För två veckor sedan var jag med om något gripande. På Hallands teater visades pjäsen Aldrig glömd – en skröna om min mamma i en akt med Fia Adler Sandblad. Föreställningen är på turné, så om du har chans att se den gör det. Det här var nämligen något utöver det vanliga; djupt personligt berättat, på sina ställen tragikomiskt och från början till slut välregisserat. Bara en person stod på scenen men denna enda person lyckades förmedla århundraden av svensk kvinnohistoria.
Aldrig glömd handlar om att bli övergiven av sin mamma
Aldrig glömd är Adler Sandblads självbiografiska enaktare om hur det är att bli övergiven av sin mamma. Hon vara bara några dagar gammal när hon hamnade på ett barnhem, och under uppväxtåren blev hon sedan fosterbarn. Som vuxen träffade Adler Sandblad mamman Marianne en gång. Det här enda mötet är själva utgångspunkten för föreställningen, som växer till större frågor om hur det kommer sig att föräldrar lämnar bort sina barn.
En föreställning som skildrar ogifta mödrars svårigheter
Man behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att synen på ogifta mödrar ska vara hård. Att föda oäkta barn har till och med varit straffbart, och vem tror du straffades för det? Sällan mannen. Men även när det inte funnits några lagliga hinder har modern ändå straffats, då av omgivningen. Så ja, många barn har lämnats bort för den sakens skull. Marianne fick utstå kritik och fick lite hjälp, därför måste hon lämna ifrån sig lilla Fia.
Fia Adler Sandblads lilla berättelse speglar det stora
Jag älskar när det lilla får spegla det stora och det stora får spegla det lilla. Och det är just i detta som Aldrig glömds storhet ligger, i hur Fia Adler Sandblad använder sin berättelse för att ge en djupare förståelse för hur olika förutsättningar kvinnor och barn kan ha i samhället. Det är inte bara gripande utan oerhört intellektuellt.
Som åskådare tänkte jag till många gånger under föreställningens 50 korta minuter. Efteråt samlades vi alla för ett filosofiskt samtal i foajén. Vilket folkbildningskoncept! Jag vågade dock inte ställa frågor, har blivit smått blyg av att ha arbetat i min ensamhet så länge.