i ljudet av vatten”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Vargö är japanolog med stor kunskap inom det japanska språket och samhället. Det är nog ingen överdrift att påstå att han ägnat en väsentlig del av sitt liv åt haikudiktningen. Den här kunskapen skiner genom boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet, ett verk i vilket han översatt Bashôs så kallade hokku och skrivit kommentarer till varje av dikterna.
Jag gillar att skriva haiku, när jag diktar återvänder jag ofta till denna form. Men till den fria formen, vanligen.
Vad jag inser först nu är hur viktigt det är att förstå de japanska kortdikterna i sin ursprungliga kontext, att man bör försöka hitta sina egna referenser snarare än att använda de japanska referenserna. Körsbärsträden, tranorna och månen betyder inte samma sak i 2020-talets Sverige som i 1600-talets Japan.
Bashô vandrade omkring, vände blicken inåt och diktade
I Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet växer ett författarporträtt fram mellan raderna. Jag föreställer mig denna vandrande poet som en person som vände blicken inåt lika ofta som han lät den knivskarpa blicken vila på landskapet.
”Månen visar vägen välkommen hit till vandrarnas värdshus”
”En annan begriper ju inte bättre men så här ser nog dödsriket ut en sen höstdag”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Det finns så klart inte så många andra likheter poeterna emellan än deras nästan andliga relation till omkringströvande och naturbetraktande, i deras förkastande av det alltför världsliga. Och så de band jag själv har till poeterna och deras livsstilar, livsstilar som inspirerar mig på djupet.
”Moln och dimmor skapar hundra scener på kort tid”
Matsuo Bashô i översättning av Lars Vargö
Jag ville läsa Bashô: Blommornas, fåglarnasoch månens poet för att komma haikudiktningen närmare. Kanske rentav för att få skrivinspiration. Aldrig att jag hade kunnat gissa att de 976 dikterna och deras tillhörande kommentarer skulle ge mig en sådan inblick i japansk kultur.
Måste avslutningsvis bara berömma den fantastiska titeln på boken. Wow!
Observera att samtliga dikterna är hämtade från boken Bashô: Blommornas, fåglarnas och månens poet av Lars Vargö (2018).
Nu blir det romantik som i romantikens ideal och jag tar ett språng ur den brittiska poeten William Wordsworths poesi. I tanken återkommer jag ofta till rader ur hans 1700- och 1800-talsdikter, rader som sjunger inom mig.
”While in a grove I sate reclined, In that sweet mood when pleasant thoughts Bring sad thoughts to the mind.”
William Wordsworth
Något händer när jag befinner mig i en enslig skogsdunge, plötsligt skärps sinnena och jag känner in omvärlden. Ljudet av trädens knakande och lövens prasslande träffar mig i djupet, doften av jord, oftast av våt sådan, stiger upp i huvudet tillsammans med det friska syret.
Skärpa.
Jag tänker att det måste vara det Wordsworth menar, han är så närvarande i stunden att han blir alldeles klar. Så fylls det lyckligaste ögonblicket av tankar på vad som sker med honom själv och mänskligheten, av funderingar på
”What man has made of man…”
William Wordsworth
När jag vistas i skogsdungarna runt knuten vänder även jag blicken inåt, jag blir nästan lite grubblande medan jag lär känna mig själv bättre. Där och då är jag så ostörd och ovillig att fippla med mobilen att omgivningen och tankarna är det enda som kvarstår för mig att försjunka i.
Jag bär alltid med mig ett aha från mina skogsdungefunderingar, om än en bitterljuv insikt om den egna tillvaron och som tåls att tänka ytterligare på.
Mitt sorgligaste och vackraste ögonblick på en och samma gång, vårt sista avsked. Du tog min hand och förde den till ditt hjärta i ett farväl bortom ord. Så här minns jag ögonblicket i dikt:
Som yrkesskribent gäller det att ha sina knep för att kunna leverera texter varje dag. I perioder av hjärntrötthet och intensivt arbetande kan det hända att jag pressar på så mycket att orden slutar komma med samma lätthet. Då blir skrivlivet inte lika roligt, jag gillar det okrystade flödet och gläds åt dagarna när jag befinner mig i det.
Det går så klart att hitta tillbaka till skrivflödet. Kanske genom att pausa i en eller två dagar och sova mycket. Men det finns något som fungerar ännu bättre i ett långsiktigt perspektiv, förutom vila. Jag läser dikter på svenska. Eftersom jag skriver på svenska försöker jag hålla mig till språket i läsningen. Hjärnan kopplar liksom annorlunda.
Jag läste en del lyrik i våras och kände att jag var på topp rent skrivmässigt. Ingela Strandberg varvades med Louise Glück, bland annat, och jag berikades av diktarnas bildspråk och ordförråd. Poesin tillåter ordkonster och -lekar bortom de föreställda gränserna. Sällan är man så kreativ som när man diktar. Kreativ och exakt, dikter brukar nämligen vara kondenserade.
Även en content writer och SEO-skribent vinner på lekfullhet och tydlighet. Därför läser och lär jag av dem som finner nya språkliga vägar till förmedling. Kjell Espmarks diktböcker väntar på mig nu och jag tror hans ord kommer göra så att mina egna fingrar dansar över tangentbordet.
Det bästa skrivtipset jag kan ge: Läs dig till ditt skrivande.
Jag publicerade ett makrofoto på det höstglittrande lövtäcket och då skickade en gammal kollega en liten påminnelse om Elsa Beskows fina Höstvisa:
Det glimmar i guld och klaraste rött, det prasslar så sakta i parken, ty hösten är kommen, och björkar och lönn de fäller nu bladen till marken: ”Så fall, våra blad, fall mjukt och lätt, vi väver ett täcke så varmt och så tätt, vi väver ett täcke åt marken.
Se vintern är nära, och vädret är grått, nu måste vi värma och lysa! Vi väver ett täcke så varmt och så gott, att blombarnen icke må frysa. Sov gott, alla blombarn, sov gott, sov sött, vi väver ett täcke i guld och i rött, vi väver ett täcke åt marken.”
Elsa Beskow
Påminnelsen var välkommen, för jag gillar den här dikten, sången eller vad den nu ska benämnas. Stämningsfullheten i den är svårslagen. Om inte detta är höst så vet jag inte vad som är det.
Jag har gjort en liten bild med höstvisan, den är skapad av en akvarellvariant av inläggsfotot. Bland annat, alltså. Det är fritt fram att spara ner just den här bilden och att dela den vidare.
