Känner mig liten inför skönheten i solnedgången

solnedgång i apelviken vinter

Bilder från olika platser och olika årstider, tillsammans fångar de mångsidigheten i Varbergs kustlandskap. Det är klippor och sand om vartannat.

fotografera solnedgången

Jag älskar landskapet året runt och oavsett tid på dygnet. Men stranden i solnedgången, det är magiskt hur de vackra färgerna sänker sig över mig.

subbe fyr i vintern

Ja, det är obegripligt hur vackert det är, och jag känner mig väldigt, väldigt liten inför skönheten.

vinter solnedgång strandpromenaden varberg

Det är en positiv känsla av litenhet, för att kunna landa i att det finns något större än mig själv känns trots allt skönt. Kanske är eventuella problem inte stora, åtminstone inte i stunden.  

Vårdagjämning, grönska och givetvis tid för förundran

vårdagjämning grönska förundran

I dag är det vårdagjämning. Det exakta klockslaget för den var 16:32, denna söndagen den 20 mars 2022.

gröna blad på träden vår

Men jag tänker mig att hela dagen går i vårdagjämningens tecken och för att inviga våren och solen gick jag så klart ut på en fotorunda i hemmasnåren.

ludna knoppar vår

Jag har inte besökt de snårigaste snåren på ett tag nu och oj, vilken förändring de genomgått! Kunde inte bli annat än förvånad när jag såg hur det knoppade sig överallt. Förvånad och glad.

knoppar i snåren

För i samma snår gick jag minsann förra våren och det var nog där jag upptäckte mig själv och det omåttliga måttet kärlek jag hyser till grönska.

gula krokusar vårblommor

Som naturen föds på nytt under våren kan man väl säga att även jag föddes där och då, på sätt och vis.

vit fågelfjäder marken

Och nu längtar jag alltså efter att känna hur hela jag vaknar ur vinterdvalan och genomströmmas av ett lycksalighetsrus bara av att se vårblommor och höra fågelkvitter i snåren.

vissen hortensia

Jag tog inga bilder på dem för under mina trötta astmaomständigheter orkade jag inte hoppa över diket för att komma fram till dem, men jag såg vitsippor. V-I-T-S-I-P-P-O-R.

blå scilla vårblomma

Däremot såg jag en himla massa annat fint som jag kunde fota i närbild. Ja, till och med krokus och scilla.

vårljus genom gröna barr

Jag är övertygad om att varje dag kommer bjuda på vacker grönska från och med nu. Gäller bara att ta sig tiden att befinna sig mitt i den.

vit krokus vårblomma

Vårdagjämning i dag, ja, och tiden för förundran är inne. (Det är ju alltid tid för förundran, men du fattar. Hur kan man inte häpna över den blomsterprakt som våren för med sig?)

Förundran – en känsla jag blivit beroende av i vardagen

Förundran…

För ett par veckor sedan stod jag på den snötäckta Kåsas strand. Klockan var runt halv fem och solnedgången hade ännu inte sänkt sig över havet. När blev dagarna långa igen? Men så kom den till slut, solnedgången.

förundran subbe fyr vinter

Ett blekrosa sken fyllde hela stranden medan Subbe fyr reflekterades i vattenytan. I den stunden strömmade ren och skär glädje genom mig. Varför gör jag inte detta varje kväll? undrade jag och slogs av hur rik jag kände mig.

Om jag var stressad när jag traskade ner mot stranden var jag ovanligt lugn på tillbakavägen, alltså ovanligt lugn för att vara jag. Jag har fasen inte tid, intalar jag mig oftast. Men just när hänförelsen genomfor kroppen kände jag det motsatta. Så skönt att ha all tid i världen.

Förundran – orsaken till att jag söker mig utomhus?

Jag vet att jag skriver om det igen och igen, om den förundran jag känner inför mina kanske vardagligaste och ändå storslagnaste upplevelser. Under coronatiden har upplevelserna blivit så viktiga inslag i mina dagar, eller åtminstone veckor, att jag blivit beroende av att få frossa i hänförelsen. Hänförelse inför vad? Inför solnedgångar, fågelkvitter och blommor. Bland mycket annat.

Men det är just det som är det fina med att känna förundran, hänförelse eller rentav vördnad, känslan måste inte begränsas till enstaka tillfällen. Häpnaden över praktfullheten i vår närhet är tillgänglig för oss alla. Ibland gäller det bara att snöra på sig skorna, gå ut och njuta. Eller mest av allt att ”bara” ta sig tid för hänförelsen.

Jag är oftast sådan, som skrivet, att Jag har fasen inte tid för det här och att jag fastnar framför skärmen. Kan ju ärligt medge att mentaliteten inte gör mig gott. Att trycka på och fastna i jobb, som exempel, är det sista jag behöver i livet. Däremot behöver jag andas havs- och skogsluft, så de dagar jag rör mig mellan havet och skogen mår jag som allra bäst.

Varför mår jag så bra när jag låter mig hänföras?

Förundran, hänförelse eller vördnad, engelskan awe är svåröversatt till endast ett ord. Ändå är det egentligen awe det skrivs så mycket om nu, kanske har du läst böcker och artiklar som lyfter [hälso]fördelarna med exempelvis förundran?

Att förundran kan ha bästa [hälso]fördelarna låter ju som värsta flummet, men det finns faktiskt forskning om det. Jag föredrar att läsa om ämnet i Greater Good Science Centers nätmagasin Greater Good Magazine. Både forskningscentret och magasinet är knutna till Berkeley-universitetet, officiellt kallat University of California, Berkeley.

känna vördnad inför natur
Jag kan inte annat än att känna en enorm tacksamhet inför alla vackra stunder jag haft vid Kåsa och Subbe fyr i Varberg.

För att jag är som jag är försöker jag i nyfikenhetens anda bättre förstå vad det är som får mig att må så bra när jag bevittnar hur himlen fylls av färger eller hur vitsipporna täcker skogsmarken. Nyfikenheten har fört mig till bland annat den här och den här artikeln, gratis och hyfsat enkel läsning på engelska.

Jag vill veta av praktiska skäl. Avslappning är inget jag har lätt för. Detta till trots kan jag känna mig totalt avslappnad när jag följer solens vandring ner i havet, eller när jag tittar upp mot ljusglittret i trädets lövverk. Kanske är just naturupplevelser av det här slaget enda gången jag närmar mig en form av medveten närvaro. Närvaro i här och nu, vill säga.